Den svenska slavhamnen

HISTORIA Den svenska historien tronar inte bara på minnen från fornstora dagar.  Tvärtom. Som när Sverige förbjöd slaveri, men inte på den egna kolonin Sankt Barthélemy. Maria Ripenberg har tittat närmare på vår mörka historia.

Det finns ganska många svenskar som kan läsa i slutet av 1700-talet. Några av dessa känner kanske till något om den debatt som blossar upp kring den transatlantiska slavhandelns vara eller icke vara, främst i Storbritannien. Jag gissar att en del av mina förfäder och förmödrar har både möjlighet och medel att följa nyheterna ganska hyggligt – de är allt från präster och klockare till borgare och storbönder. Min morfars farfars far Anders Andersson föds 1784, samma år som Sankt Barthélemy blir en svensk koloni. Han tar sig namnet Holmgren, blir präst, sedermera hovpredikant. Anders föräldrar Magnus och Ingrid är i 40-årsåldern då svenska tidningar publicerar notiser om hur abolitionister står mot mäktiga intressen i Storbritannien. Är slavhandeln någonsin ett samtalsämne i svenska hem på den här tiden? Kommer ämnet upp på bjudningar och kalas eller dryftas det på kyrkbacken? Vad vet läskunniga svenskar egentligen om svensk slavhandel och slaveriet på svensk mark?

Det är under den tid när andra länder börjar ifrågasätta handel med tillfångatagna människor som slavhandeln under svensk flagg får sitt verkliga uppsving. Än mer vind i seglen får de svenska slavskutorna när konkurrenterna börjar förbjuda slavhandeln på riktigt. För handelsmännen på Sankt Barthélemy, liksom för svenska myndigheter, betyder brittiskt, franskt, danskt, amerikanskt och nederländskt förbud nya chanser att erövra fler och större marknader i en lönsam näringsgren. Där andra aktörer kliver åt sidan kan Sverige och svenskar gå in och ta för sig. Andra länders smyghandel med slavar, efter förbud mot slavhandel, möjliggörs också via Gustavia.

I Sverige och dess koloni ser man potentialen i den brist på slavar som uppstår då slaveriet som institution lever kvar, trots att införseln av nya förslavade afrikaner från Västafrika förbjuds i lag i flera länder. Även de stora slavupproren i Västindien skapar en efterfrågan. Den dag då Sverige till slut börjar sin tröga och ryckiga kräftgång mot ett förbud är det på grund av konstant press från Storbritannien. Sverige slirar, mörkar och drar ut på processen i decennier.

Debatten om slavhandel i svenska tidningar riktar huvudsakligen sin udd mot andra länder, och nämner så gott som aldrig slaveri och slavhandel under svensk flagg. Men för läskunniga svenskar finns inte bara medier som refererar andra länders grymheter mot förslavade afrikaner. Redan på 1700-talet skildrar ögonvittnen hur slavar pryglas, misshandlas, mördas och lever under svåra umbäranden i den svenska kolonin. Rapporteringen fortsätter in på 1800-talet. Källor finns alltså tidigt, för den som är intresserad.

Ändå är det som om det svenska slaveriet och den svenska slavhandeln officiellt inte existerar. Det verkar nästan som om »kungsordet« från Gustav III – att svenskar såvitt han visste aldrig befattat sig med slavhandel – lägger ett prydligt järnlock på ett stort, sjudande hopkok av hyckleri, girighet, halvsanningar och lögner.
Om den svenska självbilden har två sidor – en ädel fredlig och en ädel krigisk – så är hanteringen av slavhandeln och slaveriet som en del av dess mörka skugga. Samtida brevväxlingar vittnar dock om att den svenska handeln med slavar ingalunda tycks okänd inom svenska högreståndskretsar.

Andra hälften av 1790-talet tros ha fört med sig en markant ökning av slavhandel under svensk flagg. Det är en rad händelser i Europa och dess kolonier som gör att svenskar med ambition för slavhandel ser lukrativa möjligheter just då. Allt detta beskriver historikern Holger Weiss i sin bok Svensk slavhandel och slaveri under svensk flagga. Koloniala drömmar och verklighet i Afrika och Karibien 1770–1847 (2016). Dessa svenskar kan till exempel dra nytta av öppnandet av de spanska slavmarknaderna; behovet av »nya slavar« i de spanska kolonierna tycks omättligt. När Kuba öppnar importen av slavar för alla nationer 1789 är svenska slavhandlare inte sena att haka på. Även i de franska kolonierna är efterfrågan på förslavade afrikaner stor. Danskarna beslutar om fri import av slavar till de danska öarna, som en proaktiv åtgärd. Danmark har nämligen redan fattat beslut om att landets transatlantiska slavhandel ska upphöra 1802, och vill därför passa på att fylla på maximalt med slavar, i hopp om att kolonierna efter förbudet blir självförsörjande genom reproduktion av slavpopulationen. Revolutionerna i Frankrike och Nederländerna stoppar slavhandeln i dessa länder. På mängder av håll öppnas alltså marknader för nya hugade aktörer – med fördel från neutrala länder och utan juridiska restriktioner.

Mantrat »frihet, jämlikhet, broderskap« sprider sig till kolonierna, och leder till en lång rad våldsamma uppror bland slavar på de franska öarna i Västindien. För att kväsa revolterna torteras och avrättas tiotusentals slavar. Handelsmännen på Sankt Barthélemy är säkra på att även massakrerna efter upproren ska leda till efterfrågan på ny import av tillfångatagna afrikaner. Annat som anses gynna Sverige och dess nya frihamn är den amerikanska Slave Trade Act från 1794. Amerikanska slavskepp får enligt denna fortsätta föra inköpta afrikaner till länder där slavhandeln är tillåten, som Sverige. Amerikaner kan även samarbeta med svenska slavhandlare, som tar den förbjudna handelsvaran vidare under neutral, svensk flagg.

