Det folkliga missnöjet väcker medelklassens förakt

ESSÄ. Med vilken rätt kan vi välavlönade, som bidrar mest till ojämlikhet och miljöförstörelse, fördöma så kallade populister och mindre köpstarka personers perspektiv på samhällsutvecklingen? Alf Hornborg, professor och medelklasseuropé, rannsakar sig själv.

Sommaren 2018 satt jag på vår gård i Småland och pratade med en mångårig vän från trakten. Vårt samtal rörde sig kring de referenspunkter som vi sedan flera årtionden har gemensamt: de specifika, icke-utbytbara platser, människor och ting som vi är väl förtrogna med och som utgör vår meningsfulla mötesplats, vårt Gemeinschaft, som den tyske sociologen Ferdinand Tönnies skulle kallat det.

Inställningen till migrationspolitiken är i stor utsträckning en klassfråga.

Samtidigt visste jag hur min vän skulle komma att rösta den 9 september. Jag visste också hur mina vänner i Lund kunde förväntas fördöma honom. Han är urtypen för vad i medier regelbundet avfärdas som ”populister”. Han har betydligt mindre utbildning och lägre inkomst än jag och mina kolleger i Lund, har aldrig kommit till tals i medier och uttrycker ofta en misstro mot det etablissemang som mer och mer verkar ha vänt honom ryggen. Han är förargad över att svenska politiker använder hans skattepengar för att erbjuda nyanlända migranter en ekonomi och service som han själv inte åtnjuter. Till skillnad från mig och mina kolleger i Lund upplever han migranterna som konkurrenter om jobb och välfärdstjänster. Tydligare kan det inte bli att inställningen till migrationspolitiken i stor utsträckning är en klassfråga.

Desto mera motsägelsefullt blir det att efter ett sådant samtal öppna min rödgröna dagstidning och ta del av journalisters, politikers och forskares intensiva förakt för sådana marginaliserade svenskars försök till invändningar. Rösterna från den akademiska medelklassen pratar det språk som jag själv har identifierat mig med sedan tonåren. De handlar om Sveriges överflöd och den självklara solidariteten med utsatta människor från andra världsdelar.

Givetvis delar jag deras värdegrund. Men hade de rätt som definierade min vän som ”rasist”? Han hade ju betonat att det inte var migranterna själva som han kritiserade – att de utnyttjade möjligheten att komma till Sverige var inte svårt för honom att förstå – utan de politiker som i hans tycke hade prioriterat migranternas väl framför hans eget. Jag kunde inte se honom som den demon han enligt medierna borde avfärdas som. Jag kunde inte ens begripa varför hans åsikter skulle klassificeras som ”högerpopulism”.

Jag ifrågasätter givetvis inte uppmaningen till global solidaritet, utan huruvida de som flitigast uttrycker den har en livsstil som gör dem till rätt personer att fördöma mindre köpstarka svenskars perspektiv.

Dessutom slog det mig att hans blygsamma ekonomi nog innebar att han hade betydligt mindre del i exploateringen av vår omvärld än de opinionsbildare som fördömde honom. Hans fotavtryck bland låginkomsttagare och utarmade ekosystem i det globala Syd var förmodligen bara en bråkdel av medelklassakademikernas, särskilt om man betänker att han aldrig har satt sin fot i ett flygplan. Jag ifrågasätter givetvis inte uppmaningen till global solidaritet, utan huruvida de som flitigast uttrycker den har en livsstil som gör dem till rätt personer att fördöma mindre köpstarka svenskars perspektiv.

I vårt regelbundna pendlande mellan det förhållandevis kosmopolitiska Lund och den småländska landsbygden har min hustru och jag mött diametralt olika inställningar till migrationsfrågan. Det är tydligt att den kan uppfattas på väldigt olika sätt i de två miljöerna.

I det mera anonyma och brokiga stadslivet är den tilltagande mångfalden inte lika iögonfallande som i småorterna på landsbygden. I samhällen där interaktion och gemenskap bygger på att ”alla känner alla” – Gemeinschaft – är avvikelser från kollektivets språk och normer mera uppseendeväckande. I Gemeinschaft är främlingskap i längden otänkbart, medan stadens Gesellschaft i stor utsträckning är just en sammanslutning av främlingar.

