Kina Kina har genom historien gäckat omvärlden. Upplyst, barbariskt, hotfullt, fulländat. Ingmar Karlsson gör en historisk exposé av den ständigt växlade bilden av Mittens rike. Från 1600-talets förebild till dagens stormakt.
Ända sedan Marco Polo på 1200-talet kom tillbaka från sin långa vistelse i Kina med de berättelser om alla märkvärdigheter i Mittens rike som gav honom tillnamnet il millione har det rått särskild mystik kring vad som tilldragit sig där.
De kristna missionärer som följde i den i Peking år 1610 avlidne italienske jesuiten Matteo Riccis spår betraktade de kinesiska mandarinerna som naturliga kristna som med oväld fick riket att fungera och styrde och ställde till allas bästa. Denna bild hade föga med verkligheten att göra men myten som det lyckliga Kina spreds i Europa. Även en skeptiker som Voltaire tog starka intryck. I det kinesiska kejsardömet tyckte han sig se den upplysta sekulariserade monarki som han satte upp som en förebild och kontrast till sin tids kungamakt.
Denna chinoiserie – vurm för Kina – spreds även till Sverige med Kina slott på Drottningholm som ett vackert bevis. Efter statsvälvningen 1772 lovordade riksrådet Carl Fredrik Scheffer Gustav III för att ha infört ett samhällsskick av den art som i hundratals år rått i Kina »där egendomen är helig, näringarna fria som den luft man andas och människorna åtnjuter all möjlig lycksalighet«.
Under andra hälften av 1800-talet ändrades bilden av Kina drastiskt. En orsak var att Mittens rike visat sig vara koloss på lerfötter under de båda opiumkrigen i mitten av århundradet då Storbritannien och Frankrike tvingade Kina att inte bara öppna sina marknader utan också acceptera opiumhandeln. Den främsta anledningen var dock att de jesuitiska missionärernas sentida efterföljare från olika kyrkoriktningar nu började betrakta kineserna som förtappade hedningar och inte som något slags naturliga kristna. August Strindberg skriver i en av sina kulturhistoriska studier:
Emellertid synes ett visst samvete ha vaknat hos Europas civiliserade nationer efter denna illgärning, och man kände ett stort behov att försona densamma på ett eller annat sätt eller åtminstone ursäkta den. Man skyndade sålunda att inför det civiliserade Europa utmåla Kina som ett land, där den svartaste hedendom och det djupaste barbari rådde, och mer behövdes icke för att man genast kom på tanken att skicka missionärer dit.
Det folkliga boxarupproret under åren 1898-1901 riktade sig mot det ökande europeiska inflytandet över landets ekonomi och politik. Den slakt på utländska missionärer som blev en följd framkallade en kinaskräck och gav upphov till talet om den gula faran och till barnramsor som utgjorde den del av den muntliga traditionen så sent som i min egen småländska femtiotalsbarndom: I Kina går kineserna med långa bamburör och sticker missionärerna och steker dem i smör.
Andra betraktare såg ett land fyllt av mystik som fallit offer för västerländsk aggression och utsugning men som genom självtillit var på väg att återvinna sin värdighet.
Men synen på Mittens rike kom återigen att vändas i positiv riktning. En stor roll spelade 1938 års nobelpristagare i litteratur Pearl Buck med sina böcker Den goda jorden, Sönerna och Wang Lungs barnbarn som kom ut på 1930-talet. Inte minst filmatiseringen av Den goda jorden gav en bild av ett strävsamt, enkelt men samtidigt värdigt och okomplicerat liv. Genom Edgar Snows bok Red Star over China som publicerades 1937 fick omvärlden för första gången en bild av de kinesiska kommunisterna och deras målsättningar att nå en social rättvisa och på nytt ena Kina och skapa ett nytt samhälle.
Efter Folkrepublikens utropande och Kinas ingripande i Koreakriget tog hotbilden över på nytt. Kina framställdes som världspolitikens stora buse och dess invånare som en oräknelig hord av robotar som inte bara hotade övriga Asien utan även hela den fria världen.
Mot slutet av 50-talet hade pendeln svängt igen. Maos Kina tycktes då ha något att erbjuda alla kategorier: för den kulturellt intresserade fanns den tusenåriga obrutna kinesiska kulturen; de vänsterintellektuella som under Stalin tappat tilltron till den sovjetiska modellen erbjöds en ny förfinad marxism-leninism som kunde återupprätta kommunismens dåliga rykte, asketen och proletären såg ett hårt arbetande folk som gemensamt strävade efter att modernisera sitt land.
