Downton Abbey är en fristad

Samtiden Downton Abbey triumferade över prestationssamhällets krav och erbjöd lek, skönhet och framförallt underhållning. Det gjorde serien till en oas i dagens människoförbättrande och produktiva samhälle, skriver Britta Högberg som utifrån Buyng-Chul Hans filosofi och tv-serien Downton Abbey analyserar vår samtid. 

Subjektivitet och objektivitet, sedan länge varandras belackare. Medan objektivitet förknippas med rationalitet, opartiskhet och mätbarhet ses subjektivitet som partisk, irrationell och fördomsfull. Distinktionen är lika typisk för vår tid som den är missvisande. Subjektivitet är benämningen på det som formas i skärningspunkten mellan kropp, psyke och samhälle. Subjektivitet handlar med andra ord om vårt unika varande i världen, och den har sysselsatt människan sedan Platons dagar. Subjektiviteten föregår objektiviteten. Den gör oss till personer. I dagens verktygssamhälle är subjektiviteten allvarligt hotad.

Begreppet »person« omfattar alla de förmågor som tillhör en specifik människa. Till skillnad från begreppet »själv« ingår även vår juridiska och moraliska ansvarighet i det. Som personer är vi en oupplöslig del av samhället. Personer formar samhällen och samhällen formar personer. Som figurationer i en evig dans.

När jag läste den svenska översättningen av Norbert Elias civilisationsteori i början av 1990-talet, cirka femtio år efter den första utgivningen, häpnade jag över att bruket av näsdukar och gafflar kunde hänga samman med feodalismens övergång till hovsamhället. Civilisationsprocessen handlar, enligt Elias, om en ökad affektkontroll. Känslor befästes, delas upp och visar sig när trösklarna för skam och obehagskänslor sjunker. Elias civilisationsteori handlar främst om kroppens disciplinering. Men själen? Hur ser själens disciplinering ut? Jag minns att jag funderade på det när jag läste boken. Nu, så här trettio år senare, anar jag svaret.

Själens disciplinering handlar om tvivel och sårbarhet. Den handlar om vår otrygghet och rädsla för att inte räcka till. Otillräckligheten tas omhand av ett skikt människoförbättrare som drar fram med sina »verktyg«. Allt negativt ska elimineras. »Tänk positivt!« ropar de, »så försvinner det onda«. Själens disciplinering består av elimineringen av allt negativt. Den gör oss stumma och dumma.

Välfärdsstatens strävan att undanröja mänskligt lidande slog bakut. I stället blev lidandet tabubelagt. Självtillräcklighetens normativa budskap kom med ett nytt påbud: allt lidande är en lärdom och kan botas med lämpliga interventioner. Lidandet togs sedan över av en marknad som fjättrade oss i offerpositioner på ett närmast perverterat sätt. Överallt finns verktygmakarna. De kallas konsulter, coacher, mentorer. Nya titlar uppfinns i all oändlighet. Minsta fnurra kräver en expert för att lösas upp. Men skenet bedrar, för i verktygens värld finns varken vän eller fiende, tvivel eller glädje. Med verktyg ska subjektiviteten tuktas och kontrolleras. Och ve den som ifrågasätter en verktygsmakare!

Mats Alvesson har beskrivit denna själens disciplinering i sin senaste bok Extra allt!. Enligt författaren är boken »en tragikomisk betraktelse över tidens tand«. Efter att ha tagit läsaren genom offerhierarkier, offerjägare, människoförbättrare, ikarossyndrom, lågt hängande frukter och bumeranger konstaterar Alvesson syrligt att vår tid domineras av en »lallande positivitet«. Jag ler igenkännande.

Det är längesedan man skickade min psykologtyp i exil. Från exilens avstånd har jag beskådat hur rädslans konformism odlats och växt sig stark. Och hur subjektiviteten marginaliserats och förtryckts. Det kom att bli en TV-serie som hämtade hem mig från exilen. Om detta har jag skrivit i boken Downton Abbey och jag. En essä om livet mellan raderna.

»Jag hoppas att folk ska få ett par timmars underhållning,« sa seriens skapare Julian Fellowes. I prestationssamhällets konvergenskultur är detta en radikal ståndpunkt.

