Dyrt och riskabelt att förlänga kärnkraftverks livstid

Ebba Busch påstår att vi behöver mer kärnkraft för att kunna ha mer vindkraft. Det ska vi inte tro på.

Kärnkraft för evigt. Oavsett risk. Oavsett elbehov. Oavsett ekonomi. Det ser ut att vara den nya S-politiken.

Enligt socialdemokraternas hemsida ”finns möjligheten att livstidsförlänga och öka kapaciteten i anläggningen för att säkra elproduktionen fram till 2060-talet”.

Anläggningen är Oskarshamn 3 och den vill partiledningen för S att staten ska köpa från de nuvarande ägarna Uniper och Fortum.

Partiet menar alltså att en reaktor som är konstruerad för att hålla 40 år, alltså från 1985 till 2025, istället ska drivas i 80 år, och därtill med högre effekt, utan att villkora detta med någon prövning av vare sig miljö eller säkerhet.

Eller ekonomi, för den delen.

Det kan vara lätt att tro att en livstidsförlängning är att göra ingenting. Man bara kör vidare.

Så är det inte alls.

Det är mer som i Alice i underlandet: man måste springa allt man kan för att stanna där man är – för att bibehålla säkerhet och produktionsförmåga i kampen mot åldrandet.

Det är en mångmiljardinvestering.

Oskarshamn unikt i sitt slag

Efter en massiv lobbyingkampanj (under press från bland annat 1800 fejkkonton) beslutade Kaliforniens guvernör 2022 att inte (som tidigare planerat) lägga ner de två reaktorerna Diablo Canyon. De fick lov att köra fem år extra, till en beräknad kostnad av kanske 12 miljarder dollar,  130 miljarder kronor. De ger ungefär 17 TWh/år, så det blir en extrakostnad på 1 krona och 52 öre per kWh ovanpå de cirka 34–36 öre det kostar att driva ett kärnkraftverk i USA.

Det är väldigt mycket, eftersom ny sol- och vindkraft i USA kostar 30–40 öre. (Siffror från Lazard.)

Verkliga kostnader kan man bara få i efterhand, och då endast om kraftbolaget redovisar kostnader så att man ser vad som är att hänföra till just livstidsförlängningen och inget annat.

Men dyrt blir det.

Hur kan det bli så otroligt dyrt?

När Oskarshamn 3 piffades upp för längre liv och högre effekt runt 2010 för fem miljarder kronor (i den tidens penningvärde) så bytte man en miljon delar.

Den gången gick det någorlunda väl. Men det samtidiga försöket att förlänga livet på Oskarshamn 2 till kostade 8 miljarder och resulterade i att reaktorn aldrig återstartades. Den producerade sin sista kilowattimme 2013, under regeringen Reinfeldt.

Den skulle alltså gå i 30 år ytterligare, till 2045, men det blev alltså minus två år istället.

Det franska programmet för att förlänga 32 reaktorer à 900 MW i tio år kostnadsberäknades (2020) till mer än 500 miljarder kronor.

Om man antar att kostnaden för att förlänga livet är densamma per megawatt i Oskarshamn som i Frankrike så ger det en kostnad av 24 miljarder för renovering för tio års förlängd drift och 72 miljarder för 30 års förlängning.

I Frankrike handlar det om 32 likadana reaktorer. Att livstidsförlänga en unik reaktor måste bli ännu dyrare. Oskarshamn 3 är ensam i sitt slag i hela världen.

Tillverkaren Asea/ABB lade ner sin reaktorkonstruktion i Västerås 1993, och några år senare slutade hela koncernen med kärnkraft.

Själva reaktortypen, kokarreaktorer, är nu obsolet. Sedan 1993 har bara sju kokarreaktorer börjat byggas i världen, samtliga i Japan. Ingen av dessa är i drift.

Åldras på tre sätt

Gamla reaktorer åldras på åtminstone tre sätt. De åldras fysiskt genom till exempel korrosion (rost), erosion (nötning, tunnare gods) och försprödning. Alla dessa kan leda till sprickor. Konstruktionen åldras; det som var toppmodernt 1974 är det inte längre. Organisationen åldras också, så att kunskap om varför en komponent är utformad som den är tunnas ut, och gamla erfarenheter glöms bort. Det finns bra uppföljningsprogram för känd åldring. Det går att åtgärda en del konstruktionsbrister i efterhand, men inte alla. Man kan sträva efter en systematisk erfarenhetsåterföring.

Men det är inte enkelt och inte billigt att hålla igång en gammal reaktor.

Det är inte bara dyrt. Det finns också risken att någon tar genvägar för att spara pengar. I så fall kan en katastrof inträffa och en otrolig massa radioaktivitet spridas ut, som i Tjernobyl och Fukushima. Nedfallet från Tjernobyl beräknas av Strålsäkerhetsmyndigheten orsaka 300 cancerdöda i Sverige, 100 mil från olycksplatsen. De politiker som medvetet tagit den risken kommer att dömas hårt.

Om Socialdemokraterna ska ta en sådan risk måste det finnas ett väldigt bra skäl.

Det finns det knappast. Av våra grannländer har Danmark, Norge, Baltikum, Tyskland och Polen inte en enda watt kärnkraft. Flertalet av världens länder har ingen kärnkraft, och ytterligare ett antal har det i obetydlig omfattning.

Sverige är ett av bara 13 länder som 2023 fick mer än 20 procent av sin el från kärnkraft. Sverige är extremt; så sent som 2022 hade vi mest kärnkraft per capita i hela världen.

Det är klart att vi klarar oss med mindre kärnkraft. Vi har för nu ett elöverskott på 33 TWh/år, och trots allt växer vindkraft och solkraft.

Illa lämpad att balansera kraft

Ebba Busch påstår att vi behöver mer kärnkraft för att kunna ha mer vindkraft. Det ska vi inte tro på. Vindkraftens variation är ett löst problem. När det är mycket vind körs vattenkraften mindre, när det är lite vind körs den mer. Titta på Svenska Kraftnäts kurva! När vi har mer produktion än förbrukning av el så exporterar vi, och det är nästan jämt. När det är högre förbrukning än produktion importerar vi. Batterier kan jämna ut ytterligare, 2200 megawatt. Det är mer än Oskarshamn 3:s 1400 megawatt.

I framtiden kan även vätgaslager fungera som buffert.

Kärnkraften är däremot illa lämpad att balansera kraft.

Det största hotet mot elförsörjningen kallas av Svenska Kraftnät för N-1, och är den största enskilda produktionsanläggningen eller nätdelen som kan falla bort momentant. N-1 är vanligtvis just Oskarshamn 3. Ett snabbstopp kommer oväntat på en sekund och känns av som ett frekvensfall många mil bort, och ger en risk för att stamnätet kollapsar. Det var just vad som hände den 23 september 2003, då södra Sverige och stora delar av Danmark mörklades. Initierande händelse (i ett komplext förlopp) var snabbstopp i Oskarshamn 3. Ett snabbstopp i dag medför en ännu större risk, eftersom man där 2010 genomförde en av de största effekthöjningarna ni världen, från 1150 till 1400 megawatt.

Vindkraft har sina nackdelar men det händer aldrig att vinden tvärnitar och slår ut 1400 megawatt vindkraft på en sekund.

Tack vare utbyggd vindkraft har vi ett robust och ekonomiskt sunt elsystem och så förblir det även om Oskarshamn 3 skulle stängas.

Fredrik Lundberg