Den turkiska oppositionen känner segervittring

Valet i Turkiet I det starkt polariserade Turkiet känner oppositionen segervittring inför valen den 14 maj. Men en dos skepsis är befogad. Opinionsmätningarna är inte att lita på och president Erdoğans kontroll över statsbudgeten, myndigheter och medier ger honom formidabla fördelar. Det skriver Bitte Hammargren. 

President- och parlamentsvalen i Turkiet är som en kamp på liv eller död för de båda stora blocken, Folkets allians, ledd av president Recep Tayyip Erdoğan, respektive Nationella alliansen, ledd av oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlu. De sex partierna i den brokiga Nationella alliansen vill på sikt montera ned Erdoğans vidsträckta presidentstyre och återföra parlamentarismen. Men om de förlorar valen kommer de i stället att hugga varandra i strupen efteråt. 

Svårfinansierade vallöften från båda sidor

President Recep Tayyip Erdoğan, som är lierad med ultranationalistiska MHP, slåss i sin tur för sin politiska överlevnad. Även om han som statschef har immunitet och behåller denna också efter sin avgång, kan hans närmaste familjemedlemmar hamna i korruptionsmål. Och någon immunitet för brottsmisstankar om högförräderi gäller inte för en tidigare president, konstaterar turkiska experter. 

Polarisering är Erdoğans livsluft. Han kan trollbinda sina anhängare samtidigt som han demoniserar sina rivaler.

Båda blocken har gått ut med löften som ser ut att bli svåra att finansiera, givet Turkiets ekonomiska moras. Men Erdoğan använder sig också av skrämseltaktik, i syfte att vinna tillbaka besvikna väljare som tidigare röstat på honom och hans Utvecklings- och rättviseparti AKP. Hans metod är att utmåla oppositionen som terroristkramare och en samling homosexuella hbtqi-aktivister som undergräver konservativa religiösa familjevärderingar. Det är ett budskap som känns igen från högernationalistiska populister i andra länder.

Motståndet mot Erdoğan förenar oppositionen

Polarisering är Erdoğans livsluft. Till sina kampanjmöten lockar han enorma folkmassor – varav åtskilliga brukar komma i chartrade bussar Han kan trollbinda sina anhängare samtidigt som han demoniserar sina rivaler. Han försöker utmåla oppositionens presidentkandidat Kemal Kılıçdaroğlu från Republikanska folkpartiet CHP som den som tar stöd från ”terrorbaronerna i Kandil” (underförstått PKK:s militära ledning i norra Irak) och som haft kontakter med den turkisk-islamiska Gülenrörelsens ledare, som lever i exil i Pennsylvania i USA. Båda dessa rörelser är terroriststämplade i Turkiet. FETÖ är Erdoğans omskrivning för Gülenrörelsen, som tidigare var hans allierade och hjälpte honom i flera val. Med PKK förde Erdoğans regering fredssamtal i många år, först hemligt och sedermera i öppen dagar. Erdoğans helomvändning gentemot dessa rörelser visar vilka tvära politiska kast han är kapabel till.

Trots det har han kvar en solid grupp kärnväljare, vilka ser Erdoğan som försvarare av nationens intressen och traditionella familjevärderingar. Denna ställning underlättas av hans kontroll över de dominerande tv-bolagen och tidningarna, cirka 90 procent av medierna. På den anatoliska landsbygden och i städernas arbetarstadsdelar får de flesta sina nyheter från dessa medier. Medan det statliga tv-bolaget TRT har haft 32 timmars direktsändning av Erdoğans  många kampanjtal, har utmanaren Kılıçdaroglu bara getts 32 minuters programtid under samma period, enligt granskare. 

För de sex partier som ingår i Nationella alliansen utgör motståndet mot Erdoğan den främsta gemensamma nämnaren.

För de sex partier som ingår i Nationella alliansen utgör motståndet mot Erdoğan den främsta gemensamma nämnaren. I den turkiska republikens 100-åriga historia har ingen suttit vid makten längre än han. Erdoğan blev premiärminister våren 2003, sedan hans nybildade AKP sopat golvet med den gamla politiska eliten i valet föregående höst. Sedan några år tillbaka, med stöd av en exekutiv presidentmakt som infördes efter en folkomröstning 2017, är han på samma  gång statschef, regeringschef och partiordförande. Han har rätt att styra genom dekret. Han har formidabel utnämningsmakt. Samtidigt kan han som statschef inte kallas till interpellationsdebatt i parlamentet. Han skyddas av en paragraf i strafflagen, som förbjuder förolämpning av presidenten. Det har lett till över 160 000 förundersökningar och minst 3 600 fällande domar.   

Oppositionens Nationella allians, ofta kallad De sex runt bordet, beskrivs av Erdoğan som ett bord för nio. Den sjunde platsen vid bordet intas enligt hans retorik av Gröna vänsterpartiet, för vilket det prokurdiska HDP har listat sina kandidater. Denna konstellation stödjer Kıliçdaroglus kandidatur i presidentvalet. Men Erdoğan har dessutom skruvat upp tonläget och gör gällande att PKK och Gülenrörelsen skulle ha tagit plats som den åttonde och nionde vid oppositionens bord. 

