Detta vårt enda liv

TRO Martin Hägglunds bok om livet kommer nu på svenska. David Eklind Kloo finner en befriande kontrast mot sin ungdoms föreställningar om att det alltid finns något som är viktigare. Ändå saknar han något.

1.

Detta liv.

Mitt liv. Mitt enda liv.

Tiden går, obönhörligen. Snart är det över.

Vår tid är utmätt, även för den som har ett fullångt liv att se fram emot.

Vad vi gör här, spelar det någon roll? Är det viktigt? Viktigt i sig?

Har detta liv ett eget värde? Eller är det blott ett steg på väg mot något annat?

Det som går förlorat här, är det förlorat? Eller blir våra sorger obetydliga i evighetens ljus?

2.

Jag föddes som kristen. Gick sällan i kyrkan, men tron var ändå självklar. Jag vet egentligen inte om tron kom att ta större plats i mitt liv efter konfirmationen. Den hade alltid tagit stor plats, jag hade alltid vetat att den var viktigare än allt annat. Men jag kom i alla fall att ägna mer tid åt bön, bibelläsning, kyrkobesök. Jag blev del av ett kristet sammanhang, som jag tidigare inte varit.

Jag visste att jag alltid borde göra något annat. Mina promenader, där jag gick bedjande, borde vara längre. Jag borde läsa Bibeln mer, borde ta den till mig på ett djupare plan. Jag borde oftare ta det socialt obekväma steget och vittna för mina vänner, klasskompisar, lagkompisar om min tro.

Denna världens goda är flyktigt. Att umgås med sina kompisar, att spela fotboll, att lyssna på musik – det är över i samma stund som det tar slut.

Vad är ett ändligt liv jämfört med evigheten.

Att sätta sin glädje i Gud, att bygga på den relation som består, det är vad som är värt något. Och den ändliga tid vi blivit givna bör ägnas åt att inviga så många som möjligt i den hemlighet som ger evigt liv.

Evangeliet om Jesus Kristus.

3.

Detta liv.

Det är originaltiteln på den svenske Yale-filosofen Martin Hägglunds bok. Vårt enda liv när den nu kommer på svenska.

Att detta liv är just vårt enda liv är centralt för Hägglunds resonemang. Det är i detta liv allt står på spel, detta liv förtjänar att tas på allvar, detta liv har ett värde i sig. Det som går förlorat i detta liv är förlorat.

Jag läser Hägglund och finner en befriande kontrast mot min ungdoms föreställningar om att det alltid finns något som är viktigare. Ändå saknar jag något.

Vi ska återkomma till det.

4.

Det finns alltid något som är viktigare.

Det var vad jag trodde.

Något viktigare än att förenas med någon man älskar, att ge och få tröst, att vara fullständigt närvarande i stunden.

Det vi värderar i detta liv är alltid mindre viktigt än det som kommer sedan, det som döljer sig bortom. Det som kommer sedan spelar alltid större roll, evigheten väger alltid tyngre.

5.

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? (Matt 16:26)

6.

Detta liv, ett preludium för det som ska komma.

Nej, mer än så.

Mer avgörande.

Detta liv som en förberedelse. Ett vägval. En kvalificeringsrunda.

Efter döden börjar det verkliga livet. Före döden avgörs vilket liv vi ska leva efter detta.

Detta liv, ofullkomligt men med en port till den fullkomlighet som väntar. Att träda in genom den porten, ingenting är viktigare.

7.

Att bli hemkallad. Så benämns döden.

Den troendes död.

Nu är hon hemma.

Nu börjar det liv hon längtat efter, nu får hon vad hon saknat, nu fullkomnas livet.

Denna världen är inte vårt hem. Vi är tillfälliga gäster.

Detta liv är inte livet.

På begravningar: Det som blir sått förgängligt, uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat, uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt, uppstår fullt av kraft. (1 Kor 15:42–43)

Långt från tre skovlar mull och Av jord är du tagen, och jord skall du åter bli.

