Den litteräre ekonomen

kultur Den förre grekiske finansministern Yanis Varoufakis är en politiker utöver det vanliga. Torsten Rönnerstrand har hälsat på i hans tankevärld.

Om man bara läser personregistren i Yanis Varoufakis böcker skulle man kunna tro att han var litteraturvetare. Där vimlar det av namn på författare. Som Homeros, Aisopos, Aischylos, Sofokles, Thukydides, Christopher Marlowe, William Shakespeare, Daniel Defoe, Johan Wolfgang von Goethe, Mary Shelley, Jane Austen, Walter Scott, Henrik Ibsen, Friedrich Nietzsche, Oscar Wilde, D. H. Lawrence, Dylan Thomas, Nikos Kazantzakis, Berthold Brecht, Upton Sinclair, Ezra Pound, T. S. Eliot, John Steinbeck, Giorgos Seferis, J. K. Rowling – och många andra.

Men Yanis Varoufakis är inte litteraturvetare. Han är matematiker, spelteoretiker och numera en av världens främsta ekonomer. Därom vittnar de lysande böckerna The Global Minotaur. America, Europe and the Future of the Global Economy (2013), And the Weak Suffer What they must? Europe, Austerity and the Threat to Global Stability (2016) och Adults in the Rooom. My battle With Europe’s Deep Establishment (2017).

En bok av helt annan typ är den nyutkomna Till min dotter: en kort historik över världsekonomin (Ordfront), översatt till svenska av Nils Håkanson. Här lyser spelteorin och matematiken med sin frånvaro. I stället illustreras de ekonomiska resonemangen med fyndiga och lättförståeliga exempel från skönlitteraturen. Därför var det inte så överraskande att boken 2018 kunde ligga till grund för en lysande skolpjäs på Backa Teater i Göteborg, där den fick den passande titeln Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi.

Varoufakis föddes 1961 av föräldrar vars livsöden på många sätt speglar Greklands dramatiska, inte sällan tragiska historia. I inledningen till Adults in the Room (2017) berättar han om hur deras erfarenheter kommit att påverka hans politiska ställningstaganden.

Fadern Georgios växte upp i Egypten, men när han under grekiska inbördeskriget (1946-1949) flyttade till Aten, blev han arresterad av den högerinriktade marionettregering som, på uppdrag av England och USA, styrde Grekland vid denna tid. Misstänkt för att vara kommunist deporterades han till den beryktade straffkoloni på ön Makronissos som också hyste kompositören Mikis Theodorakis, poeten Yiannis Ritsos och en lång rad andra kulturpersonligheter. När han efter flera år av tortyr och fångenskap äntligen blev frigiven, anslöt han sig till den demokratiska centervänsterrörelse som åren 1951–1967 dominerades av EDA och 1974–2015 av PASOK.

Modern Eleni blev medlem av den fascistiska organisationen X

I motsats till fadern kom mamman Eleni från en högerextremistisk överklassmiljö. Efter att ha kidnappats av kommunistiska partisaner, blev hon för en kortare tid medlem av den fascistiska organisationen X. Mötet med Yanis pappa ledde dock till att hon bröt med sitt högerextremistiska förflutna, och på 1970-talet blev hon en av Greklands ledande feminister och aktiv i PASOK:s kvinnoorganisation. När hon dog 2008 hade hon varit borgmästare i familjen Varoufakis hemort Palaio Faliro strax söder om Aten.

Erfarenheterna från det politiskt instabila Grekland blev avgörande, när Georgios och Eleni gav sin studebegåvade son Yanis rådet att studera utomlands. Så blev det också. Efter matematiska och ekonomiska studier i England blev han universitetslärare i Cambridge, Sydney, Glasgow och Lovain, och sedan 2002 är han professor i ekonomi vid universitetet i Aten.

