Litteratur På senare år har författaren Maria Sandel fått en renässans. Inte bara ses hon som den första helgjutna arbetarförfattaren, utan också som en pionjär inom den journalistiskt färgade romankonsten. Rasmus Landström visar hur hennes författarskap ger viktiga nycklar till dagens arbetarlitteratur.
Det finns en märklig paradox i termen ”proletärförfattare”. I litteraturhistoriska sammanhang fick den sitt genombrott runt 1910, trots att den myntades 1903 av Hjalmar Branting. Men ”proletärlitteratur” hade vid det laget funnits i flera årtionden. I tidningar som Social-Demokraten och Arbetet hade arbetare publicerat bruksdikter, med ett tydligt klasskampsbudskap. Vissa av dem är kända än idag: ”Arbetets söner” av korkskäraren Henrik Menander sjungs fortfarande inom socialdemokratiska kretsar. Ändå är det inte denna – renodlade arbetarlitteratur – som vi syftar på när vi talar om proletärförfattarna.
En förklaring är den så kallade storstrejken. 1909 skedde det stora nederlaget och i spåren av det förlorade LO två tredjedelar av sina medlemmar. Denna katastrof ändrade förutsättningarna för organisationsarbetet inom socialdemokratin. Företrädare insåg att den konfrontativa klasskampen spelat ut sin roll och att ett mera långsiktigt bildningsarbete var nödvändigt. Som en konsekvens av detta bildades ABF och Tidens förlag 1912, studiecirklar och folkbibliotek spreds som en löpeld över hela landet. På litteraturens område minskade de didaktiska dikterna kraftigt, i enlighet med de nya klasskampsstrategierna. Istället började man söka efter individer, representativa för sin klass. Och de skulle helst skriva estetiskt medveten prosa. Paradoxen är alltså att i samma stund som man började tala om ”proletärlitteratur” så försvann de mera renodlade arbetarförfattarna, och ersattes av ett slags författar-proletärer.
En typisk person i sammanhanget är Maria Sandel (1870–1927). Hon började skriva efter att ha jobbat några år som hushållerska i USA och inledde sin författarbana på 1890-talet, med korta kampdikter i den socialdemokratiska pressen. Men under 1900-talet kom hon i kontakt med radikala borgerliga feminister som övertalade henne att testa prosa. 1904 debuterade hon som prosaförfattare med novellen Min gata i Social-Demokraten och 1908 publicerades hennes debutbok, novellsamlingen Vid svältgränsen. På baksidan beskrev Cecilia Milow från nätverket Tolfterna den exceptionella debutanten: ”[…] en författarinna, själv fattig arbeterska, som tum för tum tillkämpat sig sina kunskaper och sin bildning”. Med detta var autodidakten född.
Maria Sandel är en djupt fascinerande person. Hon föddes 1870 på Kungsholmen i Stockholm och bortsett från åren i Amerika så levde hon där fram till sin död 1927. Större delen av sitt liv bodde hon i en nödbostad och i hennes barack fanns det 40 hushåll. Bland dem existerade endast en fungerande familjefar. I detta stora kvinnokollektiv – fyllt av Working poors – fick Sandel sina första erfarenheter av den sociala världen. Att männen stack från sina familjer när de inte klarade försörjningsbördan var regel, vilket gjorde att hon senare skulle framställa ansvarslösa karlslokar i mycket negativ dager.
Under större delen av sitt liv jobbade Sandel som trickåstickerska i hemmet för en mycket låg lön. Idag tror vi ofta att industriarbetet varit ett uteslutande manligt yrke, men runt 1890 var en tredjedel av industriarbetarna kvinnor. Deras organisationsgrad var extremt låg, endast 2,5 procent var med i LO, och de hade därför nästan inga sociala rättigheter. Vad en ensamstående mamma med en stor försörjningsbörda fick göra säger sig självt: de fick gå ut på gatan.
Maria Sandel blev hörselskadad i 30-års åldern och senare i livet fick hon också kraftigt nedsatt syn. Barnen på Kungsholmen var rädda för henne, de kallade henne ”Dövan” och rummet hon bodde i för ”Spökrummet”. Dessutom var hon oerhört blyg.