Det är på grund av vår oförmåga att se det större perspektivet vi gråter på begravningar. Egentligen har inget gått förlorat. Den döde lever vidare, oförgänglig. Där tidigare var svaghet är nu fullt av kraft.

Den enda anledningen att sörja är att vi måste vänta en tid innan vi återförenas med den döde.

8.

Den tro som en gång var min skänkte en ideologisk inramning till psykologiska försvar.

Som tvångshandlingar. Vare sig det är vardaglig skrockfullhet eller mer patologiska uttryck kan vi ha svårt att avstå från dem. Men vi vet att de är irrationella.

Men när föreställningar om att ens tankar och ritualer får direkta följder i den yttre världen bejakas och legitimeras av en tro, blir de då inte svårare att ha distans till?

När ens böner, ens avstående från föda (fasta), ens renhet i handling såväl som i tanke antas påverka utgången av frågor om sjukdom och tillfrisknande, död och liv, förtappelse och frälsning.

Freud jämförde religionens ceremonier med neurotikerns tvångshandlingar. Men medan neurotikerns tvångsmässiga beteende är privat och meningslöst är den religiöses ceremonier sociala och del av ett gemensamt meningsskapande system.

Förnekelse är den första av sorgens fem faser. Vad gör det med en människa i sorg att få höra att den döde alls inte är död, att livets bristfällighet förbytts i härlighet, att döden är början snarare än slutet?

9.

En passage i Lukasevangeliet, där Jesus kallar människor att följa honom, skänkte obehag när jag fortfarande höll Jesu ord för ett rättesnöre för mitt liv. En man vill först begrava sin far.

Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” (Luk 9:60–62)

Låt de döda begrava sina döda. Se dig inte om.

10.

Vad du ser är inte vad som är.

Det du upplever som angeläget är inte vad som är angeläget.

Att saker inte är vad de ser ut att vara är inte en unikt kristen eller religiös föreställning. Omedvetna drivkrafter och kopplingar kan döljas bakom det som ter sig som spontana impulser eller rent av rationella överväganden. Vår upplevelse av verkligheten är därför bedräglig. Det som framstår som en trygghet för oss kan vara djupt nedbrytande. Vi kan finna starka skäl att stanna i en destruktiv relation, att trösta oss med alkohol och droger, att kontrollera och förtrycka människor vi älskar.

Vem känner inte igen sig i Paulus ord i Romarbrevet: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Som titeln på en bok av Carl Larsson och Lars Lerin: Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur.

Men dessa omedvetna drivkrafter kan avslöjas. Av-slöjas. De kan analyseras, kartläggas och i viss mån beläggas empiriskt. Vi kan resonera och argumentera rationellt om dem. Genom egen reflektion, genom samtal med vänner, genom terapi kan jag ompröva mina föreställningar och se att det jag trodde fyllde en funktion för mig i själva verket fyllde en annan. Jag kan genomskåda mitt självbedrägeri och se att det jag trodde stärkte mig i själva verket bryter ner mig, det jag trodde satte mig fri i själva verket binder mig, det jag trodde gjorde andra gott i själva verket gör dem ont.

Att på detta sätt avslöja omedvetna drivkrafter och kopplingar är inte lätt. Än svårare är det att bryta med beteenden som svarar mot dessa omedvetna drivkrafter. Men det följer inte en fundamentalt annorlunda logik än den mänskliga. Det är inte per definition utom räckhåll för vetenskapen. Det krävs inte en övernaturlig insikt för att genomföra av-slöjandet.

Men om Paulus ord om att göra det onda som vi inte vill väcker omedelbar igenkänning är vad han skriver i Första Korinthierbrevet inte lika självklart. Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon.

Här är sanningen om oss själva, sanningen om gott och ont, sanningen om vad som bygger upp och vad som bryter ner inte ens i teorin nåbar för oss. Endast genom gudomlig uppenbarelse kan den av-slöjas.