Världsrykte nådde Varoufakisdock inte förrän han blev finansminister i den regering – ledd av vänsteralliansen Syriza – som den 27 januari 2015 tog över makten i Grekland. Den positionen behöll han dock bara ett drygt halvår. Den 6 juli 2015 avgick han i protest mot regeringens beslut att underkasta sig direktiven från den s. k. Trojkan, dvs EU, EMU (Europeiska valutaunionen) och ECB (Europeiska centralbanken). Det betydde dock inte att han lämnade politiken. År 2016 grundade han det paneuropeiska vänsterpartiet DIEM25, och sedan 2019 leder han dess grekiska gren (MeRA25) i sitt hemlands parlament.

Varoufakis mest bestående insats är nog ändå en bok om den ekonomiska krisen som kom ut 2013. Den bär det fantasieggande namnet The Global Minotaur. America, Europe and the Future of the Global Economy. Redan titeln vittnar om författarens breda bildning och imponerande förmåga att sätta in den dagsaktuella krisen i ett världshistoriskt sammanhang. Den ger också en antydan om en retorisk kraft och en stilistisk briljans som på många ställen ger denna politisk-ekonomiska analys rent litterära kvaliteter.

Utgångspunkten för Varoufakis bok är den antika myten om kampen mellan den atenske prinsen Theseus och odjuret Minotaurus, ett monster som av den kretensiske kungen Minos spärrats in i den berömda labyrinten i Knossos. Minotaurus var en människoätande varelse – till hälften människa och till hälften tjur – som varje år krävde att få äta upp sju ynglingar och sju jungfrur från Aten. Till sist blev han dock besegrad och dödad av Theseus, till stor del tack vare bistånd från den kretensiska prinsessan Ariadne, som försett honom med en tråd – ariadnetråden – med vars hjälp han kunde ta sig ut ur labyrinten efter väl förrättat värv.

Myten om Theseus och Minotaurus har tolkats som en återspegling av de forntida konflikterna mellan Kreta och städerna på det grekiska fastlandet. I Varoufakis tolkning blir myten emellertid en metafor för de ekonomiska relationerna mellan USA och resten av världen, så som de gestaltat sig under de trettio år som föregick utgivningen av hans bok. De fjorton ungdomar som varje år offrades till Minotaurus får för Varoufakis symbolisera de väldiga flöden av kapital och varor som den amerikanska ekonomin fått motta från omvärlden. Någon nutida motsvarighet till Theseus finner man däremot inte i boken. Det som gjorde slut på den globala minotaurens välde var inte en modig hjälte, utan bankväsendets kollaps.

Syftet med Varoufakis bok är emellertid inte bara att belysa de akuta problemen inom världsekonomin. Han vill också ge förslag till lösningar. Sålunda föreslår han ett system för ekonomisk omfördelning mellan jordens stater som han kallar ”Global Surplus Recycling Mechanism” – eller GSRM.

Tanken på en global omfördelning är förvisso inte ny.  Som Varoufakis påpekar var det just en sådan som möjliggjorde den ekonomiska återhämtningen efter andra världskriget. För att få igång världsekonomin lät USA då sprida sitt ekonomiska överskott till stater som Tyskland och Japan. På så sätt uppnådde man två mål: å ena sidan fick man fart på de tyska och japanska ekonomierna; å andra sidan ledde omfördelningen av överskottet till att tyskar och japaner hade råd att köpa amerikanska varor.

Samma form av ekonomisk stimulans skulle Varoufakis vilja se genomförd inom EMU, den europeiska valutaunionen. Valutasamarbetet inom EMU har ju lett till att tysk industri och tyskt jordbruk hela tiden förbättrar sin konkurrenskraft på de sydeuropeiska ländernas bekostnad. Men en sådan utveckling kan inte rimligen tillåtas fortsätta hur länge som helst. Vad som krävs är någon form av ”surplus recycling mechanism”.

Tyskarnas ekonomiska övertag har ju medfört att köpkraften i länder som Grekland, Italien och Spanien blivit så urholkad att en ständigt ökande andel invånare i dessa länder inte längre har råd att köpa tyska produkter. För att motverka denna oönskade effekt av den gemensamma valutan vill Varoufakis att det tyska överskottet ska spridas till de stater som på grund av valutaunionen fått se sin konkurrenskraft försämras.

