politik Brexit har betytt en språklig och kulturell swexit. De stadigt försämrade kunskaperna i de stora europeiska språken har lett till att vi blivit avskurna från den kulturella och politiska debatten i Europa, skriver Ingmar Karlsson.
I Röda rummet skrev August Strindberg: “Sverige är, som var man vet, en tysk koloni och språket, vilket behållit sig tämligen rent ända in i våra dagar, är plattyskan i tolv dialekter”.
Fram till 1946 var tyska första främmande språk i de svenska skolorna men förlorade då denna ställning till engelskan som en följd av den skam nazismen dragit över Tyskland och allt tyskt. Som en följd av efterkrigstidens amerikafixering förvandlades vårt grannland Förbundsrepubliken till en okänd trakt och ett motorvägsnät som det gällde att ta sig igenom så fort som möjligt. Med benäget bistånd av TV:s förkärlek för amerikansk underhållning blev Sverige det mest amerikaniserade och minst europeiska landet i Västeuropa.
Trots att Förbundsrepubliken var vår största handelspartner och närmaste demokratiske granne på kontinenten fann under 1980-talet bara ett riksdagsutskott vägen till Förbundsrepubliken. Märkligt nog var DDR ett betydligt intressantare resmål för svenska politiker. Utskottsresorna från riksdagen till Östberlin duggade tätt medan endast halva socialutskottet besökte Bonn under de fem år – 1987–1992 – jag arbetade där.
Priset för detta kommer att bli högt.
I en UD-utredning 1988 likställdes tyska till min stora förvåning med kinesiska, ryska och arabiska som ett språk som ”en rimlig krets av diplomater” borde kunna, därmed underförstått att det vore ointressant för svensken i gemen. Lars Ohly grät som bekant när muren föll. Utrikesminister Sten Andersson besvarade en fråga om Tyskland åter kunde bli ett enat land med att ”det vore en fara” och att det fanns risk att Tyskland kunde bli ”ett chauvinistiskt land som vill sätta sin prägel på samarbetet inom ett nytt Europa”.
Genom den tyska återföreningen trängde sig ett nytt enat tyskt grannland plötsligt på oss. I en rapport från Bonn skrev jag att vår väg ut i Europa återigen skulle gå över Sassnitz och Berlin och att Tyskland genom ”die normative Kraft des Faktischen” (verklighetens normativa kraft) skulle förvandlas från ett motorvägsnät till alltings mått. Tyskland skulle bli allt viktigare för oss liksom det tyska språket men framför allt skulle den tysk-tyska utvecklingen och utvecklingen i Östeuropa leda till att vår neutralitetspolitik ställdes i ett nytt ljus. De som velat hålla oss utanför Europa med neutralitetspolitiken som skäl skulle få det svårare i sin argumentation.
Här gjorde jag mig skyldig till en stor missbedömning. När kunskaper i tyska blev viktigare än någonsin skars utbildningen i stället ned. Skolpolitikerna i alla politiska läger tycktes och tycks fortfarande tro att övriga Europa är lika amerikaniserat och genomdränkt av engelska och amerikansk populärkultur som Sverige där vi genom TV får vår dagliga engelska dos medan tyska och franska i stort sett blivit döda språk.
Som en följd av brexit är engelskan inte officiellt nationellt språk i något av EUs medlemsländer. För Irlands del gäller den gäliska iriskan och för Malta den semitiska maltesiskan. På den europeiska kontinenten bor drygt 400 miljoner människor. Av dessa har bara 30 000 engelska som modersmål och de är bosatta på en yta som motsvarar en femtedel av Lidingö, nämligen Gibraltar som dessutom lämnat EU med brexit. Omkring 100 miljoner talar tyska och drygt 60 miljoner franska.
”Mitt språks gränser är min världs gränser … Om det man inte kan tala, därom måste man tiga” skriver Ludwig Wittgenstein i Tractatus.
Brexit har därför betytt en språklig och kulturell swexit. De stadigt försämrade kunskaperna i de båda stora europeiska språken tyska och franska har lett till att vi blivit avskurna från den kulturella och politiska debatten i Europa. Viktiga politiska händelser som valet nyligen till den tyska förbundsdagen bevakas närmast pliktmässigt i media och intresset falnar snart.
De politiska slagorden om en europeisering av utbildningen har i praktiken blivit tomt prat. På den europeiska kontinenten sker universitetsundervisningen på de inhemska språken och kurslitteraturen på universitet och högskolor är endast undantagsvis på engelska, vilket starkt begränsar svenska ungdomars möjlighet att utnyttja den så kallade fjärde friheten att fritt kunna studera och arbeta i Europa.
Priset för detta kommer att bli högt. Redan i dag framstår Sverige som en kulturell anglo-amerikansk trojansk häst i EU samtidigt som vi på många håll betraktas som engelsktalande tyskar med våra lutherska krav på finansiell ordning och reda.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