Den tro som en gång var min hade tydliga beröringspunkter med konspirationsteorier. Bakom varje missförhållande, varje olycklig omständighet, ligger en medveten avsikt hos en för oss fördold kraft. Alla tecken som tyder på att konspirationsteorin är falsk bekräftar hur lömsk konspirationen är. Alla de resurser vi har för att förstå verkligheten – vårt kritiska omdöme, våra erfarenhetsbaserade meningsutbyten, vår vetenskap – är kontaminerade av konspirationen.

För att genomskåda konspirationen krävs ett särskilt seende, ett uppvaknande, en insikt – en uppenbarelse.

Allt det som, enligt alla kriterier vi kan utgå från, ter sig gott kan vara Djävulens sätt att lura oss till att avvika från den väg Gud avsett för oss.

Vad du ser är inte vad som är.

Alla försök att resonera sig fram till vilka val man ska göra löper risken att vara radiostyrda av en kraft som verkar i det fördolda och vill oss illa. Allt som förefaller göra oss gott kan i själva verket fördärva oss.

[D]enna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror. (2 Kor 4:4)

11.

Så måste jag tro på sådant som jag önskade inte var sant.

Inte för att någon tvingade mig till det, utan för att mitt trossystem för att hänga ihop krävde det.

Jag önskade att vi kunde slappna av, att vi kunde hänge oss åt det som fick oss att må bra, utan att skada andra. Att vi fick vila. Men om jag skulle välja bort sådant ur min tro som jag kände obehag inför, varför skulle då det jag satte mitt hopp till – frälsningen – bestå?

Man får ta det onda med det goda.

En sådan tro blir förtryckande, i det att den stämplar andra människors livsval som ogudaktiga.

Men den slår också in en kil i den troende själv, mellan det hon upplever vara gott och det hon tror vara gott.

En distans, en förmedling där den konkreta erfarenheten måste filtreras genom trossystemet.

Att hela tiden behöva tvivla, detta som jag gläds åt, detta som stärker mig, detta som skänker trygghet – är det verkligen av godo?

Jag har lyssnat på musik, intensivt närvarande, men samtidigt oroats: för detta mig bort från Gud?

Jag har skrattat, samtalat, delat förtroenden med vänner, men skilts från dem med den gnagande känslan att jag istället borde ha berättat för dem om Jesus.

Jag har varit djupt förälskad i en människa som inte hade något ont i sig, inte velat något hellre än att vara nära henne, men inte kunnat lita på att denna relation var vad Gud avsåg för mig.

En ledare på ett ungdomsläger hade varit med när man drev ut en demon ur en kille. Han var hårdrockare. Efteråt berättade han hur han en gång hade lyssnat på musik och gett sig hän. Då hade han känt hur något hände.

Demonen flyttade in i honom.

Jag var hårdrockare.

12.

Tvivel brukar i religiösa sammanhang syfta på känslan av osäkerhet kring om det man tror är sant.

Finns Gud verkligen?

Men där finns också ett tvivel som rör en själv, ens känslor och tankar, de aktiviteter man är inbegripen i. Borde jag känna såhär, kan jag lita till mitt omdöme i denna fråga, ska jag verkligen ägna mig åt detta.

Jag tvivlade inte på Gud. Jag tvivlade på mig själv.

13.

Distansen.

Att inte helhjärtat kunna bejaka det man upplever gör en gott.

Att istället göra det man tror att man borde vilja.

Att lyssna på musik man inte tycker är riktigt bra. Att ägna sig åt aktiviteter man inte tycker är särskilt kul. Att umgås med vänner som inte är de man mår bäst tillsammans med.

14.

I november 2019 läser jag en debattartikel i den kristna tidningen Dagen. Skribenten varnar kristna för att låta ansträngningarna för att hindra klimatförändringarna få för stora proportioner. Syndafloden utgick från Guds hand, som en konsekvens av människans syndfullhet. Om Noa hade försökt hindra floden istället för att bygga arken hade han inte lyckats rädda någon.

”Vårt uppdrag är att rädda mänskligheten, inte världen. Och inte för detta liv, utan först och främst för nästa.”

15.