För Sandels del började karriären som skribent i arbetarpressen, där hon skrev högstämda ideologiska kampdikter. En som kan ha bidragit till att hon vågade var Ellen Key – liberal folkbildare med en dragning till socialismen – som tidigt tog henne under sina vingar. 1904 var Sandel med och grundade den socialdemokratiska kvinnotidningen Morgonbris – där Key medarbetade – och 1908 debuterade hon som sagt, på Gebers förlag med novellsamlingen Vid svältgränsen. Året efter kom romanen Familjen Vinge som idag räknas som den första riktiga arbetarromanen. Fram till ganska nyligen sågs Martin Kochs Ellen från 1911 som den första vilket är ett exempel på hur arbetarlitteraturens kvinnor osynliggjorts i historieskrivningen.
Sandel skrev två novellsamlingar och fyra romaner under sitt liv. Hon var först och främst novellist och kompositionerna i hennes romaner är alltid löst sammansatt. Detta fick hon mycket kritik för, till och med av en sympatiskt inställd socialdemokratisk kritiker som Erik Hedén. Idag har hon dock fått en viss upprättelse för sina kompositioner. Forskare och kritiker har uppmärksammat att hennes böcker är ett slags kollektivromaner där kapitlen fungerar som rum, med dörrarna öppna emellan.
I Familjen Vinge är kapitlen relativt fristående och växlar mellan miljöer som hemmet, fabriken och gatstumpen. Det är en samling disparata scener som binds ihop av en ramberättelse, där en arbetarfamilj från Kungsholmen står i centrum. Där finns ”morsan” som sliter ont och stoppar strumpor hela kvällarna, maken som bjuder hela sitt arbetslag på pannkakor trots att familjen knappt har råd att äta själva, dottern Dina som alltid kommer hem utmattad med ulltappar i håret efter arbetet, sonen Torsten som är kär i en lösaktig ”yrhätta” etcetera. Men ramhandlingen är egentligen inte så viktig. Inte heller är det originaliteten i personporträtten som är styrkan hos Sandel. Hur ska vi då läsa henne?
Här kan vi ta hjälp av nyutkomna böcker. På senare år har det – lite oväntat – uppstått ett stort intresse för Sandels författarskap. Bland annat fick hon ett eget litteratursällskap 2011, flera böcker har kommit i nyutgåvor och Beata Agrell – den främsta experten på tidig arbetarlitteratur – har publicerat monografin Maria Sandel och folkbildningen. Dessutom kommer forskningsantologin Arbetarförfattaren i dagarna, där inte mindre än fyra bidrag kretsar kring Sandels författarskap. Det är glädjande eftersom Sandels ställning som pionjär inom arbetarlitteraturen länge varit undanskymd i litteraturhistorien.
För att förstå Sandels betydelse – och i förlängningen hela den tidiga arbetarlitteraturen – måste vi ställa in läsarten på ett annat sätt än vi är vana vid. När vi läser romaner idag så är vi ofta upptagna vid att hitta det originella. Läser vi äldre böcker letar vi efter det som på ett litterärt plan ansågs nyskapande när boken skrevs. Detta är en modernistisk förståelse av litteratur och ofta är den relevant. Det är till exempel helt avgörande att man förstår hur nyskapande berättarmetoden, kallad stream of consciousness, var i James Joyce och Virginia Woolfs böcker. Men, när vi ska försöka begripa böcker som är skrivna utanför eller i opposition till det modernistiska projektet så blir läsarten begränsande. Till exempel när man läser brukslitteratur, det vill säga böcker som är skrivna för att uppfylla ett praktiskt syfte. I sådana skrifter försöker författarna sällan vara originella – poängen kan istället vara att få läsaren att begrunda saker. Och Sandels böcker är i någon bemärkelse brukslitteratur.
I essän Klassgränser, kulturblandning och nya läsarter har Agrell visat hur en icke-modernistisk läsning av Sandel skulle kunna se ut. Det första hon menar att vi bör göra är att lägga bort ”presentismen”. Alltså, sluta leta efter nyhetsvärdet i det vi läser. Istället bör vi undersöka vilka frågor dessa texter en gång var ett svar på. Och vilka frågor de svarar på idag. Läst på detta sätt öppnar sig Familjen Vinge: den syftar till att vrida och vända på de problem som stadens proletariat utsattes för. Det handlar om fabriksarbetets faror, arbetslöshet, lungsot, trångboddhet, alkoholism, prostitution och könssjukdomar. Agrell har vidare föreslagit att vi bör läsa böcker som ”Familjen Vinge” som en sorts andaktslitteratur.