Holger Weiss har försökt få fram hur många svenska fartyg som seglar på Sankt Barthélemy under slutet av 1700-talet. Det visar sig inte vara helt lätt, eftersom hamnjournalerna för Gustavia är ofullständiga och Kommerskollegiums sammanställningar inte stämmer med årsrapporten för algeriska sjöpass. Inte heller passregistret ger en heltäckande bild av alla svenska fartyg som seglar till och från Gustavia. Alla fartyg täcks inte heller i den amerikanska Trans Atlantic Slave Trade-databasen, som ännu är långt ifrån komplett och ständigt uppdateras.

Långseglande, svenskflaggade fartyg förses med algeriska sjöpass, en id-handling som ska garantera svenska fartygs säkerhet. ( Namnet kommer sig av att de införs vid fredsfördraget med Alger 1729. ) Passen utfärdas av Kommerskollegium för alla fartyg som seglar söder om Kap Finisterre i norra Spanien. Ett algeriskt sjöpass intygar, trots namnet, att skeppet är svenskt, är byggt i Sverige och har svensk besättning. Myndigheterna tar mycket allvarligt på denna viktiga handling; den som förfalskar eller missbrukar ett algeriskt sjöpass straffas med »förlust av liv, ära och gods«.

Den svenska kolonins mest kända slavhandlare är Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen. De äger tillsammans handelshuset Röhl & Hansen i Gustavia, och är även Svenska Västindiska Kompaniets agenter under kolonins första svenska år. Röhl och Hansen ser fram för allt möjligheter att tjäna pengar på oroligheterna i de franska kolonierna, eftersom de lett till att priset på slavar stigit kraftigt. Efter den första katastrofdrabbade resan med fartyget Zombie gör handelshuset ett antal slavexpeditioner. Röhl åker tillbaka till Stockholm, där han ser till att algeriska sjöpass utfärdas för handelshusets långseglatser. Hansen stannar kvar på ön till dess han dör 1844 – tre år innan de sista slavarna köps fria av den svenska staten. Adolf Fredrik Hansens slavbod fungerar som omlastningslager, förvar och butik för slavar. På en gammal bild från tiden runt förra sekelskiftet kan man se en stor, fängelseliknande tegelbyggnad som i folkmun kallas La Maison d’Esclaves, slavhuset, och som man tror är Hansens bod. Huset revs i början på 1900-talet. På listor som ännu finns kvar framgår att dödligheten är hög i förvaret, särskilt med tanke på att medelåldern torde ha varit låg bland de tillfångatagna. År 1808 är det 26 personer som avlider, 1811 dör 28.

Gustaf Wernberg, som efterträder Röhl & Hansen som agent för Svenska Västindiska Kompaniet blir så småningom handelshusets samarbetspartner. Det är Wernberg som i augusti 1797 står bakom skonerten Anna Maria när hon kommer lastad med 64 »Guinea-negrer«. Hansen och Wernberg äger tillsammans briggen Stockholm, som anländer till Kuba 1794 med 45 tillfångatagna afrikaner. De båda männen utrustar 1798 briggen Stockholm för färd till Sierra Leone och Cape Coast. Besättningen lystrar till namn som Hassel, Öberg och Åkerman. Fartyget drabbas av en svår epidemi ombord, och anländer till Sankt Barthélemy 1799 med endast 57 afrikaner vid liv. En av dem som står bakom resan med Stockholm är Svenska Västindiska Kompaniets direktör Lars Reimers P:son. Fem år tidigare har Reimers P:son låtit Röhl & Hansen hantera försäljningen av en last tillfångatagna afrikaner för egen räkning.

Röhl & Hansen är inte bara aktörer bakom transatlantiska slavhandelsexpeditioner, utan också mellanhänder i transithandeln. I början av 1808 kommer det amerikanska fartyget Farnham till Sankt Barthélemy med 319 tillfångatagna afrikaner ombord. Mottagare är handelshuset Röhl & Hansen. Även fartyget Rebecca, som anländer till Gustavia med 193 västafrikaner ombord, är kopplat till handelshuset.

Registren skvallrar enligt historikern Victor Wilson om att Röhl & Hansen har ännu en nisch i slaveribranschen, nämligen smuggling av sina mänskliga varor till de brittiska kolonierna efter att Storbritannien förbjudit slavhandeln 1807. Det är omöjligt att säga exakt hur omfattande Röhl & Hansens handelsverksamhet sammanlagt är, men duon är definitivt de mest ambitiösa och durkdrivna svenskarna i den transatlantiska och inomkaribiska slavhandeln. Hansens räkenskaper lär ha visat på en enorm omsättning och profit. Han själv är också en av de största svenska slavägarna i Karibien, sedan han genom giftermål ärvt flera sockerplantager på andra öar.

Perioden 1804 och 1805 kallas på Sankt Barthélemy de gyllene åren, vilket innebär en tydlig ökning av fartyg med »nya negrer«.

Runt sekelskiftet 1800 ökar handelsverksamheten över Gustavia markant, och tullinkomsterna växer många gånger om. Slavhandeln under svensk flagg ökar. En hel del svenska fartyg gör triangelrutten, exempelvis kapten Peter Wallanders Svea. Wallander säljer 98 tillfångatagna personer från Senegambia i Puerto Rico. År 1802 anländer kapten Xagleerd med svenskflaggade fregatten Carol till den kubanska huvudstaden med 193 ( överlevande av 223 ) personer inköpta i Afrika. Av de slavar som fraktas till Kuba av svenska kaptener är förbluffande många barn. Kapten Anders Hagberg på fregatten Carolina från Göteborg köper slavar i Sierra Leone i Afrika och säljer sedan 86 i Havanna, varav 31 är småbarn ( 20 pojkar, 11 flickor ) och tio äldre barn.