Begreppsparet renodlar två olika samhällstillstånd, av vilka det senare präglas av den moderna marknadens individualism, anonymitet och atomisering. Främmande människor angår helt enkelt inte individen på samma sätt i Gesellschaft. Misstro mot främlingar är därför en företeelse som nästan blir paradoxal i sådana moderna sammanhang.

I riksdagsvalet 2018 hade vi att välja mellan olika åsikter om hur det svenska samhället ska se ut framöver, men skillnaderna mellan de olika partiernas budskap var i regel marginella. Det som numera ofta kallas vårt ”post-politiska” tillstånd kunde inte ha illustrerats tydligare. De två block som i flera generationer har uppfattats som motståndarläger övervägde nu att samsas om en rationell vision för hur landet ska styras. Det spekulerades till och med om genomförandet av en ”icke-politisk” budget. Många av oss som noterade att samhällsmaskineriet verkade klara sig utmärkt utan en regering undrade om inte det mest förnuftiga skulle vara att avskaffa det politiska skådespelet en gång för alla.

Vad handlade valet egentligen om?

Vilken betydelse hade pajkastningen under och efter valrörelsen egentligen haft för oss väljare, annat än att inbilla oss att de alternativ som erbjöds verkligen representerade viktiga ideologiska vägval? Hur många svenskar uppfattar sitt deltagande i de ritualiserade aktiviteterna kring valet – eller det parlamentariska läget månaderna därefter – som en väsentlig manifestation av demokrati? Vad handlade valet egentligen om? Var dess yttersta uppgift att utesluta protester mot globaliseringen? Fanns det bland partiledarna någon som på allvar ifrågasatte den nyliberala uppslutningen kring en alltmer otyglad världsmarknad?

Sensommaren 2018 tyngdes jag av två orosmoln. Den värsta hettan genom tiderna hade gjort sommarveckorna på vår gård olidliga och olycksbådande. Månader av rekordtorka hade plågat den svenska landsbygden. Vi fick till och med uppleva en skogsbrand på gården. Klimatkrisen kändes påtagligt närvarande.

Samtidigt närmade vi oss ett riksdagsval som såg ut att handla om allt annat än klimatfrågan. Det dominerande diskussionsämnet var om strömmarna av migranter till Sverige skulle betraktas som något problematiskt eller inte. De som ifrågasatte de senaste årens inflöde av invandrare avfärdades kategoriskt som ”högerpopulister” och väckte ett utbrett, moraliskt avståndstagande och avsky. Den tilltagande polariseringen i det svenska samhället alstrade ilska och olustkänslor bland allt fler. Var det verkligen så att de mer än en miljon svenskar som den hösten skulle rösta ”populistiskt” var värderingsmässigt förtappade? Jag ville begripa vad det var som hände.

De ökande växthusgasutsläppen och den ökande globala rörligheten kan härledas ur den nyliberala världsekonomins logik.

Klimatförändringarna och motsättningarna kring migrationspolitiken verkar vid första anblicken inte ha något med varandra att göra, men både de ökande växthusgasutsläppen och den ökande globala rörligheten kan ytterst härledas ur den nyliberala världsekonomins logik. Ännu tydligare blir sambandet om vi betänker att en allt större andel av migranterna kan betraktas som så kallade klimatflyktingar.

Sedan sjuttiotalet har det offentliga Sverige utvecklat ett sätt att prata om hållbarhet och solidaritet som hjälper oss förtränga att vi i vårt dagliga liv varken är särskilt hållbara eller solidariska. Den systemkritiska generation som jag själv tillhör har fått tolkningsföreträde. Vårt eget moraliska dilemma präglar det offentliga samtalet.

Egendomligt nog har vår lutning mot vänster förenats med en tendens att ignorera migrationsdebattens klassdimension. I dag tillhör många av sjuttiotalets vänsterstudenter en etablerad akademisk medelklass som helt dominerar medier, politik, utbildning, forskning och kulturarbete. Deras inkomster, ekologiska fotavtryck och flygstatistik överträffar med bred marginal den svenska arbetarklassens, men de fortsätter att undervisa den om hållbarhet och global solidaritet.

Om ”populism” definieras som opinionsströmningar som vänder sig emot elitens eller etablissemangets makt blir den obehagliga slutsatsen att det nu är de vänsterlutande systemkritikerna själva som utgör företrädarna för systemet. Klasskampen har bytt skepnad. Systemkritikerna har blivit systembevarare. De som skulle lyfta slöjan från orättvisorna har beslöjat dem på nytt. De intensiva ansträngningarna att befrias från moralisk skuld fördunklar den europeiska medelklassens roll i en alltmer ojämn och ohållbar värld.

