Det var bättre förr

Essä Per Sundgren berättar om sina minnen av att arbeta i hemtjänsten. 

Vad minns jag? Rimligen samlar jag med ökad ålder på mig allt fler minnen. Men jag glömmer också, så frågan är om minnesmängden ökar? I mitt arbete har jag träffat många människor. Som lärare och som politiskt aktiv är det oundvikligt så att du träffar människor. Det ingår i jobbet. Jag minns både lärarkolleger, elever, politiska kamrater och motståndare, men några av mina starkaste minnen har jag från några år som vårdbiträde i hemtjänsten. Dessa minnen är speciella, tror jag, för att jag kom människor nära som befann sig i en utsatt situation. Att inte längre klara sig själv, att behöva andras hjälp, är en situation som ingen önskar sig. Relationen är inte jämlik i sin utgångspunkt men när den fungerar kan ett jämlikt utbyte uppstå.

Jag arbetade som vuxenlärare och hade dessutom politiska uppdrag. Det blev för mycket. Lärarjobbet hade nackdelen att aldrig ta slut på eftermiddagen. Hemarbetet med planering och rättning av uppgifter skedde på kvällar och helger. Jag ville ha ett jobb som var slut på eftermiddagen och inte följde med hem. Dessutom hade vi tre barn.

Jag tog kontakt med socialtjänsten i Vantör och kunde omedelbart erbjudas halvtid inom hemtjänsten. Jag skulle arbeta i en grupp som hade Hagsätra som sitt upptagningsområde. Vi hade vår arbetslokal i bottenvåningen i ett hyreshus. Där samlades vi varje morgon och arbetet fördelades, det vill säga vi som var biträden fick reda på vilka personer vi skulle hjälpa under dagen. Denna fördelning av arbetet kunde ske under närvaro av en chef, men ofta fick vi sköta detta själva. Där fanns tidigare hemmafruar som arbetat länge och hade koll på alla de äldre som vi skulle hjälpa.

Någon utbildning hade jag inte, men ansågs kvalificerad. Arbetet bestod av uppgifter som städning och handling, men sedan fanns också i flera ärenden outtalade behov som handlade om att dessa äldre nog behövde viss tillsyn och kanske lite mänsklig uppmuntran. Som oerfaren och ny kunde jag fråga vad jag skulle göra och få till svar just ingenting, eller om det handlade om missbruk, bara vara där och se att allt var i ordning. Men det kunde också handla om allvarliga psykiska problem och ensamhet. Även för detta ansågs jag kvalificerad.

Fördelningen av arbetet skedde alltid respektfullt med möjligheter till synpunkter från oss alla i gruppen. En självklar utgångspunkt var att så långt som möjligt låta de äldre få hjälp av för dem kända ansikten. Nästa dag kunde vi stämma av hur det hade fungerat, om något särskilt inträffat, alltid med omtanke om dem vi skulle hjälpa. Gruppen på ett tiotal biträden bestod mest av kvinnor, men faktiskt också av ett par manliga biträden, jag var ett av dem. Jag minns mina arbetskamrater, men mest minns jag några av dem jag skulle hjälpa.

Blomsterförsäljaren

Jag såg honom stå utanför tunnelbanan i Högdalen och sälja blommor i färdiga buketter. Det var långt innan jag började arbeta i hemtjänsten. En nasare. På det kunde han knappast leva men det kunde kanske bli lite extrainkomster, tänkte jag.

Men så en dag fick jag och en kamrat i gruppen till uppgift att gå hem till en ny hjälptagare. Han var nog lite känd för en del i personalen, men nu hade uppenbarligen något hänt som gjorde att vi skulle göra en insats.

Med nycklar i handen gick vi uppför trapporna och knackade på, ingen hemma, vi låste upp dörren. Det som nu mötte oss har jag inte glömt. Det var ren misär. En säng men nästan inga andra möbler. Golvet var som en grusgång. Men det mest anmärkningsvärda var spisen. En vanlig spis med fyra elplattor. Dessa svarta plattor var nedsänkta i en stelnad sörja av matrester. Vi fick börja med att skrapa och skära bort dessa matrester så att den vita spisen skulle bli synlig.

Därefter var det dags för kylskåpet. Då dök hyresgästen, blomsterförsäljaren, upp. Vi fick inte röra något i kylskåpet för där höll han på att lägga in gurka. Mycket riktigt kunde vi se några gurkskivor i ett glas. Men det som framför allt tog plats i kylen var en stor lax som nu höll på att ruttna. Den fick vi inte heller röra. Det gjorde vi ändå, den var inte längre människoföda och måste slängas.