Erdoğan – en förebild för populister

Allt från amerikanska State Departments till EU-kommissionens Turkietrapporter liksom nyktra turkiska betraktelse visar hur svepande terroristämpeln används i Turkiet. ”Den som är emot Erdoğan stämplas som förrädare eller terrorist. Han tål inte dem som säger emot honom”, konstaterar en luttrad turkisk bedömare som sett hur denna brännmärkning använts mot akademiker, journalister, studenter, advokater och andra företrädare för civilsamhället. Näringslivet, särskilt stora byggbolag, har dompterats och blivit följsamma gentemot den politiska makten. Bland näringslivsföreträdare finns en rädsla för att gå samma öde till mötes som affärsmannen och filantropen Osman Kavala, en känd kritiker av Erdoğan, som sitter dömd till livstid av grundlösa, politiserade skäl. Europadomstolen kräver både hans och den förre HDP-ledaren Selahattin Demirtaş villkorslösa frigivning, något Erdoğan nonchalerar. Men från sin fängelsecell i staden Edirne har Demirtaş redan utropat Kemal Kılıçdaroğlu till republikens trettonde president.

Donald Trump och Erdoğan har av en kolumnist i New York Times en gång liknats vid tvillingar som skilts åt vid födseln.

Populister som Donald Trump i USA, Viktor Orbán i Ungern och Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet har lärt av varandra. Av dessa tre har den turkiske ledaren längst erfarenhet. Trots att Orbán är anti-muslimsk tar han intryck av den starke mannen i Ankara. Orbán var vid sidan av Bulgariens statschef den ende ledaren från ett EU-land som närvarade när Erdoğan installerades som president efter valet 2018. När Ungerns premiärminister har tagit kontroll över medier och domstolar, har han gjort som Erdoğan, noterar den exilturkiske journalisten Yavuz Baydar. Donald Trump och Erdoğan har av en kolumnist i New York Times en gång liknats vid tvillingar som skilts åt vid födseln. Trumps vägran att erkänna sig besegrad efter USA:s presidentval 2020, när han tvingade fram omräkningar av rösterna i några delstater och sedan eldade på den mobb som stormade Kapitolium, kan ge turkiska regimkritiker föraningar om vad som kan vänta i deras land. 

Erdoğan drar fördel av sina utökade maktbefogenheter

Medan institutionerna i USA behöll sin integritet gentemot Trump i ett trängt läge, drar Erdoğan fördel av sina utökade maktbefogenheter. Den turkiske presidenten har med sitt presidentstyre urholkat institutionernas integritet och skaffat sig lojala myndigheter, som Centralbanken, domstolar, styrningen över turkiska moskéer (Diyanet) och Valmyndigheten, YSK. Denna instans, till vilken Erdoğan har handplockat ledamöter, har sista ordet när det gäller turkiska valresultat. Ingen domstol kan sätta sig över dess beslut. 

Enda chansen för Kemal Kılıçdaroğlu att vara säker på en seger i presidentvalet är om han vinner så övertygande majoritet att den inte kan ifrågasättas.

Enda chansen för Kemal Kılıçdaroğlu att vara säker på en seger i presidentvalet är om han vinner så övertygande majoritet att den inte kan ifrågasättas. Mycket talar samtidigt för att Turkiet går mot en andra omgång i presidentvalet den 28 maj, om ingen presidentkandidat får minst 50 procent i den första omgången nästa vecka. Den andra omgången väntas i så fall påverkas parlamentsvalet, där ingetdera av de två stora blocken ser ut att vinna egen majoritet. Men parlamentets utnämning av ny talman kan komma att avgöras redan före en andra valomgång i presidentvalet. Nationella alliansen har en chans att ta initiativ i parlamentet om den får stöd av Gröna vänstern och prokurdiska HDP, som kanske kan få 80 mandat av totalt 600 ledamöter.

Men det finns andra scenarion. Regeringskritiker oroar sig för att Turkiet går mot fullskalig diktatur, liknande familjedynastin i Turkmenistan, om Erdoğan blir omvald som president. Om han vinner en ny mandatperiod på fem år har han konstitutionella möjligheter att upplösa parlamentet och utlysa nyval till både presidentposten och Nationalförsamlingen. 

–Det betyder att vi kan tvingas leva under honom i ytterligare tio år. Maken till maktinnehav har vi inte haft sedan sultan Abdülhamid II på 1800-talet, kommenterar en pensionerad ämbetsman.

