Arkiv Den statliga arkivutredningen häromåret missade många viktiga frågor. Det finns fortfarande ingen strategi för den gigantiska mängd information som ständigt skapas men som inte omhändertas på säkert sätt och där arkivarierna står som med snöskyfflar i en global lavin, skriver Fia Ewald.
Vissa saker förväntas bara fungera utan att gemene hen behöver engagera sig. Det är frågor som innehåller kombinationen av ”mycket viktigt” och ”tråkigt” som blir osynliga. Kanske ska man som medlem i ett samhälle ha rätt att tryggt överlåta den här typen av frågor till folkvalda och myndigheter men ibland kan det vara nödvändigt att synliggöra hur landet ligger även för en bredare krets. Det är när samhällsinstitutionerna inte förmår att driva frågorna i rätt riktning och stora samhällsintressen äventyras.
En sådan fråga är hur vi ska ta med oss all den information som nu skapas i rasande takt i delar ska tas med in i framtiden. I Sverige finns en stolt arkivtradition som har stärkts av den styrning av myndigheters information som skett via tryckfrihetsförordningen som i sin första form kom 1766. Offentlighetsprincipen ingår i tryckfrihetsförordningen förutsätter att de allmänna handlingarna som myndigheter skapar och tar emot hålls i god ordning samt är återsökbara. Men det är inte bara myndigheter som skapat arkiv utan även företag, föreningar, tidningar och inte minst kyrkan. Genom åren har arkiven tillväxt då verksamheter fört över sin information när den blivit inaktuell. På så sätt har det skapats en enorm fond av värdefull information för framtiden och för forskningen.
Idag finns i Sverige ingen strategi, inga utarbetade metoder och inga tekniska lösningar för att bevara digital information med samma krav som vi har på de pappersbundna arkiven.
Detta är ganska enkelt att förstå om man tänker sig gamla kyrkböcker, handskrivna sjukjournaler eller inbundna fullmäktigeprotokoll. Svårare är dock att ens i tanken omfamna den enorma informationstillväxt som skett sedan 1960-talet av digital information. Sannolikt föreställer sig de flesta oreflekterat att även denna information vårdas lika ömt som skattelängderna från 1600-talet. Den tråkiga nyheten är att så inte är fallet. För att uttrycka det mycket tydligt: idag finns i Sverige ingen strategi, inga utarbetade metoder och inga tekniska lösningar för att bevara digital information med samma krav som vi har på de pappersbundna arkiven. Målbilden är att dagens digitala information måste kunna bevaras med minst samma autenticitet och läsbarhet som denna sjukjournal från 1805:
Med detta i åtanke samtidigt som det blivit ett axiom att information är vår tids viktigaste råvara var det ett uppskattat initiativ när regeringen tillsatte en arkivutredning 2017. Utredningen lämnade i höstas sin rapport betitlad Härifrån till evigheten (SOU 2019:58).
Uppdraget för utredningen var att ”säkerställa samhällets tillgång till allmänna handlingar både nu och i framtiden”. Tyvärr ligger redan i den formuleringen en olycklig begränsning, nämligen att utredningen bara ska fokusera på allmänna handlingar. För det första har en stor andel tidigare offentligt finansierad och utförd verksamhet blivit privatiserad vilket betyder att verksamhetens information inte längre är allmänna handlingar. För det andra förs en mycket ihärdig kamp bland makthavare att begränsa vilken offentligt producerad information som ska ses som allmänna handlingar. Sammantaget leder det till att information som utgör intressant forskningsunderlag hamnar utanför både arkivlagens räckvidd och arkivutrednings uppdrag.
Under senare år har EU pushat hårt för så kallade öppna data. Intresset för att stödja det som faktiskt står i arkivlagen, demokratisk insyn och forskningens behov, har däremot varit minimalt.
För mig hade en naturlig utgångspunkt för utredningen att granska själva konstruktionen av arkivlagen som kom 1990. Den styr svenska myndigheters arkivverksamheter och är inriktad på framför att tillgodose framförallt tre intressen:
- rätten att ta del av allmänna handlingar
- behovet av information för rättskipningen och förvaltningen
- forskningens behov.
Är kopplingen till allmänna handlingar verkligen så lyckad med tanke på det jag skrev om den minskade andelen information som ses som allmänna handlingar? Och det starkt accelererande trycket från kommersiella aktörer som vill komma åt exempelvis svenska hälsodata – hur ska det integreras i hanteringen? Under senare år har EU och i förlängningen nationella regeringar pushat hårt för så kallade öppna data, det vill säga att myndigheter på olika sätt ska underlätta den kommersiella användningen av myndighetsinformation. Intresset för att stödja det som faktiskt står i arkivlagen, demokratisk insyn och forskningens behov, har däremot varit minimalt.
