kultur Ibland kan tystnad vara den enda vägen. Kurdo Baksi djupdyker i en bärande del av det mänskliga kynnet.
Tala är silver, tiga är guld, sägs det på våra breddgrader. Men jag är inte så säker att uttrycket passar oss i alla situationer under vårt liv.
Tystnad bör snarare beskrivas som elektriciteten. Felaktigt använd kan den släcka många människoliv.
Rätt använd kan den rädda människoliv.
Det vet jag!
En vacker sommardag för sisådär fyrtiofem år sedan. Tre mustaschprydda och elegant klädda män i den kurdiska överklassen sitter i en äldre släktings stora vardagsrum. Den överviktige av dem, han som har ett guldfärgat fickur som hänger i bröstkorgen och torkar av sig med oräkneliga näsdukar i nästan fyrtio graders värme, är ledaren i trion. Och Ledaren, känd för sin generositet, mod och solidaritet har i dag ett ansikte som manar till krig. Hans vrede är så stort att han inte ens lägger märke till Ceylon-teet i de vackra, små och runda Pasabahce-glasen från Istanbul, de omsorgsfullt skurna skivorna av utsökt vattenmelon i de rektangulära tallrikarna eller de vackra bakelserna baklava och Qadayif som serverats av osynliga händer över det stora bordet.
Nej, han talar oavbrutet med blicken fäst på min äldre släkting som är knäpptyst oavsett hur högljudd gästen är.
Så småningom förstår mitt elvaåriga jag att rummets enda talare har anledning att vara arg, förbannad, vredgad: två turkiska soldater har bara för någon timme sedan tafsat på två unga kurdiska kvinnor i hans familj utanför en vattenkälla som ligger på armlängds avstånd.
”Vi måste hämnas. Ge oss fria händer! Vår heder är kränkt. De jävlarna ska inte komma undan bara för att de bär gröna uniformer! Hur ska det sluta nu? Blundar vi i dag kommer de att tafsa och våldta andra kvinnor! Öga för öga, tand för tand! Ge mig ett råd”
Väggarna i min släktings vardagsrum har hört och sett många arga män under årens lopp. Frågan är om de sett ett sådant ansikte med så mycket kamplust, aggressivitet och energi. I ärlighetens namn är jag rädd och orolig i mötet med denna röst som ockuperat rummet. Samtidigt har jag en trygghet i min släkting som sitter lugnt, tryggt och inte rör en min. Varför säger min släkting inget om de unga flickorna som utsatts för sexuella trakasserier?
Tiden går. Inte ett ord från min släkting. Det irriterar mig. Jag blir besviken. Han som kallas advokaten, han som vinner alla ordstrider mot hemska turkiska statstjänstemän och militärer, han som till och med lyckas hämta hem otaliga oskyldiga kurdiska män och kvinnor ur olika häkten och fängelser runt om på våra breddgrader. Han som kan prata hur mycket som helst, men som nu gömt sig i tystandens förfärliga labyrint denna stekheta sommar. Säg något, säg något! Den här mannen vädjar om hjälp. Ge honom fria händer så han kan förinta turkiska soldater tillsammans med andra kurder! Vi måste hämnas!”
Drygt två timmar senare reste sig de tre männen. Medan släktingen följde dem till dörren viskade han: ”Jag har inte hört något.”
Men släktingens tystnad var ingen slump. Valet av tystnaden i denna för mig eviga stund var en mycket medveten strategi för att handskas med tragedin. Den äldre släktingen kunde inte rekommendera en advokat som skulle lämna en anmälan av sexuella trakasserier till de turkiska ”rättsvårdande” myndigheterna eftersom turkiska soldater uppbar en sorts immunitet mot kurder sedan Turkiet blev republik 1923. Han kunde inte föreslå ”tand för tand, öga för öga- metoden” i och med att freden var hans natur.
En hämnd på turkiska soldater kunde leda till hundratals förspillda människoliv, livstidsdomar och tortyr. En man i hans position kunde inte heller säga att ”glöm alltihop och gå vidare”. Det skulle tolkas som att han nonchalerade de sexuella trakasserierna av de kurdiska kvinnorna och han ville på inga villor misstänkas vara vänlig till den turkiska staten. Nej, här skulle det inte fällas ett enda ord och inte heller nickas som de två andra männen gjorde varje gång den överviktige avslutade en mening.
Och några dagar efter ”Jag har inte hört något”-avskedet kunde jag konstatera att min släktings långa tystnad hade räddat många människoliv eftersom den överviktige mannen tolkat det tysta budskap helt rätt: ”Gör inget och räkna inte med stöd från andra kurdiska familjer, stammar och befrielsekampen. Vänta på rätt tillfälle.”
Några år senare skulle jag inte bara inse att tystnad är en viktig metod i moment 22-situationer, utan också kan skänka oss roliga stunder (Tänk bara på den ordlöse Mr Bean under våra långdistansflygningar numera, Helan och Halvan, Carlie Chaplin under stumfilmens glansdagar!). Och tysnaden kan förstås vara oerhört viktigt för skapandet och kreativiteten.
Mina tankar går osökt till det krävande, slitsamma och ensamma författandet. (Jodå, jag vet att en och annan lyssnar på musik under skrivandet). Under den internationella lanseringen av min vän, best-sellerförfattaren Stieg Larssons trilogi om de eviga karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist fick jag ofta frågor om framgångarna för ”Scandinavian noir” eller “Nordic noir”(Kärt barn har många namn) såväl i Paris som i Shanghai. En viktig del av just “Skandinavian noir” är nämligen det svenska deckarundret som erövrat stora läsarskaror runt om i världen sedan början av årtusendet.
