Korruption Är svenska politiker är korrupta? Det är definitionsmässigt svårt att uppskatta antalet, men det får antas att viss politisk korruption passerar obemärkt. Det saknas dock skäl att tro att den skulle vara betydande, skriver Claes Sandgren.
För en tid sedan dömdes den förre franske presidenten Nicolas Sarkozy för mutbrott, vilket påminde om att Jacques Chirac drabbades av samma nesa. Österrike hade för två år sedan en korruptionsskandal på högsta politiska nivå (Ibizaskandalen) och i år har husrannsakan gjorts hos den österrikiske finansministern på grund av misstänkta kopplingar till ett spelföretag. Politiken i många EU-länder är i själva verket impregnerad av korruption. I världen över är korruptionen till och med en integrerad del av politiken och det politiska spelet, såsom i Brasilien där Lula nyligen fick sin dom för mutbrott ogiltigförklarad.
I USA finansieras de politiska partierna och politikernas valrörelser av företag och förmögna personer som räknar med att få politiska fördelar tack vare sina bidrag, en form av ”laglig korruption”.
Så skulle Sverige kunna vara ett undantag, förskonat från politisk korruption? Och hur skulle det i så fall kunna förklaras?
Mutbrott
En genomgång av de tjugo senaste årens domar för tagande av muta ger ett överraskande resultat. Bland offentliganställda eller offentligfinansierade personer som döms är personal inom omsorgen den största, alltså de som arbetar inom hemtjänsten och äldrevården eller som personliga assistenter.
Men ingen svensk politiker har dömts för mutbrott sedan 2001 då ett kommunalråd (S) och en ledande kommunalpolitiker (S) i Jämtland dömdes till dagsböter för tagande av muta. De var inbjudna till Helsingfors för att studera privatisering av vård och omsorg. Resan finansierades av Riksbyggen som lämnat anbud i kommunernas upphandling. Studiebesöket blev inställt några veckor före resan men resenärerna fick bevista VM i ishockey i Helsingfors och göra krogbesök.
Ett mycket uppmärksammat åtal gällde Ilmar Reepalu (S), kommunalråd i Malmö och kommunstyrelsens ordförande, som hade fått en resa till Sydafrika – värd 34 000 kronor – för sig och sin hustru som gåva på hans 60-årsdag av en affärsman, som var ägare av ett bolag som sålde dataprodukter till Malmö kommun. Både Reepalu och affärsmannen friades av hovrätten som fann att det förelåg ett sådant vänskapsförhållande mellan Reepalu och affärsmannen att gåvan hörde hemma inom den privata sfären. Deras vänskap ansågs alltså väga tyngre än den kommersiella relationen och även en politiker måste få ta emot en gåva, menade domstolen, oavsett dess värde.
”Muteborg”
Den så kallade mutskandalen i Göteborg ledde till att en handfull personer dömdes för mutbrott, varav en till fängelse. Flertalet av dem var anställda vid det kommunala bostadsbolaget Poseidon. Ingen politiker åtalades. Händelserna i Göteborg var inte en korruptionsskandal utan snarare ett systematiskt kringgående av regelverket för den kommunala verksamheten; bland annat hade Göteborg ägarintressen i cirka 130 bolag – att jämföra med Stockholms 17.
Fackföreningsrörelsens stöd till Socialdemokraterna
Detta stöd har återkommande angripits med motiveringen att det är en form av korruption. Stödet är dock inte straffbart om det lämnas i syfte att främja partiets allmänna målsättning. Bidrag kan nämligen godtas så länge det inte går att identifiera någon enskild person eller organisation som skulle få en fördel om partiet påverkades.
Inför valet 2018 angrep Benjamin Dousa fackföreningsrörelsens stöd på ett sätt som är representativt för kritikerna. Han påpekade att 13 av partiets 14 representanter i Arbetsmarknadsutskottet hade LO-bakgrund, att LO hade platser i Socialdemokraternas beslutande organ samt att LO finansierade Socialdemokraternas valrörelse med mer än 30 miljoner kronor utöver stöd i form av valarbete. Han betecknade Socialdemokraterna som ”ett köpt parti.”
För riksdagsledamöter, som har en bakgrund i LO, är det emellertid legitimt att vilja påverka arbetsmarknaden och att ha säte i utskottet. Detsamma kan sägas om fackets representanter i partiorgan. Vad gäller stödet åt valrörelsen är det också i sin ordning, som framgått, så länge det inte förbinds med konkreta villkor, utan mer betingas av en vilja att stödja Socialdemokraternas politik därför att den stämmer överens med LO:s prioriteringar.
Klientilism
Klientilism kan beskrivas som motsatsen till en situation, där politiska partier går till val på generella policyprogram. Drivs relationen mellan politiker och väljare av ett utbyte av fördelar mot röststöd så föreligger klientilism. Det handlar alltså om en köpslagan och ett gynnande av särintressen.