Det saknades alltså inte stora frågor att ta tag i för arkivutredningen. Ofta blir utredningar fångar i sitt uppdrag. Orsakerna till detta kan vara flera. En vanlig orsak är att uppdragsgivaren redan bestämt sig för vilket svar man vill ha från utredningen, en annan att uppdragsgivaren har så oklar bild av området att uppdraget får en så märklig inriktning att det blir svårt att genomföra.
Jag kan inte se att detta gäller arkivutredningen som hade ett vidsträckt uppdrag med stor möjlighet att själv formulera frågorna. Utredningen haft chansen att ta ett strategiskt grepp om samhällets arkivfråga men istället ägnat sig åt en mängd relativt sett små frågor, om än i vissa fall intressanta och duckat för de väsentliga frågorna. Dessutom är förslagen angående de frågor som man verkligen ägnar sig i de flesta fall ytterst konservativa, typ: “efter noggrant övervägande har vi kommit fram till att den rådande ordningen är den bästa.”. Sin djärvhet och kreativitet tycks utredningen ha reserverat för titeln på utredningen som synes sällsynt missvisande i förhållande till innehållet. När man läser förslagen på ny arkivlag är det många “skall” som blivit “ska” och “arkivvård” som blivit “arkivförvaltning” men i övrigt mycket litet förändrande kraft. En mer kongenial utredningstitel hade varit “Härifrån till hit”.
För mig självklara och angelägna frågor som hur information i praktiken ska kunna bevaras, hur den gemensamma informationsarkitektur som nu växer fram över organisationsgränser ska omhändertas, hur demokratin kan utvecklas genom bättre insyn i myndigheterna via de allmänna handlingarna, hur behovet av snabb och säker tillgång till information med hög grad av autenticitet i myndigheterna ska tillgodoses och betydelsen av ett organisatoriskt minne behandlas inte alls. Forskning likställs i bästa fall med historisk forskning men alltför ofta tycks det vara släktforskning som avses. Råvaruperspektivet på offentlig information som är mer än aktuellt berörs inte.
Däremot ägnar utredningen sig åt utförliga resonemang om kulturarvet. Kanske skulle utredningen kunnat ha en annorlunda sammansättning för att andra centrala perspektiv skulle kunnat belysas. De glasögon känsliga för kulturarv som använts präglar hur utredningen tar sig an övriga frågor. Släktforskare i all ära men vilken möjlighet som här förlorats att redovisa hur de övriga ändamålen skulle kunna tillgodoses på ett bättre sätt!
Redan nu har vi förlorat en stor del av de senaste decenniernas viktiga information eftersom det saknats verktyg för att ta hand om den.
Som ett par exempel på hur kulturarvsglasögonen påverkar utredningens resonemang skulle jag vilja lyfta fram följande. Utredningen tar upp de olika uppfattningar som kan finnas mellan att digitalisera äldre material alternativt lägga resurser på att omhänderta det digitala material som hela tiden tillväxer. Detta presenteras som om det vore två jämförbara alternativ vilket är en tankevurpa. Att digitalisera redan omhändertaget material i pappersformat är framförallt en åtgärd för att förbättra tillgänglighet och service samt minska slitage vilket i sig är behjärtansvärt. Däremot är fönstret för att bevara den digitala information som ständigt tillväxer en engångschans – görs det inte kommer informationen helt enkelt inte att finnas kvar.
Redan nu har vi förlorat en stor del av de senaste decenniernas viktiga information eftersom det saknats verktyg för att ta hand om den. I ett sådant läge är det knappast rätt prioritering att tillfredsställa dagens kulturarvsintressenter med bättre service eftersom det oundvikligen sker på framtidens bekostnad. Ett annat resursmässigt vägval som kommit i förgrunden för mig under senare år är möjligheten att minska arkivinstitutionernas lokalytor i attraktiva lägen. Idag finns arkiven fortfarande ofta kvar i pampiga byggnader trots den stark sinande strömmen av besökare till forskarsalarna. Går det att moraliskt försvara denna resursfördelning eller är det dags att avveckla forskarsalarna, samarbeta med biblioteken om forskarservice och flytta depåer till billigare lägen?
Som den arkivarie jag innerst inne är sörjer jag över att utredningen missat möjligheten att göra något som skulle rädda den situation som kan liknas vid klimatkrisen. Den gigantiska mängden information som ständigt skapas men som inte omhändertas eller bevaras på ett beständigt och säkert sätt, där arkivarierna står som med snöskyfflar i en global lavin. Utredningens ytterst modesta försök att greppa denna situation kan delvis ses som ett symptom på att det saknas en gemensam metateori om samhällets informationshantering som gör att varje utredning eller annan insats blir som ett fragment utan sammanhang.
Själv pläderar jag återigen för framtagandet av en arkivstrategi där alla de väsentliga frågorna knyts ihop i en rörelse framåt. Framför allt borde INGEN kunna blunda för att det ännu inte finns någon plan för hur all den information som skapas idag ska bevaras med kvalitet, säkerhet och autenticitet för framtiden.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