I The Global Minotau kunde Varoufakis alltså utnyttja sin klassiska bildning för att illustrera ett aktuellt problem. Samma grepp skulle han använda i sin följande bok, And the Weak Suffer What they must? Europe, Austerity and the Threat to Global Stability (2016). Här tar han sin utgånspunkt hos den forngrekiske historikern Thukydides (460 – 397 f. Kr). Det framgår redan av titeln.  Den anspelar på den episod i boken Kriget mellan Sparta och Athensom brukar kallas ”den meliska dialogen”.

Thukydides berättar i bokens femte del om hur athenarna i kraft av sitt maktövertag ville tvinga invånarna på ön Melos att gå med i den allians av stadsstater som under ledning av Athen kämpade mot Sparta och deras allierade. De motsträviga melierna åberopade moraliska skäl för sin rätt att förbli neutrala, men det gjorde inte något intryck på de maktberusade athenarna. De hänvisade i stället till den starkares rätt och avfärdade brutalt meliernas försök att åberopa sig på moral och rättvisa:

”Ni vet nämligen lika väl som vi att rätten – när vi talar om relationer människor emellan – kommer till tals först då bägge parter kan utöva lika starkt tvång, och att i annat fall de mäktigare tar för sig allt de kan medan de svaga blott har att finna sig i det.”

När förhandlarna från Melos likväl framhärdade i sina krav på att få vara neutrala, startade athenarna en belägring av deras ö. Den ledde till att alla vapenföra melier dödades, och deras kvinnor och barn såldes som slavar. Kort tid senare förvandlades Melos till en athensk koloni, helt och hållet befolkad av inflyttade athenare.

Detta klassiska exempel på ”realpolitik” får i And the Weak Suffer What they must tjäna som illustration till Tysklands agerande gentemot Grekland under den ekonomiska kris som började 2009.

Varoufakis erinrar sig i bokens början hur han i ekonomen John Maynard Keynes’ efterlämnade boksamling i Cambridge funnit ett exemplar av Kriget emellan Athen och Sparta, där orden om den starkares rätt hade strukits under med bläck. För Keynes framstod Thukydides’ berättelse som en illustration till det ekonomiska maktspelet efter andra världskriget, men för Varoufakis blir den en bild för de nutida tyskarnas sätt att för egen vinning utnyttja Greklands desperata nödläge under den ekonomiska kris som startade 2009.

Att Euroländerna ”ställde upp” för att lösa Greklands problem är ett klart missvisande påstående.

Vad Varoufakis tänker på är de mycket oförmånliga villkor som de nödställda grekerna mot sin vilja tvingades acceptera i utbyte mot nödlån med hög ränta. I den tyska propagandan har detta beskrivits som att Tyskland ”ställde upp” med ”hjälppaket” åt Grekland, men verkligheten är en helt annan. I efterhand har den den tyska förbundsregeringen tvingats medge att tyskarna tjänat 2,9 miljarder euro på lånen till Grekland, och enligt en studie från det ansedda forskningsinstitutet IWA i Halle ska den grekiska krisen ha varit den viktigaste anledningen till Tysklands goda ekonomi.

Att Euroländerna ”ställde upp” för att lösa Greklands problem är alltså ett klart missvisande påstående. I verkligheten utnyttjade man alltså grekernas nödläge för att berika sig. Det utlovade ”räddningspaketet” visade sig mestadels bestå av lån mot hög ränta, och merparten – enligt vissa uppgifter 90 % – av de utbetalade medlen har gått till inbetalningar av räntor och amorteringar till nordeuropeiska storbanker. Därtill kom att de illusoriska löftena om hjälp gavs på villkor som var mycket ofördelaktiga för grekerna. Dit hörde utförsäljning till underpris av naturtillgångar och allmän egendom.

Den av tyskarna framtvingade utförsäljningen av allmän egendom har skett till priser som ligger långt under det reella värdet. Det innebär i sin tur att utförsäljningarna inte kommer att kunna leda till någon nämnvärd förbättring av den grekiska statskassan. Exempel på det är de planerade – och i vissa fall redan genomförda – utförsäljningarna av 38 flygplatser, 12 hamnar, elverken, gasverken, järnvägarna, posten, oljebolagen, fyra varma källor, 700 km motorväg, hotell, öar, stränder samt ett 2 000 kvadratmeter stort slott i nygotik beläget på Korfu.