Kommunals ordförande Tobias Baudin lovade i en intervju att ”minst hälften av våra medlemmar ska rösta på Socialdemokraterna” och att facket skulle kontakta hälften av medlemmarna för att det målet skulle kunna uppnås. Baudin krävde i gengäld bland annat att allmän visstid skulle avskaffas. Han lade visserligen till att ”medlemmarna röstar så klart precis som de vill.” Men med det krav han ställde som villkor för stödet närmade han sig det mutbara området.
Fusk
Riksdagsledamoten för Liberalerna Emma Carlsson Löfdahl uppbär full ersättning från riksdagen för sitt boende i sin makes lägenhet, i vilken även han brukat bo. Håkan Juholt, ordförande för Socialdemokraterna, uppbar ersättning från riksdagen för hela hyresbeloppet trots att hans partner också bodde i övernattningslägenheten. Även andra riksdagsledamöter fick boendebidrag trots att de i huvudsak haft sitt ordinarie boende i Stockholm. Riksdagens regler om boendeersättning var emellertid oklara, vilket var ett skäl för att ingen av dem åtalades.
Ola Rask var sedan 1969 vd för konferensgården Rönneberga vars huvudägare var Byggnads. Han valdes till riksdagsledamot (S) 1994 men behöll full lön från Byggnads trots att hans hustru skötte konferensgården. På Byggnads webbplats beskrevs Rask som ”vår riksdagsman”. Han drev konsekvent frågor som i vart fall indirekt gynnade Byggnads i form av ett stort antal riksdagsmotioner rörande bostadsbyggande m.m. Eftersom hustrun skötte konferensgården innebar det i praktiken att han uppbar lön som riksdagsledamot inte bara från riksdagen, utan även från Byggnads. Sedan detta avslöjats i medierna fick han 2006 lämna riksdagsuppdraget.
Dessa politiker, som alltså tänjt på ersättningsreglerna, bedömdes inte ha agerat brottsligt. Men de fick alla stå en tid vid den mediala skampålen och flera av dem tvingades att lämna politiken.
Kommentar
Det finns få tecken på att svenska politiker är korrupta. Men man kan fråga sig om mörkertalet är stort. Det är definitionsmässigt svårt att uppskatta det talet men det får antas att viss politisk korruption passerar obemärkt. Det saknas dock skäl att tro att den skulle vara betydande. Flera omständigheter talar för det.
Sverige led svårt av korruption i början av 1800-talet men den är numera mycket låg, särskilt i ett internationellt perspektiv. Det är resultatet av ett långt och träget arbete – med vissa avbrott – som inleddes av tryckfrihetsförordningen 1766 och följts av en ström av reformer, bland annat i mitten av 1800-talet och under hela 1900-talet.
Det är knappast görligt att peka ut enstaka reformer som haft särskild betydelse men 1913 års allmänna pensionsförsäkring – den första i världen i sitt slag som banade väg för fler trygghetssystem – är exempel på en reform som skapat förutsättningar för korruptionsbekämpningen som fullföljts in i våra dagar.
En viktig faktor är den transparens som råder i Sverige i form av ett öppet samhällsklimat, offentlighetsprincipen, självständiga och professionella medier med mera. Och ekonomiskt stöd som lämnas av organisationer och enskilda till ett politiskt parti redovisas numera öppet enligt lagen om insyn i finansiering av partier.
Enligt Transparency Internationals index över korruptionen inom den offentliga sektorn hamnade Sverige 2020 på 3:e plats bland 180 länder. Enligt en SOM-undersökning 2015 svarade 0,8 procent av respondenterna att de under de senaste 12 månaderna blivit tillfrågade om att betala någon form av muta i kontakt med en offentlig myndighet/tjänsteman.
I Västeuropa har korruptionen i hög grad syftet att skaffa resurser åt de politiska partierna, särskilt deras valkampanjer. Det svenska partistödet, som infördes 1965, innebär att det offentliga finansierar i genomsnitt 60 procent av partiernas verksamhet vilket är betydligt högre än i andra länder i Västeuropa. Det är så mycket mer välkommet som de svenska partiernas medlemsantal halverats på 25 år, varför medlemsavgifterna numera inte svarar för mer än två procent av partiernas budget.
Det finns alltså gott stöd för uppfattningen att korruptionen i Sverige är mycket låg vilket rimligen omfattar den kanske hårdast bevakade gruppen i samhället, politikerna. Fackföreningsrörelsens stöd till socialdemokratin har rönt åtskillig kritik men som det utformats förtjänar det knappast ens epitetet ”laglig korruption.”
Men bedömningen av svenska politiker skulle bli en annan, om vi inte talade om korruption utan om annat maktmissbruk, såsom intressekonflikter, jäv, sammanblandning av roller, vänskapskorruption, bisysslor, närståendetransaktioner, övergång mellan sektorer och osunt nätverkande. Här finns diskutabla kopplingar som dock är svåra att avtäcka.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
