Det våras för Keynes

Krisekonomi Ekonomisk krishantering är en svår konst. Vilka åtgärder som sätts in påverkas av vilken politisk färg och kompetens som finns hos regeringen. Men lika centrala är de politiska idéer som blåser starkast vid krisens utbrott, skriver Torsten Kjellgren.

Varje regering, oavsett politisk färg, vill uppfattas som ansvarsfull under kristider. För att uppfylla detta ändamål vill man därför oftast göra det förväntade; åtgärder som uppfattas av både experter och väljare som sansad och motiverad politik snarare än chansningar eller vilda ideologiska experiment. Dessa förväntade åtgärder förändras dock över tid. De är produkter av de ideologiska vindar som blåser i världen just när krisen bryter ut. En historisk tillbakablick på de stora ekonomiska kriserna under de senaste 100 åren belyser detta med tydlighet.

Vi befinner oss mitt i Coronakrisen och har inte resultaten på bordet ännu. Ingen vet hur länge krisen kommer fortgå. Det kan vara svårt att stanna upp och försöka ta med sig lärdomar från krishanteringen vid detta tidiga läge. Trots detta tuffa utgångsläge gör jag här ett seriöst försök, mot bakgrund av tidigare ekonomiska kriser.

Som vi ska se är regeringens krishantering ofta en produkt av de ekonomisk-politiska idéer som är inflytelserika just vid krisens utbrott. Men i många fall utgör stora kriser brytningstider mellan olika paradigm, och stora omprövningar görs omedelbart efteråt. Flera har uttryckt att vi är inne i ett paradigmskifte – men det kan lika gärna ses som att en cirkel sluts.

Den stora depressionen på 1930-talet

1900-talets djupaste ekonomiska kris, som utlöstes av New Yorks börskrasch 1929, fick fatala effekter. Massarbetslöshet och fattigdom i USA följdes av hyperinflation i Europa. Fasansfulla ideologier fick vind i seglen. Fascismen stärkte sitt grepp om makten i Italien, och i Tyskland följde Nazismens maktövertagande. Krisen och dess olika följder skapade grogrunden för det fruktansvärda världskrig som sedan följde.

Men i Sverige skapade krisen på 1930-talet en möjlighet för en offensiv socialdemokrati att börjar förverkliga sina höga välfärdsambitioner. Per Albin Hansson hade sedan tidigare formulerat sitt politiska projekt om folkhemmet. Detta följdes av den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes inflytelserika verk The General Theory of Employment, Interest and Money, som kom ut 1936. Idéerna som presenterades gick i korthet ut på att staten i kristider skulle ta på sig en aktiv, expansiv roll. Med utgiftsökningar bestående av stora sociala och ekonomiska satsningar på det gemensamma, för att hålla uppe sysselsättningen och efterfrågan hos befolkningen, kunde samtidigt förödande effekter av krisen undvikas, såsom massarbetslöshet och fattigdom.

Keynes idéer vann direkt starkt stöd mitt under den stora depressionen. I USA utgjorde dessa basen för president Franklin D. Roosevelts handlingskraftiga svar på krisen, The New Deal. Det visade sig bli ett mycket framgångsrikt recept då USA reste sig ur krisen, arbetslösheten föll, och den amerikanska ekonomin kom på fötter. Samtidigt hade stora offentliga satsningar i det gemensamma gjorts som saknar motstycke i den amerikanska historien.

I Sverige kom keynesianismen också att bli inflytelserik. Den rimmade väl med de expansiva ekonomisk-politiska ramarna som finansminister Ernst Wigforss följde för den svenska krishanteringen. Wigforss hade själv föregått Keynes på flera punkter med sitt verk Har vi råd att arbeta från 1932. Wigforss argumenterade här för samma grundprinciper som Keynes skulle komma att göra några år senare. Nämligen att staten aktivt kunde lösa ekonomiska kriser genom satsningar på välfärden och det gemensamma. På så vis kunde sysselsättningen och efterfrågan hållas uppe hos befolkningen även under branta lågkonjunkturer. Sedan när ekonomin hade återhämtat sig och vänt uppåt igen borde staten strama åt, argumenterade såväl Wigforss som Keynes.