Andra betraktare såg ett land fyllt av mystik som fallit offer för västerländsk aggression och utsugning men som genom självtillit var på väg att återvinna sin värdighet. Kina framställdes som ett politiskt laboratorium där en ny, bättre och osjälvisk människa skulle skapas. Ett nytt samhälle, fritt från det moraliska och andliga vakuum som karaktäriserade våra egna, skymtade därför vid horisonten. Samhällelig harmoni och enighet sades prägla Kina liksom en hängivenhet åt högre ideal. Detta ställdes i motsats till elitismen, konkurrenstänkandet och det moraliska förfallet i väst. Till och med en så ansedd skribent som James Reston i New York Times liknade stämningarna i Kina med the frontier spirit under det sena 1800-talets USA. Mao porträtterades inte bara som en filosof på tronen utan som statsman, poet och militär geni.
Detta dyrkande av Mao och Kina hade dock mindre med Kina att göra än med situationen i USA och Västeuropa och den mindre kulturrevolutionen som utspelades där under åren kring 1968. De som kritiserade det rådande samhällssystemet i väst sökte sig till samhällen som propagerade motsatta idéer. Störst attraktionskraft hade sådana som var nära nog helt slutna som Kina och Albanien, vilket garanterade att de egna illusionerna inte skulle krossas genom att konfronteras med den brutala verklighet som rådde i dessa påstådda idealsamhällen.
Maos visioner om ett annat samhälle var viktigare än de offer vägen mot detta krävde, i synnerhet som entusiasterna i väst själva inte behövde betala något pris.
De som förkastade de värderingar som då gällde i väst trodde sig i Kina finna en exakt motpol och ett samhälle som var organiserat efter helt andra principer och värderingar: socialism i stället för kapitalism, jämlikhet i stället för konkurrens och kollektivism istället för individualism. Det politiska livet sades angå alla och alla påstods vara delaktiga i detta. Genom kulturrevolutionen hade en levande kontakt uppstått mellan ledning och folk. Massorna deltog i besluten och hade, i motsats till i västvärlden, full kontroll över parti- och statsbyråkraterna.
Framför allt framställdes Kina som ett jämlikhetens paradis. Ekonomiska skillnader mellan styrande och styrda, intellektuella och arbetare, utbildad och outbildad arbetskraft och stad och landsbygd påstods vara eliminerade. Alla människor sades ha sin givna plats och roll i samhällsbyggandet. Deras grundläggande behov var tillgodosedda. Ingen hunger existerade. Den låga levnadsnivån sågs som en andligt förädlande faktor som sattes i motsats till konsumtionssamhället i väst. Kineserna påstods därför i realiteten ha en betydligt högre livskvalitet än vi i den av konkurrens och miljöförstöring präglade västvärlden.
Bilden av Kina och kineserna förvreds också av rasistiska föreställningar om att fattiga människor som de bara intresserade sig för en politiks ekonomiska utfall och inte för de konsekvenser den fick för den personliga friheten. De svåra övergreppen mot grundläggande mänskliga rättigheter under kulturrevolutionen, som deporteringarna av miljontals människor till hårt arbete landsbygden, kunde inte fördömas eftersom Kina inte hade någon demokratisk tradition och begrepp som frihet, individualitet och privatsfär var okända företeelser. På detta sätt kunde entusiasmen upprätthållas för ett politiskt system som man själv aldrig skulle kunna tänka sig att leva i. Ändamålen sades helga medlen. Maos visioner om ett annat samhälle var viktigare än de offer vägen mot detta krävde, i synnerhet som entusiasterna i väst själva inte behövde betala något pris. Den nya människan lever, det nya livet har börjat, sjöng den Fria Proteatern och ögonen tårades hos svensk burgen ungdom i publiken.
En orsak till att kulturrevolutionen och dess budskap så kritiklöst anammades låg i föreställningen att Kina tidigare alltid betraktats med utgångspunkt från våra värderingar och fördomar och att vi i väst fallit offer för en det kalla krigets mentalitet. Nu gällde det i stället att försöka förstå Kina på dess egna villkor. Det var därför ett uttryck för kulturell imperialism att kritisera Kina även om uppgifter förekom om förtryck, politisk förföljelse och brott mot mänskliga rättigheter. Kina sades ha sitt normsystem baserat på kollektiva ideal och detta var lika försvarbart som vårt eget individualistiska. I Kina hade kanske individen inte samma fri- och rättigheter men i stället tyckte man sig där finna en kollektiv social rättvisa som sattes i kontrast till andra u-länder, då främst Indien med dess kastsystem och skriande sociala skillnader.
