Demokrati Står Sverige pall om auktoritära krafter vill ta över? Mike Enocksson fortsätter granska hur bräcklig vår demokrati egentligen är. Och han hittar gott om sprickor i fasaden.
Under våren 2020 kunde vi se ett ökat stöd för Socialdemokraterna och statsminister Stefan Löfven. Det vittnar om att folk är benägna att samlas kring en sittande regering – som tidigare varit relativt impopulär – i händelser av kris eller hot. En regering med auktoritära värderingar skulle i en sådan position kunna se det hela som ett möjlighetsfönster för att kunna konsolidera sin makt på bekostnad av den liberala demokratin. Det händer i Polen och i Ungern, och det hände i Tyskland i början av 1930-talet. Om en regering dessutom kan fabricera en stundande kris eller hotbild och därigenom lyckas dupera folket, kortas också vägen till införandet av en auktoritär samhällsstruktur. Då behöver en regering med auktoritära böjelser inte sitta och vänta ut nästa möjlighetsfönster.De kan konstruera det själv.
Enligt undersökningar bedöms dock svenskarnas förtroende för det liberala demokratiska styrelseskicket vara starkt. I alla fall om en vill tro på vad SOM-institutet säger. 2017 gavs forskarantologin Sprickor i fasaden ut. Vad gäller folks förtroende för politiska institutioner – det vill säga riksdag, kommunstyrelser, EU-parlamentet och de politiska partierna – kan vi utläsa att det minskat något sedan 2010, men att förtroendet ändå var högre år 2017 än 20 år tidigare.
Liknande mönster går att utläsa kring hur nöjda svenskarna är kring hur demokratin fungerar, där tre fjärdedelar kände sig nöjda 2017. Detta var visserligen en viss minskning sedan mätningen 2014, men nivån är ändå betydligt högre än var den var 1997 då bara hälften av svenskarna var nöjda med hur den svenska demokratin fungerade.
Däremot kan vi se en viss minskning i förtroende för dagspressen 2000–2017, och vi gör det främst hos den yngre generationen (16–29 år). Dessutom har de som definierar sig som politiskt höger, oavsett ålderskategori, ett minskat förtroende i jämförelse med de som definierar sig som politiskt vänster, där förtroende för pressen istället har ökat.
Vad gäller förtroendet för radio och tv har det generellt sett varit i princip oförändrat under perioden 2000-2017, men med ett starkt undantag för den yngre generationen även här. Där har förtroendet minskat en hel del, precis som för de som definierar sig som politisk höger.
Undersökningen går vidare med att studera svenskarnas inställning till att använda tvångsmedel för att motverka hot mot Sveriges nationella säkerhet, perioden 2000-2017. Den mest märkbara förändringen är att svenskarna blivit betydligt mer positivt inställda till kameraövervakning, och det går även att se en viss ökning vad gäller post- och paketkontroller samt telefonövervakning.
Stödet för övervakning av tele- och datatrafik har bara ökat marginellt, stödet för åsiktsregistrering och mötesförbud är fortsatt mycket lågt och stödet för censur har sjunkit till än ännu lägre nivå än tidigare. Svenskarnas inställning till om invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden mättes också 2017, och där gick det att konstatera att denna inställning ökat något, och då framförallt bland personer som är 50 år och äldre.
Vad gäller rapporten från SOM-institutet indikerar den att svenska folkets inställning till demokratin ändå verkar god och stabil, men att det finns vissa tendenser att vara vaksam på. Men även om svenska folket i en överväldigande majoritet inte tvivlar kring sin övertygelse om den liberala demokratins storhet så betyder inte det att vi kan sitta säkert i båten.
Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt poängterar att demokratins vara eller icke vara knappast behöver grunda sig i vad majoriteten av vad folket vill. I länder som Italien och Tyskland var mindre än 2 % av befolkningen medlemmar i det fascistiska respektive nazistiska partierna, och i inget av länderna vann de någonsin majoritet i ett fritt och öppet demokratiskt val.
Vidare så poängterar de båda också att en folkvald demokrati sällan avvecklas genom en militärkupp, vid införandet av undantagstillstånd eller med upplösandet av konstitutionen. Istället sker nedmonteringen av demokratin av folkvalda regeringar, och eftersom det inte heller är uppenbart när gränsen väl passerats är det också svårt att kunna lyssna av varningsklockorna.