Att röja och städa denna lägenhet var ett omfattande arbete som vi tog oss an med gott mod. Vi kände verkligen att vi kunde göra nytta och nöjde oss inte med att göra rent. Det mesta saknades i lägenheten. Här kunde man ju inte bo tyckte vi och med förenade krafter lyckades vi få tag i både möbler, mattor och husgeråd. Av husgeråd fanns i stort sett ingenting. Nu möblerade vi och gjorde fint. Det var ett arbete som tog flera dagar.

Hur togs vår goda vilja och våra ansträngningar emot? Jag vet faktiskt inte. Jag var aldrig på återbesök i lägenheten och jag drog mig för att fråga mina arbetskamrater. Det var också något som skavde. Allt detta hade vi gjort utan att den som skulle bo där var inblandad.  Var det inte när det kommer till kritan ett välmenande övergrepp? Så har jag tänkt och jag har inget svar, men frågan hänger i luften nu efter nästan 40 år.

Alma

Hon är danska, men sedan länge etablerad i Sverige. Dock inte så att hon talar flytande svenska. Hennes danska ursprung är mycket tydligt. Nu lever hon ensam i sin lägenhet i Hagsätra, men har två döttrar i närområdet som hon har god kontakt med. Hon behöver hjälp med städning och handling. Utomhus är det rullstol som gäller, men inomhus klarar hon sig med stöd av rollator. Allra först på morgonen måste ett av hennes ben läggas om. När jag kommer på morgonen sitter hon ofta på sin säng så att jag ska kunna lägga om hennes ben.

Sen frågar jag vad vi ska göra och då är det för det mesta städning av lägenheten som gäller, det vill säga mest dammsugning. Det är en tvårumslägenhet. I vardagsrummet är vi aldrig.  Det är i köket som vi slår oss ned vi bordet och pratar. Vi pratar om Danmark, om vardagligheter, om hennes liv, men också om vad som händer i Sverige. Vi har inga politiska diskussioner men jag lever tryggt i känslan av att hon nog är socialdemokrat när det ska röstas. Men jag kan ha fel.

Vi dricker kaffe och inte sällan bakar vi en sockerkaka enligt ett recept som hon har i minnet. Det går fort och är trevligt och lukten från färsk sockerkaka är ljuvlig. Detta hinns med utan stress. Jag har i regel ett par timmar till vårt förfogande. Alma bestämmer vad vi ska göra. Ofta föreslår hon att vi ska lägga en patiens. Hon kan flera. Särskilt en minns jag och lägger fortfarande ibland. Då tänker jag alltid på Alma.

Jag handlar också enligt en lista som hon gör upp. Då följer hon inte med. Det är vanliga basvaror och jag handlar i den livsmedelsbutik som hon känner till.

Eftersom hon bor på två trappor och är beroende av rullstol har hon tidigare inte kommit ut så ofta. Men jag är ung och stark och tycker att det är viktigt att hon får komma ut. Så ofta föreslår jag att vi ska ut i friska luften. Att rulla någon i rullstol kan kräva krafter. Det kan vara uppförsbackar, kantstenar och trappor som ska forceras. När vi är ute på promenad plockar vi blommor. Det vill säga jag plockar och visar och det blir en liten bukett av vilda blommor som vi kan sätta i en vas. När vi gått en bit sätter vi oss och vilar, jag på en bänk.

När jag 1988 blev kulturborgarråd måste jag sluta i hemtjänsten, men kunde bjuda in Alma till Stadshuset. Det finns förevigat av pressen. Inte så långt därefter avled Alma och jag kunde vara med på begravningen och ta avsked av Alma som jag har i mycket gott minne.

Vaxduken

Han var stor och tyst, sade aldrig ett knyst och fanns där som en osalig ande i lägenheten utan att märkas eller säga något. Det var hon som regerade från sin rullstol framför ett litet bord framför ett fönster. Därifrån höll hon ordning på honom.

Lägenheten gav ett slitet intryck. Möblemanget bestod av det mest elementära. Den viktigaste möbeln vad det bord som hon satt vid. Där fanns det nödvändigaste. En kaffekopp och en glasburk med mynt. På bordet låg en vaxduk. Den var som en berg- och dalbana och vid något tillfälle försökte jag släta ut den, lyfte på den från ett hörn, men då kom en kraftig reaktion från henne. Rör inte duken.