Osäkerhetsfaktorer i valet

Skulle oppositionen vinna är vägen till en återgång till parlamentarismen sannolikt lång. För en författningsändring krävs en kvalificerad majoritet i parlamentet eller enkel majoritet i en folkomröstning, som en kvalificerad majoritet först ställt sig bakom. I Kılıçdaroğlus politiska bas skymtar dessutom tänkbara sprickbildningar. Bland de sex partierna i hans allians finns det islamistiska Lyckopartiet (Saadet) vilket motsätter sig tanken på att Turkiet ska återgå till den bindande Istanbulkonvention, som föreskriver att kvinnor ska skyddas mot våld. Turknationalistiska Meral Akşener, före detta inrikesminister och den enda kvinnliga partiordföranden som leder Goda parti (Iyi Parti), kommer i sin tur ha svårt att acceptera de politiska krav som HDP och den Gröna vänstern väntas ställa.

Eftersom alla röster läggs i samma pott vid presidentvalet kommer de talrika utlandsrösterna i framför allt Tyskland att ha stor betydelse.

Skulle valresultatet ifrågasättas av någondera sidan kan inte heller politiskt våld uteslutas. ”Turkiet är som Texas, det finns massor av vapen”, kommenterar en turkisk bedömare. Ett uttalande från inrikesminister Süleyman Soylu om att västmakter planerar ”ett politiskt kuppförsök”, underförstått bädda för oppositionens seger, visar på hur infekterat debattklimatet är.

Över fem procent av väljarkåren, eller 3,4 miljoner, är registrerade i utlandet vid sidan av 60,9 miljoner väljare i Turkiet. I det senaste presidentvalet 2018 fick Erdoğan betydligt större stöd bland utlandsväljarna än i Turkiet (59,4 procent jämfört med 52,4 procent). Eftersom alla röster läggs i samma pott vid presidentvalet kommer de talrika utlandsrösterna i framför allt Tyskland att ha stor betydelse. Röstningen i utlandet avslutas senast den 9 maj (i Sverige den 7 maj). Det finns kritiker av Erdoğan som frågar sig om valurnorna från utlandet kommer att förvaras på ett säkert sätt fram tills valdagens rösträkning den 14 maj. Men andra oppositionella är förvissade om att partierna och civilsamhällets företrädare är så misstänksamma av naturen och samtidigt så vana vid valövervakning att de inte kommer att tillåta något försök till storskaligt fusk.

En annan osäkerhetsfaktor finns dock i de elva provinser som drabbades av två förödande jordskalv den 6 februari, de värsta i republikens 100-åriga historia. Dödssiffran ligger officiellt runt 50 000 men därtill kommer alla saknade som inte har blivit registrerade. Turkiska bedömare uppskattar de saknade, som kan ligga begravda under rasmassor, till långt fler, kanske så många som 150 000. Det kommer att öka vaksamheten mot försök att rösta i icke dödförklarade personers namn.

Oavsett vem som vinner valet väntas Turkiet med tiden godkänna Sveriges Natoansökan.

Frågetecknen gäller även dem som har lämnat sina ödelagda hem. Många hemlösa lever ännu i tält, ofta på landsbygden i sina egna provinser, medan andra har tagit sin tillflykt till andra delar av landet utan att kunna folkbokföra sig på en ny plats. För att rösta måste de ta sig till sina hemprovinser, dit det i många fall inte finns några organiserade transporter. Till den hårt förödda Hatayprovinsen vid gränsen mot Syrien går det exempelvis inte att boka plats på flyg förrän efter valet. 

I det turkiska valet finns också en stor grupp unga väljare, cirka 12 miljoner mellan åldrarna 18–30. Dessa unga har levt hela eller större delen av sina liv under Erdoğan. Och frågan är hur många av dem som vill fortsätta att leva i hans skugga.

Sverige, Turkiet och Nato

Oavsett vem som vinner valet väntas Turkiet med tiden godkänna Sveriges Natoansökan. Det kan gå snabbare om oppositionen vinner. CHP:s erfarne utrikespolitiske talesperson Ünal Çeviköz har signalerat att det kan ske före Natos toppmöte i Vilnius den 11–12 juli. Men givet hur Erdoğan och inrikesminister Soylu försöker utmåla Kılıçdaroğlu och Nationella alliansen som västmakternas lakejer, ska man inte vänta sig att en ratificering av det svenska Natomedlemskapet kommer att stå överst på Nationella alliansens agenda efter valet. Först måste de leverera i frågor som är viktiga för deras väljare – som ekonomin och rättssäkerheten. 

Även Erdoğan väntas med tiden släppa sitt motstånd mot Sverige, bara han får något som räddar hans ansikte – som amerikanska F-16 plan. Han har visserligen intensiva kontakter med Putin, men det hindrar inte att han hyser en hatkärlek till USA. Turkiet behöver Nato som ett yttersta skydd mot Ryssland. Det var en gång Stalins anspråk på att få kontroll över inloppet till Svarta havet som fick Turkiet att söka medlemskap i Nato. Och även om taktiska överväganden kan skifta över tid gör inte geografin det. Turkiet och Ryssland är gamla arvfiender och Bosporen och Dardanellerna är låset till Svarta havet.