Jag vill gråta när jag går på begravning. Jag vill förtvivla, sörja det som alldeles uppenbarligen har gått förlorat.

Livet så som vi känner det har upphört.

Livet så som vi känner det. Hur skulle vi kunna förhålla oss till något annat liv?

Det enda vi vet är att vi lever här och nu, att det vi möter stärker eller försvagar oss, att detta liv en dag kommer att ta slut.

Och när det tagit slut har det tagit slut.

Jag vill gråta när jag går på begravning. Konfronteras med att detta liv är över. Erkänna för mig själv att något gått oåterkalleligt förlorat.

Just som jag vill lyssna till min egen upplevelse av vad som gör mig och den värld jag lever i gott. Inte oreflekterat, men med utgångspunkt i att det är vi som lever här som har att finna vår väg framåt.

Jag vill känna det jag känner, erkänna mina tankar, mina rädslor, mina förhoppningar som mina. Glädjas åt det som gör mig glad, sörja det som gör mig ledsen.

Vara närvarande i mitt eget liv.

Detta liv.

16.

Min tro kom att förändras. Bli mindre styrd av fruktan, mer baserad på tillit. Slutligen så trygg att jag lämnade frågorna om det gudomliga därhän och landade i detta liv.

Det var en till lika delar intellektuell som andlig process.

Jag fick det inte att gå ihop att Gud skapat oss till detta liv med något annat syfte än att vi ska leva det. Att han skänkt oss våra förmågor att känna, reflektera, resonera för att vi ska bortse från dem. Att en oändlig Gud i sig skapat en värld som lyder under en främmande makt.

Jag lärde känna nya – uråldriga – sätt att fira gudstjänst, be och meditera, som inte utgick från mina försök att tro, överlåta mig, födas på nytt, utan lät mig släppa taget om det jag inte rår över. Vila.

En spegelbild till att låta de döda begrava sina döda.

Jag landade i att om jag en dag skulle ställas till svars för mina prioriteringar i jordelivet så fanns inget bättre jag kunde säga än att jag gjort vad jag, i kraft av de förmågor jag blivit given, bedömt ge mig och andra ett gott liv.

I detta liv.

17.

Detta liv.

Detta liv är inget preludium. Det finns inget viktigare.

Dess ofullkomlighet är rent av förutsättningen för dess storhet. Det menar Martin Hägglund i sin uppmärksammade, och av många hyllade, bok.

Det är just livets ändlighet som får oss att bry oss, menar Hägglund. Ur evighetens perspektiv spelar ingenting någon roll. Vad gör det om något går förlorat om man har oändligt många chanser att återvinna det. Och fullkomligheten – varför engagera sig i något om man vet att utfallet ändå kommer bli det önskade.

Det är just det som kännetecknar detta liv – att det kommer ta slut, att våra förhoppningar riskerar att gå om intet – som är villkoret för att vi ska bry oss.

Hägglund kallar denna sin utgångspunkt för sekulär tro. Tro därför att den, om än sekulär, förutsätter föreställningar om, och ett engagemang i, vad som är värt att sträva efter.

Han kontrasterar det mot alla föreställningar om att ett evigt, fullkomligt liv skulle ha ett högre värde än detta liv. Sådana föreställningar kallar han religiös tro.

Inte ens de mest hängivna förespråkare av religiös tro kan förbli denna tro trogna, menar Hägglund. Med vilken envishet man än hävdar att det eviga livet, efter detta, är viktigare, kan man inte låta bli att engagera sig i detta liv. Man kan inte undvika att sörja när det man älskar går förlorat. Man kan inte avstå från att sätta värde på det som endast är tillfälligt.

Det finns inget endast med det tillfälliga.

De som förespråkar det Hägglund kallar religiös tro lever inte som de lär. Och de har goda skäl att inte göra det. Man kan omöjligen göra det.

18.

Hägglunds uppgörelse med all form av stoicism slår an hos mig. Jag vill gråta när jag går på begravning. Jag vill upphäva distansen som uppstår med föreställningen att det som sker här och nu inte är vad som spelar roll. Jag vill bry mig.

