Diplomaten och domstolen

Granskning Inom kort faller domen mot den svenska ambassadören Anna Lindstedt. Jesús Alcalá har granskat utredningen och finner oklarheter och rena motsägelser. Åtalet är obefogat, menar han.

Inga arbetsuppgifter, ingen telefon, ingen arbetsdator, ingen mailadress, ingen inpassering. Anna Lindstedt, Sveriges f.d. Kinaambassadör – För UD både finns hon och finns inte. Hon finns som anställd men är utfryst. Under nästan ett och ett halvt år har hon varit i tjänst men utan att ha några som helst arbetsuppgifter eller några arbetsredskap. Och nu väntar Anna Lindstedt på sin dom. Om hon fälls kommer hon att bli avskedad och helt och fullt struken ur rullorna. Personalansvarsnämnden förordar det och åklagaren räknar med det. Lindstedts trettioåriga diplomatkarriär kommer i så fall att vara över.

Egentligen har domen mot Lindstedt redan fallit, och då menar jag den utomrättsliga domen. Den föll så fort medierna sensationslystet började skriva om fallet. För medierna förhöll sig som de brukar: snabba slutsatser, en ”källa” säger, domen kan bli flera års fängelse…Och ändå fanns vid den tiden bara en enda beskrivning av vad som tilldragit sig under Sheratonsamtalen mellan Angela Gui och affärsmän knutna till den kinesiska regimen. Genomgång och granskning av händelsen var obefintliga.

Det var exempelvis oklart om det verkligen var Anna Lindstedt, och hon ensam, som ordnat samtalen. Likaså var det okänt om UD känt till dem. Det enda som fanns att grunda några slutsatser på var vad Angela Gui berättat om hur affärsmännen hade försökt kohandla med henne. Hon skulle tiga om Kinas rättsliga övergrepp och därmed öka chanserna för att hennes far skulle bli fri. För medierna var saken klar: Ambassadör Anna Lindstedt hade medverkat till och mer eller mindre godkänt att Kinas försökte tysta Angela Guy.

Det ena ger det andra. Mediernas makt är som vi vet stor. Kring den som hängs ut sprider sig beröringsskräcken. Det gäller att liera sig med den, som man anar, vinnande sidan. Mycket snart är Anna Lindstedt ensam, misstänkliggjord och utlämnad. Bättre åtalsläge än så finns knappast.

Men den som tar sig tid att läsa handlingarna i målet ska upptäcka att det finns en annan och mer komplicerad historia.

Är det Anna Lindstedts starka engagemang som är grundfelet i det här ärendet? Det egentliga skälet till att hon åtalas för egenmäktighet?

De frågorna har jag ställt mig många gånger under granskningen av målet, när jag läst vad vittnen berättat för utredarna.

Kanske kände utredarna till Anna Lindstedts starka engagemang för Gui Minhai och hans frigivning redan före förhören med UD:s personal. Hennes personliga engagemang för Gui Minhai och hans dotter Angela var aldrig någon hemlighet. Chefen för UD:s konsulära enhet, Jon Åström Gröndahl, sa till utredarna att Lindstedts ”engagemangsnivå” var så hög att man hade beslutat att sänka den.   ”…Vi ville sänka Annas engagemangsnivå…Vi kände att Anna hade gått för långt i sitt engagemang…hon var för personligt engagerad i Gui Minhai-ärendet”. (Förhör 2019-02-26)

Vem som hade beslutat att ”sänka engagemangsnivån” och hur detta skulle gå till, sa inte Åström Gröndahl. Inte heller förklarade han – eller någon annan på UD för den delen – på vad sätt Lindstedts engagemang gått för långt. Hur som helst menade Åström Gröndahl att det borde vara som det alltid hade varit inom UD vad avsåg kontakter med anhöriga: ”Något som är ovanligt i det här fallet är att ambassadören även har skött kontakterna med anhöriga. En grundprincip är att anhörigkontakter sköts från Stockholm. Det är inte förbjudet för en ambassadör att ha kontakt med anhöriga – men det är ovanligt”.