Denna ekonomiska dogm uppmuntrade ambitiösa sociala reformer från socialminister Gustav Möller under den stora depressionen. Arbetslösheten bekämpades genom satsningar och investeringar på det gemensamma. Detta gjordes genom att med konkreta reformer bekämpa fattigdom, stärka hushållens ekonomi och den generella välfärden. Barnbidraget, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättning är tre välkända exempel.

De positiva konsekvenserna av reformer likt dessa skulle vida överstiga den kortsiktiga krishanteringen. Dessa lade grunden för det som skulle bli ett av världens mest lyckade politiska projekt under 1900-talet: förverkligandet av ”det starka samhället” under 1950- och 1960-talen. Här spelade keynesianismen, eller ”wigforssismen” om man så vill, en mycket central roll då den satte de ekonomisk-politiska ramarna för krishanteringen. En utbredd uppfattning rådde under denna period att ansvarsfull ekonomisk krispolitik bestod av en expansiv finanspolitik och en offensiv välfärdspolitik. Krishanteringens och de efterföljande decenniernas framgångar bekräftade denna uppfattning.

Industrikrisen på 1970-talet

Efterkrigstidens första decennier bjöd på goda år. Hög tillväxt, full sysselsättning och en rad välfärdsreformer gjorde Sverige till både ett av världens rikaste och mest jämlika länder. Perioden ledde till en kraftigt höjd levnadsstandard för de bredare folklagren. Detta var inte bara fallet i Sverige, utan en liknande utveckling skedde på många håll i västvärlden. I Frankrike benämns exempelvis perioden mellan mitten av 1940-talet och 1970-talet som Les Trentes Glorieuses (ungefär ”de storslagna trettio”).

Men perioden gick mot sitt slut i början av 1970-talet, när turbulens uppstod i världsekonomin. Precis som Magnus Granberg har beskrivit, så övergavs Bretton Woods-systemet 1971. Den amerikanska dollarn som tidigare hade varit knuten till värdet av guld, varpå övriga valutor hade varit knutna till dollarn, hade nu släppts fri.

Två år senare satte OPEC-länderna in ett embargo för flera västländer på den hett eftertraktade oljan. Detta kom som ett svar på västländernas stöd till Israel under Jom Kippurkriget. Resultatet var en nästan 400-procentig ökning av det globala oljepriset. Denna chock fick stora följder. I Sveriges fall utlöste de branta prisökningarna på importerad olja kriser inom varvsindustri, stålproduktion och skogs- och gruvnäring. Börserna runtom i världen kraschade och recessionen var ett faktum.

Dessa händelser skedde parallellt med en strukturell kris för fordismen som Johan Alfonsson har beskrivit. Mycket av det som en hel generation i västvärlden nästintill hade börjat ta för givet stämde inte längre. Tillväxten hade stannat av och arbetslösheten började vända uppåt.

Det stora problemet för regeringar runtom i världen var att de tidigare beprövade verktygen för att hantera ekonomiska kriser inte tycktes gå att använda denna gång. Situationen som uppstod hade nämligen aldrig tidigare upplevts. En kombination av stagnation, med stegrande arbetslöshet, och inflation samtidigt: så kallad stagflation. Enligt Keynes teorier kunde inte dessa två processer inträffa samtidigt och driva på en lågkonjunktur.

Många förkastade därför keynesianismen vid denna tid, som föråldrade teorier som hade spelat ut sin roll. Samtidigt hade inte nyliberalismen fått sitt genombrott ännu. Dess ekonomiska nedskärningspolitik, som kom att bli så dominerande längre fram, var vid denna tid begränsad främst till akademiska kretsar på högerkanten. Krisen under 1970-talet kan därför ses som en brytningstid mellan två dominerande ekonomisk-politiska paradigm, där inga uppenbara förväntade verktyg fanns att ta till för regeringen för att uppfattas som ansvarsfull.