Ett liv där inget är värt att sörja – och inget finns att genuint glädja sig åt – avskräcker. Det kan te sig lockande att stå över detta livs tillfälligheter. Men ett liv som inte är värt vårt engagemang, där inget spelar någon roll, är meningslöst.

Ända sedan min tro först transformerades och sedan upplöstes – det är minst tjugo år sedan nu – har jag strävat efter att vara förankrad i detta liv, med all dess brist, all dess skitighet, all dess kamp och strid.

19.

“Att hysa religiös tro är att avsäga sigden sekulära tron på en skör form av liv. Den religiösa tron anser att vårt slutgiltiga mål bör vara att övervinna den ändlighet vi delar.”

Martin Hägglund har kritiserats för hur han definierar religiös tro. De människor som har en tro, deltar i en religiös praktik, identifierar sig själva som religiösa – och vars tro förankrar dem i detta liv, motiverar dem att ta detta liv på allvar – ryms inte.

Att exkludera den religiositet som har blicken fäst på detta liv är ahistoriskt. Att klassa vissa människors religiösa tro som sekulär gränsar till det förmätna.

Man kan invända att Hägglunds definition endast är avsedd att fylla en funktion för hans resonemang, inte att avgöra vem som är religiös. Men man kan inte bortse från att religiositet är en historisk och därför dynamisk företeelse. Precis som man inte för sitt resonemangs skull kan göra en definition av socialistsom exkluderar alla som tillmäter individens frihet något som helst värde kan man inte definiera religiös tro på ett sätt som osynliggör de religiösa som är fullt engagerade i detta liv.

Teologen Petra Carlsson läser Hägglund och känner sig oskyldigt anklagad, eller osynlig, trots att jag är del i en världsvid och sedan länge etablerad teologisk tanketradition – ett sätt att tänka där tro självklart rör sig inom det här livets begränsade rum och tid och som just där hittar mening och kraft att förändra världen.

När jag läser vidare får jag helt enkelt acceptera att jag enligt hans definition inte har ”en religiös form av tro”, så präst, lektor i teologi och författare till teologiska böcker jag är.

Carlsson pekar sedan på flera teologer och kristna ledare som har och har haft blicken stadigt riktad mot detta ändliga liv.

När jag kom att tro att det enda Gud ville av mig var att jag sökte förbättra möjligheterna för mig och mina medmänniskor att leva ett gott liv här, i detta liv, skulle min tro då inte ha varit religiös? Trots att bönen och bibelstudiet, gudstjänsten och den kristna gemenskapen fyllde en central plats i mitt liv?

20.

Att våra liv är ändliga är avgörande för att vi ska bry oss om dem, menar Hägglund. Likaså är risken att misslyckas en nödvändig förutsättning för att engagera sig i något.

Om vi visste att allt skulle lösa sig till det bästa skulle det inte spela någon roll vad vi gör.

Därför är det inte en brist utan ett villkor för ett meningsfullt liv att det vi håller kärt riskerar att gå förlorat.

Det vi företar oss måste kunna misslyckas. Våra relationer, så indränkta av kärlek och grundläggande för vår trygghet de är, måste kunna ta slut. Allt det som får oss att känna glädje och livslust måste kunna tas ifrån oss.

Att kunna lita på att det som vi upplever ger våra liv värde finns där för oss är inget att trakta efter.

21.

Detta liv utövar sin dragningskraft på oss. Hur mycket vi än strävar efter det eviga förblir vi förankrade i detta liv. Inte ens de som är mest övertygade om att det finns något som är viktigare än detta liv förmår vara sin övertygelse trogna när de ställs inför livsavgörande händelser, menar Hägglund.

De som predikar att livets svängningar ska mötas med ett upphöjt lugn. Att vad som sker i detta liv är av underordnad betydelse. Att döden inte är ett slut utan en början.

Låt de döda begrava sina döda.

Inte ens de förblir oberörda när de ställs inför olycka, sjukdom, död.