Sjuttiotalets studentvänster förenas i ett fördömande av en rörelse som domineras av de män och kvinnor som hämtar våra sopor.

Vårt intensiva pratande och skrivande om hållbarhet och solidaritet bidrar till att reproducera det system som vi anser oss ifrågasätta. Plötsligt förenas sjuttiotalets studentvänster i ett högljutt fördömande av en rörelse som domineras av de män och kvinnor som hämtar våra sopor, städar våra kontor, reparerar våra bilar, målar våra hus, duschar våra gamla föräldrar och sitter i kassorna i våra mataffärer.

Medelklassens förakt för underklassens protester har blivit särskilt tydligt i hur de ”gula västarnas” uppror i Frankrike behandlas i media. Den för vänstern så viktiga gränsdragningen mellan ”vänster-” och ”högerpopulism” har plötsligt blivit diffus. Hur ska medelklassvänstern bemöta en rörelse som kräver lägre bensinpriser samtidigt som den kräver höjd minimilön och höjd skatt för de rika? Känner den inte igen en revolution när den väl inträffar? Klasskampen låter sig tydligen inte regisseras av opinionsbildare ur medelklassen.

Att komma till insikt om detta är allt annat än smärtfritt. Jag är plågsamt medveten om att jag själv tillhör den medelklassvänster vars moraliska dilemma jag reflekterar över. Jag inser också att många av de som läser denna text tillhör samma medelklass, delar dess dilemma och kan förväntas provoceras och ta avstånd från min inbjudan till självrannsakan.

Men för att komma vidare i kampen för en bättre värld måste vi vara beredda att gräva djupare än den traditionella vänsteranalysen.

Under början av sjuttiotalet pågick en intensiv omvärdering av grundvalarna för efterkrigstidens moderna samhälle. Tillväxtoptimismen hade ersatts av en mera dyster syn på världskapitalismens framtid. På sextiotalet hade oron kring de globala överlevnadsfrågorna väckts av debattörer som Barry Commoner och Georg Borgström, men varken den begynnande miljömedvetenheten eller Vietnamkriget hade dämpat den framtidstro som femtio- och sextiotalens ekonomiska utveckling hade grundlagt i Europa och Nordamerika. Rachel Carsons bok Tyst vår blev liksom USA:s krigföring i Vietnam ögonöppnare som gjorde oss uppmärksamma på det euroamerikanska välståndets baksidor, men tilltron till massrörelsernas möjligheter förblev ännu en tid stark. Miljörörelsen och Vietnamrörelsen drevs av övertygelsen att det onda kunde fördrivas genom folklig mobilisering.

Men några år efter den högljudda studentrevolten 1968 ändrade kritiken tonläge. Samtidigt som den exempellösa tillväxten avtog övergick studenternas protester alltmer i desillusionerade, postmoderna tvivel kring våra skäl att anamma en viss verklighetsbild eller framtidsvision.

Det allt dyrare kriget i Vietnam fick 1971 president Nixon att överge den guldmyntfot som hade reglerat världshandeln sedan 1944. Från och med nu var världens valutor lika instabila som samhällsforskarnas sanningsanspråk. Detta blev startskottet för Nasdaq, elektroniska pengar och en tilltagande finansspekulation. Samma år publicerades några djupt kritiska analyser av det moderna industrisamhällets ämnesomsättning, som Nicholas Georgescu-Roegens banbrytande The Entropy Law and the Economic Process och Howard T. Odums inflytelserika Environment, Power and Society. I Sverige uttryckte Gösta Ehrensvärd i Före – efter en utbredd oro över industrisamhällets framtid.

Året därpå kom Romklubbens pessimistiska rapport Tillväxtens gränser och marxisten Arghiri Emmanuels ovedersägliga analys Unequal Exchange, som avslöjade hur den fria världshandeln kunde förstås som ett imperialistiskt, ojämnt utbyte av nedlagd arbetstid. Nu organiserade även Förenta Nationerna den första stora konferensen om miljö och utveckling, som ägde rum i Stockholm 1972. Detta var också det år då André Gorz myntade begreppet ”nerväxt”, Eric Wolf presenterade uttrycket ”politisk ekologi” och Gregory Bateson gav ut kultboken Steps to an Ecology of Mind. Året därefter upplevde vi den traumatiska första oljekrisen samtidigt som E.F. Schumacher publicerade klassikern Litet är vackert och Ivan Illich Tools for Conviviality, som på svenska kom att kallas Det gemenskapande samhället.