Simone de Beauvoir, en av de mest hänförda politiska pilgrimerna, uttryckte sig lyriskt om de cykelkulis hon såg i Kina. Där var detta yrke inte som på andra håll en exploatering av fattig arbetskraft eftersom de insatser dessa kinesiska pedaltrampare gjorde var till samhällelig nytta.
Särskilt lätt hade dessa tongångar att slå rot i Sverige med ett debattklimat som endast tillåter en sanning i taget.
All kritik mot Kina framställdes som orättfärdig, därför att även våra egna samhällen hade sina tydliga brister och ett slags »vilken rätt har vi att kritisera andra«-attityd dominerade vår syn på Kina men tillämpades inte på andra u-länder, i synnerhet inte på sådana som försökte följa västvärldens egen samhällsmodell.
Det gällde således att kasta alla våra egna värderingar och ideal överbord för att rätt kunna förstå Kina. Man fick inte ta alltför bokstavligt på kinesiska politiska slagord som att det nu gällde att utrota demoner, ormar och monster, krossa hundskallar och störta »kapitalistfarare« (capitalist roaders). Detta var egentligen bara kinesiska omskrivningar för den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap.
Om kritik riktades mot kulturrevolutionen var det snarare för att denna inte var långtgående nog. Särskilt lätt hade dessa tongångar att slå rot i Sverige med ett debattklimat som endast tillåter en sanning i taget. Utvecklingen under kulturrevolutionen fick helt enkelt inte ifrågasättas. Få politiska skeenden har gjort mig så lycklig som den, skrev Jan Myrdal 1967 och Göran Palm gick i sin bok Indoktrineringen i Sverige året efter till räfst och rättarting med de korrespondenter som försökte beskriva den brutala verkligheten och ironiserade över deras rapportering.
Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz ingick i denna hyllningskör. Efter en resa i Kina skrev han kring årsskiftet 1970-71 en rad panegyriska artiklar om kulturrevolutionen, folkkommunerna och Kinas store ledare:
Unga människor är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats …. Den växande klyftan mellan teori och praktik är ett av vår civilisations allvarligaste problem. I Kina försöker man på ett radikalt sätt att överbrygga denna klyfta och skapa en gemenskap mellan handens och tankens arbetare. Många har menat att detta är kulturrevolutionens viktigaste uppgift … det experiment som pågår i Kina sker i hård regi, men det är, sådant jag kunnat studera det, inte ett dött laboratorieförsök, utan sker ute bland människor vilka själva får en chans att delta och förändra processen under dess utvecklings gång.
Lagercrantz beskrev Mao som »en stor skribent och beslutsam handlingsmänniska… den ojämförlige garanten för Kinas nationella oberoende … det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket … Han är en lärare och en statsman ovanför alla dogmer och man måste läsa honom som fan läser bibeln för att få honom till något annat. Däri ligger en stor förhoppning för Kinas del och världens … Den avgörande skillnaden mellan Kina och vår värld är att människorna in concreto, sådana de går och stå på två ben, betyder så ofantligt mycket mer än hos oss och att man upplever detta som en hemkomst till något känt och nyss förflutet. Kina har valt ofrihet för rika.«
Ett annat tidigare uttryck för denna okritiska dyrkan är det brev som jaget i P O Enquists roman Legionärerna skriver till Mao. I sin vånda över baltutlämningen ber han ingen mindre än Mao, denne mästare i deportationspolitik om råd:
Ordförande Mao, vad svarar ni? Jag hyser respekt för er, ni gör intryck av att vara en sorgsen men klok människa, en melankolisk man med ett stänk av humor som man sällan finner hos politiker. Om det är sant att politik för människan innebär ett sökande efter fadersgestalter, då måste jag deklarera att om valet stod mellan er och Tage Erlander, då skulle jag välja er. Ni säger: det är ett alltför lätt val. Jag säger: det är dock ett val.
