Lärarfacket Vid årsskiftet bildades Sveriges Lärare efter en sammanslagning av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund (LR). Mats Wingborg berättar historien om hur ett av landet största fackförbund uppstod och om ett dokument som fram till nu varit hemligt.
Länge fanns ett dokument i ett giftskåp på Lärarförbundet. Det skulle plockas fram om diskussionerna om ett samgående med Lärarnas Riksförbund (LR) bröt samman. Det behövdes aldrig och i dag kan historien berättas.
Det var jag som skrev dokumentet några år in på 1990-talet (jag undviker det exakta årtalet för att skydda beställarna). Ett par centrala tjänstemän på Lärarförbundets kansli hade kontaktat mig. De ville ha en genomgång av LR:s framväxt och åsikter. Förhoppningen var att underlaget inte skulle behöva användas, men att det skulle plockas fram om relationen mellan Lärarförbundet och LR frös till is. Särskilt viktigt var att det innehöll citat som visade vilka åsikter LR intagit under historiens gång och som skulle få unga lärarstudenter att föredra Lärarförbundet. Beställarna förklarade att underlaget tills vidare skulle förvaras i ”giftskåpet”.
Länge fanns ett dokument i ett giftskåp på Lärarförbundet. Det skulle plockas fram om diskussionerna om ett samgående med Lärarnas Riksförbund bröt samman.
Det handlar om en 40-sidig promemoria med en rad citat från olika program, handlingar och dokument som under årens lopp beslutats av LR och dess organisatoriska föregångare. När jag nu, flera decennier senare, läser om texten finner jag den ganska torr och med flera formuleringar präglade av tidsandan. Huvuddelen handlar om vad LR och dess föregångare ansett om läroplaner, skolorganisation, huvudmannaskap, lärarutbildning och inkomstfördelning. Nästan allt ligger långt tillbaka i tiden. Men innan jag berättar mer om innehållet behövs en bakgrund till den fusion som nu blivit verklighet.
Den 1 januari i år bildades det nya fackförbundet Sveriges Lärare genom en sammanslagning av LR och Lärarförbundet. Redan dessförinnan hade Lärarförbundet lämnat TCO och anslutit sig till Saco. Det nybildade förbundet kommer därmed att tillhöra Saco. Diskussionen om ett samgående mellan de två lärarorganisationerna har pågått till och från under de senaste 40 åren. En av flera stötestenar har varit vilken facklig centralorganisation som en sammanslagen organisation skulle tillhöra, där alltså Saco dragit det längsta strået. Inte minst under slutet av 1980-talet och under delar av 1990-talet pågick täta möten mellan Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund om att gå samman. Men relationen var komplicerad och pendlade mellan förhoppningsfulla närmanden och perioder av kyla och ogillande.
En avgörande faktor som komplicerade relationen mellan de två organisationerna var beslutet om en ny grundskollärarutbildning 1985. I ett slag förändrade den förutsättningarna för lärarnas fackliga organisationer. Fram till dess hade Sveriges Lärarförbund organiserat de flesta av lärarna på låg- och mellanstadiet medan Lärarnas Riksförbund dominerade på högstadiet och ännu mer i gymnasieskolan. Vid den tiden fanns också Svenska Facklärarförbundet (SLF) som organiserade lärare i estetiska ämnen, förskollärare och fritidspedagoger.
Plötsligt rådde ett öppet rekryteringskrig mellan Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund.
Den nya lärarutbildningen innebar en stadieövergripande tjänstgöring. Plötsligt var skiljelinjerna mellan lärarorganisationerna bortblåst. En konsekvens blev att LR fattade beslutet att organisationen från och med nu skulle organisera grundskollärare oavsett var och på vilken nivå inom grundskolan som han eller hon skulle komma att tjänstgöra.
1988 gick Lärarförbundet samman med SFL. Tanken var att även LR skulle gå upp i den nya organisationen. Hade det skett hade den sammanslagning som nu genomförts kommit 35 år tidigare. Vid LR:s kongress 1987 röstade dock en majoritet av ombuden nej till en sammanslagning.