Förutom keynesianismens försvagade ställning ledde krisen på 1970-talet till flera andra förändringar. Den svenska varvsindustrin utraderades i princip permanent, många gruvor stängdes och stålverken begränsades till färre platser. Den svenska regeringen, med finansminister Gunnar Sträng i spetsen, lyckades med flera åtgärder ändå se till att krisens effekter för Sverige blev tämligen lindriga jämfört med många andra länder. Stora subventioner gavs till industrin, och staten tog en aktiv roll för att driva på omstruktureringen från industri till den växande tjänstesektorn. Statsskulden hade visserligen tillåtits växa, men massarbetslösheten hade undvikits.

1990-talskrisen

Den svenska regeringen hade genom flera beslut under 1980-talet tagit steg tillbaka, till förmån för marknaden. Ett i sammanhanget mycket viktigt exempel var avregleringen av kreditmarknaden, då tidigare kreditregler som hade begränsat utlåningar nu hade avskaffats. Fastighetsbubblan brast när bolaget Nyckeln gick i konkurs. När krisen hade brutit ut med full kraft hade den svenska regeringen att hantera såväl en fastighetskris som en valutakris, bankkris, och stegrande arbetslöshet.

När många människor blev av med sin inkomst, eller hamnade i stora skulder, och konjunkturen var nere på botten hade keynesianismens givna svar varit att ifrån statens sida öppna plånboken. Detta för att undvika att större grupper kastades ut i fattigdom och hålla sysselsättningen uppe genom investeringar i välfärd och infrastruktur som kunde sätta folk i arbete.

Den svenska regeringens svar på krisen blev i mångt och mycket det rakt motsatta. Trots att hushållen drabbades hårt genom eskalerande arbetslöshet och bostadskrasch så tacklades krisen genom att skära ner på offentliga utgifter snarare än att satsa. Ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemet skars ner, den generella välfärden nedmonterades, och det redan inslagna spåret av privatiseringar och avregleringar fortsatte.

Dessa var de förväntade åtgärderna från nästintill samtliga regeringar oavsett politisk färg under denna tid. Nyliberalismen befann sig vid krisens utbrott på sin topp. 1980-talet hade dominerats av Thatcherism och Reagonomics, vilket gjort nyliberalismens idealsyn på en nerbantad nattväktarstat politisk mainstream snarare än en begränsad akademisk gren. 1990-talet hade inletts med Sovjetunionens fall. Mitt under krisen kom statsvetaren Francis Fukuyama ut med sin inflytelserika bok The End of History and the Last Man, där han deklarerade slutet av historien då USA:s kapitalistiska modell slutgiltigt hade vunnit det kalla kriget mot Sovjetkommunismen. Keynesianismen var i princip dödförklarad och ansågs av de flesta vara ansvarslös ekonomisk politik som bara gjorde saker värre.

Nedskärningspolitiken lyckades visserligen till slut ta Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Man lyckades vända de stora underskotten till överskott i statens finanser, och började betala av på den höga statsskulden. Men man fick betala ett annat pris. Även om arbetslösheten gick ner från krisens värsta nivåer, så har den ända sedan dess bitit sig fast på en ny normalnivå. En nivå som innan krisen skulle anses vara oförsvarbar. Flera av trygghetssystemen som skars ner eller raserades har i 30 års tid inte lappats ihop. Som en följd har den ekonomiska tryggheten minskat, den sociala utslagenheten ökat och de ekonomiska klyftorna vidgats kraftigt.

Finanskrisen 2008

Den senaste stora krisen inleddes av att amerikanska långivare hade gett ut stora lån utan hänsyn till återbetalningsförmågan hos låntagarna. Dessa så kallade subprimelån ledde till en växande fastighetsbubbla i USA som till slut sprack när de amerikanska hushållen inte längre förmådde att amortera på sina bolån. Krisen eskalerade när den högt risktagande investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Den amerikanska börsen kraschade fullständigt, nästintill lika drastiskt som under den stora depressionen. Krisen spred sig blixtsnabbt till Europa, och fick katastrofala följder genom recession, massarbetslöshet och växande skuldberg för flera länder.