Hon var alltid pigg och pratsam och vi kunde skoja. Den städning som kunde åstadkommas var begränsad och egentligen inte särskilt nödvändig tyckte hon. Handlingen var viktigare. Då tog hon ur en sliten plånbok fram så många sedlar som hon ansåg behövdes. Blev det mynt tillbaka lades de i glasburken. Jag handlade bland annat falukorv och chokladkakor. Det var det enda som han åt. Hon åt banan. Jag försökte någon gång ta ett matlagningsinitiativ och fick på nåder steka lite falukorv. Egentligen onödigt, den behövde ju inte stekas.

Jag tyckte mycket om henne och hade velat att hon skulle få möjlighet att komma utanför lägenheten. Men hon ville inte. Allt var bra som det var. De hade inga barn.

Flera år senare träffade jag en av mina arbetskamrater som berättade att båda nu var döda och att de hade tömt och städat lägenheten. Då kom förklaringen till den buckliga vaxduken. Under den hade hon samlat sina pengar, sedlar till ett värde på över hundra tusen kronor.

Fiskaren

Han bodde ensam i en lägenhet och var yngre än jag.  När jag först fick uppdraget att hjälpa honom klargjordes att jag egentligen inte behövde göra något, annat än att vara där och göra honom sällskap. Han mådde helt enkelt inte bra och behövde framför allt komma ut och röra på sig.

Att han inte mådde bra förstod jag när vi träffades. Lägenheten var möblerad och ingenting verkade konstigt på så sätt. Någon missbrukare såg han inte ut att vara. Men han var lite överviktig, hade trots sin ungdom börjat skaffa sig en liten kula på magen. Han behövde helt klart röra på sig.

Så jag föreslog att vi skulle ta en promenad. Det gjorde vi också, men han måste ofta övertalas, det tog emot. Våra promenader var inte långa. Runt kvarteret. De tog på hans krafter och ibland ville han inte gå ut. Då kunde vi dricka kaffe eller någon annan dryck, typ saft eller läsk. Han var inte pratsam, så jag måste verkligen anstränga mig för att få igång ett samtal.

Han hade ett intresse där vi kunde mötas, han var fiskare. Han hade fiskat i Magelungen vår närmaste sjö och var tydligen uppväxt i området. Så vi pratade fiske. Han hade metat. Det hade jag också. Så vi kunde samtala om vad vi hade varit med om som fiskare. Men även om detta ämne är synnerligen intressant har det sina gränser och var ganska snart uttömt. Jag försökte med andra ämnen men gensvaret var ofta klent.

Jag föreslog att vi skulle åka ned till Magelungen. Det var ju en miljö han var bekant med och hade minnen ifrån. Till slut lyckade jag övertala honom. Jag tog min bil och frågade inte om det ingick i hemtjänstens regelverk att använda sin privatbil på detta sätt. Vi skulle ut på äventyr, rymma, så kändes det.

Det stora äventyret förde oss, efter en promenad över en träbro, till en kioskservering som fanns på en landtunga i sjön Magelungen. Den är borta nu. Där satte vi oss och fikade. Det var äventyret. Jag kan inte minnas att han reagerade på något särskilt sätt och detta var som jag ser det problemet.

Han levde inte eller uttryckt på annat sätt, hans liv var reducerat till ett närmast vegeterande tillstånd. Jag minns att han åt mediciner, men om han hade någon aktiv pågående kontakt med sjukvård eller psykiatri vet jag inte. Men jag tror inte det. Jag tänker nu att jag förstås borde ha undersökt det.

Hans föräldrar levde och bodde inte så lång bort. Hur deras relation såg ut har jag ingen aning om. Några övriga kontakter verkade han inte ha. Det är så otroligt sorgligt när jag tänker på det. Ett liv som är avslutat innan det hunnit börja. Nu spekulerar jag, men jag har svårt att tro att det kom en vändning som bröt det destruktiva tillstånd som han befann sig i.

Astrid

Hon var 90 år och bodde i en liten trång enrummare som var överbelamrad med föremål. Att städa den var en omöjlighet. Jag använde en dammvippa, men någon större skillnad kunde jag inte se.

Astrid var från Norge och hade arbetat inom kulturvärlden i Europa före och efter andra världskriget. Politiskt var hon radikal och våra intressen sammanföll på ett sätt som borgade för intressanta samtal om livet och världen.

Hon hade i sitt arbete träffat många av de kända konstnärer och kulturpersonligheter som också jag kände till. Hon berättade och jag lyssnade och ställde frågor. Hon blev snabbt en favorit som jag gärna åtog mig att hjälpa. Det var inte särskilt mycket som jag måste göra. Lite städning, lite handling och lite matlagning. Jag lagade snabbt till en omelett, som hon i alla fall inledningsvis uppskattade.