Trots gruset i maskineriet fanns starka röster inom både Lärarförbundet och LR som fortsatte att hoppas på en sammanslagning. Men kombinationen av det misslyckande samgåendet och den nya lärarutbildningen fick en annan konsekvens. Plötsligt rådde ett öppet rekryteringskrig (ja, det uttrycket användes) mellan Lärarförbundet och LR. Särskilt tydlig blev denna dragkamp på lärarhögskolorna, där både Lärarförbundet och LR försökte locka studenterna att teckna studerandemedlemskap. Dubbelheten, de fortsatta förhoppningarna om ett samgående och det tuffa rekryteringskriget, gjorde relationen mellan de två lärarorganisationerna delikat. Det gällde att både behålla den vänliga tonen och profilera sig gentemot den andra organisationen.
I bakgrunden fanns också ett större händelseförlopp. Saco bildades sommaren 1947 under protester från TCO. I ett uttalande beklagade TCO bildandet av en särskild centralorganisation för akademiker och menade att alla tjänstemän oavsett utbildning borde tillhöra samma organisation. Tonläget mellan TCO och Saco var stundtals hårt. Tiden talade dock till Sacos favör. Utbildningsnivån i samhället höjdes successivt och allt fler skaffade sig en akademisk utbildning. Många av dessa kom att organisera sig i TCO-förbund, men ökningen av antalet akademiker gynnade ändå Saco. Först 1996 slöts ett samarbetsavtal mellan TCO och Saco och det bidrog till en bättre relation. Men dragkampen om medlemmar bestod inom flera sektorer av arbetslivet, inte minst inom skolan.
Tillbaka till dokumentet i giftskåpet. Det startar med en historisk genomgång och tar sin början i bildandet av Svenska läraresällskapet 1884, det vill säga LR:s tidigaste föregångare. Det var snarare en yrkesorganisation än en fackförening. Det övergripande målet var att stärka banden mellan ”lärarne vid de allmänna läroverken”. Någon förhandlingsrätt existerade inte, däremot hade sällskapet måndagsmöten med ansvariga statsråd. Den centrala frågan var att bevaka läroverkslärarnas löneutveckling. Under 1950- och 1960-talet skedde en sammanslagning av flera föreningar för adjunkter och läroverkslärare. De tidigare föreningarna blir sektioner inom Läroverkslärarnas Riksförbund, som vid kongressen 1964 byter namn till Lärarnas Riksförbund (LR). Nu inleds en mer aktiv period där LR försöker påverka skolpolitiken.
När LR formellt bildades hade slaget om enhetsskolan pågått under många år. Skolkommissionen, ledd av legendaren Stellan Arvidsson, hade föreslagit att differentieringen inom skolan skulle upphöra, det vill säga den tidig uppdelning där de elever som skulle fortsätta med teoretiska studier skildes från de andra. Försöksverksamhet med en enhetsskola hade startat redan på 1950-talet och ett annat viktigt steg var beslutet om grundskolan 1962. Till motståndarna mot förslaget hörde läroverkslärarna och LR:s föregångare, medan lärare på lägre nivåer och TCO var positiva. Skolhistorikern Åke Isling menade att striden stod mellan en ”skolkonservativ akademisk sida och en progressiv folklig sida”.
LR och dess föregångare var konservativa och motsatte sig konsekvent reformeringar av skolan.
Även efter att det mesta av parallellskolesystemet avskaffats drömde företrädare för LR om ett förflutet där det åtminstone fanns olika linjer i grundskolan, som sorterade eleverna efter praktisk och teoretisk inriktning. Flera avsnitt i det dokument som jag skrev handlar om detta. I en ledare i LR:s tidning Skolvärlden i nr 12/1981 angrips TCO för att ha varit med och drivit igenom Lgr 69 och skribenten drömmer sig tillbaka till Lgr 62: ”Tyvärr avskaffades emellertid så gott som alla praktiska utbildningar på grundskolans högstadium genom Lgr 69. Linjeindelningen i årskurs 9 försvann.”