Med andra ord medförde åren 1971–1973 en utbredd omvärdering av ekonomisk tillväxt, teknisk utveckling och det moderna beroendet av fossil energi.

Min hustru och jag flyttade 1978 ut från Lund till en gård i Västerviks skärgård och inledde där fjorton år av fårskötsel. Vi ville i praktisk handling vända moderniteten ryggen och i stället odla vår anknytning till en specifik plats, specifika människor och specifika ting. Platsanknytning, småskalighet och självförsörjning var för oss honnörsord som utmanade den rådande ekonomiska världsordningen. I kärnkraftsomröstningen 1980 valde vi Linje 3. Vi engagerade oss i Miljöpartiet de gröna och efter valet 1982 hamnade jag i Västerviks kommunfullmäktige. Med hjälp av likasinnade i föreningen Framtiden i våra händer organiserade vi ett vänortsutbyte med en by i Peru som jag hade besökt 1981. Föga reflekterade jag då över att min resa till Peru – som varit ett led i min forskarutbildning i antropologi – rimmade så illa med min rödgröna ideologi.

Efterhand upplevde jag att Miljöpartiets företrädare i allt mindre grad representerade den radikala alternativrörelsen och allt mera liknade konventionella politiker. Jag sökte mig i stället så långt vänsterut som möjligt bland riksdagspartierna. När Sverige 1994 folkomröstade om medlemskap i EU låg det helt i linje med vår systemkritiska hållning att rösta nej till globaliseringen. Men då hade vi hunnit flytta från gården, eftersom jag 1993 hade tillträtt en professur i Lund.

Bara en minoritet av svenskarna skulle i dag förneka att vår moderna livsstil är på kollisionskurs med planetens bärkraft eller att välståndet är skandalöst ojämnt fördelat.

Medvetenheten om de globala klyftorna och den tilltagande miljöförstöringen sjönk in på djupet. Den blev en ofrånkomlig del av min generations världsbild. Men det blev snart uppenbart att den kunde hanteras på helt olika sätt. Femton år efter den stora Stockholmskonferensen om miljö och utveckling slog Förenta Nationerna fast att utvecklingens avigsidor skulle åtgärdas med hjälp av mera utveckling. I den så kallade Brundtlandrapporten Vår gemensamma framtid formulerades 1987 den ”ekomodernistiska” tilltron till marknad och teknik som sedan dess har dominerat forskning och politik för en ”hållbar utveckling”. Samtidigt har det bland kritiska samhällsforskare och debattörer framhållits att Brundtlandrapportens budskap är en i grunden motsägelsefull kompromiss som förenar en otvetydig krismedvetenhet med fortsatt stöd för just de processer som alstrar kriserna.

Som Göran Greider skriver i ETC den 18 juli 2018 har liberalismen nu ”stängt alla dörrar” till den på sjuttiotalet så utbredda civilisationskritiken. Även om de flesta människor i dag innerst inne skulle dela Romklubbens civilisationskritiska vision härskar den nyliberala övertygelsen att ”ekonomisk tillväxt och teknikutveckling ska lösa alla problem och därmed basta”.

Under de fem årtiondena mellan Tillväxtens gränser och vår samtids oro för att överskrida ”planetära gränser” har det offentliga samtalets huvudfåra kommit att präglas av krismedvetenhet. Bara en minoritet av svenskarna skulle i dag förneka att vår moderna livsstil är på kollisionskurs med planetens bärkraft eller att välståndet är skandalöst ojämnt fördelat. Vi kan som sagt förhålla oss till dessa problem på olika sätt, men den alltmer gnagande paradoxen är att vårt allmänt accepterade, kritiska förhållningssätt inte på något sätt hindrar problemen från att fortsätta växa. Hur det offentliga samtalet än väljer att fördöma utvecklingen blir världen alltmer ojämlik och ohållbar för varje år som går.

Denna bristande överensstämmelse mellan utvecklingens avigsidor och vår smärtsamma medvetenhet om dem väcker tvivel kring några av våra mest grundläggande antaganden. Det är särskilt två sådana antaganden jag vill skärskåda här.