Inte ens de kan leva som om detta liv var blott ett preludium.

Hägglund gör intressanta närläsningar av kristna tänkare som kyrkofadern Augustinus, författaren C.S. Lewis och reformatorn Martin Luther.

Augustinus varnar för att älska ändliga varelser som ett mål i sig. Det gör oss beroende av något som kan gå förlorat. Men när hans nära vän går bort blir Augustinus helt förstörd. “[A]llt jag delat med honom hade utan honom förvandlats till hemska kval.”

C.S. Lewis berättar i Anteckningar under dagar av sorgom sorgen efter sin bortgångna hustru. Lewis vet att hans hängivenhet till Gud är viktigare än allt annat. Att hans fru är död minskar rent av risken att han ska göra hennes vilja istället för Guds.

Ändå kan Lewis inte värja sig mot sorgen. Han vill ha henne kvar i livet, i den tidsliga, fysiska världen. I detta liv. Om hon, ur evighetens perspektiv, skulle reduceras till en obetydlig detalj i hans eviga liv skulle det innebära en andra förlust av henne – en större förlust än den då hon dog.

”Vi kristna borde inte sörja”, säger Martin Luther efter sin dotters begravning. I ett brev till en vän skriver han att han och hans fru borde glädjas åt och vara tacksamma att dottern sluppit ur köttets makt. Ändå kan de inte låta bli att just sörja henne.

Inte ens de som är mest övertygade om att detta liv är obetydligt i förhållande till evigheten, att värdslig ofullkomlighet bleknar i ljuset av himmelsk fullkomlighet, förblir oberörda när de förlorar vad som gör detta liv värt att leva, menar Hägglund. Även religiösa människor sörjer. “[M]en även deras sorg motiveras av en sekulär tro på det ändliga livets oersättlighet, snarare än av en religiös tro på evigheten. Om man verkligen trodde på evigheten – och på det eviga livets överordnade värde – skulle det inte finnas någon anledning att sörja förlusten av ett ändligt liv.”

Det går inte att leva i enlighet med den tro Hägglund kallar religiös.

22.

Hägglund hade kunnat ta Jesus själv som exempel. När han i Johannesevangeliets elfte kapitel får veta att hans vän Lasaros är sjuk svarar han lugnt att hans sjukdom ska visa Guds härlighet.

Lasaros dör innan Jesus kommer dit. När han möter Lasaros förtvivlade syster Marta, också hon en vän till Jesus, behåller han samma upphöjda lugn: Din bror kommer att uppstå.

Men när även systern Maria ansluter och Jesus ser hennes och andra sörjandes förtvivlan blev han upprörd och skakad i sitt innersta.

Jesus gråter.

Så väcker han Lasaros från de döda.

Sörjer Jesus Lasaros död? Eller grips han av vännernas förtvivlan? Vi vet inte, det framgår inte. Men tydligt är att han blir berörd av detta liv.

Långt från hans eget låt de döda begrava sina döda.

23.

Allt levande, menar Hägglund, har ett överskott av tid. En tid som inte behövs för att upprätthålla det egna livet.

En katt som ligger och spinner i solen utövar en naturlig frihet.

Men bara människan förmår reflektera över vad hon borde ägna detta överskott av tid åt. Bara människan kan ifrågasätta sina egna normer. Bara människan överväger om hon ska sträva efter att bli det ena istället för det andra.

Bara människan kan utöva en andlig frihet.

Detta begrepp bildar, tillsammans med sekulär tro, underrubriken till Hägglunds bok.

Våra föreställningar om vad vi är, vad vi ska sträva efter att vara, kallar Hägglund våra praktiska identiteter. Begreppet har han hämtat från filosofen Christine Korsgaard.

Våra praktiska identiteter bygger på sådant som har ett värde i sig för oss. Vi måste göra sådant som endast är ett medel för att uppnå något annat, ytterst för att upprätthålla våra liv. Det kan vi inte komma runt. Men det kräver inte all vår tid. Därför finns också utrymme att göra sådant som har ett värde i sig för oss.