Finanskrisen visade på kapitalismens bräcklighet och globaliseringens svagheter. Med en så tät sammanflätad världsekonomi, där nyliberalismens dogm om avregleringar dessutom hade fått härja fritt, kunde ansvarslösa banker i USA utlösa en global finanskrasch. I princip ingen expert förutsåg kraschen, och få hade ens lyft problematiken som subprime-lånen skapade. Allt hade fått fortgå utan tillsyn. Systemets dysfunktionalitet hade blottats. De ansvariga ställdes aldrig till svars för sitt risktagande och sin girighet. Skattebetalarna fick rädda bankerna från konkurs, samtidigt som miljoner människor förlorade sina jobb och hem.

Många trodde att finanskrisen skulle innebära nyliberalismens död då den hade visat den avreglerade marknadsekonomins stora svagheter. Hoppet tändes om en ny vår för den politiska vänstern som nu skulle reglera ekonomin och börja distribuera vinsterna av den mer rättvist. Istället tilläts nyliberalismens ekonomiska dogm fortsätta, med besparingar och neddragningar av välfärden som verktyg för att tackla kriser. Detta personifierades av Angela Merkel och hennes nedskärningspolitik som satte stor prägel på hanteringen av euro- och Greklandskrisen. Även i Sverige bestod den borgerliga Alliansregeringens krishantering av utförsäljningar av gemensamma egendomar och nedskärningar i socialförsäkringarna, med minskad ekonomisk trygghet och ökade klyftor som följd. Det ansvarsfulla för europeiska regeringar ansågs således vid krisens utbrott allt jämt vara att hålla fast vid nyliberalismens nedskärningar och besparingar.

Efter att krisen hade lagt sig så hördes dock ett utbrett missnöje. I Grekland ledde den strikta besparingspolitiken till förvärrad recession, statsskuld, massarbetslöshet och utbredd fattigdom. Nedskärningspolitiken kritiserades brett, och en rad aktörer började oroa sig för de ökade ekonomiska klyftorna (OECD, IMF med flera) som hade vuxit fram av den nyliberala eran. Behovet av sociala reformer och ökad omfördelning uttrycktes från allt fler.

Men istället för en stärkt politisk vänster fångade helt andra politiska strömningar upp missnöjet med nedskärningar och ökade klyftor. Högerpopulister, rasister, och till och med nynazister, vann mark och tog plats i nationella parlament och regeringar runtom i världen. Något som i de flesta fall, med enstaka undantag, ansågs otänkbart innan finanskrisen.

Coronakrisen 2020

Vi befinner oss mitt uppe i en ny ekonomisk kris. Den är unik och har inte många likheter med föregående kriser. Den bröt inte ut av en fastighetsbubbla eller börskrasch. Den bröt ut av ett dödligt virus som snabbt utvecklades till en pandemi, och som redan har tagit hundratusentals människoliv världen över. Något som tidigare ekonomiska kriser inte har gjort.

Ekonomin har inte stagnerat – den har tvärnitat. Det är en utbuds- och efterfrågekris på samma gång. Det finns stora begränsningar i vad politiken kan göra för att tackla den ekonomiska krisen. Detta eftersom den ekonomiska krisen av förståeliga skäl är underordnad den mer alarmerande hälsokrisen.

Denna prioritering, som känns självklar för de flesta av oss, såg annorlunda ut för 100 år sedan när världen senast genomled en pandemi av det här slaget. När den spanska sjukan då härjade försökte många regeringar dölja vad som hände, och förminska allvaret med sjukdomen. Detta förklarades delvis av att första världskriget befann sig i sitt slutskede, och många länder var rädda att epidemins utbrott skulle sänka krigsmoralen. Spanien, som var neutralt i kriget, var ett av få länder i Europa som öppet rapporterade om virusets framfart. Landet fick därför ge upphov till sjukdomens namn, trots att den inte hade uppkommit där.Med bristande transparens, begränsad medicinsk kunskap och förminskande av hotet från viruset, uteblev de stora åtgärderna. Detta innebar att världens befolkningar slapp större restriktioner. Världsekonomin kunde sättas igång när kriget tagit slut, trots att viruset spreds i världen. Men även om en recession kunde undvikas genom detta (eller i alla fall skjutas på framtiden), så blev priset ofattbara 50 miljoner människoliv.

