Det globala befolkningsdramat

Essä Fler på jorden, men sjunkande födelsetal och ”hyperåldrande”.

Världen befinner sig mitt uppe i en befolkningsrevolution med två dramatiska tendenser. Den globala befolkningstillväxten avtar, men enligt FN:s medianscenario (Wold Population Prospects) går världen mot en total folkmängd vid sekelskiftet på 10,4 miljarder, drygt två miljarder större än i dag.

Världens folkmängd kommer därmed att vara mer än dubbelt så stor som 1970, fem gånger större än 1900 och tio gånger större än 1800. Då – 1800 – fanns det cirka en miljard människor på jorden, och fler kunde enligt Malthus inte försörjas.

Allt färre barn föds samtidigt i allt fler länder. Andelen äldre blir allt större, andelen i ”arbetsför ålder” allt mindre.  Martin Wolf, Financial Times främste kolumnist, har fångat dramat i en serie artiklar på temat ”From baby boom to  baby bust”. I Kina och Japan är marknaden för blöjor för äldre redan betydligt större än för babies. I Japan är 29 procent av befolkningen redan 65 år eller äldre, och var tionde person över 80.

Den demografiska transformation som pågår har karaktären av ett ödesdrama, utan någon ”quick fix” av det slag som den – skenbart – rationella människan tror sig vara mästare på. Utmaningarna är globala, och konsekvenserna  stora, inte minst för Europa.

Den stora utmaningen

Ökningstakten under 1900-talets första hälft ledde till vad som skulle visa sig vara “en neo-malthusiansk era”, med alarmerande varningar om överbefolkning, miljöhot och livsmedelsbrist. På 1960-talet växte oron för en “befolkningsexplosion” med Paul Ehrlichs bok The Population Bomb – Population Control, or Race to Oblivion (1968), och Paul och Anne Ehrlichs bok två år senare med dess ekologiska perspektiv. “Med dagens teknologi och levnadsmönster är”, noterade de, ”jorden redan kraftigt överbefolkad.” Radikala befolkningsbegränsande åtgärder förespråkades. Gunnar Myrdals Asian Drama: An Inquiry into the Poverty of Nations (1968), med fokus på Sydasien, passade väl in i denna dystopiska tradition.  Utvecklingen blev en annan. ”Den gröna revolutionen”, baserad på växtförädling och nya odlingsmetoder, var en av flera viktiga anledningar till den större utvecklingsoptimism som växte fram under 1970-talet. På ett halvsekel fördubblades jordens folkmängd.

Trots denna dramatiska befolkningsutveckling  finns det i dag ett framväxande konsensus om att det är de allt lägre födelsetalen och åldrande befolkningar som är den stora utmaningen.  Den verkligt dramatiska dimensionen av vad vi nu bevittnar anses inte längre vara att jordens folkmängd växer, och hotar klimatet, utan att två tredjedelar av mänskligheten “plötsligt” lever i länder med låga födelsetal. I 110 av världens 204 länder och territorier ligger födelsetalen på under den kritiska nivån 2,1 barn per kvinna. Vid sekelskiftet beräknas den globalt ha fallet till 1,7. redan i dag faller folkmängden i över 60 länder, i allt fler fall dramatiskt. Familjer med ett – eller inget – barn blir allt vanligare.

Dessa dramatiska förändringar sker utan kinesisk ”leninistisk biopolitik”  av den typ som Kinas Deng Xiaoping lanserade 1980 med landets “ettbarnspolitik”, med dess aldrig tidigare skådade ingrepp i människors liv. Nu drabbas Kina av en dramatisk rekyleffekt. Trots partiets uppmaningar föds det ännu färre barn i dag än under ettbarnspolitikens intensivaste period. Partimedlemmar, 95 miljoner, fnyser åt partiukaser om att det är deras patriotiska plikt att ha tre barn.

Indien 1,7 miljarder

Konsekvenserna är långtgående. Landets befolkning förväntas sjunka från dagens 1,4 miljarder till långt under en miljard –  enligt FN:s medianprognos kanske så lågt som 800 miljoner vid slutet av århundradet – medan Indiens folkmängd ökar till 1,7 miljarder, innan den stabiliseras och börjar minska.

Hela Östasien står inför en dramatisk demografisk omvandling som Nicholas Eberstadt vid American Enterprise Institute beskriver som den “kommande befolkningskollapsen” (Foreign Affairs, 8 maj 2024). De ekonomiska påfrestningarna blir oundvikligen mycket stora. Sydkorea är det mest dramatiska exemplet. För några veckor sedan tillkännagav landets regering att födelsetalet hade fallit till 0,7, det vill säga till betydligt mindre än ett barn per kvinna – det lägsta i världen och endast en tredjedel av vad som krävs för en stabil demografisk situation. Nu beräknas landets folkmängd komma att minska från dagens drygt 50 miljoner till 26,8 miljoner vid sekelskiftet. 2036 beräknad landet ha dubbelt så många över 65 som under 18. Drastiska  – regressiva – stimulansåtgärder, som ofta visat sig verkningslösa, sätts in. Barnaföderskor erbjuds motsvarande 750 000 kronor för första barnet och ännu mer för det andra. I dag föder sydkoreanska kvinnor sitt första barn vid 33,6 års ålder.

