Filosofi Går det att placera ett ideologiskt raster över samhällets krishantering? Mats Wingborg försöker se den svenska coronastrategin utifrån konservatismens andliga fader, den brittiska filosofen Edmund Burkes perspektiv.
Beredskapen inför pandemin var bedrövlig och lagren av skyddsutrustning tog snabbt slut. De dåliga förberedelserna skapar en känsla av déjà vu. Vem minns inte myndigheternas sjabbel efter Estonias förlisning 1994 eller tsunamin 2004? För att inte tala om polisens handfallenhet efter Palmemordet. Allt detta var händelser som överraskade Sverige och där staten famlade i sin hantering och begick stora misstag. En given lärdom är att förbättra beredskapen och rusta för kriser. Samtidigt finns en orealistisk underton i diskussionen om att allt går att lösa med en bättre framförhållning. I själva verket har kriser olika karaktär och till krisens natur hör att mycket inte går att förutse. Ingen kommer undan ovissheten.
Debatten om vilka metoder som är bäst för att bekämpa coronaviruset har i själva verket satt fingret på ett element i politiken som ofta kommer i skymundan: att det finns så mycket osäkerhet även när alla fakta läggs på bordet. Säkerligen hade den svenska coronastrategin kunnat vara vassare. Redan på ett tidigt stadium skulle det ha gått att ställa hårdare krav på äldreomsorgen. Även i övrigt är det möjligt att strategin borde ha sett annorlunda ut. Förslagen till hur den borde ha varit utformad är många. Kanske borde Sverige ha infört en tidigare och hårdare nedstängning, kanske hade det varit bra med fler tester av vårdpersonal eller allmänheten, eller tester med uppföljande smittspårning, kanske bindande lagar istället för rekommendationer, kanske krav på munskydd i butiker och i kollektivtrafik? Eller borde Sverige kanske ha gått i andra riktningen, kanske var det meningslöst att stänga gymnasieskolor och universitet?
Den svenska coronastrategin bör granskas kritiskt. Med tiden kommer vi också att få ett bättre underlag om vad som skett både i Sverige och i andra länder, även om en del ovisshet kommer att bestå, inte minst när olika länder jämförs. En typ av osäkerhet handlar om coronavirusets egenskaper och spridning. En annan om vad, när och var olika åtgärder borde ha vidtagits. Åtgärdernas effekter på smittan ska dessutom vägas mot skadliga effekter av att hålla människor isolerade och långsiktiga ekonomiska konsekvenser på samhället. Vår skeptiska hållning bör därför också gälla dem som tvärsäkert hävdar att andra strategier hade varit bättre, liksom dem som i efterhand hävdar att de hela tiden vetat vad som borde ha gjorts (till den första gruppen hörde länge bland annat DN:s Peter Wolodarski, till den andra Ebba Busch och Jimmie Åkesson).
I själva verket finns det många som har lyft fram att coronastrategin vilar på ett mått av osäkerhet och att något annat inte är möjligt. En spaning är att osäkerheten ofta har betonats av insatta epidemiologer och att den verkar öka i takt med kunskapen. Inte minst har osäkerheten flera gånger understrukits av företrädare för Folkhälsomyndigheten. Anders Tegnell har deklarerat att strategin hade sett något annorlunda ut om vi hade haft facit i hand, det vill säga i förväg vetat vad som skulle komma att hända. Även de som ansvarar för sjukvården har uttryckt sig på ett liknande sätt. Ett exempel är Björn Eriksson, sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, som nyligen betonade att vi bör avstå från säkra slutsatser tills pandemin är över.
De många osäkra faktorerna när det gäller coronastrategin kan lyftas till ett mer generellt plan, om osäkerhetens roll i de politiska ideologierna. Den politiska strömning som oftast lyft fram osäkerheten i politiken är konservatismen. Resonemanget ser ut ungefär så här. För att kunna göra politiska val behöver vi först ta reda på vilka alternativ som existerar, sedan måste vi bedöma sannolikheten för olika utfall, därefter måste vi värdera de olika utfallen och till sist väga samman sannolikheten för utfallen med hur vi värderar dem. Detta förutsätter kunskap om empirin (som alltid är begränsad), en bedömning av sannolikheten för olika utfall (ovisshet råder alltid om vad som ska komma att ske), en teori om vad som har ett värde (inom moralfilosofin finns flera konkurrerande uppfattningar) och en beslutsteori som förklarar hur vi ska väga samman värden för olika utfall med sannolikheten för att de kommer att inträffa (somliga förordar exempelvis olika varianter av försiktighetsprincipen, andra att vi ska maximera nyttan). För konservativa blir en politik som hyser tilltro till denna form av kalkyl ett utslag av mänsklig hybris. Antalet antaganden vi behöver göra är alltför många och alldeles för osäkra. Det är troligare att något går snett än att vi lyckas. Just därför, hävdar de konservativa, bör vi stället försvara den rådande ordningen, den har trots allt visat sin styrka genom att överleva.