Som ett modernt exempel kring hur en ledare och ett land gick från att vara en förespråkare för liberal demokrati till illiberala demokrati är Viktor Orbán och Ungern. Redan under 1980-talet var Orbán en hängiven liberaldemokrat och så även under hans första tid som premiärminister, 1998–2002. Det var först när han återkom till makten 2010 som de auktoritära tendenserna började visa sig. Kontentan av detta är att politiker inte alltid avslöjar sina auktoritära böjelser förrän de får fritt spelrum att göra så. Det går inte heller att utesluta att folks auktoritära tendenser växer med tiden då de influeras av nya idéströmningar i samhället. Ett annat exempel är hur den hyllade självständighetskämpen Robert Mugabe avskaffade den vitdominerade regimen i Zimbabwe, men sedan utvecklade en brutal diktatur präglad av utresningar, förtryck och rasism.
Enligt Levitsky och Ziblatt finns dock fyra kriterier att vara vaksam kring när det kommer till auktoritära tendenser hos politiska ledare. Första kriteriet är när politiker förkastar de demokratiska spelreglerna, nämligen det som anses som kutym och norm kring hur en skall bete sig i utövandet av politisk makt. Det andra kriteriet är när politiker förnekar legitimiteten hos sina motståndare, när de påpekar att de egentligen är korrupta och är direkt fientligt inställda gentemot landets intressen. Det tredje kriteriet är när politiskt våld gentemot meningsmotståndare antingen tolereras, eller till och med uppmuntras. Det fjärde kriteriet handlar om en vilja i att kringskära de medborgerliga friheterna hos sina politiska motståndare och hos massmedia. Harvardprofessorerna menar att en politisk ledare som enbart uppfyller ett av dessa kriterier bör vara ett orostecken i sig.
Den odemokratiska liberalismen
I den första delen av denna granskning nämnde jag begreppet ”odemokratisk liberalism”. Det är ett begrepp som på sätt och viss funnits med länge i en svensk kontext, men i en annan tappning. Och det är begreppet ”demokratur”. Det användes, och i viss mån myntades, av den svenskte författaren Vilhelm Moberg i en debattartikel i DN 1965 där han kritiserade det nya svenska folkstyret. Inom vitmakt-miljön har man kidnappat detta begrepp, som anspelar på att Sverige har en skenbar demokrati som bara är ett folkstyre på pappret men där den politiska och ekonomiska eliten egentligen styr. Och även om just vitmaktmänniskorna inte direkt skulle vilja ersätta denna ”demokratur” med något bättre så är dock Moberg inne på något intressant i sin kritik. 53 år senare lyfter statsvetaren och författaren Yascha Mounk det i sin bok, i egenskap av ”undemocratic liberalism”. Alltså odemokratisk liberalism.
Vad som här avses är alltså ett styrelseskick, en politisk regim, där de individuella fri- och rättigheterna fortfarande värnas och upprätthålls, men där själva folkstyret – att folkets vilja omsätts till praktisk politik av staten – ej uppfylls. De som har makten i samhället, en politisk elit fjärmad från resten av medborgarna, driver inte en politisk agenda som har resonans hos allmänheten. Samtidigt som de dock högburet försvarar medborgerliga rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och så vidare. Enligt Mounk är den europeiska unionen ett exempel på en odemokratisk liberalism, och enligt honom är många av västvärldens länder på väg att glida bort från att vara liberala demokratier till att anamma en odemokratisk liberalism.
Här skapas då grogrunden för den illiberala demokratin. Folkets frustration över sina politiker, att de inte hörsammar deras kritik och klagomål, kanaliseras genom att de röstar på populistiska företrädare som förkastar status-quo politiken – och den liberala demokratin. Mounk betonar att den illiberala demokratin faktiskt är demokratisk, i den meningen att den faktiskt kanaliserar vad majoriteten vill och önskar. Men han menar också på att den illiberala delen kommer, på sikt, äta upp den demokratiska delen och till sist finns bara en illiberal diktatur kvar. Utifrån detta måste demokratin vara liberal, och de liberala värdena förankrade i en demokrati, för att styrelseskicket i sig själv ska kunna överleva. Det måste finnas en balans i vågskålen, och den ena delen får inte överkompensera för den andra.
Vidare så framför Mounk tre huvudsakliga faktorer till varför den liberala demokratin fallerar. Först så handlar det om att levnadsstandarden har stagnerat i västvärlden. Folk kan inte längre förvänta sig att de kommer ha det materiellt bättre än sina föräldrar, något som deras generation kunde. Istället får folk förbereda sig på att de snarare kommer att ha det sämre. Denna utveckling gäller dock inte en liten procentsats som fortfarande kunnat se sina förmögenheter växa, men på bekostnad av de övriga 99 procenten.