Mitt under det att Napoleonkrigen rasar som värst hävdar rådmannen Olof Erik Bergius på Sankt Barthélemy att »guld strömmar från öns klippor«, vilket är en metafor för alla de fartyg som frekventerar kolonin varje dag för att handla och köpslå. Under början av 1800-talet är Sankt Barthélemys slavbefolkning också som allra störst, med runt 2 500 personer. Perioden 1804 och 1805 kallas på Sankt Barthélemy de gyllene åren, vilket innebär en tydlig ökning av fartyg med »nya negrer«, alltså människor köpta vid den afrikanska västkusten för avsättning i Karibien. Skonaren Onlyson är svensk och anländer till Gustavia från ön S:t Kitts med 101 nyanlända afrikaner ombord, och briggen Elisabeth, också svensk, lägger till med 176 västafrikaner i lastrummet.

De flesta fartyg som gör triangelrutten under denna tid, och lägger till i Gustavia, är dock utländska. År 1804 anländer exempelvis danska Sally under befäl av kapten Lundell, som kommit från afrikanska västkusten och är på väg till Kuba med 112 slavar. Danska briggen Hoff för med sig 177 nya slavar till Gustavia. USA- flaggade Elmira har varit i Gambia och Gorée, och är på väg till Havanna med 46 afrikaner i lasten. Ett annat amerikanskt fartyg, Experiment, fraktar 67 senegaleser. Liverpool-registrerade Kitty’s Amelia och fartyget Prudence kommer båda från Angola med 210 respektive 171 förslavade afrikaner i lastrummen.

Lokaltidningen The Report of Saint Bartholomew, rapporterar löpande om fartyg i hamnen. Presentationen av lasten visar tydligt att man ser det mänskliga godset som vilken handelsvara som helst. Skonaren Eagle deklarerar 1804 i Gustavia »Campechewood & Nya Negrer«, Distress erbjuder »rom och Nya Negrer« och Active lägger till med »Vin, Rom, Nya Negrer och Ved«. Slupen Gagne Ton Pain ( »Tjäna ditt bröd« ) kommer två gånger på kort tid, och Polly en gång, med »nya slavar«. Alla dessa fem fartyg är svenskflaggade och hemmahörande i Gustavia.

År 1806 syns i registren ett stort slavskepp som varit på olika platser i Östafrika, bland annat Zanzibar. Skeppet heter Gustavia. Fartyget är USA-registrerat men kapten Hill seglar under svensk flagg. Destinationsort är Charleston, South Carolina, USA, men det framgår inte av registret var resan började. I en annons i Charleston Courier Gazette kan man läsa att en slavauktion ska äga rum den 1 maj. Lasten beskrivs som infödingar från Gondo, Mocoa och Swabaytie. De 250 överlevande östafrikanerna ombord, tre fjärdedelar av ursprungligen 332, uppges vara »vid god hälsa«.

Majoriteten av de över 600 sjömän som finns i Gustavia 1814–1815 är från Sverige och Finland, och arbetar på både svenska och utländska skepp. Det är stor efterfrågan på svenska skeppare och kaptener ombord på neutrala, svenskflaggade skutor registrerade i Gustavia. Dessa kan också utnyttjas av smugglare och kapare, som vill ge sken av att bedriva laglig handel. Det är osäkert om dessa unga män är medvetna om riskerna med det hårda skeppsarbetet; sjukdomar grasserar och dödligheten är hög, särskilt på de långa resorna via Västafrika.

Kanske vägs det in i kalkylen om förtjänsten är tillräckligt lockande? All handel med förslavade afrikaner i Gustavia, oavsett vilka länder som är inblandade, är att betrakta som slavhandel under svensk flagg, menar Holger Weiss. Sverige tjänar pengar på transithandeln med människor. Gustavia är 1804–1805 en av de ledande slavhamnarna i regionen, där den svenska kronan snart är ensam om att tillåta slavhandel, vid sidan om Spanien och Portugal. År 1808 är Gustavia den enda frihamn som är öppen för slavhandel i hela Karibien, därtill den enda neutrala. De svenska myndigheterna förväntar sig att amerikanska slavexpeditioner ska använda Gustavia som mellanstation. De hoppas med andra ord kunna tjäna pengar på handel med nya slavar på ett land där denna handel inte längre är laglig. Och förhoppningarna besannas. Åter är Gustavia den centrala transithamnen för alla former av slavhandel, transatlantisk såväl som karibisk. Även de svenskflaggade skutorna fortsätter sina aktiviteter. Under 1808–1811 skeppar de framför allt förslavade afrikaner via Gustavia till de spanska hamnarna i Puerto Rico och Havanna. År 1811 heter två av dem Matilde och Elisa, vilka fraktar sammanlagt 210 afrikaner på sin väg till Kuba. Diana lastas året innan med rom, socker, tobak, järn, textilier och krut. Varorna byts mot 120 afrikaner vid Kap Mont i dagens Liberia. Fartyget bordas på vägen av ett engelskt skepp som misstänker att expeditionen är organiserad av en amerikansk redare, och därmed illegal. Men man kan inte bevisa misstankarna. Eftersom skeppet har svensk flagg och svenskt sjöpass får det segla vidare – för svenskar är ju transatlantisk slavhandel fortfarande fullt laglig.

Svensk last ombord på utländska fartyg kan också räknas till statistiken över svensk slavhandel, skriver Holger Weiss. Exempelvis det amerikanska fartyget Farnham har med sig 319 afrikaner till Gustavia. Lasten är svensk, eftersom de tillfångatagna ägs av handelshuset Röhl & Hansen. När den spanskflaggade Francisco de Assisi kommer till Gustavia med 142 afrikaner ombord köper Röhl & Hansen allihop.