Downton Abbey gjorde succé världen över. Dramaserien sågs av miljontals tittare i över 200 länder. På Youtube duggar klippen med de kända scenerna tätt. Där finns även intervjuer med manusförfattare, producenter och skådespelare som berättar om karaktärerna och om sitt arbete med serien. I mängder av tidningsartiklar och bloggar tolkade man allt som hände på det stora godset. Forskningen hakade på. Inom ämnesområden som historia, filosofi, kulturvetenskap och medievetenskap vänder och vrider man på fenomenet Downton Abbey. I fyra år fick man vänta på filmen. När den hade premiär i september 2019 var recensenterna överlag välvilliga. Och hoppet om ännu en film började genast spira.

Jag såg Downton Abbey i ett svep sommaren 2016, ett halvår efter att sista avsnittet sänts. Det första som slog mig var den sarkastiska uppriktigheten. Något andfådd konstaterade jag att ingen skulle våga vara så idag. Man stängde och öppnade sig för varandra. Nedlåtande sarkasmer och stor kärlek samsades i samma person. Mest påtagligt var detta hos änkenåden Violet Crawley, mästerligt gestaltad av Maggie Smith. Så annorlunda mot vår tids kränkthetskultur.

Varje tidsepok har sina sjukdomar, skriver den sydkoreanske/tyske filosofen Buyng-Chul Han i boken Trötthetssamhället. Nittonhundratalet var immunologins tidsålder. Angrepp och försvar bestämde det immunologiska handlandet, och all immunologisk teknik var ämnad att stöta bort det främmande, gott som ont. Det radikalt främmande, negativiteten, är alltid närvarande i en immunologiskt organiserad värld. Utan negativitet vet man inte vem man är och vad man vill. Gränserna är tydliga mellan innanför och utanför, mellan vän och fiende, mellan eget och främmande, mellan rätt och fel. Downton Abbey utspelades i denna tidsålder, men publiken tillhörde en annan.

På Downton Abbey var ingen den andre lik. Varje karaktär var sin egen berättelse och berättelserna vävdes samman till ett mikrokosmos. I de olika rummen ljöd resonanserna av det förflutna, det närvarande och det tillkommande. Motsatser bildades och laddades upp.Det var pampigt, det var kärvt. Gränser upprätthölls och överskreds, trösklar passerades och det nya tog plats. Det var rappt, dramatiskt, roligt, sorgligt, fånigt och ibland riktigt dåligt. Det var mänskligt. Kombinationen av skönhet, anständiga människor och fasansfulla händelser bildade en psykologisk poetik som berörde. Downton Abbey kom som en negativitet i trötthetssamhället.

Efterbildningen av livet på det engelska godset lär stämma tämligen väl med hur det var under den edwardianska epoken. Med ett undantag. Den otvungna interaktionen och den känslomässiga närheten mellan människorna hör vår tid till. Den liberala föreställningen om att mänsklig godhet blomstrar om man tar bort alla restriktioner mötte en annan människosyn, den om att det krävs yttre tvång för att människor ska uppföra sig och frodas. Två olika sätt att se på människan, det ena är det andras negativitet. På tjugohundratalet har dessa människosyner smält samman i valfrihetens positivitet. Den impregnerar minsta skrymsle av det sociala livet och invaderar det unika hos varje människa.

Downton Abbey har kritiserats för att hylla det brittiska klassamhället. En moraliserande hållning typisk i vår tid. Men enligt  Byung-Chul Han bör man se det på ett annat sätt . I boken Good entertainment argumenterar han att god underhållning befriar oss från prestationssamhällets krav. Ur de sanslösa excesserna kommer sann glädje. Överskott och överflöd frigör livet från det tvångsmässiga, och frihet från tvång är ett inslag i all god underhållning. Lyxen skapar ren munterhet, skriver Han. Och Downton Abbey är en munter negativitet att ställa mot posivitetens inverkan på oss.