Det som framför allt lockade var samtalen, både om kulturen och världen. Men det var något som började skava. Vi var faktiskt inte alls överens. Hon var stenhård stalinist och jag följaktligen renegat. Jag försökte på vanligt sätt argumentera men kom ingen vart. Våra samtal blev allt otrevligare. Till slut stod jag inte ut. Jag vägrade att gå dit.

Här kan man tala om ett uppenbart misslyckande från min sida. Jag klarade inte av att uppträda professionellt. Jag borde ha taggat ned och nöjt mig med att lyssna. Hon borde ha fått ha sina åsikter i tryggt förvar.

Alkoholister

Många av de män som vi hjälpte var eller hade varit alkoholister. Men inte heller alkoholister är lika. Ingen av dem var återkommande ärenden för mig, men jag minns dem båda väl. Först han som låg i sängen och inte steg upp. Att inleda ett samtal gick inte heller. Han var helt enkelt inte intresserad. Vad gjorde jag där? Ja, det undrade jag också. Men när jag nu var där fick jag ju titta mig runt och diska några glas och tallrikar.

Då såg jag att han förvarade en flaska T-sprit i skåpet över diskbänken. Så illa var det. Hade jag med det att göra? Skulle jag hälla ut spriten? Det hade väl varit ett övergrepp? Nej, jag gick en medelväg och spädde ut spriten med vatten. Det skulle han nog inte märka.

Jag minns honom främst för hans totala ovilja att kommunicera. För hans bitterhet. Här fanns inget som kunde lysa upp tillvaron. Att gå från honom var tungt. Efteråt har jag tänkt att jag borde förstås ha gått på Systemet och köpt en hela. Kanske hade han uppskattat det, men inte ens det är jag säker på.

Periodsuparen var yngre och en person som det var lätt att få kontakt med. När jag kom till hans lägenhet befann den sig i ett fullkomligt kaos. Överallt låg ölburkar och flaskor. På golvet, på borden, överallt. Det var närmast obegripligt hur en person kunde dricka så mycket alkohol och överleva.

Nu var dock perioden slut och han försökte samla ihop sig. För det behövde han viss hjälp. Städning och diskning förstås, men också lite personlig omvårdnad. Det som jag måste hjälpa till med var framför allt att klippa och raka honom. Jag klipper mig själv och har viss vana. Däremot har jag aldrig rakat någon annan person.

Skägget hade fått en sådan längd att jag måste börja med sax och korta ned det innan det var dags för en hyvel. Detta tog tid och vi kunde under tiden samtala. Han var nu vid gott mod. Allt skulle ju bli bättre.

Duscha och hålla handen

Kvinnor dominerar kraftigt bland anställda i hemtjänst och annan äldrevård. Männen borde vara fler. Det finns nämligen som jag ser det fördelar med en personalgrupp som består av båda könen. Utan tvekan tyckte de kvinnor i vår grupp som fördelade arbetet att jag passade för vissa jobb på grund av att jag var man.

Så kan det ha varit när jag fick uppgiften att duscha och tvätta en manligt hårt sliten alkoholist. Det gick bra. Han lydde snällt och lät sig duschas. Om det var han som bett om att bli duschad eller mina arbetskamrater som bedömt att det var dags för en dusch vet jag inte. Jag tror inte det var en   tillfällighet att jag fick jobbet, men är övertygad om att mina kvinnliga arbetskamrater klarat detta minst lika bra.

Samtidigt minns jag en annan duschning. Det var ett udda par. Mannen var som en stor rund baby som kvinnan verkade styra och sköta. Men nu ville kvinnan bli duschad av mig. Hon var inte lastgammal och borde ha kunnat göra detta själv. Men ok, jag duschade henne. Hon var dock inte nöjd med en dusch utan ville att jag också skulle tvåla in henne och borsta henne på ryggen. Jag började känna ett visst obehag och försökte sätta en gräns för denna som jag uppfattade påtvingade intimitet.

Mest minns jag dock det positiva med att vara man i hemtjänsten. En kvinna i 90-årsåldern skulle iväg till sjukhuset, hennes döttrar var där, mycket skulle ordnas i väntan på avfärden. Min uppgift, som jag själv tog mig, blev att sitta och hålla henne i handen. Det kändes verkligen bra och hon kom iväg. Även tillsammans med andra kvinnliga hjälptagare har jag känt att det tillfört något positivt att jag är man. Det behövs fler män inom hemtjänsten.

Per Sundgren