Den andra faktorn är att de flesta västerländska samhällen har gått från att ha varit etniskt och religiöst homogena till att på några få decennier bli allt mer utpräglat multietniska och multireligiösa. Detta har för många människor skapat en oro och ängslan kring deras egen identitet i ett nytt samhälle, som de tidigare inte behövt reflektera kring.
Till sist har internets sociala medier som gjort att produktionsmedlen kring att formulera tankar och åsikter inte längre är förbehållet en liten politisk och kulturell elit, utan istället blivit hela folkets egendom.
Även om jag också skriver under dessa tre faktorer, så anser jag att de har en väldigt stark materialistisk prägel i sin analys kring omständigheternas tillstånd. Jag tror att det även finns en fjärde, mer idealistisk, faktor; människors behov av en samhällsvision. Det vill säga bristen på ideologi i det västerländska samhället.
Efter 40 år av nyliberalism, där vänstern närmat sig högerns syn på ekonomisk politik och där denna har fått genomsyra hur samhället ska struktureras, har ett ideologiskt vakuum uppstått. Det ideologiska problemformuleringsprivilegiet har gått förlorat hos de etablerade partierna då samhällsutvecklingen i det närmaste redan nått sin slutstation. Men folket i stort upplever inte att det är så, speciellt inte utifrån de materialistiska faktorer som Mounk betonar, och när en ny politisk aktör kliver in på arenan och faktiskt levererar en samhällsvision blir det som en väckelserörelse i ett gudstörstande rike.
Demokratin som ett verb
Vi ska inte heller inbilla oss att den liberala demokratin är något gammalt projekt som funnits sedan länge. Den utgör en oerhört liten parantes i den mänskliga civilisationens historia. Fröna började sås i samband med de amerikanska och franska revolutionerna i slutet av 1700-talet, och den liberala demokratin som vi känner till den idag började etablera sig ordentligt först under efterkrigstiden, med kvinnans frigörelse och minoriteters rättigheter. Inte heller är behovet och längtan efter frihet något som vi kan ta som givet som en grundmurad biologisk faktor hos människan. Saken är nämligen den att under den överväldigande tiden av mänsklig civilisation har tillvaron för de flesta människor bestått just i auktoritära samhällen och strukturer.
Att använda detta som ett biologiskt argument för det auktoritära samhället blir dock lika vanskligt som att påstå att vi till biologin har en absolut frihetslängtan. Den mänskliga naturen är mer komplex än så. Det som vi dock bör ha insikt om är att den liberala demokratin är ett fullständigt unikt fenomen i den mänskliga civilisationens historia. Det är ett sådant extremt skört och ungt projekt, som nära nog förgjordes under andra världskriget. Den auktoritära staten är snarare den historiska normen. Att den liberala demokratin då skulle förpassas till en liten historisk parantes mellan två block av auktoritära styrelseskick vore kanske egentligen inte något alldeles häpnadsväckande. Men inte mycket tyder på att historien styrs av förutbestämda lagar, utan snarare formas av människans ständigt föränderliga medvetande. Och i det finns det också hopp om att framtiden inte tillhör historien.
Men att vi är där idag, att den liberala demokratins vara eller icke vara vacklar, är en konsekvens av hur de etablerade politiska partierna i åratal ägnat sig åt förvaltning av ett samhälle snarare än en reformering av det. Samhällsproblem som hade kunnat lösas med politiska medel har ignorerats och istället cementerats in som en permanent del av samhällsstrukturen. Status-quo-ideologin inom det politiska etablissemanget har inte gynnat den liberala demokratins överlevnad, utan snarare skapat grunden för dess raserande.
Ansvaret till den liberala demokratins avvecklande ligger först och främst på de som faktiskt avvecklar den och ingen annan. Den ligger på de politiska partier och ledare som driver på agendan för ett mer auktoritärt samhälle, på bekostnad av individuella fri- och rättigheter. Men den ligger också på dig och mig, då det är vår plikt, i den mån vi är intresserade av att bevara den liberala demokratin, att faktiskt också vara en del i att upprätthålla den. Den liberala demokratin är inget substantiv, den kan inte reduceras till att vara en grundlag, ett parlament eller en valurna. Den liberala demokratin är ett verb, en levande process, och när den tillåts att stagnera då dör den.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