Japan var det första exemplet på en ihållande nedgång. Landets befolkning har minskat sedan 2010 och beräknas gå från 123 miljoner år 2023 till mindre än 70 miljoner år 2100. Premiärministern varnade nyligen för att de låga födelsetalen snart skulle hota landets förmåga ”att fortsätta fungera som ett samhälle”. Utvecklingen är ett exempel på ”hyper-åldrande”, med djupgående förändringar för hela samhället.

Europa står inför stora utmaningar med låga och sjunkande födelsetal och en snabbt åldrande befolkning. Folkmängden förväntas sjunka från dagens 740 miljoner till 590 miljoner vid sekelskiftet. Dess redan låga andel av världens befolkning faller från dagens 9 till mindre än 6 procent, dvs ca en tjugondel.

Afrika undantaget

Också de svenska födelsetalen (1,5) är de lägsta på mycket länge, trots att många av de  åtgärder som nu nämns i den internationella debatten – generella barnbidrag, föräldraledighet, offentligt finansierad barnomsorg, kvinnors sysselsättning, särbeskattning, utbyggd äldrevård – utgör grundpelare i den svenska välfärdspolitiken. Orsakerna ligger djupare än så, i kultur och levnadsstil – vad som värdesätts i livet.

Afrika är det stora undantaget. Också där sjunker födelsetalen, men dödstalen under särskilt de första levnadsåren har sjunkit mycket snabbare och kontinentens folkmängd bedöms i FN:s medianprognos komma att öka från dagens ca 1,5 miljarder till ca 4 miljarder vid sekelskiftet. Ökningen är av samma storleksordning som hela den globala nettoökningen under denna period.  Uppenbart är att Afrika är illa rustat för denna utveckling.

Svårhanterliga utmaningar

Ett alltmer spänningsfyllt förhållande kommer oundvikligen uppstå mellan Afrikas snabbt växande befolkning och arbetskraftsöverskott, och ett åldrande, migrationsskeptiskt Europa, med stor brist på arbetskraft.  Migration blir en oundviklighet, och en nödvändighet för åldrande samhällens förmåga att fungera. Inte minst Europa, med dess krympande befolkning ställs inför nya realiteter. Afrikas utveckling blir mer än någonsin också en fråga för Europa och resten av världen. Beroendeförhållanden fördjupas.

Det är lätt att överväldigas av utmaningarna. De senaste decenniernas stora framsteg visar på vad som är möjligt. Trots att jordens folkmängd i dag är dubbelt så stor som 1970 visar FN:s Human development index, ett sammanfattande mått på mänsklig utveckling, på betydande förbättringar. Det gäller  inte minst förväntad livslängd, i dag 73 år och mer än 20 år högre än 1960. Spännvidden är stor mellan Japan, där den förväntade livslängden är 88 år för kvinnor och 82 för män, och Chad (55/53). Också i världens fattigaste länder har dock en markant uppgång skett. Vid tiden för Bangladeshs självständighet (1971) var den förväntade livslängden i landet ca 40 år. I dag är den 73 år, bara ett par år lägre än i de delstater i USA som har den lägsta förväntade livslängden.

Mer jämlikhet

Denna utveckling är kanske mänsklighetens största framgång, men också en utmaning som kräver radikalt nytänkande. Den demografiska utvecklingen kommer i växande grad  att påverka länder och världssamfund. En stor utmaning är att bryta utvecklingen mot allt lägre födelsetal. Inget utvecklat land kan i dag visa på en framgångsrik väg. Uppenbart är att det krävs mer välfärdspolitik och jämlikhet. Varje form av tvång är uteslutet. Samhället måste skapa förutsättningar som gör att kvinnor vill föda barn.

I en värld med sjunkande folkmängd i allt fler länder, där allt fler lever upp i nittioårsåldern krävs, samtidigt  för både individens och samhällets skull, att förutsättningarna för aktiva liv i grunden förbättras. FN:s Agenda 2030 beaktar, till skillnad från föregångaren Millenniedeklarationen, uttryckligen de allt fler äldre i världen och deras behov av ekonomisk och social trygghet, vård och omsorg.

Äldre människor framhålls bland de utsatta grupper som behöver särskild uppmärksamhet för att FN-agendans mål att avskaffa fattigdomen ska kunna nås och alla därmed få sina basbehov tillgodosedda, bl. a. genom sociala trygghetssystem och, inte minst, arbetsmarknadsreformer. De utmaningarna är också utgångspunkten för London School of Economic-professorn Andrew Scotts bok The Longevity Imperative (2024). Rådande föreställningar om bortemot 25 år i utbildning, 35–40 år av aktivt arbetsliv och ett 30-tal år som pensionär måste omprövas, individuellt, socialt och finansiellt. Utbildningssystem, arbetsmarknad, sjukvård och pensionssystem måste anpassas till nya realiteter, på sätt som inte fördjupar utanförskap och ojämlikhet. I en värld med minskande tillgång på arbetskraft ökar betydelsen av möjligheter till utbildning i livets olika skeden, i synnerhet som artificiell intelligens (AI) kommer att revolutionera arbetslivet. Grundtrygghet blir en central fråga.

Världen står inför ett oundvikligt befolkningsdrama, bortom konventionella lösningar.

Börje Ljunggren