samhälle Meritokrati ses oftast som något positivt. Men Michael Youngs epokgörande bok The rise of the meritocracy skildrade detta tvärtom som en dystopi och blev istället en satir över meritokratins baksidor. Nu ges boken åter ut på svenska ut med titeln 2034 – meritokratins uppgång och fall. Vi publicerar här Katrine Marçals förord till den nya utgåvan.
Året är 2034 och Storbritannien verkar stå på randen till kollaps. Det är upplopp på gatorna, utbildningsdepartementet har blivit plundrat och stora strejker lamslår samhället. Innan boken är slut kommer revolutionen att komma.
Och blod att spillas.
2034 – Meritokratins uppgång och fall (The rise of the meritocracy) är en av 1900-talets både mest inflytelserika och mest missförstådda politiska romaner. Vad man måste komma ihåg är att boken är en dystopi. I dagens värld talar man ju ofta om ”meritokrati” som något positivt. Rent av som något rättvist. Men när den brittiske sociologen Michael Young myntade begreppet i den här boken från 1958 var det som en varning om en ond framtid. Han använde ordet för att beskriva en mardrömslik utveckling. Men som han konstaterade i The Guardian år 2001: ”Jag har tyvärr blivit mycket besviken på min egen bok.”
Man kan förstå varför.
Michael Young lämnade det brittiska Labourpartiet redan år 1950. Han tyckte att den brittiska socialdemokratin hade fått slut på idéer. Det var helt enkelt ingen poäng att vara med i partiet längre och detta var en rätt stor sak. Michael Young hade ändå skrivit Labours valmanifest 1945. Det är fortfarande ett av de mest legendariska av alla den brittiska vänsterns manifest – till skillnad från de flesta andra ledde det ju faktiskt till en valseger.
1945 besegrade Clement Attlee premiärminister Winston Churchill och in kom en Labourregering med en bred reformagenda som i hög grad var formulerad av just Michael Young.
I valmanifestet 1945 fanns till exempel idén till det statliga brittiska sjukvårdssystemet NHS. Det statliga sjukvårdssystemet är en av de mest älskade institutioner som Storbritannien har. I en mätning gjord av tankesmedjan British Future år 2013 kom NHS först när britterna fick frågan om vad som gjorde dem ”stoltast över sitt land”.
Monarkin hamnade först på fjärde plats.
Armén kom tvåa.
Michael Young var alltså med och skapade detta älskade NHS, men han tröttnade snart på Labour och begav sig i stället till London School of Economics för att doktorera. Från att ha varit med och byggt upp det brittiska sjukvårdssystemet – den största statliga kolossen av dem alla – kom han under resten av sitt liv först och främst att intressera sig för små lokala lösningar.
Som sociolog är Michael Young mest känd för en banbrytande studie av östra London, Family and Kinship in East London, som han skrev med Peter Willmott. Men han blev framför allt inflytelserik som vad vi i dag skulle kalla för ”social entreprenör”.
Han kämpade för decentraliserade lösningar på problem och att människor själva skulle få makt att förbättra sin situation.
Michael Young skapade Open University för att öppna upp högre utbildning. Han bildade konsumentorganisationer som National Consumer Council och även magasinet Which?, som är det brittiska Råd och Rön. Harvardprofessorn Daniel Bell beskrev Michael Young som ”den mest framgångsrika sociala entreprenören i världen”, men dennes relation till Labourpartiet förblev spänd.
Michael Youngs son Toby Young är i dag en känd konservativ röst i Storbritannien: ett vilt twittrande äpple som onekligen har fallit en bit från sitt pappaträd. För svenska läsare är Toby Young kanske mest känd för boken Hopplös och hatad av alla som han skrev om sin tid som brittisk journalist i USA. Den blev till storfilmen How to lose friends and alienate people. Filmen kom dock ut först efter att hans far hade gått bort.
Michael Young är i sin tur ihågkommen först och främst för sitt så ohyggligt missförstådda begrepp ”meritokrati”.
I 2034 beskriver Michael Young ett framtida Storbritannien där meritokratins idé har blivit styrande princip för hela samhället.
Alla barn intelligenstestas och sedan investerar samhället i dem med hög IQ. Den gamla drömmen om offentlig och likvärdig utbildning för alla betraktas som ett hopplöst slöseri med resurser. Varför kasta högre utbildning efter dem som ändå saknar förmåga? Särskilt när man nu för tiden med sådan vetenskaplighet faktiskt kan sålla fram de mest begåvade?
Den stora skillnaden mellan det gamla brittiska klassamhället och det nya meritokratiska Storbritannien är att den meritokratiska eliten är fullständigt övertygad om att den har förtjänat sina privilegier.
Det här är en viktig poäng i Michael Youngs kritik: det gamla klassystemet må ha haft många fel men just eftersom överklassen visste att den bara hade råkat födas in på sin position behöll den också någon form av ödmjukhet.
