politik Partiledningen för Liberalerna vill nu stödja en framtida borgerlig regering, beroende av Sverigedemokraternas stöd. Det är ett säkert sätt att undergräva den finanspolitiska disciplinen och återgå till jättelika budgetunderskott, skriver Erik Åsbrink.
Det finanspolitiska ramverket går ut på att den offentliga sektorn (staten, regionerna och kommunerna) över en konjunkturcykel ska uppvisa ett överskott på en tredjedels procent av BNP. Tidigare var målet mera ambitiöst – en procent av BNP. Vidare har införts ett så kallat skuldankare, som innebär att den konsoliderade skulden för den offentliga sektorn ska vara 35 procent av BNP.
Det finanspolitiska ramverket tillkom efter en längre period med en dålig utveckling för den svenska ekonomin – hög inflation, stora underskott i bytesbalansen och en slapp budgetprocess, som ledde till stora underskott i de offentliga finanserna. Sedan dess tillkomst under den senare delen av 1990-talet har svensk ekonomi utvecklats väl – låg inflation, överskott i bytesbalansen och ordning och reda i de offentliga finanserna.
Coronapandemin har lett till att EU öppnat upp för att Sverige och andra EU-länder kan avvika från sina finanspolitiska ramverk. Detta för att möjliggöra stora offentliga stödinsatser till människor och företag, som hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av pandemin. Så har också skett. Sverige har, tack vare starka offentliga finanser, kunnat satsa stora belopp för att hålla igång ekonomin.
Den kanske viktigaste principen för att upprätthålla den finanspolitiska disciplinen är att budgeten ska tas i sin helhet vid ett och samma tillfälle. Det har skett några avsteg från den principen. Under alliansregeringens tid lyckades oppositionspartierna, som var i majoritet, stoppa en föreslagen skattesänkning. Det var dock, väl att märka, en åtgärd som stärkte statsbudgeten. På senare tid har den majoritet av partier som nu utgör opposition drivit igenom ökade och ofinansierade utgifter för äldreomsorgen. Det var däremot en åtgärd som försvagade statsbudgeten.
Ett litet parti som vill samarbeta med Sverigedemokraterna, men bara på vissa områden, kräver att det finanspolitiska ramverket raseras
Partiledningen för Liberalerna vill nu att partiet ska stödja en framtida borgerlig regering, som skulle vara beroende av Sverigedemokraternas stöd. Men man säger sig inte vilja förhandla med Sverigedemokraterna om budgeten i sin helhet utan endast förhandla om delar av budgeten. Hur detta ska gå till är oklart. Det är fortfarande så att budgeten måste antas eller förkastas i sin helhet.
Om Liberalerna inte vill göra detta, blir det nödvändigt att riva upp det finanspolitiska ramverket och att budgeten i stället ska fastställas styckevis och delt. Det är svårt att föreställa sig ett säkrare sätt att undergräva den finanspolitiska disciplinen och därmed att återgå till de gångna decenniernas tidvis jättelika budgetunderskott. Ett litet parti som vill samarbeta med Sverigedemokraterna, men bara på vissa områden, kräver att det finanspolitiska ramverket raseras för att de ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna lagom mycket.
På ett helt annat håll – inom Socialdemokraterna – förs nu fram förslag som kraftigt skulle försvaga det finanspolitiska ramverket. Jag tänker på föreningen Reformisterna som vill ändra detta på ett fundamentalt sätt. Reformisterna har lagt fram en rad förslag på olika politikområden – flera av dem lovvärda – och vill påverka en rad socialdemokratiska partidistrikt inför höstens partikongress. Men förslaget till ett ändrat finanspolitiskt ramverk är mindre välbetänkt.
Man pläderar för att statsbudgeten ska delas upp i två delar: En driftbudget och en kapitalbudget. Driftbudgeten skall innehålla statens löpande utgifter och ska enligt Reformisterna skattefinansieras i sin helhet. Kapitalbudgeten ska innehålla statens utgifter för investeringar och ska enligt Reformisterna lånefinansieras. Statens utgifter för investeringar uppgår till cirka 100 miljarder kronor per år. Härigenom skulle det alltså frigöras ett reformutrymme på driftbudgeten med samma belopp. Reformisterna vill dessutom öka statens investeringar med ytterligare 100 miljarder kronor. Detta skulle alltså innebära en lånefinansiering med 200 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär fyra procent av BNP. Med utgångspunkt från att det offentliga underskottet år 2020 var 3,3 procent av BNP, skulle det alltså stiga till drygt sju procent av BNP.
Tanken på att dela upp budgeten i en driftbudget och en kapitalbudget är inte ny. Den lanserades redan på 1930-talet av den dåvarande finansministern Ernst Wigforss. Tanken var att en lånefinansiering av kapitalbudgeten (till skillnad från en lånefinansiering av driftbudgeten) inte äventyrade statens förmögenhetsställning, eftersom ränteutgifterna på lånen kunde antas balanseras av avkastningen på investeringarna.