Det hände att jag i långsamma ordalag pekade på de långa mörka dagarna, tystnaden i Västerbotten och de svenska ensamma hushållen som ”gärningsmän” bakom ”det svenska deckarundret”. Jag brukade säga att Stieg Larsson hade vuxit upp bland fåordiga och tysta människor, människor som av en eller annan anledning dyrkade tystnaden just i Västerbotten. Det fysiska avståndet mellan grannarna är stort, varför många lär sig att leva utan småprat i vissa perioder. Jag berättade om det märkliga ljudet ”schuu”, ett sätt att säga ja på i norra Norrland.
Efter att ha berättat att Stieg var en sorts representant för tystnaden och de tysta människorna liksom Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åsa Larsson, Stig Larsson, Liza Marklund, P O Enquist, brukade jag hävda att mycket av det svenska deckarundret har sina rötter i tystnadens högborg.
Intervjuerna, pressträffarna eller föreläsningarna om Stieg Larssons författarskap och västbottniska rötter avslutade jag ibland med följande mening: ”Stieg skriver om tysta män som aldrig tillåter sig att gråta oavsett vad som har hänt och vad som ska hända.”
Självklart glömde jag inte heller bort att tågen i vårt avlånga land till och med huserar tysta vagnar. Och vem har inte hört att vi föredrar att sitta på lediga säten på bussar istället för att sätta oss bredvid en medmänniska och småprata ett par hållplatser? Utan väl valda stunder av tystnad är vi inte oss själva, av den enkla anledningen att tystnad ingår i vårt DNA.
Men det är inte bara svenskar som uppskattar och värdesätter tystnaden.
Medan det svenska deckarundret erövrade världen som bäst invigde världsmedborgaren och performance-konstnären, Marina Abramović, ofta kallad för “the grandmother of performance art”, The Artist is Present på The Museum of Modern Art i New York 2010.
Huvudrollen i The Artist is Present spelas av tystnaden, och verket hyllades såväl av pressen, som den tysta publiken och de tysta medverkande.
Abramović är känd för att ofta plocka bort yttre element. Hela konstprojektet bestod egentligen av ett bord och två stolar och gick ut på att Marina satt i ett sparsamt möblerat rum och hade ögonkontakt med en främling på obestämd tid. Att kunna sitta still på åtta timmar sex dagar i veckan är krävande. I motsats till meditation eller djupt religiösa böner blundar inte medverkande överhuvudtaget i Abramovićs projekt.
På rak arm kan jag dra flera slutsatser av denna konstnärliga och humanistiska övning som också ger oss färdigheter. Vi får inte missa det som sker mitt emot oss eller omkring oss. Vi får aldrig glömma att vi är beroende och är en del av vår omgivning.
För det andra kan man lära känna sitt inre bättre genom tystnaden i Abramovic-övningar. Någon som inte känner sig själv bra har lite svårare att lära känna andra. (En sådan övning kan vara hälsosammare än flera timmars psykologsamtal!) Varje gång jag ser denna performance inser jag att energin som tystnaden kan skänka oss kan vara mäktig och stark
För det tredje hjälper tystnaden oss att umgås med oss själva. Är det inte underbart?
Men låt mig avsluta med en vacker solskenshistoria om tystnaden.
I början av åttiotalet lärde min far känna Kunio, en japansk man som ödets vindar råkat kasta till Sverige. I det vackra värmländska Molkom blev min far och Kunio vänner i samband med en volleyboll-turnering under en sommarkurs i det svenska språket. Det var bara det att de inte kunde prata med varandra, bortsett från några ord.
Så småningom kom det fram att Kunio arbetade med textil. Men jag har aldrig sett en så energisk, närvarande och fungerande tystnad som mellan dessa två vänner. Det hände att Kunio kom hem till oss och åt middag men än i dag vet inte min far var Kunio bodde i Sverige under sin vistelse. Efter middagarna brukade han och far spela schack i många timmar i Tensta och det hördes inte ett knyst.
Efter att Kunio lämnat Sverige fick vi julkort och nyårshälsningar i vackra kuvert med fantastiska frimärken med japanska mönster. I decennier uppdaterade Kunio min far om viktiga händelser i sitt liv och skickade brevledes informationer om kurder på japanska.
Så småningom förstod jag och min familj att Kunio protesterat mot sin stat för att ha undertecknat det så kallade Lausanne-fördraget som berövade kurdernas alla grundläggande mänskliga rättigheter i Turkiet sommaren 1923.
En sommardag i slutet av 80-talet besökte han Sverige med sin hustru och ville passa på att presentera frun för oss. I och med att min far var på en lång resa kom inte Kunio på besök. Även efter det uteblivna besöket skickade han julkort till oss.
Så här fyrtio år senare har jag funderat lite på den ganska tysta vänskapen mellan dessa män. Hade deras vänskap hållit så länge om båda behärskade ett gemensamt språk och förde djupa samtal om politisk åskådning, religion eller Japans aggressiva utrikespolitik under andra världskriget?
Sa jag inledningsvis att tystnad också kan släcka människoliv? Ja, det sade jag. I många situationer måste vi nämligen och outtröttligen bryta vår tystnad, annars skulle ännu fler människor drababs av orättvisor.
När människor diskrimineras på grund av kön, språk, identitet, födelseort, hudfärg, religion, vikt eller sin längd får vi inte vara tysta. Tvärtom, vi måste protestera högljutt.
När människor fängslas på grund av sina politiska åsikter, artiklar eller tal får vi inte vara tysta.
När despoter kidnappar en hel nation får vi inte heller vara tysta.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