Ju fler förbud mot slavhandel i övriga världen, desto större chans för Sverige att tjäna pengar.

När slavhandeln är på nedgång i hela den atlantiska världen blir Sverige plötsligt lovat ytterligare en koloni i Västindien. Guadeloupe är precis en sådan ö som Sverige letat efter i över ett sekel; den har stora plantager och massor av slavar. Kronprins Karl Johan har redan tidigare slagit sina lovar runt kolonin, som är en av de största karibiska sockerproducenterna. Guadeloupe är nästan hundra gånger större än Sankt Barthélemy och har 93 000 invånare, varav över 80 000 är svarta slavar och »fria kulörta«. Karl Johan hade velat ha en ö i Västindien som kompensation då Frankrike konfiskerade hans personliga tillgångar, och han har sedan fortsatt att dryfta frågan med Storbritannien. Vid det svensk-brittiska traktatet 1813 erbjuder britterna Sverige att överta den tidigare franska kolonin Guadeloupe. En av de punkter som Sverige i gengäld måste uppfylla är att förbjuda all slavhandel.
För britterna är den svenska slavhandeln ett problem. Brittiska och amerikanska slavhandlare fortsätter nämligen sin människohandel illegalt, ombord på svenska skutor, via Gustavia. Slavhandeln utgör alltjämt en stark lockelse för de styrande på den svenska kolonin, numera kungaägd. Ju fler förbud mot slavhandel i övriga världen, desto större chans för Sverige att tjäna pengar.

Men det säger man inte högt. Fasaden är en annan. Sverige vill dessutom hålla sig väl med Storbritannien. Man går med på kravet. Därmed står det klart att Guadeloupe ska bli svenskt. Vid sin rekognosceringsresa till kolonin finner friherre Carl David Skogman bland annat att den största delen av de upproriska slavarna blivit utrotade efter slavupproret 1802. Den brittiska ockupationen av den före detta franska kolonin har dessutom gjort livet svårare för de svarta som finns kvar. Vita behöver alltså inte längre frukta uppror från numera kuvade och undernärda slavar, och de »fria kulörta« har förlorat allt hopp om jämlikhet och broderskap. Skogman menar att den nya svenska kolonins icke-vita befolkning har »tagit varning av erfarenheten«. Frågan är dock hur Sverige ska kunna bedriva ett lönsamt plantagejordbruk nu när den transatlantiska slavhandeln ska förbjudas. Sedan britterna själva förbjudit handeln 1807 har tillförseln av nya tillfångatagna människor från Afrikas västkust nästan avstannat. Britterna försöker, inte utan protester och med blandad framgång, stoppa alla andra nationers slavskutor ute till havs. Men själva slaveriet pågår ju fortfarande. Varifrån ska nya slavar komma?

När Sverige till slut börjar utarbeta de regler som ska förbjuda svensk slavhandel, försöker man hitta kryphål, så att man även i fortsättningen ska kunna försörja plantagerna på Guadeloupe med slavar. Ett partiellt förbud skulle åtminstone kunna tillåta en fortsättning på den inomkaribiska slavhandeln. En annan möjlighet att begränsa minskningen av antalet slavar är att stoppa de värsta grymheterna mot dem, och i stället göra slavarna till livegna trälar som aldrig får lämna ön. Dessa trälar tänker man sig ska arbeta åt sina herrar alla dagar i veckan, så att de inte hinner tjäna ihop egna pengar vid sidan av för att exempelvis försöka köpa sin frihet. Fertila kvinnor ska helst inte kunna bli fria över huvud taget, eftersom de behövs till aveln av nya slavar. Så resonerar man i Stockholm, under andra decenniet av 1800-talet.

Den svenska kommittén klarar inte att sätta ned foten. Det kommer ingen officiell proklamation om slavhandelsförbud under hela 1813, trots löfte till britterna. Därmed är det kanske inte mer än logiskt att Guadeloupe aldrig blir svenskt på riktigt. Efter att kejsar Napoleon kapitulerat 1814 beslutar britterna i stället att lämna tillbaka ön till Frankrike. Sverige försöker förhandla sig till någon annan ö som kompensation – varför inte Surinam eller Curaçao? Men i stället får man nöja sig med 24 miljoner franska francs som ersättning för ett förlorat plantageparadis.

Förvirringen är total kring det förbud mot slavhandel som Sverige åtagit sig i avtalet med britterna 1813. På Sankt Barthélemy tolkar guvernör Berndt Robert Gustaf Stackelberg detta efter eget huvud. Eftersom Sverige inte fick Guadeloupe så kan knappast ett motkrav i form av förbud mot slavhandel gälla, resonerar han. Han har visserligen inte längre någon tariff i nya tullstadgan för införsel av slavar från Afrika, men då han heller inte någonstans har sett ett förbud mot densamma, använder han pragmatiskt den gamla tulltariffen när slavskutorna fortsätter att lägga till i Gustavia. Här anländer nämligen mängder av förslavade afrikaner som kungen fortfarande kan tjäna pengar på.

Carl David Skogman har en helt annan utgångspunkt då han besöker Sankt Barthélemy 1814. Han rapporterar till Stockholm att slavhandeln mycket riktigt pågår för fullt, trots att den, enligt hans mening, nu borde vara förbjuden. Svenska sjöpass utfärdas alltjämt till skepp som avgår till den afrikanska västkusten för att köpa slavar, och tillfångatagna afrikaner förs ombord på amerikanska fartyg under svensk flagg.