Därför ska UD ha mejlat ambassaden i Peking och påpekat att ”anhörighetskontakten med Angela i huvudsak ska ske via Stockholm”.

Jämt och ständigt återkom utredarna, oftast flera gånger under ett och samma förhör, till Lindstedts ”engagemangsnivå”

Förhöret med Åström Gröndahl var det första utredarna höll i ärendet. Vad han sade om Lindstedts engagemang tycks ha fortplantats till övriga UD-tjänstemän. Det blev tydligt när dessa förhördes. Jämt och ständigt återkom utredarna, oftast flera gånger under ett och samma förhör, till Lindstedts ”engagemangsnivå”: ”Vi vet enligt uppgift i förundersökningen att Anna verkar ha haft en väldigt tät kontakt med Angela Gui, vad känner du till om det?…Är det brukligt att det är så, att ambassadören har en väldigt tät anhörigkontakt, eller ska den skötas från Stockholm?… Hur har det sett ut mellan Anna och Angela? …Vi har förstått…att det var lite för mycket personligt engagemang i det här ärendet. Känner du till om det är så?”

Och svaren utredarna fick var enstämmiga: ”Som jag såg det var det ett väldigt djupt, emotionellt engagemang. Hon kände nog ett visst ansvar för Angela – hon ville att det skulle gå väl för henne”… ”Anna har känt ett starkt, starkt ansvar, och känslor för Angela, som ju är en otroligt utsatt person…”Anna är en mycket känslosam och varm person och jag vet ju att hon verkligen har känt för Angela och velat finnas till där för henne”.

I förhören med Anna Lindstedt själv uppehöll sig utredarna envist vid hur det starka engagemanget påverkat henne i hennes roll som ambassadör. Lindstedt förstod inte riktigt vart utredarna ville komma men var öppen med att hon känt ett stort ansvar för Gui Minhai och hans dotter – inte bara som ambassadör utan också som medmänniska. Att lyssna på Angela Gui var viktigt på flera plan, menade Lindstedt: ”Jag tyckte det var viktigt att vi hade en bra relation med henne [Angela Gui], det var viktigt för Sverige. Det var viktigt för henne som person men det var viktigt för Sverige också. Och det är klart jag är människa, det påverkade en rent mänskligt”.

Det kan te sig märkligt, att en människas engagemang och medkänsla skulle vara misskrediterande.

Ja, det var viktigt för Angela Gui att ha täta kontakter med Anna Lindstedt. Angela berättade själv för utredarna att när Anna Lindstedt skulle tillträda som ambassadör i Peking hade Angela träffat henne och bett att de båda skulle ha tät kontakt.

Frågan om Lindstedts personliga engagemang är central för utredarna. De ägnar mycket tid åt att styrka och bevisa just detta engagemang. Det kan te sig märkligt, att en människas engagemang och medkänsla skulle vara misskrediterande. Men det finns en logik i utredarnas iver på den här punkten.

Ambassadörer är självständiga myndighetschefer med mycket långtgående mandat. Det ska mycket till för att en ambassadör ska anses ha överträtt sin behörighet. Det skulle kunna ske men handlar i så fall om flagranta och allvarliga avsteg från givna instruktioner eller från regeringens uttalade politiska linje.

Åklagaren menar att det är just ett sådant avsteg som Lindstedt gjort sig skyldig till. Hon har varit så personligt engagerad i Gui Minhai-fallet att hon frångått de instruktioner som UD givit henne i ärendet. Nämligen att ”sänka engagemangsnivån” och att inte ha kontakt med Angela Gui.

Nu är det emellertid så att några konkreta sådana instruktioner inte finns dokumenterade. Den enda handling som möjligen, med god vilja, skulle kunna likna en instruktion rörande kontakter med anhöriga är det här mailet: ”?KC [Enheten för konsulära och civilrättsliga ärenden] har ??etablerat samband med dottern Angela och e?ventu?ella informationsbehov?i endera riktning fortsä?tter  i den kanalen”. (Jon Åström Gröndahl den 5 juli 2018)

Jag tror att de flesta som läser mailet undrar hur man kan komma på idén att åberopa detta som bevis både för att Lindstedt instruerats att ”sänka engagemangsnivån” och för att Lindstedt inte ska ha kontakt med Angela Gui.