En slutsats i dokumentet är att LR successivt bytte åsikter. Synen på parallellskolan är talande. LR och dess föregångare var konservativa och motsatte sig konsekvent reformeringar av skolan. När skolreformer senare blev allmänt accepterade tynade dock ofta LR:s tidigare motstånd bort.
En av orsakerna till att LR blev tvunget att överge sina uppfattningar var skolans inre demokratisering, som också utjämnade villkoren mellan olika lärargrupper. En annan orsak är en gradvis proletarisering av alla lärarkategorier. Sedan länge är läroverken avskaffade och det är ännu längre sedan som läroverkslärarna och prästerna utgjorde lokala toppskikt. I dag är läget ett annat. Lärare utgör inte längre samhällets elit och det är svårt att motivera unga människor att utbilda sig till lärare.
Ja, vad hände med dokumentet? Mycket talar för att det försvann när beställarna gick i pension. När jag för drygt 10 år sedan frågade en av de dåvarande ledarna inom Lärarförbundet om hen kände till det såg personen frågande ut.
En intressant förskjutning är att Sveriges Lärare valt att bli en del av Saco.
Även LR genomgick en resa efter att dokumentet skrevs. Det LR som nu upphört att existera och som blivit en del av det nybildade Sveriges Lärare var under sitt slutskede en organisation ganska olik sitt förflutna. LR motsatte sig den kommunalisering av skolan som genomfördes på 1980-talet och som bland annat innebar att lärarna inte längre var statligt anställda. Men LR har också varit kritiskt till marknadiseringen av skolan. LR har varit emot att skolbolag ska få ta ut vinst. I en mening har ståndpunkterna legat i linje med LR:s konsekventa motstånd mot nya reformer, men det har funnits en betydande skillnad. Medan försvaret av parallellskolesystemet var identiskt med den politiska högerns kritik, så har motståndet mot marknadiseringen tvärtom utgjort en del av den politiska vänsterns kritik av skolan.
Även om saker har förändrats betyder det inte att historien saknar relevans. En intressant förskjutning är att Sveriges Lärare valt att bli en del av Saco. Under de diskussioner som fanns om en sammanslagning av lärarorganisationerna under 1980- och 1990-talet var tanken att en ny facklig centralorganisation åtminstone inledningsvis skulle står utanför både TCO och Saco, för att sedan ta ställning till medlemskap i en centralorganisation.
Att Sveriges Lärare valt medlemskapet i Saco innebär en förändring av det politiska landskapet. TCO:s resurser har länge krympt. Det centrala kansliet är långt mindre än under glansdagarna. Nu har TCO även tappat lärarna, vilket ytterligare dränerar ekonomin. Till historiens ironi hör att just TCO en gång i tiden hade ett avgörande inflytande på utbildningspolitiken och mer än någon annan organisation bidrog till att Sverige fick en sammanhållen grundskola. På andra sidan av barrikaden stod LR och läroverkslärarna.
Med förlusten av lärarna har spelplanen ändrats igen. LO är numera aningen större än TCO.
Själv tror jag att Sveriges Lärare har gjort ett misstag när det valt Saco som bas. Åke Islings liknelse gäller även för detta sammanhang. TCO har en folkligare bas än Saco. Det skapar en större potential för progressiva skolreformer.
Även utan lärarna och trots en försvagning kommer TCO att fortsätta vara en viktig röst i samhällspolitiken, även om det blir svårt att driva skolfrågor. TCO är trots allt fortfarande långt större än Saco. Styrkan sticker också ut internationellt. Sverige är det enda landet i världen där den fackliga organisationsgraden är högre bland tjänstemän och akademiker än bland arbetare. För några år sedan gick också TCO om LO och blev den största fackliga centralorganisationen. Med förlusten av lärarna har spelplanen ändrats igen. LO är numera aningen större än TCO. Förmodligen finns en viss glädje i LO-borgen över att återigen vara Sveriges största fackliga centralorganisation.
Mats Wingborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