Enligt Michael Young är det meritokratiska samhällets ojämlikhet värre eftersom den berövar de lägre klasserna på all möjlighet till stolthet. Meritokratin intalar dem att de bara har sig själva att skylla: ditt liv är som det är, antingen för att du inte är tillräckligt intelligent, eller för att du inte jobbade tillräckligt hårt i skolan.
Hur som helst kan du skylla dig själv.
Att utbildning var ett så viktigt tema för Michael Young är inte konstigt. Han var en man som kanske mer än något annat var präglad av sin tid på den experimentella internatskolan Dartington Hall i västra England. Han hade haft en mycket olycklig barndom: två bohemiska föräldrar som ofta högljutt diskuterade om de skulle adoptera bort honom. I stället skickade de honom så småningom på internat i grevskapet Devon.
Det förändrade hans liv. När Michael Young så småningom adlades av den brittiska drottningen valde han att bli ”baron av Dartington”. Man får välja en fysisk plats att vara adlig över.
Han valde sin gamla skola.
På Dartington Hall var den rådande utbildningsfilosofin att barnens personliga talanger skulle uppmuntras – oavsett vilken form de tog. Det här är faktiskt typiskt för många brittiska privatskolor i dag: du betalar för att ditt barn ska lära sig allt från sport till konst, teater och musik och inte minst att de ska få självförtroende och lära sig att tro på sin egen förmåga. Det är inte konstigt att i princip varenda känd brittisk skådespelare i dag har gått på en privatskola. Det är i stället de selektiva statliga skolorna (grammar schools) som personifierar ett meritokratiskt ideal, enligt Michael Youngs definition. De mest eftertraktade statliga skolorna i Storbritannien är hysteriskt svåra att komma in på och föräldrar drillar sina barn i åratal för inträdesproven.
Barn som klarar sig bra på traditionella IQ-tester kan frodas på dessa selektiva statliga skolor och därmed få en inträdesbiljett till en bättre tillvaro. Men för barn som har andra talanger än vad som mäts i traditionella IQ-tester – eller barn som helt enkelt inte vet vad de vill redan vid elva års ålder – är den här vägen stängd.
Eftersom den är meritokratisk.
I 2034 – Meritokratins uppgång och fall har privatskolorna helt försvunnit i Storbritannien. Hela utbildningssystemet har tagits över av de selektiva offentliga skolorna. Den med högst IQ ska vinna och Michael Young hade hellre sett att alla barn fick tillgång till vad han fick tillg.ng till under sina år på Dartington Hall: en typ av utbildning som syftar till att utveckla varje barns unika talang och ge dem självkänsla baserat på det.
2034 – Meritokratins uppgång och fall skrevs år 1958 men är på många sätt hyperaktuell i dag. Det hänger ihop med den tekniska utvecklingen. För vad gör egentligen artificiell intelligens med meritokratiska principer om att högst IQ ska vinna?
Michael Young tänkte sig att robotarna skulle ta över industrijobben. Det har de naturligtvis delvis gjort. Men det som har hänt som han inte kunde föreställa sig är att maskiner i dag ofta är bättre än människor på precis den typ av snävt rationellt tänkande som många IQ-tester mäter. Detta samtidigt som maskinerna har väldigt stora problem med andra typer av förmågor.
Robotar kan i dag slå världsmästaren i schack, men det finns ännu inga robotar som kan gå in i en främmande människas hus och koka en kopp med te. Maskinerna har jätteproblem att utveckla något som liknar emotionell intelligens eller vårdande förmåga. De har dessutom stora svårigheter med mycket av den finmotorik som vi människor klarar alldeles utmärkt utan att ens riktigt behöva tänka på saken.
David Goodhart beskrev 2020 i sin bok Head Hand Heart hur många mentala kalkyler en busschaufför måste göra bara för att lyckas svänga ut sin buss från hållplatsen i London. Varför ser vi ner på den kompetensen, undrar han.
Hur kan vi på samma sätt inte se att det är ett kvalificerat arbete att hjälpa äldre människor att äta, svälja, bada och ta sig genom dagen med värdighet?
David Goodharts argumentation går ut på att allt som har med ”huvudet” att göra har uppvärderats i ekonomin på bekostnad av arbeten som har med skickligheten i våra ”händer” eller omvårdnadsförmågan i våra hjärtan att göra. Och vad händer när vi får robotar som är bättre än oss på exakt den typen av arbetsuppgifter som vi har lärt oss att värdera högst? Detta är precis den typ av frågor som vi kommer behöva stångas med de närmaste decennierna och som kommer att definiera framtidens arbetsmarknad och utbildningssystem.
Michael Youngs bok från 1958 kommer att behövas i den diskussionen.
För som han själv konstaterade år 2001: det kanske inte var så att folk missförstod hans bok.
De kanske bara aldrig hade läst den ordentligt.
***
Texten utgör förordet till den svenska nyutgåvan av Michael Youngs bok, 2034 – meritokratins uppgång och fall (Atlas 2021)
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