I boken Tre veckor i Kina använde Ingmar Björkstén två år innan han blev mångårig kulturchef på Svenska Dagbladet det kapitalistiska Hongkong som jämförelseobjekt och citerade med gillande citerade Nikita Chrustjev: Hongkong, det är det kapitalistiska samhällets avträde i Sydkinesiska sjön.
Denna påstådda avsaknad av ett sexualliv sågs märkligt nog bland västerländska radikaler som den kinesiska revolutionens kanske främsta landvinning.
Samma år framställde maoismen som en anpassning av kristendom till vår tid i en handbok som Sveriges Kyrkliga Studieförbund gav ut med titeln Kina- kyrka samhälle, kultur:
Kina har blivit sekulariserat. Men det är detta Kina som rest sig. Landet utan Gud har skapat rättvisare levnadsförhållanden än vad vi sett i många kristna länder. Det finns så mycket omsorg och godhet, så mycket hederlighet och respekt för människor i Kina att en kristen västerlänning ofta skäms. Revolutionens syfte är att skapa goda livsvillkor för alla och förhindra att de starka trampar ner de svagare. Många kristna som varit i Kina har frågat sig om inte det kinesiska samhället i praktiken är långt mer »kristet« än det västerländska.
Kina ställer frågan om vilka friheter som är viktigast. Ett fattigt land måste ibland välja. Kina har valt ofrihet för de rika och för de välutbildade för att ge frihet från hunger, okunnighet, maktlöshet och ohälsa åt de fattiga. Kina har valt att kontrollera alla massmedia själv hellre än att låta kommersiella intressen av olika slag göra detta. När grunden nu är lagd för det nya samhället ökar också de individuella friheterna. Men vägen är lång innan Kina är ett »fritt« land i vår mening om det ens är önskvärt.
Dyrkan av Mao fick således en närmast religiös prägel. De enkla och snusförnuftiga aforismerna och moralpredikningarna av söndagsskolekaraktär i Maos Lilla röda lästes och studerades under stor andakt och djupt allvar på våra högre läroanstalter. Puritanismen i Maos budskap tycks ha haft en alldeles särskild dragningskraft. Det höga moraliska tonläget i den store rorsmannens tirader tycks för många intellektuella ha inneburit en andlig pånyttfödelse och ett slags själens rening. Detta avlägset belägna mystiska samhälle tycktes ge livet en mening och ett innehåll som betraktarna berövades i sin egen omgivning.
I boken När Kina vaknar som kom ut på svenska 1976 skrev Alain Peyrefitte med en entusiasm som delades av västerländska radikaler om »ett klostersamhälle med 800 miljoner människor som omedvetet iakttar de tre klosterlöftena«. Många tycktes till och med ha sett ett slags möjlighet att här återvinna sin egen förlorade oskuld. Konformiteten i klädsel och det på ytan helt avsexualiserade samhället tycks märkligt nog ha haft en alldeles särskild dragningskraft och sattes i motsatts till den av pornografi översvämmade hedonistiska västvärlden.
Shirley MacLaine upptäckte till sin stora förtjusning att ingen använde deodoranter eller make up i Kina. Andra radikala besökare noterade med tillfredsställelse att sex före äktenskapet inte existerade och att det följaktligen inte begicks några våldtäkter i Kina. I stället sublimerades även den sexuella energin i insatser för nationens bästa. Denna påstådda avsaknad av ett sexualliv sågs märkligt nog bland västerländska radikaler som den kinesiska revolutionens kanske främsta landvinning.
Andra besökare såg sig i Kina fortsatta tillbaka till en svunnen och lyckligare tid i sina egna hemländer. Hösten 1977 gjorde författaren Lars Gustafsson en månadslång resa i Kina som finns beskriven i boken Kinesisk höst. Största intrycket på denna annars så ivrige bekämpare av alla totalitära tendenser gjorde uppenbarligen de nu i åminnelse så osaliga folkkommunerna:
Men folkkommunerna fick mig att haja till. Här finns någonting som inte har någon verklig motsvarighet någon annanstans i världen. Här blev jag slutgiltigt övertygad om att den socialistiska revolutionen faktiskt har varit i stånd att skapa inte bara frihet från nöd, utan – under optimala förhållanden – också livskvalitet, verklig, solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.