Avreglering och valfrihet omvandlade nittonhundratalets disciplinsamhälle till tjugohundratalets prestationssamhälle. Disciplinsamhällets lydiga undersåtar blev prestationssamhällets lydiga »prestationssubjekt«. Prestationssubjekten, som lever efter mottot »jag kan«, använder sin frihet till att maximera de egna prestationerna. I prestationssamhället blir man sitt eget arbetsläger, påstår Han, och depressionen kommer när man inte längre räcker till. Och i ett samhälle där allt är möjligt räcker ingen till. Livet bli inget annat än arbete. Downton Abbeys excesser erbjuder en fristad.

För tjänstefolket på Downton bestod livet mest av arbete. »En aristokrat utan tjänare är inte till mer nytta för grevskapet än en glashammare« sammanfattade änkenåden Violet Crawley saken. Tjänstefolket var beroende av herrskapets lyxliv för sin försörjning; herrskapet av tjänstefolket för livets nödtorft. De var varandras negativitet. De hörde ihop. De hade olika roller i samma livsvärld.

Det var modigt gjort. Och, som sagt, oförlåtligt. Stevens fick be om ursäkt för sitt beslut i åratal, och han är för evigt förknippad med mannen som förstörde julen för det brittiska folket.

Det började med Titanics förlisning. Downton Abbeys båda arvingar följde med i djupet. På godset fanns bara tre döttrar och döttrar kunde inte ärva. Man fick leta länge, och nu stod man inför att lämna titel, förmögenhet och gods till en avlägsen släkting.

Den unge Matthew Crawley var främmande på mer än ett sätt. Han var advokat, och tillhörde medelklassen. Han var ungkarl och han ville inte ha arvet. Men han kunde inte välja. Det gick helt enkelt inte att avsäga sig det. Snart insåg han att han dessutom förväntades gifta sig med den äldsta dottern, Mary.

»Han är inte en av oss«, sade Mary när hon träffat Matthew första gången. De var varandras motsatser. Hon, en ung kvinna i aristokratin som måste gifta sig med rätt man. Han, en ung advokat från medelklassen med romantiska ideal. För henne handlade äktenskapet om status och pengar, för honom om att offra allt för den rätta.

Matthew och Mary förälskade sig förstås i varandra, men omgivningens inblandning grumlade lyckan. Deras kärlekskamp varade i åtta fiktiva år, motsvarande två säsonger. I första avsnittet av säsong tre stod bröllopet, och lyckan sken över det unga paret under hela säsongen. I sista avsnittet, julavsnittet, fick de en son. Med två arvingar var godset säkrat. Matthew hade just varit hos Mary och sett den nyfödde. Nu satt han i den öppna sportbilen. Vinden blåste i hans hår. Han jublade. Han var odödlig. Så en skranglig lastbil i bild, ett par springande fötter, en blödande Matthew vid sidan av vägen. Matthew Crawley dog julen 2012. Kontraktet hade löpt ut och Dan Stevens, som spelade honom, ville vidare i sin karriär.

Matthew och Mary var varandras motsats på flera sätt. Yttre, men också inre. I Eros agoni skriver Byung-Chul Han att Eros bara kan få fäste om den andre upplevs som en radikal negativitet.

Eros behövs om ett samhälle ska kunna reproducera sig. Därför var Matthew och Mary inte bara godsets framtid, de symboliserade också den reproducerande kraften. Ingen död gjorde tittarna så upprörda som Matthews. Ändå fanns det andra. Det gick att uthärda när yngsta dottern Sybil dog i barnsäng, Matthews fästmö Lavinia i spanska sjukan, eller när Edith fästman Michael Gregson mördades av tyska nazister. Men Matthews död var oförlåtlig.

Jag hade läst om den och förundrats över att en fiktiv karaktär kunde väcka sånt rabalder. Trots att jag var förberedd, blev jag ändå mäkta upprörd när Matthew förolyckades. Jag kunde inte sova och jag var arg på Dan Stevens. Jag tyckte han kunde ha offrat sig för Eros.

Det är något märkligt med TV-serier som varar i flera år. Karaktärer tar plats i vardagsrummet och skillnaden mellan fiktion och verklighet blir otydlig. För skådespelaren är karaktären ett jobb; för åskådaren en del av det inre livet. Skådespelaren betraktas som livegen. Dan Stevens spräckte den illusionen på självaste juldagen. Det var modigt gjort. Och, som sagt, oförlåtligt. Stevens fick be om ursäkt för sitt beslut i åratal, och han är för evigt förknippad med mannen som förstörde julen för det brittiska folket.

