Ägande Är lösningen på samhällets återkommande kriser en mer närvarande diskussion om företagsägande? Det menar Patrik Witkowsky som hämtar inspiration i ett anförande för hundra år sedan.
Det sägs att många blir religiösa under kriser. Mindre har däremot sagts om alla dem som tappar sin tro under kriser. Även de mest bokstavstroende marknadsanhängarna ropar i dessa Corona-tider efter staten, hela staten och inget annat än staten. Sällan har ett så starkt bevis lagts fram för påståendet att vi lever i ett system med privata vinster och socialiserade risker.
Den historiska strypningen av efterfrågan har inneburit torrlagda inkomstströmmar för många företag. För att undvika massuppsägningar och en landsomfattande konkursvåg är det därför nödvändigt med snabba och kraftfulla åtgärder. Som ekonomerna Emmanuel Saez och Gabriel Zucman påpekat behövs framförallt finanspolitik för att hålla efterfrågan uppe, snarare än massa nyprintade krediter som de redan högt belånade företagen måste betala av senare.
Samtidigt är det viktigt i kristider att också analysera varför våra ekonomier är så sårbara för en ”force majeure” som covid-19 och diskutera vilka åtgärder som kan vidtas för att öka resistensen framöver. En sådan analys leder snabbt in på frågor om hållbarheten i globala produktionskedjor, slimmad välfärd, den frikostiga penningpolitiken och vårt resande kors och tvärs över planeten. Jag skulle emellertid vilja lyfta en annan fråga. Nämligen om hur våra företag ägs och styrs.
För vägledning i detta spörsmål skulle jag vilja gå tillbaka i historien och berätta om en idag nästan helt okänd man vid namn Harry von Eckermann. Han föddes i Stockholm 1886 och var son till marinofficeren Wilhelm von Eckermann och grevinnan Ebba von Eckermann, född von Hallwyl.
Han tog ingenjörsexamen vid KTH och blev så småningom sågverksdirektör i Ljusne-Woxna AB. Han var på många sätt en för 1900-talets början tidstypisk kapitalist. Han varnade för socialismens faror, lovordade industrins utveckling och såg näringsfrihet och privat egendom som samhällets mest grundläggande hörnstenar.
Samtidigt oroade han sig för kapitalismens tillkortakommanden. Systemet hade sedan sin födelse plågats av svåra barnsjukdomar. Framförallt var ägandet — makten och vinsterna — skevt fördelat. Det ledde till en oengagerad arbetskraft. På senare tid hade dessutom kapitalisterna i allt högre grad ägnat sig åt att bara köpa och sälja aktier på börsen. Sådan ”spekulation” ledde till att priserna på aktier blev föremål för oregelbundna och nyckfulla rörelser, något som hämmade industrins utveckling.
För ganska precis 100 år sedan höll Eckermann en föreläsning inför det Fosterländska Ungdomsförbundet i Jämtland. Det var kris i Sverige — precis som nu. Arbetslösheten hade skjutit upp kraftigt efter första världskrigets slut och arbetarrörelsen ställde krav på en ”demokratisering” av ekonomin. Eckermann varnade för att ”statsmakterna och en oskolad folkvilja under trycket av den allmänna känslan att något måste göras” riskerade att ”demokratisera galet”. Därför behövde ”industriens ledare [stiga] fram ur vår opolitiska avskildhet” och ”söka angiva vägen”.
När Eckermann talade om det nyligen ”katastrofartade fallet av de huvudlöst uppjobbade aktievärdena” kunde han lika gärna ha talat om 2020.
Det var knappast tonerna från en arbetarförfattare som klingade i Eckermanns förebud. Han diskuterade sedan med en påfallande detaljrikedom de försök som gjorts med diverse vinstandelssystem i utlandet. Han såg dock sådana experiment som otillräckliga för att skapa ett hållbart och ansvarigt näringsliv. Det behövdes mer djupgående förändringar. ”Den lösning av problemet, jag tänkt mig … innebär kort sagt intet annat, än att äganderätten till ett företag successivt övergår till dem, som arbetar i företaget”.