I vår tid har transparens och att ta viruset på allvar varit fundamentalt för de flesta länder. Smittspridningen måste hejdas, sjukvården behöver stå pall och människoliv räddas, innan ekonomin kan sättas igång. Ingen vet hur länge virusets härjningar kommer fortgå. Följaktligen vet ingen hur djup den ekonomiska krisen kommer bli. Men redan nu har IMF slagit fast att den globala världsekonomin i år kommer visa upp sitt största ras sedan den stora depressionen på 1930-talet.

Det är för tidigt att utvärdera den ekonomiska krishanteringen fullt ut, men några trender har redan visat sig tydliga. Mycket har handlat om hur regeringen kan stimulera ekonomin, rädda jobb, företag och hushåll – genom att satsa stort. Till exempel genom att betala för permitteringar och förstärka socialförsäkringarna. Det förväntade och ansvarsfulla från regeringen har med andra ord blivit att öka utgifterna och stärka tryggheten för människor, inte skära ner. Detta markerar ett trendbrott.

När den svenska regeringen tämligen snabbt presenterade ett krispaket på 100 miljarder kronor, cirka 10 procent av statsbudgeten, så ropar de flesta från såväl vänster som höger att det krävs betydligt större satsningar än så. De har kanske rätt. Satsningarna kan mycket väl vara otillräckliga om krisen fortgår en längre tid. Det nya förväntade och ansvarsfulla att göra för regeringen har blivit att sätta sprätt på så stora delar av statsfinanserna som möjligt för att hålla igång ekonomin, och minimera effekterna av krisen. Det verkar nu vimla av keynesianister; hängivna förespråkare av de idéer som tidigare tycktes vara på väg att dö ut.

Detta gäller inte bara i Sverige. I Frankrike har president Emmanuel Macron medgivit att de tidigare budgetnedskärningarna för sjukvården var ett misstag. I Tyskland har, precis som Marc Saxer redogjorde, till och med konservativa politiker övergett Merkelismens åtstramningar till förmån för stora åtgärdspaket. På andra håll i världen, såsom i Indonesien, har arbetslöshetsförsäkringar introducerats för första gången och stora ekonomiska stödpaket betalats ut till miljontals utsatta hushåll. Runtom i världen har regeringar valt att öppna plånboken, satsa och stärka trygghetssystemen – istället för att skära ner på dem.

Krisen har understrukit värdet av en god allmän sjukvård, generösa socialförsäkringar (så att människor med symptom inte har ekonomiska incitament att ändå gå till jobbet), och starka statsfinanser. Med andra ord en stark välfärdsstat med ett väl utbyggt trygghetssystem, och en förmåga att under högkonjunktur strama åt ekonomin. När krisen väl brutit ut har den visat behovet av tillräckliga ekonomiska muskler hos regeringen för att kunna stötta drabbade löntagare, företag och hushåll för att minska arbetslösheten och hålla efterfrågan uppe. Klassisk keynesianism med andra ord.

Kanske är vi mitt uppe i ett bredare paradigmskifte, där vi överger nyliberalismens nedbantade syn på staten, den ekonomiska nedskärningspolitiken och New Public Management i välfärden. Kanske är vi på väg in i ett nytt skede där jämlikhet och gemensam välfärd återigen står högt i kurs, och där den ekonomiska tryggheten återigen ökar med en fackföreningsrörelse som efter flera tuffa år återfår sin styrka (med tanke på de senaste rekordhöga medlemstillökningarna).

Men det behöver inte betyda att vi träder in i ett nytt outforskat paradigm. Det kan lika väl innebära att cirkeln sluts, efter en sekellång utforskande ekonomisk-politisk resa. Insikten hos världens regeringar att keynesianismen har bäst svar på ekonomiska kriser, och att ett starkt samhälle är mer motståndskraftigt än en nattväktarstat.

***

Följ Arena Essä på Facebook