Det kritiska övertagandet

Historia Det måste finnas något mer än att hylla eller välta statyer. Att ta över och vårda kulturarvet, men inte undvi­ka att se kritiskt på det och sätta in det i sitt rätta sammanhang, tycker Peter Sundborg är en bättre lösning.

Det går knappast att fullt ut förstå de senaste årens utveckling i Syrien och Libyen utan att känna till Europas och USAs koloniala och imperialistiska förflutna. När den dåvarande franske presidenten Sarkozy, i inledningen till NATOs bombkrig 2011, sade att man skulle ”bomba Libyen till demokrati” var det ett yttryck för den nutida kolonialismen. I Paris, likväl som i Washington, London och Berlin lever kolonialismen och föreställningen om den västerländska överlägsenheten kvar, om än i andra termer. Dagens utsugning och förtryck av tredje världens länder och folk är framför allt ekonomisk och därför inte så synlig. Men den är också militär och vilar på uppfattningen om att NATO och framför allt USA, Storbritannien och Frankrike har rätt att störta ”diktaturer” i tredje världen och intervenera i Asien, Afrika och Latinamerika för att säkra så kallade demokratiska och humanitära värden. Den NATO-ledda bombningen av Libyen var folkrättsligt illegal, det var också mordet på landets statschef Gadaffi. USAs, Storbritanniens och Frankrikes intervention i Syrien var illegal. Invasionen av Irak 2003 var illegal. I Storbritannien har en officiell utredning faktiskt kommit fram till att Tony Blair är en krigsförbrytare, men han kommer inte att ställas inför rätta.

1800-talskolonialismen är historia, men inte en död och övervunnen historia, utan en synnerligen levande historia. När 10 000 Brysselbor tågar till statyn av kung Leopold II för att kräva att den avlägsnas är det just för att de känner till historien. De känner till kung Leopolds förbrytelser. Och de vet att kolonialismen inte tog slut med Leopold, tog slut gjorde inte heller rasismen och utsugningen. Problemet för belgarna är att Leopold fortfarande försvaras av den styrande eliten. Nu senast av landets prins, Laurent, som påstod att Leopold var oskyldig till det han anklagas för eftersom han själv aldrig satte sin fot i den dåvarande belgiska kolonin Kongo.

Det är solidariteten som är viktig, inte det rena samvetet.

Sverige bidrog till bombandet av Libyen, vi har trupper i Afghanistan. Sveriges ekonomi befinner sig under det kolonial/imperialistiska paraplyet och måste därför lämna bidrag till imperialistiska insatser i världen, oftast ledda av USA. De dominerande svenska medierna lever under det amerikanska nyhetsparaplyet, även om det börjar gå hål här och var på grund av Donald Trump. Ideologiskt sett är Sverige en del av den västerländska berättelsen om hur världen ser ut. Det framkommer till exempel när svenska medier skildrar tredje världen. Jag läste helt nyligen en ledarartikel i Aftonbladet som handlade om just Libyen (AB 2020-06-25). Artikelförfattaren Wolfgang Hansson påstår att NATOs insats var lyckad i och med att de fick bort Gadaffi. Hansson sympatiserar med västs ambition att förvandla Libyen till en blomstrande demokrati. Väst underskattade dock svårigheterna, skriver han. Hansson hävdar att Libyen har blivit en av dessa misslyckade stadsbildningar och att FN med jämna mellanrum försöker att få styrsel på utvecklingen utan att lyckas. När Jonas Sjöstedt beklagar att USA drar sig ur Syrien är det uttryck för ungefär samma tankegång.

Berättelsen om världen där väst står för ordning, demokrati, utveckling, framsteg och där NATO och västländer har rätt att intervenera i de kaotiska, barbariska, fattiga och korrupta tredje världen-länderna sitter djupt och den förändras inte över en natt. Berättelsen är en del av imperialismens ideologiska kamouflage, och det ideologiska kamouflaget bygger i sin tur på en ekonomisk utsugning som har en lång historia och som inte avslutades för att kolonierna gjorde sig fria under efterkrigstiden. Vår rikedom bygger på tredje världens fattigdom.