En konsekvens av den påtvingade privatiseringen är att det tyska bolaget Fraport blivit majoritetsägare i fjorton av landets viktigaste flygplatser, däribland på semesteröarna Korfu, Kreta, Kefalonia, Kos, Lesbos, Mykonos, Rhodos, Samos, Santorini, Skiatos och Zakynthos. Det är en affär som leder till att merparten av intäkterna går till den tyska delstaten Hessen och dess huvudort Frankfurt. Enligt mångas mening innebär den också att det i praktiken blivit omöjligt för den grekiska regeringen att föra en politik som står i strid med tyska intressen.

I utbyte mot utförsäljningarna fick grekerna löfte om ekonomiskt stöd från Tyskland, men utfästelserna var ju som vi sett i de flesta fall illusoriska. Dessutom har det redan visat sig att privatiseringarna inte givit det utbyte som utlovats. Enligt IMF:s uppgifter borde de snabbt ha kunnat inbringa 50 miljarder Euro till den grekiska statskassan. Idag räknar man dock inte med mer än hälften av detta.

Det av Tyskland framtvingade privatiseringsprojektet har inte oväntat väckt starkt motstånd bland grekerna. Ett exempel är utförsäljningen av vattenledningssystemet i Thessaloniki (EYATH). Det visade en inofficiell omröstning som arrangerades i samband med de regionala valen 18 maj 2014. Där var 98 % av de 218 000 röstande motståndare till en privatisering. Men motståndet kom inte bara från vanliga medborgare. I slutet av maj 2014 förklarade Högsta Domstolen att utförsäljningen av vattenverket i Aten stod i strid med landets grundlag.

Mot denna bakgrund framstår titeln på Varoufakis bok And the Weak Suffer What they must? som mycket träffande. Detsamma gäller för övrigt också om de paralleller mellan antiken och vår egen tid som vi möter i hans följande bok, Adults in the Rooom. My battle With Euorope’s Deep Establishment (2017). Här finns t. ex. återkommande anspelningar på berättelserna om det krig som i början av 400-talet f. Kr. utkämpades mellan grekerna och en överlägsen persisk invasionsstyrka. Exempel på det får vi, då han anspelar på två av krigets mest berömda slag – förlusten vid Themophyle norr om Aten och segern vid ön Salamis några mil västerut.

I slaget vid Thermopyle år 480 f. Kr. kämpade en grekisk försvarsstyrka på 300 man mot en vida överlägsen invasionsarmé från Persien. Under befäl av den spartanske kungen Leonidas hade grekerna fattat posto i ett trångt bergspass på den enda bekväma vägen till lands in i södra Grekland. När perserkonungen i kraft av sitt militära övertag uppmanade grekerna att utlämna sina vapen ska den spartanske kungen ha svarat ”μολὼν λαβέ” (molṑn labé), dvs. ”Kom och tag dem”!

Efter heroiskt motstånd under flera dagar blev grekerna till sist offer för ett förräderi. En grek som hette Efialtes berättade för perserna att det ledde en gångstig över berget förbi passet, och han erbjöd sig att visa vägen åt en truppstyrka som kunde falla det grekiska försvaret i ryggen. När Leonidas förstod att nederlaget var oundvikligt lär han ha sagt: ”Middag skola vi spisa hos Hades”.

Så berättar i varje fall en av förebilderna för vår tids grävande journalister, den grekiske historieskrivaren Herodotos (484–425 f. Kr.). I hans Historia kan vi också läsa den gravskrift över de döda som senare sattes upp vid Thermopyle: ”En gång kämpade här mot tre miljoner barbarer/ fyra tusendetal peloponnesiska män”.

Liksom vid Thermopyle gjorde grekerna tappert motstånd, men nederlaget var ändå oundvikligt.

