Skolan Skolan har i uppgift att kompensera för elevernas olika förutsättningar att klara grundskolan. Och att ge eleverna förutsättningar att bli läsare är enligt mig den allra viktigaste kompensatoriska insatsen vi gör. Men för att ge det nödvändiga extra stödet behöver kommunerna skjuta till mer resurser till skolor med störst socioekonomisk utsatthet. Det skriver Linnea Lindquist, skoldebattör och författare till rapporten Nyckeln till grundskolans finansiering.
Ahmed, Sara, Fatima och Ali går på lågstadiet i en kommunal grundskola i ett särskilt utsatt område. I området bor det få personer med svenska som modersmål vilket gör att de mestadels talar sitt modersmål med boende i området. Skolan de går på har underskott på svenska språket eftersom det inte finns någon elev på skolan som har svenska som modersmål men tack vare att alla lärare på skolan talar svenska har de trots allt lärt sig språket. Eleverna har inte några språkliga förebilder bland sina kompisar och eftersom de bor i ett område med hög andel invånare med utländsk bakgrund möter de inte heller några språkliga förebilder på sin fritid. Sara, Fatima och Ali behärskar vardagssvenska men saknar ett akademiskt språk vilket gör det svårt att klara skolarbetet. Eftersom de har ett begränsat ordförråd blir det svårare och tråkigare att lära sig att läsa eftersom det är svårt att förstå vad de läser och det försämrar såväl läshastighet som flyt. De tycker om sin skola och sina lärare men det är svårt att bli en läsare. Sara och Fatima skjuter ofta ifrån sig boken övertygade om att de aldrig kommer att lyckas. För elever som Ahmed, Sara, Fatima och Ali är det viktigt att få enskild lästräning en stund varje dag med en lärare. Deras lärare brukar säga – att lära sig läsa är ett maratonlopp, det är som att åka Transsibiriska järnvägen eller som att bestiga berget K2. Det är svårt och tidskrävande. Ahmed, Fatima, Sara och Ali behöver rätt förutsättningar för att lära sig läsa och för dem, och för tusentals andra elever betyder rätt förutsättningar enskild lästräning varje dag. Men nu lämnar vi eleverna en stund för att prata om grundskolans resurser.
För elever som Ahmed, Sara, Fatima och Ali är det viktigt att få enskild lästräning en stund varje dag med en lärare. Deras lärare brukar säga – att lära sig läsa är ett maratonlopp, det är som att åka Transsibiriska järnvägen eller som att bestiga berget K2.
I skollagen står det att skolan har i uppgift att kompensera för elevernas olika förutsättningar att klara grundskolan. Det är bland annat det som är skolans kompensatoriska uppdrag. Att ge eleverna förutsättningar att bli läsare är enligt mig den allra viktigaste kompensatoriska insatsen vi gör. För att ge det nödvändiga extra stödet behöver kommunerna skjuta till mer resurser till skolor med störst socioekonomisk utsatthet. Av Sveriges 290 kommuner är det 57 procent som omfördelar en del av skolpengen utifrån socioekonomiska faktorer. Det är 115 kommuner som omfördelar resurser utifrån en fast procentsats, 45 kommuner har anslagsfinansiering och fem kommuner använder dialogmodellen (där förvaltning och rektor har en dialog kring verksamhetens behov och sedan får ett anslag utifrån det). Den kommun som omfördelar lägst procentsats av skolpengen utifrån socioekonomi omfördelar 1,1 procent medan de tio kommuner som omfördelar mest omfördelar 20 procent. I min nya rapport Nyckeln till grundskolans finansiering redogör jag för hur kommunerna hanterar omfördelning av skolpengen utifrån socioekonomiska faktorer och hur det påverkar eleverna. I rapporten redogör jag även för budgetunderskott och hur kommuner drabbas ekonomiskt av enskilda huvudmäns etablering och expansion. Jag visar hur hantering av strukturersättning, fri etableringsrätt för enskilda huvudmän, ofinansierat utbudsansvar och återkommande effektiviseringskrav i grundskoleverksamheten hänger ihop och hur det skapar ett ineffektivt sätt att fördela resurser till grundskolan.