Vår rikedom bygger också på att tredje världen hålls kvar i fattigdom. Vi bär kläder som tillverkas i Vietnam, Bangladesh eller Indien. Om textilarbetarna i dessa länder skulle få löner som motsvarade de vi har i Sverige skulle få av oss ha råd att köpa kläderna. John Smith skriver i en artikel (OpenDemocracy 2019-07-16) att det inte bara är så att en liten del av försäljningspriset på kläderna går till textilarbetarna, det är även så att stora delar av värdet hos kläderna hamnar i de rika länderna i Europa och Amerika. Om till exempel en skjorta tillverkad i Bangladesh kostar 20 pund i en affär i London så är det bara högst 1 pund som hamnar i Bangladesh BNP. Resten, 19 pund, hamnar i Storbritanniens BNP. 40 procent av de 19 punden går till skatt till den brittiska staten, resten är profit, hyra, västerländska löner till butikspersonal mm. Storbritannien bygger alltså sitt förhållandevis höga välstånd på låga löner och utsugning i Bangladesh. Systemet som håller denna process igång är den nyliberala kapitalismen. Det här behöver döljas. Därför skapas berättelsen om världen så som vi dagligen möter den i TV och tidningar.

Det här innebär naturligtvis inte att alla vi i väst är syndare, enligt någon korkad postkolonial teori, så fort vi köper en skjorta tillverkad i ett tredje världen-land. Det är inte vi, vanliga löntagare, som håller uppe systemet. Om jag utför en individuell handling för att rena mitt samhälle, till exempel avstår från att köpa en skjorta tillverkad i Bangladesh, har det ingen som helst betydelse i kampen mot den verkliga fienden, monopolkapitalet. När däremot textilarbetare i Bangladesh strejkar för högre löner kan vi stödja dem genom uppmärksamhet, stöduttalanden, eller på andra sätt de begär. Det är solidariteten som är viktig, inte det rena samvetet.

John Smiths artikel är fake news för delar av svenska massmedia, och kolonialismens mörka historia är old fake news för bland annat Timbro och ledarskribenter på Svenska Dagbladet. Carl-Vincent Reimers på Timbro medger att kolonialismen ledde till förtryck och övergrepp, men avfärdar teorin om att kolonialismen var början till en ekonomisk struktur av utsugning. Han påstår också att närvaron av européer bidrog till större demokratisering, bättre institutioner och ekonomisk stabilitet i kolonierna (Motmedel mot postkolonial blindhet,Timbro 2018-10-25).

Att riva statyer är en form av anarkism. Och anarkismen har aldrig fört saker framåt.

Jag är absolut ingen vän av statyrivningar, men om de kan leda till att medvetenheten om kolonialismen och västs utsugning av tredje världen höjs, så kanske man får ta det onda med det goda. I Bristol i Storbritannien revs nyligen en staty av slavhandlaren och stadens stolthet Edward Colston. Han beskrevs som en stor filantrop. Skolor uppkallades efter honom. Statyn av honom hedrades med kransnedläggningar. Så sent som på 1980-talet var en skolklass tvungen att gå i procession fem kilometer till statyn för att uppmärksamma Colstons födelsedag. Men nu lossade man statyn från sitt fundament och kastade den i hamnbassängen. 10 000 demonstrerande människor såg på. Statyn plockades upp senare och ska nu placeras på ett museum. Det här var bara en i raden av statyrivningar som genomförts. Premiärminister Boris Johnson ansåg att hotet mot statyn av Winston Churchill i London var så allvarligt att han lät uppföra ett stålskydd runt statyn och dessutom sätta ut vakter. Att riva statyer är en form av anarkism. Och anarkismen har aldrig fört saker framåt. Istället för att slåss mot verkliga fiender inriktar man striden mot symboler. Statyer är ingenting annat än symboler. Men statyrivningarna har uppenbarligen givit upphov till en debatt om västvärldens koloniala historia. Och historien ska inte glömmas eftersom den utgör fundamentet till det samhälle vi har idag.