Andaktslitteraturen, skriver Agrell, gick ut på att läsarna skulle begrunda händelserna och på så sätt bli medvetna om Kristus i hans ställföreträdande lidande. Man skulle ”gömma det lästa i sitt inre” så att man sedan kunde tillämpa det på sitt eget liv. Sandel använde sådana andaktstekniker fast hos henne var det inte Kristus öde man skulle begrunda, utan ”arbetarklassen som var offret på kapitalets altare”. I Familjen Vinge är det dottern Dina som får spela den rollen. Hon sliter ryggen av sig på spinneriet och dör i lungsot som hon fått i arbetet. När modern sedan ska begrava henne får hon sätta lakan, örngott och handdukar i pant för att klara kostnaderna. Det är en drabbande skildring och man måste vara ganska hårdhudad för att inte bli berörd av den. Och så var det ofta i andaktslitteraturen: man använde drastiska exempel.
I den modernistiska traditionen, fortsätter Agrell, så tänker man att estetiken har ett egenvärde, frikopplat från varje bruksfunktion.Och det här är en kungstanke än idag: litteraturens värde är meta-litteraturen. Den arbetarlitteratur som Sandel skrev däremot, går ut på att reflektionen sker utanför konsten. Det estetiska var så att säga inte texternas huvudpoäng, utan snarare det klassmedvetande de var tänkta att väcka. Detta betyder inte att Sandel ansåg att konstnärliga element var oväsentliga. I hennes böcker finns expressionistiska inslag i skildringen av gatuvimlet och fabrikslokalerna. Vissa forskare – som Ola Holmgren – har hävdat att hennes expressionistiska grepp var förutsättningen för att gestalta det framväxande Folkrörelsesverige. Men de är så att säga underordnade en funktion och det bör man ha i åtanke när man läser Maria Sandels romaner.
Läsarten sätter dock inte bara vår modernistiska förståelse, utan även arbetarlitteraturen i blixtbelysning. Eftersom Sandel idag betraktas som den första helgjutna proletärförfattaren kan vi finna flera av traditionens grundpremisser i hennes romaner. Detta gör att frågan uppstår: hur ska de egentligen art-bestämmas? Kampdiktning – som publicerats i arbetarpressen i slutet av 1800-talet – var de inte.
Men romanerna var inte heller skönlitteratur i snäv estetisk mening. Snarare något slags mellanting: en estetiskt medveten brukslitteratur, tänkt att väcka eftertanke som en del i arbetarrörelsens bildningskamp. Nytt och gammalt blandades: wallraffande, expressionism och exempelpedagogik användes för experiment med realismen. Men målet var alltid att väcka engagerad reflektion på politikens och moralens område. Detta är fortfarande kontroversiellt i delar av kulturvärlden. Visst kan man köpa Sandels politiska motiv, hennes skildringar av prostitution och barnamord. Men det faktum att hon ställer tendensen i jämnhöjd med – eller rentav ovanför – estetiken är betydligt mera svårsmält. Än idag sägs det emellanåt att Sandel var ”sentimental” och att hennes budskap är ”övertydligt”.
Detta tror jag är särskilt relevant att fundera kring idag, när arbetarlitteraturen upplever en renässans. Sedan mitten av 00-talet har en ny generation författare äntrat barrikaden och liksom Sandel är det den samtida arbetarklassens livsomständigheter som står i centrum. Flera av verken har blivit ett slags moderna klassiker: Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Kristian Lundbergs Yarden och Johan Jönsons Efter arbetsschema.
De har samtliga fått mycket uppskattande recensioner för sina estetiska kvaliteter, men ämnena som böckerna vill väcka politisk medvetenhet kring har det talats ganska lite om. Åsa Linderborgs bok har hyllats som en drabbande barndomsskildring om en snäll men otillräcklig fader, men att det också är en idéroman om skötsamhetsidealet inom arbetarklassen har få analyserat. Ett annat exempel är Johan Jönsons diktsamlingar, vars collage- och sprawltekniker har undersökts på bredden och tvären. Däremot har den arbetarkonservatism som poesin gestaltar knappt fått någon uppmärksamhet (med undantag för den kortlivade klasshatsdebatten 2012). Detta är problematiskt eftersom arbetarlitteraturen, med Agrells ord, än idag påverkas av sitt ursprung som redskap i klasskampen. Här kan Sandel lära oss att det gäller att ställa in läsarten rätt när man tar sig an arbetarförfattarna – igår som idag
***
Missa inte Dagens Arenas bokpodd Kompisar från förr, där vi läser bortglömda verk, försöker förstå deras samtid och hur de kan läsas i nutid. Finns där våra poddar finns!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