Om vi för ett ögonblick lägger den konservativa slutsatsen åt sidan, kan vi ändå konstatera att de är något på spåren. Politiska slutledningar är ofta svåröverskådliga. Erfarenheten visar att utfallet blivit något annat än vad som förutsågs. Samtidigt förefaller det svårt att alltid hålla fast vid denna kritik och inte ens de konservativa är konsekventa. Även konservatismens andliga fader, den brittiska filosofen Edmund Burke (1730–1797), förordade reformer och var politiskt aktiv i den liberala grupperingen old whigs trots att han föraktade den politiska kalkylen. En tolkning är att han trots allt ansåg det vara möjligt att fatta rationella politiska beslut så länge det handlade om successiva reformer. Här finns ändå något oklart, när exakt är det i så fall möjligt att genomföra politiska kalkyler?
Konservativa brukar också erkänna att det ibland är befogat med drastiska och radikala förändringar. Det beror på att yttre omständigheter tvingar fram drastiska beslut, även om det för det mesta är oklart vilka beslut som ska fattas. En sådan omständighet är den rådande pandemin. Ingen konservativ skulle tycka att allt borde löpa på i samma hjulspår som tidigare. Kärnan i konservatismen är snarare motståndet mot att människan försöker åstadkomma radikala förändringar när det inte är nödvändigt (vad nu nödvändigt betyder). Särskilt illa tycker konservativa om dramatiska förändringar. Burkes stora hatobjekt var den franska revolutionen.
Hur skulle då Burke ha resonerat om den svenska coronastrategin? Ett av hans standardsvar var att vi bör hålla fast vid invanda vanor. De statliga myndigheternas rutiner är mer att lita på än ”upplysningstänkarnas skrivbordskalkyler”, hävdade Burke. Ja, han fördrog till och med myndigheterna även när de byggde sina antaganden på felaktiga föreställningar. Vad det betyder att hålla fast vid rutiner och vanor under en kris då allt måste kastas över ända är samtidigt oklart. En gissning är att Burke skulle ha förehållit sig skeptisk både till den rådande och till alternativa coronastrategier, men ändå ansett att vi bör hållas fast vid Folkhälsomyndighetens rekommendationer, inte för att det är säkert att de är riktiga, men därför att det är det bästa vi kan göra. Burke skulle antagligen också ha påpekat att Folkhälsomyndigheten har fungerat hyfsat under lång tid och att den består av personer med erkända kunskaper i sakfrågan. En rakt motsatt hållning är den högerpopulistiska. Enligt den synen bör Folkhälsomyndigheten misstänkliggöras, inte för att det är säkert att den har fel, men för att den representerar etablissemanget. Just i synen på högre offentliga tjänstemän skiljer sig konservativa från högerpopulister. För de förra är långvarig etablerad ställning något positivt, för de senare en belastning.
Från vänster och liberalt håll brukar det riktas en mer grundläggande kritik mot konservatismen. En sådan hållning är att avfärda den skeptiska hållningen till den politiska kalkylen. Här finns samtidigt många mellanpositioner som handlar om graden av misstro mot det rationella politiska projektet, som nämnts är även de konservativa svajiga på denna punkt. En annan kritik går ut på att den konservativa idén bygger på ett felslut. Av premissen att vi bör förhålla oss skeptiska till politiska kalkyler följer inte att vi bör bevara den rådande ordningen. Att det rådande överlevt är inte ett tillräckligt starkt skäl för att det bör bevaras. Det enda som följer är just att vi bör förhålla oss skeptiska till politiska kalkyler, vilket är helt förenligt med att vi ofta ändå bör genomföra politiska kalkyler (eftersom det kan vara bästa alternativet). Detta resonemang leder ändå till en gnagande oro. Om de politiska kalkylerna (åtminstone stundtals) vilar på svag grund, då borde också ett erkännande av osäkerheten i politiken få ett större utrymme.
Det behövs kritik och debatt om den svenska coronastrategin. Det finns skäl att ställa tuffa frågor. Men det behövs också ett tydligare erkännande av att strategin från början fram till nu till en del har formulerats under ett stort mått av osäkerhet. De politiska företrädarna och media trivs emellertid inte i ett landskap som präglas av osäkerhet. Regeringen vill framstå som trygg och säker, det rimmar illa med understryka osäkerheten. Likadant är det med oppositionen, den vill framstå som om den har säkra svar. Särskilt intressant är att KD och SD, som kallar sig konservativa, med ilfart har fjärmat sig från sitt ideologiska arv och framställer sig som mästare på politiska kalkyler även under ett läge av stor ovisshet. Medias positioner är i sin tur att kräva pappren på bordet och att utkräva ansvar. Det upplägget störs av ovisshet och när det inte finns säkra fakta att redovisa. Kanske är det ändå möjligt att i vissa sammanhang komplicera diskussionen, att erkänna betydelsen av ovissheten. På den punkten har Burke något att lära.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