Sådant som vi skulle göra även om vi inte måste.

Sådant som vi inte upplever som en uppoffring, där vi inte betraktar den tid som går åt som en kostnad, en förlust.

Av de aktiviteter vi ser som mål i sig gör vi några till våra livsprojekt. Att ägna sig åt dem, att närma sig fulländning i dem, blir vår raison d’être.

Våra praktiska identiteter spelar således roll för oss. Om vi misslyckas med det vi företar oss inom ramen för våra praktiska identiteter misslyckas vi, till stor del, med våra liv. Med att vara oss själva.

Minns att för Hägglund är just risken att misslyckas en förutsättning för att en aktivitet ska vara meningsfull och värd att engagera sig i.

En person kan ha flera praktiska identiteter. Hon kan behöva prioritera bland dem. Våra praktiska identiteter sammanvägda och rangordnade bildar vad Hägglund kallar vår existentiella identitet.

Vår existentiella identitet är det yttersta uttrycket för våra normer, vad vi vill ägna vår ändliga tid åt. Den förändras under livets gång. Vi är andligt fria just för att vi kan ifrågasätta våra normer och ompröva vad vi anser att det är värt att ägna livet åt.

Min existentiella identitet – det är jag, det är den jag vill vara.

24.

Hägglunds betonande av att detta liv spelar roll är befriande.

Våra angelägenheter erkänns som angelägna. Det vi upplever som viktigt är viktigt. Allting står på spel.

Så långt man kan komma från detta liv som ett preludium.

Distansen som uppstår när det som berör oss egentligen inte spelar roll upphävd.

I andra halvan av sin bok, som inte finns utrymme att gå närmare in på här, lägger Hägglund fram sin vision för hur det som har ett värde i sig i våra livska ges ett större utrymme. Men nog så viktigt är hans argument för att våra livhar ett värde i sig. Våra ändliga liv.

Detta liv.

25.

Efter åren av ständiga tvivel – detta som engagerar mig, detta som betyder så mycket för mig, detta som jag längtar efter; borde jag verkligen ägna mig åt det, är det verkligen viktigt– vill jag låta detta liv ha ett värde i sig. Jag vill ägna mig åt saker för deras egen skull. Jag vill värdera mina handlingar utifrån de följder de får. I detta liv.

Detta liv är vad vi har. Det är allt vi vet.

Vi kan inte leva det som om något annat var viktigare.

26.

Jag läser Hägglunds bok under tiden som jag skriver en egen.

Att ha fått möjligheten att skriva en bok, det är ett unikt tillfälle att bejaka en för mig central praktisk identitet, för att använda Hägglunds terminologi.

Det är svårt. Oerhört svårt.

Risken att misslyckas är ständigt närvarande för mig.

Risken att misslyckas är en förutsättning för att vi ska engagera oss i något, enligt Hägglund. Men den kan också vara förlamande. Hindra oss från att ens försöka. Så skjuter vi våra misslyckanden framför oss.

Det är mer än min bok som står på spel. Det är jag som står på spel.

Om jag misslyckas med att skriva en bok så är jag misslyckad.

Mitt existensberättigande hänger på min prestation.

Hur jag blev sån vet jag inte. En tro som kräver att man för att få komma inför Gud måste tro på honom av hela sitt hjärta, överlåta sig helt och hållet, låta de döda begrava sina döda lär i alla fall inte ha gjort saken bättre.

Men jag vet att jag måste förändras. Jag vet att jag måste finna en självkänsla som inte är baserad på prestation.

Jag måste kunna föreställa mig att misslyckas utan att uppleva att det är jag som står på spel.

Och här, just här, skaver läsningen av Hägglund. Betonandet av att allt som berör oss måste vara sådant som kan misslyckas, att all kärlek måste kunna ta slut. Allt är villkorat. Och om vi misslyckas med att leva upp till de praktiska identiteter som utgör vår existentiella identitet, vad är vi då?

Vad är vi då om inte misslyckade?