Ett av de få ställen där jag är alldeles övertygad om att det faktiskt finns förutsättningar för något som skulle kunna kallas ett bekymmersfritt liv är den kinesiska folkkommunen. Och med bekymmersfritt menar jag då inte något slags konstlad utopitillvaro av den typ som Thomas Mann skildrar i Der Zauberberg utan höggradigt aktiva liv, tillbragta under hårt arbete och dess frukter, mellan privat och kollektivt, mellan bostad och arbetsplats, mellan trygghet och stimulanser.
Gårdagens myt blir så till dagens sanning och denna sanning i sin tur så småningom morgondagens illusion i en slags regelbunden cykel av romantik och cynism, idealisering och förakt.
Med enheter av folkkommunens storlek uppnåddes äntligen det optimala läge där varje investering gav sin fulla effekt. Nya näringsgrenar kunde etableras, arbetskraften kunde tillvaratas fullständigt. Vad har vi gjort med den svenska landsbygden? Här ett intensivt, blomstrande jordbruk i en miljö som möjliggör både småindustrier och hela stadsmiljöns känsla av sociala kontakter, av mänsklig närvaro, lönsamhet, effektivitet, tillräckligt mångfald för att var och en skall kunna välja sin syssla efter sin läggning. (Hade jag levat i Ma Lu hade jag valt att bygga sampaner.)
Förutsättningarna för att Lars Gustavssons romaner En biodlares död och En Kakelsättares eftermiddag skulle få den självbiografiska fortsättningen En sampanbyggares liv försvann snabbt. Bara några år efter Gustavssons pilgrimsfärd fylldes kinesiska media av skräckberättelser om förhållandena på folkkommunerna och jorden arrenderades ut till profithungriga privata bönder.
Året efter Gustavssons besök och två år efter Maos död, Deng Xiaopings återkomst till maktens centrum och inledningen av den öppna dörrens politik ändrades bilden av Kina på nytt och än en gång bevisades tesen om att all politisk rapportering om Kina egentligen var omöjlig av skälet att inte ens det förflutna är förutsägbart. Det politiska spelet i de slutna inre kretsarna, fraktionsstriderna och de personliga motsättningarna förblir, liksom grundläggande kulturella skillnader om inte obegripliga så mycket oöverskådliga för en utomstående.
Gårdagens myt blir så till dagens sanning och denna sanning i sin tur så småningom morgondagens illusion i en slags regelbunden cykel av romantik och cynism, idealisering och förakt. Medan Mao tidigare jämfördes med Churchill och de Gaulle sågs han nu som Stalins, Hitlers och Pol Pots jämlike.
I 80-talets början fick böcker om Kina titlar som Alive in the bitter sea och den gamla bilden av ett Kina där alla var nöjda med sin lott förbyttes till skildringar av ett samhälle där alla bevakade alla och där folk led av ständig ångest och depressioner.
Författaren till denna bok, Fox Butterfield, beskriver hur kineser kastade sig över de rester som utländska turister behagat lämna efter sig på restaurangerna medan några år tidigare denna fattigdom antingen förtegs eller sades vara förädlande. Det var ett lika märkligt som obestridligt faktum att Kinas popularitet bland västerländska intellektuella dalade i samma takt som förhållandena i Kina gradvis blev mindre repressiva och befolkningens levnadsstandard avsevärt höjdes.
När bristen på demokrati, legalitet och kulturell frihet nu påtalades officiellt togs det i omvärlden okritiskt till intäkt för att Kina skulle vara på väg mot ett samhällssystem av vår typ.
Åren efter Dengs återkomst till makten gick Kina i början av 1980-talet förvandlades den politiska diskursen från en totalt okritisk självförhävelse till en öppen kritik av företeelser i det egna samhället. När bristen på demokrati, legalitet och kulturell frihet nu påtalades officiellt togs det i omvärlden okritiskt till intäkt för att Kina skulle vara på väg mot ett samhällssystem av vår typ.
Bilden förvreds på nytt av vår märkliga benägenhet att så snart det gäller Kina, inte bara blint tro att politiska slagord är liktydiga med redan genomförd politik, utan också av en benägenhet att övertolka dem. Om Mao sade att »kvinnorna håller upp halva himlen« tog den västerländska tokvänstern detta till intäkt för att fullt jämställdhet mellan könen uppnåtts i Kina.
Deviser på fabriksväggar som att »Tid är pengar« och »Effektiviteten är det avgörande« och framträdande politikers tal om inkomstskillnadernas välsignelser och nödvändigheten av att avskeda lata arbetare sågs med Deng Xiaopings återkomst som ett bevis för socialismens misslyckande och togs till intäkt för att Kina obevekligen var på väg mot en marknadsekonomi och i förlängningen demokrati.