Om Herodotos hade levt idag hade han nog känt igen sig. Vad jag tänker på är den kamp som Grekland under ledning av Yanis Varoufakis under våren 2015 utkämpade mot den s.k. Trojkan (alltså EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden). Anledningen till kampen var grekernas begäran om att få en nedskrivning av landets skuld till utlandet. Dessutom ville man få ett stopp på de nedskärningar, avregleringar och privatiseringar som Trojkan i kraft av sitt ekonomiska övertag påtvingat landet.

Herodotos såg slaget vid Thermopyle som en kamp mot barbariet. Att kalla Trojkan för barbarer vore kanske att gå lite väl långt, men för övrigt verkar mycket vara sig likt. Liksom vid Thermopyle gjorde grekerna tappert motstånd, men nederlaget var ändå oundvikligt.

Det är denna berömda historia som Varoufakis åsyftar, då han i Adults in the Rooom låter ana att han själv är en sentida motsvarighet till den spartanske kungen Leonidas. Särskilt tydligt blir detta i en passage i bokens slut, där han apropå sitt motstånd mot Trojkans diktat anspelar på den spartanske kungens trotsiga vägran att överlämna sina vapen:

I instructed my office to reply to our main creditor – to the man who had advised me to default to my pensioners instead of the IMF – with two ancient words. These were the defiant response of the king of Sparta, leader of the three hundred men who attempted to resist the entire Persian army at the legendary battle of Thermopylae in 480 BC, when instructed by the enemy to throw down their weapons: μολὼνλαβέ– “Come and get them”! 

Den grekiska antikens närvaro är också tydlig i Till min dotter: en kort historik över världsekonomin. Här åberopas en lång rad gestalter från den antika mytologin, t.ex. Zeus, Sisyfos, Ikaros, Agamemnon, Achilles, Ajax, amazonerna, Odysseus, Oidipus, m. fl.

Likväl är det inte någon av myterna från antikens Grekland som står i bokens centrum. I stället är det legenderna om den tyske vetenskapsmannen och äventyraren Johan Faust som får illustera de ekonomiska resonemangen.

Enligt legenden föddes Faust omkring 1480 av fattiga föräldrar i Bayern, och som yngling ska han ha flyttat till adoptivföräldrar i Wittenberg. Efter osedvanligt framgångsrika studier tycks han ha etablerat sig som eftersökt stjärntydare vid de tyska furstehoven. Så vitt vi vet har han inte efterlämnat några skrifter, men hans namn har ändå knutits till några svartkonstböcker av ovisst ursprung.

Faust må ha varit karismatisk och ovanligt begåvad, men hans ryktbarhet hänger nog ändå till stor del samman med att han nämns i Luthers bordssamtal. Det betyder inte att dessa båda tidstypiska tyskar skulle haft så särskilt mycket gemensamt. De var visserligen produkter av samma miljö, men det verkar ändå ha funnits en avgörande skillnad mellan dem. Medan Luther sades stå i förbund med Gud, påstods Faust ha trotsat sin skapare genom att sluta en pakt med djävulens hantlangare Mefistofeles. I utbyte mot sin själs eviga salighet ansågs han ha tagit Den Onde till hjälp för att under sin livstid vinna kunskap, ära, makt och njutning.

Ryktesspridningen om Faust var från början tänkt som ett varnande exempel, och därför skildrades han inte sällan som en maskulin motsvarighet till folktrons häxor. Det hindrade inte att han snabbt blev en folkkär gestalt. I berättelserna om hans bravader fanns något lockande och tvetydigt som gjorde att många bortsåg från moralen och i stället lät sig fascineras.

Det visar inte minst den anonyma ”folkbok” från 1587 som berättar om Fausts uppror mot Gud och om hans pakt med djävulens representant Mefistofeles. Sedan dess har ”det faustiska” och ”det mefistofeliska” varit ständigt återkommande teman i litteraturen, teatern och bildkonsten.

Den anonyma folkboken översattes nästan omgående till engelska, och därmed blev tysken Faust en del av det anglosaxiska kulturarvet. Det mest ryktbara exemplet är Christopher Marlowes drama Den tragiska historien om Doktor Faustus (ca. 1590). I prologen till detta skådespel berättas sålunda om Fausts ungdom, och hur han efter en framgångsrik universitetskarriär offrade sin själs salighet i utbyte mot förbjudna kunskaper om magi och svartkonst.