Det är pengarna som får sista ordet.

Det första är tron att människor kan välja att bygga mera rättvisa och hållbara samhällen utan att förändra de artefakter – de föremål och därmed förknippade föreställningar som de själva har skapat – som de omger sig med. Ytterst är det den inneboende logiken hos de ”allsyftespengar” som styr allas vår vardag, snarare än våra förhoppningar och visioner, som driver utvecklingen. Det är sist och slutligen inte våra önskemål om framtiden som formar samhällsutvecklingen, utan den blinda och obevekliga mekaniken i våra ekonomiska överväganden.

Pengarna formar vårt tänkande, vårt beteende och vår teknik. Det är pengarna som får sista ordet, oavsett hur illa de vägval och beteendemönster som de ger upphov till stämmer överens med våra uppriktiga önskemål om en hållbar och rättvis värld. De är elefanten i rummet – den osynliga och sällan ifrågasatta grundförutsättningen för det mesta vi tänker och gör. Därför är det just frågan om hur våra pengar är utformade som vi mer än någonting annat borde skärskåda.

Den andra illusionen som jag vill problematisera är att människor kan kategoriseras enligt ett binärt schema som antingen progressiva eller reaktionära, systemkritiker eller systembevarare. De samhällsprocesser som vi alla är inbegripna i är hela tiden föremål för reflektion. Både individuellt och kollektivt försöker vi rättfärdiggöra våra sätt att leva, samtidigt som vi uppfattar andra individer och grupper som skyldiga till de utvecklingstendenser som bekymrar oss. Vårt behov av moralisk absolution är starkt förbundet med vårt behov att utpeka andra som syndabockar. Dessa djupt mänskliga drivkrafter är grundläggande för all opinionsbildning, offentlig såväl som privat.

Fem årtionden av intensiva diskussioner om världens tilltagande ohållbarhet och orättvisor har knappast gjort den mindre ohållbar eller orättvis.

Problemet är naturligtvis att de flesta handlingar och förhållningssätt både kan försvaras och kritiseras. Det är detta som politik handlar om. Politikens grundläggande förhoppning och antagande är att styrkan i de många människornas vilja och argument till slut skall styra samhällsutvecklingen, men detta är som sagt ett antagande som kan problematiseras. Fem årtionden av intensiva diskussioner om världens tilltagande ohållbarhet och orättvisor har knappast gjort den mindre ohållbar eller orättvis.

Nya generationer av vänsterintellektuella fortsätter att fostra studenter till tron på en kamp för det framtida lyckorike som ter sig alltmer avlägset. Hundratusentals aktivister runt om på jorden fortsätter att delta i högljudda protester mot ett abstrakt ”system” som upprätthålls av just de miljarder dagliga penningtransaktioner som vi alla genomför utan att blinka.

Att leva i ett land med en genomsnittsinkomst som tillhör de högsta i världen innebär för de flesta av oss automatiskt att tillhöra den del av mänskligheten som har de största ekologiska fotavtrycken, står för de största utsläppen av växthusgaser och är mest delaktig i utnyttjandet av lågavlönad arbetskraft i länder med lägre genomsnittsinkomst. Vetskapen om detta har förföljt många svenskar sedan sjuttiotalet.

Men ytterst få har valt att göra sig av med sitt dåliga samvete genom att försöka leva på en global genomsnittsinkomst. I stället har de mest samvetstyngda tillägnat sig vanor och attityder vars främsta betydelse kanske är just att de lindrar deras dåliga samvete och stärker deras egen och andras övertygelse om att de trots allt står på de fattigas sida. Det kan handla om allt från konsumtionsmönster till politiska ståndpunkter.

Våra officiella dygder motsägs av våra kollektivt förträngda synder. De symboliska uttrycken för hållbarhet och solidaritet mystifierar vår verkliga roll i världen.

Vi måste skärskåda våra mest grundläggande föreställningar om pengar och teknik för att kunna urskilja hur de möjliggör och mörklägger ojämna resursöverföringar i det globala samhället. Det innebär att förstå att våra svenska medelklasslöner – trots alla våra verbala föresatser att vara hållbara och solidariska – gör att vi tillhör planetens tyngre bördor, och faktiskt också att våra förmaningar till ”populisterna” att visa global solidaritet ur det perspektivet klingar falskt.

***

Följ Arena Essä på Facebook