»Jag hade inget val«, sade manusförfattaren Julian Fellowes. Kontraktet hade löpt ut. Om kärleken mellan Mary och Matthew skulle kunna vara kvar i berättelsen måste han dödas. Deras kärlek hade överlevt många prövningar – krig, andra partners, ekonomiska problem. En skilsmässa var helt enkelt inte trovärdig. Så Fellowes såg till att Mary ärvde Matthews andel av Downton, och gjorde henne både till arvinge och godsets förvaltare. Äntligen hade hon fått sin rättmätiga plats.  Eros levde vidare i henne och därigenom kom kvinnofrigörelse och kvinnorivalitet att bli ett centralt tema under de tre följande säsongerna.

Att Julian Fellowes sedan knöt ihop säcken utan att avtäcka mellansystern Ediths manipulerande offerspel hade jag svårt att förlika mig med. Och att Mary inte fick det erkännande hon förtjänade. Mellan de båda systrarna utspelades den mörka kvinnorivaliteten, som ingen vill tala om och som har sysselsatt mig i åratal. Trots att den var uppenbar, sopades den under mattan. Detsamma gäller krafterna runt dagens politiska prinsessor. I positivitetens anda vågar ingen skärskåda dem. Och detta gagnar varken prinsessorna eller samhället.

Tv-seriens framgång kanske kom från att den var en välbehövlig negativitet i dagens trötthetssamhälle. Att den triumferade över prestationssamhällets krav och erbjöd lek och skönhet.

I århundraden har samhället reproducerat sig genom familjen. Familjen är inte bara de privata relationerna, den är – eller har varit – en institution. Familjerelationer är de enda man inte kan välja. Man får ta det som givits. Men det har skett en förskjutning. Parrelationen har kommit att ersätta familj och samhälle, skriver kultursociologen Eva Illouz i boken Därför gör kärleken ont. Parrelationen är en romantisk utopi, och som sådan passar den positiviteten som hand i handske.

Parrelationer kan ta slut när som helst. Rädsla och risk är deras nav. Och i ett samhälle där inget är omöjligt har även kärlekslivet blivit en karriär. När självet förstoras av kärlekens spegel, passar modernitetens institutioner på att strukturera hur vi bör se på oss själva. Självet ska vårdas och tas omhand. Rättmätig samhällskritik blir till symtom och självkritik. Bristande framgång i kärlekslivet betyder lägre socialt värde. Därför måste man ständigt »jobba med sig själv«.

»Han kom som en vind«…  Herr Pamuk, den turkiske diplomaten, som besökte Downton Abbey, var en man som tog vad han ville ha, och han ville ha Mary. Till en början var hon motvilligt förtjust, sedan kunde hon inte motstå hans världsvana dekadens. Katastrofen kom direkt. Herr Pamuk dog i Marys säng mitt i kärleksakten. Hennes erotiska snedsprång kom att prägla inte bara Marys liv, det fick långtgående konsekvenser för många andras också.

Försvinner negativiteten ur ett samhälle reduceras kärleken till sexualitet och njutningsformler, menar Han. Då upphör den Andre att vara något radikalt främmande, och blir i stället ett objekt för sexuell konsumtion. Många såg Herr Pamuks besök i Marys sovrum så, och menade att det var en våldtäkt. För egen del tvekade jag. »Du var ju en annans, blott lånad«… Redan som tonåring brottades jag med dubbelheten i Gullbergs dikt. »Hur kunde det vara kärlek, jag kände honom inte; det var lust Matthew« sade Mary till Matthew, när hon långt senare talade om för honom vad som hänt den där kvällen då hon ratat honom så brutalt.

I samhällen utan negativitet får Eros inget fäste. Där finns ingen erotisk erfarenhet, och erosionen av den Andre kan fortskrida obemärkt på alla livsområden. På en djupare nivå finns ett samband mellan politiska handlingar och Eros. Eros har makt över begäret, och den erotiska erfarenheten binder samman människor och samhällen. Kan vi inte älska, kan vi ej heller tänka, menar Han. Det återstår att se om #metoo frigör eller förtrycker kvinnosjälen.