År 1814 försöker britterna få till ett allmänt förbud mot slavhandeln. I Storbritannien är man rädd att det egna förbudet leder till att handeln med slavar blir så mycket mer lukrativt för nationer där den fortfarande är laglig. Spanien och Portugal vill inte höra talas om något förbud. Året därpå hade britterna ändå förmått monarkerna i Österrike, Danmark, Preussen, Ryssland och Sverige att göra människohandeln olaglig. Statistiken visar dock att slavhandeln fortsätter i stor omfattning i de flesta länder. Franska slavsmugglare är värst. Efter förbudet 1815 och fram till 1830 för fransmän sammanlagt 186 896 afrikaner illegalt från Afrika över Atlanten, huvudsakligen till Karibien. Även danskarna fortsätter med smyghandel inom Karibien. Slavarnas ökning i antal genom reproduktion visar sig nämligen vara alldeles otillräcklig.

Och i Sverige? På Sankt Barthélemy fortsätter slavhandeln med myndigheternas goda minne. En liten ö tillhörande kolonin, Île Fourche, är ett ökänt tillhåll för slavsmugglare. På denna lilla svenska utpost i Atlanten pågår en omfattande illegal människohandel, där nordamerikanska pirater under colombiansk flagg säljer hela laster med tillfångatagna afrikaner från kapade spanska skepp, till hugade karibiska köpare. År 1821 avslöjas att en kapare har sålt 380 personer, som rövats från en amerikansk brigg, till svenska handelsmän vid namn Bigwood & Debouille från Sankt Barthélemy. Enligt Victor Wilson finns många liknande exempel med svenska medborgare från Sankt Barthélemy inblandande i slavsmugglingen. Även fransmän – särskilt på Guadeloupe – bedriver en omfattande illegal slavhandel via Gustavia.

År 1817 skickar britterna krav på förklaring till Sverige, föranlett av att guvernör Stackelberg inte svarat sanningsenligt kring en last med slavar från Martinique som anlöpt Gustavia. Även USA klagar över den illegala slavhandeln på svenskt territorium. En förklaring till att smyghandeln fortsätter på svensk mark är att svenska myndigheter på fastlandet är mer än lovligt oprecisa i sina instruktioner till östyret. Både guvernör Stackelberg och, senare, guvernör Norderling tolkar den inomkaribiska slavhandeln som fullt laglig. Sverige kan och bör fortsätta att tjäna pengar på slavhandeln, när den på de allra flesta håll är i lag förbjuden, anser de. Slavhandeln ses som en räddning för ekonomin i tider av nedgång i konjunkturen. Dessutom är det för affärsförbindelsernas skull livsnödvändigt att hålla sig väl med de franska kolonierna. Det utgår till och med en order från den svenska regeringen om att inte stöta sig med kapare.

Sankt Barthélemy får alltså mer och mer karaktären av en smuggelö. Genom att skaffa svenska dokument och rekrytera besättningar från den svenska ön kan slavhandlare från olika nationer fortsätta med illegal verksamhet.

Sankt Barthélemy får alltså mer och mer karaktären av en smuggelö. Genom att skaffa svenska dokument och rekrytera besättningar från den svenska ön kan slavhandlare från olika nationer fortsätta med illegal verksamhet. Här kan slavhandlare också köpa alla de varor som behövs för att utrusta slavskepp. Victor Wilson beskriver Gustavia som en »säker asyl« för den orerande illegala slavhandeln.

Den svenska stadens borgare tar aktiv del genom att på olika sätt och i olika led stödja handeln och smugglingen.

Till slut kommer ändå den dag då en högtidlig kungörelse från Kungl Maj:t förbjuder svenskar att handla med tillfångatagna afrikaner. Det sker den 7 februari 1823, återigen efter brittisk uppvaktning. Året därpå undertecknar Sverige ett traktat med Storbritannien om avskaffande av all slavhandel. Det brittiska sändebudet i Stockholm, Benjamin Bloomsfield, vill gå ett steg längre och bilda en svensk-norsk-brittisk allians mot slavhandeln, med en önskan att Sverige också inför dödsstraff för den som bryter mot lagen. Dödsstraffet kommer även att införas i den svenska tilläggslagstiftningen på 1830-talet. Men trots det kungliga svenska förbudet misstänker britterna att illegal transatlantisk slavhandel fortsätter via svenska Gustavia. Vilket den också gör. Ett exempel är briggen Felicité från Nantes i Frankrike som köper 250 afrikaner i Calabar och anländer till transithamnen Gustavia 1829 med 227 av dem fortfarande vid liv, innan det bär av till okänd ort.

Den nya, strängare strfflagen, som så småningom alltså också innebär dödsstraff för den som förbereder och / eller genomför slavexpeditioner, får den svenska inställningen till slavhandeln att se ännu mer haltande ut. Det är nämligen den gamla regleringen från 1810-talet som alltjämt gäller: handel med »nya slavar« från Afrika är straffbar, medan handel med »gamla slavar« inom Karibien fortfarande är fullt laglig.

År 1833 beslutar parlamentet i London att upphäva även själva slaveriet i de brittiska kolonierna ett år senare, genom att kompensera slavägarna för förlorad egendom, det vill säga slavarbetarna. Några år senare börjar engelska kväkare att uppvakta svenska beslutsfattare. Slaveriet på Sankt Barthélemy fortsätter ju som förut, och det existerar ingen som helst opinion mot det i Sverige. De debattinlägg som finns från denna tid försvarar i stället den rådande ordningen i Karibien. Inläggen är ofta grovt rasistiska. Erik Gustaf Geijers nära vän och medskapare av Götiska förbundet, Olof Erik Bergius, är 1814–1816 justitiarie på Sankt Barthélemy. Bergius skriver till hovkanslern om »negern« som står på »den nedersta trappan av mänsklig odling«, vilket är helt i enlighet med Carl von Linnés rangordning av människans varieteter. Bergius anser att svarta människor saknar förmåga att uppnå samma grad av civilisation som den vite mannen, att de är arbetsskygga och inte tar ansvar för morgondagen. Bergius har tidigare pekat på hyckleriet med att förbjuda handeln men samtidigt låta slaveriet fortsätta i decennier. Det ligger inte bara humanism och upplysning bakom britternas kamp för avskaffande av den transatlantiska slavhandeln, utan lika mycket egennytta och egenkärlek, menar han.