Den brittiske journalisten Jonathan Mirsky beskrev i en artikel hur han, under ett besök 1979, efter sju års frånvaro, upptäckte att alla hans föreställningar varit felaktiga och att han under sina tidigare besök endast blint låtit sig vallas omkring. Av en tillfällighet mötte han en av guiderna från den första resan. När han med denne förde detta på tal blev svaret: Vi ville bedra er men ni ville bli bedragna.
Under 60- och 70-talen användes en noga genomtänkt gästfrihetsteknik. Komponenterna i denna var flera. Besökarna smickrades med att få träffa framträdande politiker och av dessa få höra vänliga ord om sin egen person och sitt land, han eller hon gavs också flera tillfällen till »spontana« samtal med vanliga kinesiska arbetare, studenter och bönder, personliga guider ägnade resenären en smickrande uppmärksamhet, talade ofta dennes mer eller mindre exotiska språk och gjorde allt för att göra resan angenäm. Till detta kom överdådiga måltider och inkvartering i särskilda gästhus. En ytterligare faktor som fick gästen särskilt väl till mods var ständigt återkommande ursäkter för Kinas tillkortakommanden och de uttryckta förhoppningarna om att den värderade gästen måtte bidra till att lösa problemen genom sina synpunkter och sin kritik.
Resorna genom Kina företogs i bekväma förstaklassvagnar från vilka besökarna kunde se det exotiska landskapet glida förbi utan att få kontakt med de hårda realiter som alltid dolts under den pittoreska ytan. Programmen så späckade och varierande som möjligt för att undvika att särskilda önskemål framställdes. Om så skedde blev svaret: Ni har rest långt, det har varit en ansträngande dag. Ni måste vara mycket trött. Vi har ett intensivt och intressant program i morgon.
Resenärerna tyckte att det var är obehagligt att framföra kritik över vad det än vara månde, eftersom mottagandet varit så överväldigande. Många avstod från kritiska värderingar med baktanken att sådana skulle omöjliggöra fortsatta resor till Kina och hyllade alla de för dagen rådande politiska tendenserna i Kina och ändrade sin egen syn på Kina efter de politiska konjunkturerna lika obesvärat som de bytte underkläder. Han Suyin (1919-2012) uppträdde genom åren ogenerat som hovnarr men hon hade sina motsvarigheter även bland svenska Kina-kännare.
Den optimism som väl är en förutsättning för all lyckosam affärsverksamhet fick som följd att inte ens erfarna affärsmän såg eller vill se bakom de Potemkin-kulisser som de ekonomiska zonerna då utgjorde.
Även när Kina öppnades alltmer i början av 1980-talet nu fungerade denna taktik. Välkända ekonomiska politiska skribenter som Flora Lewis (1922-2002) i New York Times tog runt på guidade turer till de särskilda ekonomiska zonerna och till företag som leddes av i USA utbildade teknokrater och trodde sig se ett nytt jättelikt Sydkorea och Japan i vardande. Ett företag i Manchuriet med 72 anställda förklarades i konkurs, en slags aktiemarknad öppnades i Shanghai. Genomslagskraften av dessa pseudohändelser blev enorm i media i väst. Än en gång demonstrerades människans benägenhet att bara se vad hon vill se.
Den optimism som väl är en förutsättning för all lyckosam affärsverksamhet fick som följd att inte ens erfarna affärsmän såg eller vill se bakom de Potemkin-kulisser som de ekonomiska zonerna då utgjorde. Enkla frågor om för vilka konkreta ändamål industrihangarer och kontorsskrapor byggts skulle ha avslöjat den ofta bistra verkligheten bakom dessa experiment – ett ord som själve Deng tog i sin mun. De obehagliga frågorna undveks. En förklaring till detta var tvåmiljarderarmehålesyndromet, det vill säga den kinesiska jättemarknadens attraktionskraft för en västerländsk industri som behövde nya marknader. Detta gällde ju inte bara kosmetikaföretagen utan de stora talens magi förtrollade alla industrigrenar och förvred ögonen på många av dess företrädare som duckat för eller helt enkelt inte tycktes vilja se de till synes mest uppenbara problemen.