Det hela kunde realiseras genom att varje anställd höll tillbaka sin lön med några procent och att de pengarna överfördes till en personalfond som vid årets slut köpte aktier i bolaget. Det skulle inte bara öka engagemanget bland landets arbetare. Det skulle också tämja den framväxande spekulationsekonomin eftersom de demokratiska företagen inte längre kunde köpas och säljas av investerare i jakt på snabba klipp.
När Eckermann talade om det nyligen ”katastrofartade fallet av de huvudlöst uppjobbade aktievärdena” kunde han lika gärna ha talat om 2020. På några veckor har drygt en tredjedel av värdet på Stockholmsbörsens OMX-index utraderats. Fallet har förvisso ”naturliga” rötter, men det är den nu globala spekulationsekonomin som omvandlat en biologisk kris till en potentiell finansiell härdsmälta. Världens centralbanker står villrådiga.
Eckermann ville också befria samhällsekonomin från de överdrivna vinstutdelningar och svaga likviditet som präglade många företag. Även här finns paralleller till 2020. Företagssektorn är idag högt belånad. Det förefaller primärt vara en produkt av den bedrivna lågräntepolitiken, vilket gör det billigt att låna, men också av ett alltför snävt fokus på kortsiktiga vinster. Empirisk forskning har visat att personalägda företag inte bara är mer produktiva än konventionella företag, de är också betydligt bättre på att hantera kriser, med färre konkurser och färre uppsägningar. Ägandet spelar alltså roll.
När staten nu kliver in för att rädda både börs och bolag bör folket ställa en del motkrav i syfte att tygla spekulationsekonomin och främja ett långsiktigt tänkande. Här är ett utbyggt personalägande en utmärkt dellösning. Eftersom de anställda sällan vill flytta sina arbeten till låglöneländer är det också ett sätt att bevara jobb i landet. Något som är avgörande om vi ska kunna återuppbygga en inhemsk produktion av livsviktiga varor i post-corona-världen.
Ett folkligt motkrav skulle således kunna vara att onoterade företag (över exempelvis 25 anställda) som tagit del av stödåtgärderna måste emittera aktier till en personalfond — liknande den som finns på Handelsbanken — när tillväxten åter tar fart. Nyemitteringar av aktier påverkar inte företagens kassaflöden, det späder bara ut aktierna. För att minimera administrationskostnader kan staten hjälpa företagen genom ett antal regionala centrum, liknande de som Kristdemokraterna föreslagit i sin senaste budgetmotion.
Ett alternativ för större börsbolag är att helt enkelt göra om (de snart kanske kraftigt värdesänkta) aktierna till obligationer. De anställda blir ekonomiska medborgare med rösträtt på årsstämman. Det låter kanske radikalt men vem har egentligen skäl att klaga? Aktierna är redan idag utspridda på mängder av små händer, ofta fondförvaltare i länder långa borta, utan något som helst intresse att ta ett aktivt eller långsiktigt ägaransvar. Obligationsägarna kommer fortfarande få avkastning på sitt kapital, bara att de befrias från den ägarbörda de ändå inte vill bära.
Harry von Eckermann var inte den enda näringslivstoppen med dessa tankar. I Tyskland förespråkades de av AEG-direktören Walther Rathenau och i USA av Owen D. Young, grundaren till Radio Corporation of America. Hade Eckermann och hans likasinnade lyckats övertyga sina kapitalägande kamrater att demokratisera industrin hade möjligen börskraschen på Wall Street 1929, med efterföljande depression och världskrig, kunnat undvikas. Vi har nu sett världsekonomin kollapsa två gånger inom loppet av 12 år. Hur vi undviker nästa borde vara en lika viktig fråga som hur vi reser oss ur den rådande.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