De länder som går samman i kampen mot den transatlantiska slavhandeln tycks, redan innan slaveriet och slavhandeln är avskaffade, påbörja en mytbildningskampanj som i förlängningen ska framställa de forna slavhandelsländerna i en ny dager, nämligen som slavhandelns bekämpare i den upplysta humanismens namn. Samtidigt försöker man demonisera gamla antagonister. Medan slaveriet alltjämt fortgår på svensk mark framställs slavhandel och slaveri i den svenska pressen som något »katolskt«, vilket också återspeglar det brittiska parlamentets uppdelning av slavhandlarna som katoliker och abolitionisterna som protestanter. Påståenden som att det inte finns ett enda fall då »de protestantiska germanska folken skulle befläckat sig men denna afskyvärda näring« (Finlands Allmänna Tidning) har en rasbiologisk underton och andas ännu en – kommande – kolonial eras rasretorik och livslögner. År 1825 – alltså 22 år innan slaveriet avskaffas på svensk mark – publicerar Post- och Inrikes Tidningar ett referat från det brittiska parlamentet som repeterar en gammal känd kungalögn, nämligen att »Swenskarne hafva aldrig idkat den« [slavhandeln].

Inte förrän brittiska abolitionister kommer till Sverige runt 1840 talas det om slaveriet på svensk mark. Kväkaren Georg William Alexander vill göra svenskarna uppmärksamma på situationen i den svenska kolonin i sin skrift Några ord om slavhandeln och slaferiet, tillegnade svenska folket. I Tankar om nödvändigheten och pligten af slafveriets omedelbara afskaffande på ön S:t Barthélemy går Alexander, tillsammans med en annan kväkare, Benjamin Baron Wiffen, upp till kamp mot det atlantiska slaveriet i allmänhet, och det kungliga svenska i synnerhet. Alexander skriver att tanken på den förnedring och djuriska behandling som de svarta medmänniskorna på Sankt Barthélemy utsätts för av svenskarna är både sorglig och förödmjukande:

Rättvisa förnekas både af sed och af lag åt honom hvars färg icke
helt och hållet liknar vår egen. Slafpiskan sättes i stället för arbetslön
… Om … de gjort sig förfallne till straff, fingo de stryk söndagsmorgon,
så att man på Sabbatsdagen fick höra de piskades klagorop, i stället
för kyrkklockans ljud.

Slutligen vill Alexander fästa det svenska prästerskapets, statsmännens och folkets uppmärksamhet på deras plikt att omedelbart och helt befria medmänniskorna i kolonin från det tryckande ok som berövar dem »deras dyrbaraste rättigheter«:

Af dessa skäl, och såsom ett exempel för de stora slafegade nationerna, af hvilka millioner af Afrikas ättlingar behandlas mera såsom lastdjur än såsom menniskor, uppmana vi hvarje mensklighetens och religionens vän i Sverige, att vördnadsfullt, men allvarligt, hos deras Konung yrka på slafveriets afskaffande på S:t Barthelemy, ända till dess det glada budskap utgår, som höjer den beklagansvärde och i stoftet nedtryckte slafven på denna ö till menniskans värde och rättigheter.

På 1840-talet drabbas Sankt Barthélemy av kraftig ekonomisk nedgång och minskat invånarantal. Antalet slavar har sjunkit drastiskt. Den transatlantiska slavhandeln via ön har upphört. Ön har dessutom drabbats hårt av en svår orkan. Kung Karl XIV Johan lägger i maj 1840 fram en skrivelse om förhållandena på ön. Två år senare lämnar även guvernör Haasum en rapport om tillståndet i kolonin. Haasum försöker visserligen låta påskina att slavarna har det »mycket bättre« på Sankt Barthélemy än i andra karibiska kolonier. Men han föreslår ändå att de ska kunna bli fria om de själva kan betala det värde de betingar till sina ägare. Det har tidigare varit upp till den enskilda ägaren att tillåta eller förbjuda slavar att friköpa sig själva. Kung Karl XIV Johan initierar därför 1842 en ny förordning om slavars rättigheter och skyldigheter.

Den första riksdagsmotionen om slaveriets avskaffande kommer 1840 och är undertecknad Bengt Gudmundsson från bondeståndet. Gudmundsson kritiserar Sverige för att ha en koloni där man bortser från den svenska konstitutionen. Han menar att slaveriet är »ej wäl och ej wärdigt Swerige« och att alla landets invånare borde åtnjuta »Swenskmannarätt och frihet«.
En månad senare skriver borgarståndets ledamot Thore Petré i en rätt oklart formulerad motion att slaveriet inte bör tillräknas den svenska nationen »som icke hyser några sympatier för grymheten och förtrycket«. Han understryker samtidigt att ön från 1812 är kungens angelägenhet, och därför inte borde belasta svenska statsverket. Herr Winge från samma stånd går ett steg längre och vill göra kungen ensam ekonomiskt ansvarig för kolonin och därmed slavarna.

Dessa motioner handlar i grunden om att man anser att slaveriet befläckar det svenska, internationella anseendet. Motionärerna har dock knappast löst frågan om hur befriandet av slavarna ska finansieras. Samtliga motioner avslås av statsutskottet.