Nuvarande finansieringsmodell får direkta konsekvenser för elever och lärare. Om 100 lärarstudenter går i samma klass på lärarutbildningen kommer de att ha olika yrken beroende på vilken socioekonomisk status den skola de väljer att arbeta på har. Att undervisa elever i särskilt utsatta områden är ett annat yrke än att undervisa elever från socioekonomiskt starka hem. En skolas intäkter är 100 procent rörliga eftersom vi ersätter med skolpeng per elev, samtidigt som kostnaderna som till cirka 90 procent utgörs av lokalkostnad och löner är fasta. Det påverkar lärarnas förutsättningar då stödet runt eleverna effektiviseras bort när budgeten visar röda siffror. I rapporten beskriver jag att det kompensatoriska uppdraget är omfattande och därför behöver delas på olika professioner, men när vi fördelar resurser på ett ineffektivt sätt till grundskolan tvingas lärarna bära hela det kompensatoriska uppdraget på sina axlar. Elevernas förutsättningar påverkar undervisningens innehåll och struktur, det påverkar kontakten med vårdnadshavarna och det påverkar möjligheten att som lärare påverka sin arbetsbelastning. Lärare och rektorer vittnar om samvetsstress när de ser vilka behov eleverna har samtidigt som de vet att det inte finns resurser att ge det stöd de ser att eleverna så desperat behöver.
I år är det 90 procent av kommunerna som har krav på kostnadsminskningar i grundskolan samtidigt som majoriteten av kommunerna inte omfördelar tillräckliga resurser utifrån socioekonomi. Det får konsekvensen att Ahmed, Sara, Fatima och Ali inte får den lästräning de behöver. När vi skolledare får i uppdrag att minska på kostnaderna är det inte den undervisande läraren som sätts i omställning utan det är speciallärarna, delar av elevhälsan och andra professioner som arbetar med särskilt stöd till elever. Samtidigt som eleverna inte får stöd utanför klassrummet har inte de undervisande lärarna tid och möjlighet att ge eleverna stöd i klassrummet. Det är därför som Ahmed, Sara, Fatima och Ali skjuter ifrån sig boken och tänker att de aldrig kommer lära sig att läsa. Vi vet vad eleverna behöver hjälp med och vi vet hur vi ska hjälpa dem men vi har inte rätt förutsättningar att ta vårt kompensatoriska uppdrag med nuvarande skolpengssystem.
Samtidigt som eleverna inte får stöd utanför klassrummet har inte de undervisande lärarna tid och möjlighet att ge eleverna stöd i klassrummet.
Det är vi rektorer och lärare som sitter på möten med vårdnadshavare och förklarar att – ditt barn behöver enskild lästräning men tyvärr har vi inte möjlighet att ge det. Det går inte att ta miste på vårdnadshavarnas besvikelse. Många av vårdnadshavarna har inte tillräcklig kunskap om det svenska skolsystemet för att ta strid för deras barns rätt till stöd vilket gör att det är vi som arbetar i de särskilt utsatta områdena som måste stå upp för elevernas rätt. Det är Ahmed, Sara, Fatima, Ali och alla andra elever som betalar priset för det ineffektiva resursfördelningssystemet till grundskolan och det som ligger i vågskålen är deras förutsättningar att lämna grundskolan med fullständiga betyg. Konsekvensen för Ahmed, Sara, Fatima och Ali när de inte lär sig läsa är att det blir svårare att följa med i undervisningen och då ökar risken att de gör andra saker i klassrummet än att lyssna på läraren.
Det särskilda stödet avslutas när rektorer tappar elever under läsåret eftersom en skolas kostnader är fasta medan intäkterna är rörliga. Det vet vi rektorer, lärare och det vet politikerna. De som inte förstår varför Ahmed, Sara, Fatima och Ali inte får det stöd de behöver är vårdnadshavarna vilket får konsekvensen att de tror att det är skolan som inte vill hjälpa dem. Då söker de till slut till en annan skola och då är det fler före detta klasskamrater som inte får det stöd de behöver, eftersom en skolas intäkter är rörliga samtidigt som kostnaderna är fasta. Politiker behöver inte stå till svars och träffa Ahmed, Sara, Fatima och Alis vårdnadshavare, det är det vi som arbetar i skolan som gör. Situationen är allvarlig i och med att vi har tusentals elever i särskilt utsatta områden som lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet varje år. Alla vi lärare, skolledare och övriga professioner som har valt skolan som arbetsplats har gjort det för att vi vill utbilda barn och ungdomar, göra skillnad i deras liv och bidra till att skapa goda livschanser. Genom en fullföljd grundskoleutbildning ökar elevernas möjligheter att fatta egna, fria beslut om framtida livsval.
Jag vill se följande förändringar för att vi ska få goda förutsättningar att ge eleverna det stöd de behöver.
- Differentierad skolpeng utifrån huvudmännens olika ansvar.
- Statlig reglering av hur strukturersättning ska användas.
- Överväg statlig skolpeng som är differentierad utifrån ansvar och socioekonomi.
- Skolinspektionen behöver verktyg att avslå ansökningar från enskilda huvudmän om det får negativa ekonomiska konsekvenser för hemkommunen.
Nu finns det en nyckel till grundskolans finansiering. Använd den och lös problemet med finansieringen till grundskolan. För elevernas skull.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