Åklagaren anser emellertid att det är just så man måste tolka mailet. Också dåvarande kabinettssekreterare Annika Söder menar att mailet bör tolkas så. Hon menar att mailet var skrivet på ”UD-språk” och på UD-språk betyder orden: ”Du[Anna Lindstedt] ska inte fortsätta ha kontakt med Angela” (Förhör 2019-03-28)

UD-språk eller ej – Anna Lindstedt uppfattade inte mailet på det sätt som åklagaren och kabinettssekreteraren gör. Hon fortsatte alltså att ha täta kontakter med Angela Gui och – vilket framgår av flera mail som citeras i förundersökningsprotokollet – hon informerade tjänstemän på UD om dessa kontakter. En av dessa tjänstemän var just Annika Söder. Varken Söder eller någon annan tjänsteman på UD hörde av sig till Lindstedt för att protestera.

Våren 2018 beslutade UD att förflytta Anna Lindstedt från Peking, trots att förordnandet inte gått ut. Enligt åklagaren visar det att man på UD var missnöjd med Lindstedt. Hennes engagemang skulle ha tagit sig sådana uttryck att det övergått i egenmäktighet.

Det är riktigt att det fanns personer på UD som tänkte på det sättet. Men bilden är långt ifrån entydig. Till exempel fick Lindstedt själv aldrig höra att förflyttningen skulle bero på hennes engagemang för Gui Minhai och hans dotter. UD:s personalchef nämner inte den omständigheten när Lindstedt informeras om förflyttningen. Det här vet åklagaren.

Utredarna höll två förhör med UD:s personalchef Lena Nordström. Nordström tillfrågas om Lindstedts förtida förflyttning från Peking har att göra med Gui Minhai-ärendet. Nordström svarar att hon inte vet men att det kan ha funnits en viss form av kritik inbäddad i beslutet. Samtidigt, upplyste hon, är det inte ovanligt att man förflyttas i förtid. Och vad gäller Lindstedt så är hon en ”mycket kapabel förhandlare” som behövdes som Sveriges ambassadör vid genomförandet av Agenda-2030 (Förhör 2019-03-06)

Lena Nordström hade gjort anteckningar när hon – på uppdrag av Annika Söder – skulle tala med Lindstedt om den förtida förflyttningen. Vid förhöret läste Nordström upp vad hon sagt till Lindstedt: ”Konsulära ärendet [Gui Minhai-ärendet]: Har gjort ett mycket bra arbete under pressade omständigheter, kontakten med de anhöriga – särskilt dottern – har gjort allt (och lite mer) än det som kan förväntas. Det i sin tur påverkar din tjänstbarhet (vet inte hur mycket du känt dig personligen utsatt) men…- Du har gjort allt du kunnat! Du har varit utsatt för mycket svår press på alla plan! Dina insatser är mycket uppskattade hemma”(Förhör  2019-04-16).

Nordström talar alltså om Lindstedts tjänstbarhet. Vad kan det betyda?

Tja, det kan ju betyda lite av varje. Men jag tror att Anna Lindstedt själv var på rätt spår när hon befarade att Kina skulle uppfatta hennes förflyttning som en propagandaseger. Lindstedt menade att man inte borde lägga sig platt för kineserna.

Åklagren menar att beslutet om förflyttning sårade Lindstedt så till den grad att hon ville hitta ett sätt att ge igen.

Förflyttningen tog Lindstedt på sängen. Att hon ställde sig frågande är lätt att förstå. Hon blev både ledsen och upprörd. Vem skulle inte känt så! Ja, inte åklagaren uppenbarligen. Han menar att beslutet om förflyttning sårade Lindstedt så till den grad att hon ville hitta ett sätt att ge igen.  ”Stukad av att ha misslyckats med sitt uppdrag i Peking” bestämde hon – detta enligt åklagaren – att bakom ryggen på UD och utanför sitt uppdrag se till att Angela Gui kom överens med representanter för Kina om villkoren för Gui Minhais frigivning. Lindstedt ville ”sola sig i glansen” av Gui Minhais frigivning.