Kulturpersonligheten, professorn, historikern och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer, som tidigare varit en av initiativtagarna till nationalistiska Götiska förbundet genomgår i slutet på 1830-talet sin berömda politiska metamorfos – det så kallade avfallet – från konservatism till liberalism. Hans ändrade politiska inriktning beskrivs som 1830-talets största kulturhändelse. Redan 1837 behandlar han kort »Slafhandeln« i Den blå boken, och engagerar sig sedan för att Sverige ska avskaffa slaveriet. Geijer behandlar frågan i tidningsartiklar och 1840 motionerar han för prästeståndet om att slaveriet ska avskaffas på Sankt Barthélemy: »ju mer det fria arbetet utvecklar sig, ju mer måste slafarbetet stå tillbaka«. Han menar vidare att slaveriets avskaffande är »ett af mensklighetens ädlaste mål och skall, då detta mål en gång vinnas, blifva en av mänsklighetens ädlaste segrar«.

Erik Gustaf Geijers bror Karl Fredrik Geijer gör samtidigt ett utlåtande för borgarståndet med ett bitvis identiskt innehåll. Ale Pålsson, historiker vid Stockholms universitet, menar att motionerna är så lika att det är svårt att veta vem som står för originalidén. Bröderna vädjar hur som helst till »regeringens allvarliga och faderliga uppmärksamhet«, vilket Pålsson finner paternalistiskt med drag av en rasistisk tankefigur.

Frågan bordläggs många gånger i riksdagen efter långa debatter inom de olika stånden, och det är intressant att ta del av hur riksdagsledamöterna resonerar. Bondeståndet visar ett hårdnackat motstånd mot att pengar ska tas från statskassan för ett sådant ändamål. Ett argument är att det borde vara de som en gång tjänat pengar på slavarnas arbete som ska bekosta deras frigörelse. Men det argumentet krockar med ett gammalt löfte till Frankrike, om att Sankt Barthélemys invånares äganderätt aldrig får inskränkas. Flera ledamöter av bondeståndet tycker att det vore bäst att sälja hela ön med slavar och allt, så skulle man vara av med problemet utan att behöva slösa med skattemedel.

Johan August Zetterberg i bondeståndet anser att man inte borde kunna födas som slav på Sankt Barthélemy, eftersom kolonin är svensk och svensk lag borde gälla. Alltså behöver staten inte lösa ut slavar som är födda inom kolonin. »Jag åtminstone kan icke förlika mig med den tanken att någon Svensk undersåte kan födas sådan. De på ön födde äro således efter mitt begrepp redan frie.« En liknande tanke har Anders Andersson, Skaraborg, som menar att det räcker med att bara lagstadga om att alla ska vara fria, »så skulle inom kort tid lifvegenskapen försvinna af sig slejf«.

Ett vanligt argument i riksdagsdebatterna om Sankt Barthélemy är att det minsann också finns olyckliga människor »inom vårt fädernesland«. Bondeståndets Ephraim Larsson från Älvsborgs län menar att dessa svenskar »slafva under fattigdomen och nöden och måhända befinna sig i svårare belägenhet än de lifegne, om hvilkas friköpande nu är fråga«. Även herr Foenander i borgarståndet anser att slavarnas ställning i kolonin är sådan att många svenska torpare skulle vilja byta med dem. Visserligen saknar de »den ädla friheten«, erkänner han, men »den som aldrig guld har haft, begråter aldrig saknaden deraf«.

Hans ståndsbroder Petré ilsknar till över dessa ord. Man kan inte alls jämföra behandlingen av Sankt Barthélemys slavar med de fattigaste i Sverige, säger han, »ty våra lagar tillåta icke, att oförvitlige personer, om de än tillhöra den fattigaste delen av den arbetande classen, underkastas torturens grymheter«. Herr Sundler från borgarståndet håller med om att man inte kan resonera som Larsson och Foenander. Han har själv beskådat slaveriet på nära håll, och har också under en längre tid bekantat sig med Sveriges fattigaste befolkning.

Men hur ska befrielsen gå till? Herr Winge tycker att Sverige ska överlämna kolonin till någon annan nation, mot villkoret att slavarna friges. Annars är hans uppfattning att »… dessa lättjefulla slavars belägenhet och villkor äro vid jämförelse med våra egna idoga, men utfattige, landsmäns tillstånd, vida mindre ömkansvärt …« Hans ståndskollega Herr Schartau protesterar och tycker att det inte är förenligt med »den svenska nationaläran« att avyttra en ö vars invånare till stor del befinner sig i ett tillstånd av slaveri.

Friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten, ridderskapet och adeln, vädjar om uppoffring, för de mänskliga rättigheternas, ärans och frihetens skull. Ett förbud skulle skänka svenskarna »aktning och tacksamhet«.

Till slut kommer man fram till att den bästa lösningen är att fasa ut slaveriet på tre år och ersätta slavägarna för den förlorade egendomen.

Att köpa ut slavarna anses av de flesta för dyrt. Många menar också att de svenska slavarna inte är mogna för ett liv i frihet. Till slut kommer man fram till att den bästa lösningen är att fasa ut slaveriet på tre år och ersätta slavägarna för den förlorade egendomen. Förslaget passerar i riksdagen, trots bondeståndets motstånd. Den 19 maj 1845 fattar riksdagen beslutet om att förbjuda slaveri i hela riket.

På Sankt Barthélemy återstår 523 förslavade svarta invånare. På ön tillsätts en kommitté för att genomdriva befrielse genom ersättning. »Kommittén för gradvis emancipation och slavvärdering« åläggs att värdera och sätta individuella prislappar på slavarna efter ålder, hälsa, styrka, arbetsförmåga, beteende och uppförande samt andra moraliska och fysiska kvaliteter. För att göra det enklare används kriterier som »bra«, »hygglig«, »dålig«. I snitt betalar kommittén drygt 400 riksdaler per person. Det är mindre än hälften av vad ägarna krävt och guvenören förespråkat, men de har inte mycket att sätta emot. Det finns ingen konkurrens vid denna sista svenska slavauktion.