Andra världskriget gjorde att denna budgetprincip åsidosattes. Den fick underordnas behovet av upprustning. Efter kriget återupptogs dock distinktionen mellan drift- och kapitalbudget. Den kom att spela en viktig roll i den ekonomisk-politiska debatten.
Emellertid ifrågasattes denna ganska stela balanseringsprincip. Samhällsekonomiska och statsfinansiella aspekter blandades ihop. Både den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga oppositionen manipulerade sina förslag genom att godtyckligt flytta utgifts- och inkomstposter mellan de båda budgetarna, allt efter vad som passade deras syften. Detta finns utförligt beskrivet i Assar Lindbecks bok Svensk ekonomisk politik (1975).
Det finns svårigheter med indelningen i drift- och kapitalbudgetar. Ett exempel är hur man ska se på utgifter på utbildningsområdet. Är de investeringar eller konsumtion – eller kanske en kombination av båda?
Gunnar Sträng som relativt nybliven finansminister lanserade istället totalbudgeten som princip och den innebar att uppdelningen i drift- och kapitalbudgetar slopades. Det var inte några nyliberala böjelser som gjorde att Sträng genomförde denna förändring. Däremot ville han dölja att driftbudgeten gick med överskott. Sträng trodde att det med en totalbudget i balans skulle gå att föra en stramare finanspolitik än om han hade redovisat en överbalanserad driftbudget. Högerpartiet och Folkpartiet (som de hette på den tiden) åberopade å andra sidan att ett överskott i driftbudgeten skulle möjliggöra stora skattesänkningar.
Förutom manipulationsmöjligheterna finns det ytterligare några skäl att ifrågasätta en uppdelning av budgeten i en driftbudget och en kapitalbudget.
Är det någon som tror att investeringar för flera hundra miljarder kronor i höghastighetståg kommer att ge en monetär avkastning?
Ett skäl är att långtifrån alla investeringar ger en monetär avkastning, som skulle balansera ränteutgifterna på lånefinansieringen. Vissa investeringar misslyckas och leder snarare till förluster än någon avkastning. Andra investeringar har överhuvudtaget inte som syfte att ge någon monetär avkastning utan sägs uppfylla någon annan positiv samhällsnytta. Är det någon som tror att investeringar för flera hundra miljarder kronor i höghastighetståg kommer att ge en monetär avkastning?
Eller ta de gigantiska och förlustbringande företagsförvärv som de statliga bolagen Vattenfall, Telia Sonera och PostNord har gjort tidigare. De visar sig visserligen inte direkt på statsbudgeten men väl indirekt, genom att utdelningarna från dessa bolag till statsbudgeten har blivit så mycket mindre.
Ytterligare en fråga gäller hur oppositionen skulle förhålla sig till om Socialdemokraterna skulle vilja ändra det finanspolitiska ramverket i en mera ”expansiv” riktning. Att Vänsterpartiet skulle välkomna en sådan omläggning tar jag för givet. Men hur kommer det borgerliga partierna att förhålla sig? Skulle de gå emot en sådan omläggning och således förorda en stramare finanspolitik (”överbeskattning” har varit en vanlig moderat term) i kommande valrörelser än Socialdemokraterna? Det tror jag inte. De skulle förmodligen anamma en sådan omläggning. Men syftet skulle inte vara att skapa ett reformutrymme för ökade statliga utgifter. Med stor sannolikhet skulle de vilja använda utrymmet helt eller till största delen för att kunna sänka skatterna.
Socialdemokratiska regeringar har tre gånger i modern tid fått sanera statsfinanserna efter borgerliga regeringar.
Socialdemokratiska regeringar har tre gånger i modern tid fått sanera statsfinanserna efter borgerliga regeringar. Det skedde från 1982 efter det gigantiska budgetunderskott som regeringarna Fälldin-Bohman lämnade efter sig. Det skedde från 1994 efter det gigantiska budgetunderskott som regeringen Bildt lämnade efter sig. Och det skedde från 2014 efter det stora budgetunderskott som regeringen Reinfeldt-Borg lämnade efter sig.
Det skulle vara tragiskt om Socialdemokraterna framgent skulle öppna upp för samma slappa finanspolitik. Att verka för förbättrad social välfärd, ökad sysselsättning och minskade klyftor ska självklart vara Socialdemokraternas strävan nu och i framtiden. Men detta kommer inte att vara hållbart om det inte råder ordning och reda i statsfinanserna.
När pandemin väl är över finns det skäl att se över hur ramverket ska se ut i framtiden. Enligt min uppfattning är det dock för tidigt att redan nu fastställa hur ett sådant reformerat ramverk ska se ut. En tänkbar förbättring vore dock att anamma det förslag som Karolina Ekholm har framfört på ekonomisajten Ekonomistas. Enligt detta skulle det inte vara möjligt att frångå den fastställda budgeten med ändringsförslag om inte dessa är fullt finansierade.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