Inte nog med att åklagaren här ådagalägger torftiga kunskaper i psykologi, han passerar också de anständighetens gränser som bör hållas i en utredning och i en rättssal.

Ett vittne ska uttala sig om skeenden, iakttagelser och faktiska omständigheter. Vittnet ska inte spekulera eller göra psykologiska analyser. Förhörsledare ska därför undvika frågor som lockar vittnet att lufta sina åsikter eller komma med egna analyser.

Den här regeln ska förstås hållas i alla utredningar. Men ibland är det alldeles särskilt viktigt att utredare och vittnen inte inlåter sig på åsikter och tyckanden. Så är fallet när vittnena kan tänkas ha intresse eller vinning av att torgföra vissa åsikter eller analyser. I målet mot Lindstedt är det tveklöst så att UD har ett intresse av att skylla ifrån sig. Ändå ställer utredarna ofta frågor som mer eller mindre uppmanar den förhörda personen att uttrycka sitt personliga tyckande. Och ofta uppmuntras eller åtminstone tillåts vittnet att göra helt egna bedömningar av Lindstedts agerande.

När chefen för UD:s konsulära enhet Jon Åström Gröndahl förhördes kom han med flera egna reflexioner. Bland annat levererade han ett slags psykologisk analys kring Anna Lindstedts egenmäktighet: ”Jag tror det finns ett mått av revanschism i ärendet – att visa för Stockholm att hon kan lösa [det här väldigt plågsamma konsulära ärendet – inte minst för henne själv] och att det var fel att be henne komma hem tidigare” (Förhör 2019-02-26)

Det är lätt att se varifrån åklagaren hämtade sina ovan återgivna resonemang om Lindstedts lust att ge igen och att ”sola sig i glansen”.

När kabinettssekreterare Annika Söder förhördes frågade utredarna gång efter annan efter Söders åsikter. De ville t.ex veta ”på vilket sätt Anna Lindstedt agerat felaktigt enligt UD:s uppfattning”.

Det är oriktigt att hänvisa till ”instruktioner” eftersom inga sådana instruktioner fanns.

Annika Söder gav sig glatt och frejdigt in på en regelrätt straffrättslig prövning av Lindstedts agerande: ”Om man tittar på den lagparagraf som ni arbetar utifrån så finns det ju ett egenmäktighetsrekvisit. Det framstår för mig som väldigt tydligt att det här är egenmäktigt eftersom att det inte fanns i hennes rörelseutrymme, inte i våra instruktioner och inte heller en förfrågan eller upplysning till oss om att det här skulle hända”.

Söder tillvitar alltså Lindstedt ett allvarligt brott. Till råga på allt grundas Söders anklagelser på uppgifter som till stor del är oriktiga: Det är oriktigt att säga att vad Lindstedt gjorde inte skulle ha funnits i hennes ”rörelseutrymme”. Det är oriktigt att hänvisa till ”instruktioner” eftersom inga sådana instruktioner fanns. Och hade de funnits kunde Lindstedt ändå haft behörighet att handla som hon gjorde. Det är oriktigt att hävda att Lindstedt inte skulle ha upplyst UD om mötet där Angela skulle vara med. Hon gjorde det i en lägesrapport den 18 januari 2019. I rapporten, som skickades till så gott som alla tjänstemän högst upp i UD:s hierarki berättade Lindstedt bland annat följande:

• att hon träffat en inflytelserik forsknings- och näringslivsmagnat, Liu, som var bekymrad över de försämrade svensk-kinesiska relationerna
• att Lindstedt påpekat för honom att ett fullt återställt läge [i relationerna] implicerar ett frisläppande av Gui Minhai
• att Liu hade sagt att han skulle använda sina kontakter i partiet för att ”plädera för ett snart frisläppande” av Gui Minhai
• att Liu hade ”bestämt sig för att erbjuda Angela Gui någon form av anställningsförhållande” och bett Lindstedt att ”facilitera ett möte”
• att Angela Gui tackat ja till ett möte med Liu
• att Liu ville ”etablera ett utbyte” med svenska sinologer såsom Cecilia Lindqvist och Torbjörn Lodé.