Sammanlagt kostar friköpandet av de svenska slavarna statskassan drygt 47 000 piastrar. Billigast är spädbarnet Rosalie. Den 9 oktober skjuts en kanonsalut för att markera att den sista slaven på Sankt Barthélemy har köpts fri.

***

Att ett skepp bara ska betraktas som svenskt om det bekostas av svensk redare, handelsman eller svenskt handelshus och har svensk flagg, kapten och besättning är en förenklad och alldeles för snäv definition, menar historikern Holger Weiss. Den snäva definitionen speglar kolonialsystemets ideal, att den egna nationens fartyg förser de egna kolonierna med slavar.

Exakt hur många fartyg som seglar från svenska hamnar för att genomföra slavexpeditioner är, som vi har sett, svårt att veta på grund av luckor i dokumentationen. Enligt Öresundstullens register finns 1758 bara ett svensk fartyg noterat på väg till Guinea. Men Öresundstullen registrerar inte skepp som går från Göteborg – den naturliga utgångspunkten för svensk triangelhandel.

Före 1784 är det inte många svenska entreprenörer som har möjlighet att ge sig in i den hårda konkurrensen inom slavhandeln. Marknaden domineras av några få starka aktörer, som också har ett välutvecklat nätverk av handelsstationer med fort och slavdepåer vid den afrikanska västkusten – sådana som Sverige byggde, men förlorade, under 1650-talet. Men det är fullt möjligt att enskilda svenska intressenter indirekt engagerar sig i den transatlantiska slavhandeln genom att till exempel bekosta slavhandelsföretag under annan nations flagg. En svensk kan också ta anställning som kapten på ett slavskepp som tillhör en annan nation.

Man vet att det rör sig svenskflaggade skepp i Västindien redan innan Sverige har sin koloni där. Det finns också svenskar bosatta utomlands som bekostar slavhandelsexpeditioner, till exempel konsuln i Boston, Richard Söderström, som låter utrusta två slavexpeditioner till Afrika 1780 och 1784. De kan dock ha utförts under amerikansk flagg. Efter 1784 kan svenska slavhandlare välja mellan att skeppa slavar från Afrika direkt till olika hamnar i Karibien eller Guyana, eller via Gustavia på Sankt Barthélemy. Svenska fartyg fraktar även slavar från nordafrikanska hamnar till Osmanska riket, alltså österut via Medelhavet.

En annan fråga som Holger Weiss tar upp är om den slavhandel som äger rum i Gustavia via andra nationers fartyg bör betraktas som svensk. Slavauktionerna äger rum på svensk mark. Dessutom betalar samtliga slavskutor tullavgifter för varje in- och utförd slav – pengar som kommer den svenska kronan till del. I en bred definition av den svenska slavhandeln bör man alltså även inkludera de utländska slavfartyg som kommer till Gustavia. Många av invånarna i den svenska staden förtjänar också sitt levebröd genom att på ett eller annat sätt vara involverade i andra länders slavhandel – legal eller illegal.

Tulltaxorna är olika för förslavade afrikaner som förs på svenska skepp till främmande hamnar i Europa och till hamnar i Amerika, Afrika och Västindien. Taxorna avslöjar att svenska slavägare tar med sig sina mänskliga ägodelar när de far hem till moderlandet.

Slutsatsen är att det under 25 år, 1787–1812, måste ha fraktats minst 5 400 förslavade afrikaner inom Karibien på fartyg med svensk flagg, alltså inte mellan Afrika och Västindien. Enligt vad det finns belägg för. Men exakt hur många det verkligen handlar om får vi nog aldrig veta. Efter att den sista lagligt registrerade svenska slavskutan Pilot, ägd av handelshuset Elbers & Krafft, 1814 lämnat Sankt Barthélemy för sin färd mot Västafrika fortsätter svenska fartyg att ge sig av på illegala slavexpeditioner. Det sista kända svenskflaggade slavskeppet ankommer Havanna 1820. Fem år senare, alltså ett år efter den kungliga svenska proklamationen om slavhandelsförbud, beräknade Sankt Barthélemys dåvarande guvernör Johan Norderling att »dussintals«
svenska fartyg lämnat Gustavia för illegala slavhandelsexpeditioner i Västafrika, med falska dokument och påhittade destinationer. Brittiska sjöofficerare noterar samma sak, och uttrycker sitt förakt över den svenska regeringens falskhet att uppmuntra slavhandel genom att vara slapphänt gentemot de styrande i Västindien. Denna illegala transithandel fortsätter långt in på 1830-talet, ända tills fransmännen lyckas sätta stopp för de egna landsmännens omfattande smuggling.

Sverige visade i mitten på 1650-talet hur snabbt och effektivt landet förmådde bygga upp en lönsam Afrikahandel. Om Sverige kunnat behålla slavfort och logier på Guineakusten, och senare också kommit över, och behållit, den typ av koloni som man allra helst ville ha, med plantageodlingar och massor av slavar, skulle statistiken över svensk delaktighet i den transatlantiska slavhandeln sannolikt ha sett annorlunda ut, kanske som den danska; nästan hundratusen förslavade afrikaner fördes över Atlanten på danska kölar.
Nu kom slavhandeln under svensk flagg i gång ordentligt först på sent 1700-tal och koncentrerades till några intensiva decennier, då man gör sitt yttersta för att krama den sista lönsamheten ur en försvinnande bransch.

Det intressanta för eftermälet är till syvende och sist Sveriges ambition och intentioner, liksom svenskarnas relativt sett sena avskaffande av både slavhandel och slaveri.

Red anm: Sankt Barthelemy såldes till Frankrike 1878.

***

Texten är ett utdrag ur boken Historiens vita fläckar – Om rasismens rötter i Sverige (Appell förlag).

***

Följ Arena Essä på Facebook