Jag är ingen vän av statyhyllningar heller. Jag vet inte om det pågår fortfarande, men så sent som 2012 fortgick traditionen att den 6 november fästa en krans vid axeln på Gustaf Adolfs-statyn i Sundsvall. Traditionen upprätthölls av Gustaf Adolfs-föreningen i staden. Just 2012 pågick en debatt i massmedia med anledning av att några politiker hade funderingar på att flytta statyn. Gustaf Adolf står mitt på Stora torget och passade inte in i förnyelsen av torget. Konungen förslogs flyttas till ena hörnet. Men protesterna mot en flytt av statyn var många och den blev aldrig av. Flera av dem som protesterade mot en flytt hävdade att det fanns all anledning att hylla Gustaf Adolf för hans positiva insats för Sverige. Jag deltog själv i debatten och var emot en flytt. Mina argument var dock av en annan art. Jag menade att själva resningen av statyn 1911 var en synnerligen reaktio­när borgerligt nationalistisk manifestation och det kunde vi inte blunda för. Men jag menade att vi ska värna våra kulturarv, även de negativa. Om vi bara slog vakt om det som har en positiv laddning skulle vårt historiska medvetande snabbt urholkas. I början av 1900-talet presenterade några bildningsentusiaster inom den gryende arbetarrörelsen en intressant hållning till kulturarvet; det kritiska övertagandet. Vi ska ta över kulturarvet och vi ska vårda det, men vi ska inte undvi­ka att se kritiskt på det och vi ska sätta in det i sitt rätta sammanhang. Det tycker jag är en bra hållning.

Att riksdagsman Björn Söder (SD) finner anledning att skriva ett brev till justitieministern om de, enligt honom, stora hoten mot vissa statyer i Sverige, kan kanske ha att göra med högerextremisternas vurm för statyer, särskilt kungastatyer, och allra särskilt statyer av Karl XII. När nyfascisterna ännu inte bildat Sverigedemokratiska partiet hade de som tradition att den 30 november varje år tåga i samlad trupp till statyn av Karl XII och där nedlägga en krans och hålla tal. Jag vet inte om det förekommer fortfarande. Men 2018 genomfördes i alla fall ett Karl XII-firande, nu organiserat av Nordisk ungdom. Sverigedemokraterna påstår sig slå vakt om svenskt kulturarv. Men det har visat sig vara ett synnerligen selektivt vaktslående. Just inom kulturpolitiken har partiet visat sina totalitära böjelser. Vi lär nog få se mer av det i framtiden.

Jag inledde med att ta upp kolonialismen. Att det finns ett samband mellan kolonialismen och fascismen är knappast någon omstridd åsikt. Det är naturligtvis stor skillnad mellan att förneka delar av kolonialismens historia som Carl-Vincent Reimers gör och att fullfölja kolonialismens rasistiska traditioner som nyfascisterna gör. Dagens rasism och nyfascism vilar på ett fundament av teorier om den överlägsna vita rasen. Idag talas det dock inte om raser utan om kulturer. En del nyfascistiska partier i Europa hymlar inte med sitt arv. Sverigedemokraterna däremot vill gärna vara så rumsrena som möjligt, inte minst nu när de är på väg in i den parlamentariska värmen med hjälp av Moderaterna och Kristdemokraterna. Men Sverigedemokraterna kommer inte undan sitt arv. Det finns där, och det poppar upp då och då. Ju större SD blir och ju självsäkrare de känner sig, ju mer kommer också detta arv träda fram. Jag vet inte om Björn Söder föreställer sig att SD ska återuppta statyhyllningar och därför vill försäkra sig om att de ska finnas kvar. Men det är väl inte omöjligt att Sverigedemokraterna ser en framtid där kransnedläggningar och nationalistiska tal vid kungastatyer är vardagsmat.

***

Följ Arena Essä på Facebook