Kabinettssekreterare Annika Söders brottsanklagelse mot Lindstedt, hennes tvärsäkra fastställande att Lindstedts agerande uppfyller egenmäktighetsrekvisitet i brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet, har otvivelaktigt spelat roll för åtalet. Det är märkligt att det fått passera. Men det är inte för sent att vi ställer  frågan: Vad för slags rättssyn har vi när UD:s högsta ämbetsman och utrikesministerns högra hand mitt i en brottsutredning uttalar sig tvärsäkert om den misstänktes skuld?

Gång på gång ser vi detta samspel mellan medier och brottmålsutredare.

Det finns mycket annat som inte borde ha passerat. Mediernas förhållningssätt och roll nämnde jag i början. Gång på gång ser vi detta samspel mellan medier och brottmålsutredare. I resningsfall kan medierna ”biträda” försvaret. Vid brottsutredningar och åtal alltid åklagaren.

I stämningsansökan mot Lindstedt redogör åklagaren för den bevisning som åberopas till stöd för åtalet. Där finns vittnena, där finns analysen av Totalförsvarets forskningsinstitut och där finns ett DN-reportage: ”Miljardären som skulle få Gui Minhai fri” (2019-02-22).

Åklagaren åberopar DN-reportaget ”till styrkande av att det inträffade inneburit fara för Sveriges fredliga förhållande till främmande makt”.

Bakom reportaget står tre journalister. Texten handlar så gott som enbart om vad som försiggått och avhandlats under det beramade mötet på hotell Sheraton. Ingen av de tre journalisterna var med på mötet eller på middagen som gavs i anslutning till mötet. Men reportaget är skrivet så att läsaren får intrycket att artikelförfattarna faktiskt var där. Då och då inflikas visserligen ”enligt DN:s källa…säger en källa till DN”. ”Det är torsdag eftermiddag den 24 februari 2019 i Stockholm. I ett låst rum på Sheratons hotel andra våning sitter Sveriges ambassadör i Peking Anna Lindstedt. Hon serverar vatten, hämtar mat och konverserar…I en limegrön soffa sitter Angela Gui…Inne på Sheraton skryter Kevin Liu, enligt DN:s källor, om sin förmögenhet…Plötsligt tog John Meewella ganska bryskt fram sin stora telefon. Jag så?g att det stod Adler i displayen, s?å sa John till Anna: det ?är Niclas, han vill prata med dig, s?äger en kä?lla till DN…Med ?är också?en yngre kvinna som jobbar fö?r Kevin Liu. Enligt DN:s k?älla ?är det samma person som kontaktar Angela Gui på?l?ördag morgon, n?är hon ä?r på?vä?g tillbaka till London. Hon vill försäkra sig om att Angela Gui håller tyst om mötet…”.

Så är stilen i reportaget. Och åtminstone jag undrar: Vad får en åklagare att åberopa en artikel av den arten som ”styrkande av att det inträffade inneburit fara för Sveriges fredliga förhållande till främmande makt”?

Mycket stämmer inte i reportaget. Skvaller har blivit ”fakta” i artikelns faktaruta. Åklagaren vet det. Så varför ta med artikeln i förundersökningsprotokollet?

Dessvärre har det blivit allt vanligare att åklagare stödjer sig på tidningsartiklar och uppgifter i media. Det är oroväckande.

Det finns många oklarheter och rena motsägelser i utredningen. Den måste betraktas som sorgligt bristfällig. Någon grund för en fällande dom eller ens för åtal finns inte. Åtalet är obefogat. Jag ser det som självklart att Anna Lindstedt frias.

***

Uppdatering:

Annika Söder har replikerat på denna essä. Denna replik återfinns här.

Jesús Alcalá har besvarat repliken. Denna slutreplik återfinns här.

Följ Arena Essä på Facebook