Denna förändring är enligt Varoufakis den viktigaste orsaken till den ångest som ofta kommer till uttryck i Den tragiska historien om Doktor Faustus.

Att Faustus ville bli magiker och svartkonstnär hade flera orsaker. Viktigast var dock till en början den hunger efter vetande som fick honom att ingå den ödesdigra pakten med djävulen. Efter hand tillkommer dock ett annat motiv. Intellektualisten Faustus förvandlas så småningom till en njutningstörstande erotiker som först och främst vill tillfredsställa sina sexuella begär. Det ser vi då han genom sin svartkonst får lyckan att vänslas med historiens vackraste kvinna – den sköna Helena. I en scen som odödligjorts av Richard Burton och Elisabeth Taylor säger han till henne: ”Du ljuva Helena, gör mig odödlig /med dina kyssar!”

Hos Marlowe hamnade Faust efter sin död alltså i helvetet. Så illa går det dock inte i den mest välkända varianten av legenden, Goethes dubbeldrama Faust I (1808) och Faust II (1832). Det beror på att djävulspakten där har ersatts av en vadslagning. Faust går inte med på djävulens erbjudande om en pakt, men slår istället vad om, att han aldrig kommer att kunna bli till freds med det behagliga liv i bekvämlighet och tomma njutningar som Mefistofeles erbjuder honom i utbyte mot hans själ. Förlorar han vadet måste han efter döden överlämna sig till djävulen, men så blir det lyckligtvis inte. I sista stund räddas han av Gud och förs av jublande änglar upp till Paradiset.

Denna oväntade räddning får en spetsfundig men ändå mycket tänkvärd förklaring i slutet av dramats sista del. Faust är där så nöjd med sitt liv att han ber ögonblicket att stanna kvar, och den övermodige Mefistofeles tror därför att han vunnit vadet. Det visar sig dock vara ett misstag. Det är inte bekvämlighet och njutningar som är anledningen till att Faust ber ögonblicket att stanna. Anledningen är i stället att han tycker sig höra ljud som han tror kommer från det strävsamma arbetet för mänsklighetens fullkomning. Det innebär att djävulen misslyckas med att få honom i sina garn.

Det finns alltså stora skillnader mellan de olika varianterna av Faust-legenden, och det är just detta som är utgångspunkten för Varoufakis bok Till min dotter: en kort historik över världsekonomin.

Marlowes pjäs speglar en tid, då många ännu uppfattade räntor som syndiga och kontraktskrivande som något farligt, och det är därför som Doktor Faustus hamnar i helvetet efter sin död. Det visar pjäsens sätt att gestalta begrepp som fritt val, bindande kontrakt, skuld och ränta. Samtidigt ser vi också hur den gamla inställningen till kontrakt och räntor är på väg att luckras upp. Det beror på att Marlowes England vid denna tid håller på att förvandlas från ett samhälle med en marknad till ett marknadssamhälle, där profiten är den viktigaste drivkraften. Denna förändring är enligt Varoufakis den viktigaste orsaken till den ångest som ofta kommer till uttryck i Den tragiska historien om Doktor Faustus.

När Goethe 200 år senare tar upp temat har marknadssamhället redan etablerats, och det gör att företeelser som ränta och kontraktsskrivande inte längre är lika ångestskapande. De anses inte längre vara syndiga eller farliga, och därför kan Fausts själ räddas. När djävulen kommer för att hämta ner honom till helvetet, hör man plötsligt Guds röst, som från höjden uttalar de berömda orden: ”Den som ständigt strävar och bemödar sig, honom kan vi frälsa.”

Denna tolkning betyder inte att Varoufakis skulle vara någon oreserverad anhängare av den oreglerade marknadsekonomi vars successiva framväxt speglas i Marlowes Doktor Faustus och Goethes Faust. I likhet med några av de förebilder han åberopar i förordet – t.ex. John Maynard Keynes – menar han att marknadsekonomin måste balanseras av en stark stat.

***

Följ Dagens Arena på Facebook