Hägglund menar förstås inte att våra praktiska identiteter måste vara av det slag som man normalt förknippar med prestationskrav. Att vara en närvarande förälder kan mycket väl väga tyngre än att skriva en bok.

Men icke desto mindre betonar han att man då måste kunna misslyckas med att vara en närvarande förälder.

Alla som älskar mig måste kunna upphöra att älska mig, om det ska vara något värt.

Jag läser Hägglund och inser att jag saknar nåden.

27.

Det finns sådant bara jag kan göra.

Bara jag är pappa till mina barn. Jag är delaktig i, är med och formar, unika situationer, vars utgång får långtgående följdverkningar. Jag bär på en kombination av erfarenheter och begåvning, fallenhet, som bara jag kan omsätta i något som gör ett avtryck.

Den här essän hade till exempel inte blivit skriven om inte jag gjort det.

Jag är en unik individ, på en unik plats i historien. Hur jag förvaltar det påverkar andra, som i sin tur påverkar andra. Jag spelar roll. Vad jag gör – i detta liv – är viktigt.

Samtidigt – livet skulle fortgå även mig förutan. Det fanns en värld före mig, det kommer finnas en värld efter mig. Historien skulle ta en något annan väg utan mig. För några skulle det göra stor skillnad. Andra – de allra flesta – skulle inte lägga märke till att jag var borta. Livet skulle hursomhelst fortsätta utan mig.

Jag är unik, fyller en avgörande funktion. Samtidigt, ur ett större perspektiv, en av många. Någon man skulle klara sig utan.

Mina relationer är bräckliga. Hur jag agerar är avgörande för om de ska bestå. Vänskapsrelationer kan ebba ut. Min fru kan lämna mig. Till och med mina barn och mina föräldrar kan vända mig ryggen.

Samtidigt – det finns de som älskar mig med en kärlek som inte är direkt avhängig vad jag gör. De som förlåter mig, de som har överseende med mina brister och egenheter. Kanske rent av, med lite perspektiv, värdesätter dem.

Och även över den ensamme och övergivne går solen upp. Värmer ansiktet, får livgivande grödor att blomstra. Även för den som tvingas börja om finns en väg framåt. Även den som misslyckats med vad den föresatt sig förblir viktig, fortsätter spela roll.

28.

Det ändliga livets – detta livs – unicitet skänker mening men är samtidigt obarmhärtig. Oändligheten – där detta liv fogas in i en lång kedja – är förlåtande men gör allting relativt och i det närmaste obetydligt.

Kan de två perspektiven förenas?

Kan man vila i att ens existensberättigande inte ligger i ens prestationer, i hur väl man förvaltar den lott man blivit given, utan att förfalla till stoicismens upphöjda likgiltighet?

Kan man utgå från att vad just jag gör i detta liv är viktigt, har ett värde i sig, sätter helt avgörande avtryck i världen, utan att bli oförlåtande och göra all kärlek villkorad?

Kan Hägglunds sekulära tro förenas med nåden?

Ingen yttre kraft kommer ställa allt till rätta. Ingenting spelar större roll än det som händer här och nu. Det finns inget viktigare än detta liv.

Det som går förlorat här är förlorat. Det är värt att sörja. Vad vi gör av våra ändliga liv är slutgiltigt. Det är värt att ta på allvar.

Detta liv, vår ändliga tid, har ett värde i sig, är inte ett medel för att uppnå något annat.

Att ändå få vila i att ens liv inte är tillspillogivet även om man misslyckas med allt man företar sig. Att få vila i att andra tar vid där jag inte räcker till, att vi gör det här tillsammans. Att få vila i att vara älskad med en kärlek som inte tar slut, om den så bara består i att solen går upp imorgon igen, att mitt hjärta slår ett slag till, att jag alltid kan börja om, i ett nytt sammanhang.

Att få vila.

***

Tips! Du kan höra David Eklind Kloo läsa sin essä i vår poddkanal. Du hittar avsnittet här. 

***

Följ Dagens Arena på Facebook