Under hela 80-talet var därför de politiska pilgrimsresorna till Kina legio och deltagarna kom från alla läger, alltifrån storindustri och statskyrka till tidigare maoister som vände sina kappor efter de nya vindarna och gjorde desperata försök att omtolka sin tidigare husgud.
Chefer för svenska storföretag satt andäktigt lyssnande när ofta påtagligt senila veteraner från Maos långa marsch lade ut texten om marknadsekonomins välsignelser. Om föreläsaren var en i Leningrad utbildad ingenjör togs anteckningsblocken ofta fram även om analysen inskränkte sig till banala påståenden som att priset på en vara måste reflektera de verkliga kostnaderna.
Inte bara svenska industriledare utan även vårt fackliga etablissemang nickade och log instämmande när gammelkommunisterna under mottot »Skär bort fettet« deklarerade att lata arbetare måste avskedas och anställningstryggheten upphävas, att jämlikhet bara leder till att sölkorvarna njuter frukterna av de flitigas arbete, att kvinnor på arbetsmarknaden måste lämna plats för arbetslösa unga män eftersom de var en förklaring till den låga produktiviteten och därför i stället borde koncentrera sig på hushållsarbete och barntillsyn.
När resor till Kina blev vanligare tillkom ytterligare ett element. Redan vid det andra besöket karaktäriserades resenären som en lao pengyou– en gammal vän – som hade särskilda kunskaper om och förståelse för Kinas problem och vars råd därför är särskilt värdefulla. Smicker av detta slag hade uppenbarligen en kolossal genomslagskraft och resulterade i förhastade affärskontrakt.
I denna taktik ingick också att be gästande politiker om råd. Så gjorde det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare Hu Yaobang när han våren 1985 i sin stora ynnest avsatte en halvtimma för att ta emot en ledande representant för det svenska socialdemokratiska partiet. På sedvanligt sätt redogjorde han för den kinesiska reformpolitiken. När han lika sedvanligt med spelad ödmjukhet framhöll att misstag tyvärr fortfarande begicks avbröts han av den långväga besökaren med orden: Ni skall inte bekymra er över det. Till och med vi svenska socialdemokrater gör misstag.
En för mig oförglömlig min av leda och förakt spreds över den kommunistiske mandarinens ansikte. Bakom honom på väggen hängde en stor världskarta med Mittens rike där det skall vara placerat och där Sverige avbildades som en liten blindtarm vid iskanten i kartans nordvästra hörn.
Fyra år efter detta besök krossades tron på att Kina skulle vara på väg mot en marknadsekonomi och i förlängningen ett demokratiskt samhällssystem av vår typ brutalt på Himmelska fridens torg i Beijing den fjärde juni 1989.
De nya sidenvägarna skall skapa en integration, sammanlänkning och ömsesidiga intressen som blir så starka att någon ideologisk indoktrinering inte behövs.
I dag är hotbilden en annan. Ironiskt nog har Kina blivit globaliseringens stora vinnare. Det kinesiska kommunistpartiet är idag världens största koncern och uppträder också som en sådan med allt vad detta innebär i form uppköp av strategiska företag, teknikstölder, påverkansoperationer, cyberattacker, kampanjer och påtryckningar av det slag som Kinas ambassadör i Stockholm excellerar i och gett ett ansikte.
Kina strävar inte länge efter att vara någon ideologisk förebild och finansierar inte längre maoistiska uppror i tredje världen utan bygger broar, vägar, järnvägar, idrottsanläggningar, parlamentsbyggnader och infrastrukturer som skall underlätta den globala handeln. De nya sidenvägarna skall skapa en integration, sammanlänkning och ömsesidiga intressen som blir så starka att någon ideologisk indoktrinering inte behövs.
Kinesiska lån är inte förknippade med ideologiska villkor. Kinesiska experter föreläser inte om mänskliga rättigheter, fria val och frihet från korruption. De bryr sig heller inte om vem som sitter i regeringarna i de länder där de verkar. De enda krav som ställs är att dessa fogar sig efter kinesiska intressen, är beredda att ingå för Kina fördelaktiga avtal och därför avstår från all kritik mot bristande yttrandefrihet och förtrycket mot och sinifieringen av nationella minoriteter.
Xi Jinpings Kina kan sägas vara en sinnebild för den klassiska definitionen av skillnaden mellan kommunism och kapitalism: Kapitalism är människans utsugning av människan. Kommunismen är precis tvärtom.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