»Jag hoppas att folk ska få ett par timmars underhållning,« svarade Julian Fellowes när han intervjuades om sina förhoppningar inför premiären på den nya filmen, och tillade: »underhållningsindustrin borde ägna sig åt vad den är ämnad för, att underhålla«. I prestationssamhällets konvergenskultur är detta en radikal ståndpunkt.

Vi behöver vacker och lekfull underhållning. Den ger oss motståndskraft mot trötthetssamhällets disciplinering av våra själar.

Underhållningen är numera allestädes närvarande. Upplösningen mellan producent och konsument uppmuntras, och illusionen om prosumentmakt frodas under positivitetens banér. För det handlar förstås inte om makt. Det handlar om exploateringen av livsvärldar, kärlekslängtan och misslyckanden. Verkligheten bedöms alltmer utifrån underhållningsvärdet, och på i stort sett varenda TV-kanal erbjuds program med människor som sålt sin livsvärld till underhållningsbranschen. På Youtube kan man försörja sig med att filma sitt vardagsliv och säga positiva plattityder. Och häpna över antalet följare som dessa influencers lockar till sig.

Västvärldens underhållningshistoria är en passionshistoria, menar Han. Faktum är att arbete och lek är ömsesidigt uteslutande, men idag har till och med leken underordnats produktionen. Den har spelifierats. Passionen återkom till prestationssamhället som en glädjedödare och trängde ut den rena underhållningen. Detta bör utforskas, anser Han och tar läsaren på en resa bakåt i tiden.

När man på 1700-talet började skilja mellan arbete och fritid blev underhållning ett moraliskt problem. Smärta var hälsosamt; religion var hälsosamt; moral var hälsosamt. Dygder skapade välbefinnande. Fritiden skulle fördrivas eller dödas, och vägen till bättring var en via dolorosa.

I trötthetssamhället har prestationen blivit den stora passionen, och prestationer är underhållande. Underhållningens rena meningslöshet förenas med passionens rena mening. Eller som Han sammanfattar det: dårens leende bär en kuslig likhet med homo dolorosa lidande anlete. Bakom den allestädes närvarande underhållningen döljer sig en krypande totalisering, menar Han. Nya hybrider ser ständigt dagens ljus: infotainment, edutainment och cognitainment.

Liberala kritiker hånade Downton Abbey. De bevakade den traditionella klyvningen mellan finkultur och underhållning. Som när DN meddelade att inspelningen av Downton Abbeyfilmen påbörjats, och kulturjournalisten Malin Ullgren kände sig manad att utfärda en passionerad varningstext. »Fetischer kan göra dig blind« skrev hon och anmodade läsaren tillbaka till via dolorosa. Själv grämde hon sig över att hon låtit sig luras från den rätta vägen, och hade nu kommit till insikt om att serien bara var en välproducerad såpa som saknade all psykologisk och dramatisk komplexitet.

Downton Abbey nominerades trots allt till mer än två hundra prestigefyllda priser och kammade hem ett femtiotal av dem. Något var det som gav resonans i prisutdelare och tv-publik. Kanske handlade det om att TV-serien kom som en välbehövlig negativitet i dagens trötthetssamhälle. Att den triumferade över prestationssamhällets krav och erbjöd lek och skönhet. Att karaktärerna behöll både självkänsla och självförtroende vad som än hände dem. Att dialogerna var porösa och tittaren kunde fylla dem med sina egna erfarenheter och berättelser. Eller var det för att Downton Abbey kommit till enbart för att underhålla?

För den som vågade sig in på slottet erbjöd Downton Abbey en oas i trötthetssamhället. Gav man sig hän landade man i det som psykoanalytikern Donald Winnicott kallar »det potentiella rummet«, övergångsområdet mellan den inre och yttre världen. Ett område där kulturens vagga står och där den psykiska hälsan växer sig stark. I själens potentiella rum är subjektiviteten fri. Där kan negativitetens skuggor röra sig fritt. Man kan glädjas och gråta utan oro. Därför behöver vi vacker och lekfull underhållning. Den ger oss motståndskraft mot trötthetssamhällets disciplinering av våra själar.