Ekonomipristagarnas dilemma

Nobelpristagarna i ekonomi menar att transparens och rättsstat är viktiga för långsiktig utveckling. Men hur ska man då förklara Kina? 

Kungliga Vetenskapsakademien tilldelade Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A Robinson årets ekonomipris ”för studier av hur institutioner formas och påverkar välstånd”. Pristagarnas forskning har, konstaterar ledamöterna i en artikel i Ekonomisk Debatt, gett nya insikter om orsakerna till de stora välståndsskillnaderna mellan länder, där skillnader i samhällsinstitutioner är en central förklaring”. Deras forskning förklarar också ”varför ekonomiska och politiska institutioner ofta är persistenta, trots att flertalet skulle vinna på att de reformerades”.

Professor Jan Theorell betonade då kommitténs beslut annonserades att de tre pristagarna visat att en stor del av inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga länder beror på skillnader i samhällets ekonomiska och politiska institutioner.  Betydelsen av ”inkluderande” politiska institutioner, transparens, rättsstat och förutsägbarhet är ett centralt tema.

Bo Rothstein provocerar

Beslutet att tilldela de tre samhällsvetarna priset är avgjort positivt, givet hur viktiga de frågeställningar är som de ägnat sina rika författarskap åt i både vetenskapliga arbeten och en rad böcker. De har byggt vidare på 1993-års mottagares, Douglass North, viktiga arbete om utvecklingens institutionella förutsättningar. Redan 2001 publicerades The Colonial Origins of Comparative Development, deras klart mest citerade, nydanande arbete om kolonialismen.

Det är självklart att ansluta sig till de värderingar som ligger till grund för prismottagarnas arbeten. I en artikel i Fokus provocerar dock Bo Rothstein genom att hävda att årets ekonomipristagare  inte bidragit med särskilt mycket ny kunskap, och att de har fel när de säger att demokrati skapar välstånd. Själv slås jag av hur mycket de inte förklarar vad gäller såväl den faktiska utvecklingen i världen i stort under de senaste årtiondena som den betydande utvecklingen i synnerhet i den leninistiska ”partistaten” Kina.

Mina reflektioner nedan fokuserar på dessa båda frågor och, enkannerligen, på utvecklingen i Kina.

Demokratisk tillbakagång

För snart 20 år sedan blev demokratisk tillbakagång ”det nya normaltillståndet”. De samlade omdömena är entydiga. Enligt årsrapporten från den amerikanska tankesmedjan Freedom House har världen de senaste 18 åren bevittnat en obruten period av tillbakagång för demokratin. Under 2023 försämrades politiska rättigheter och medborgerliga friheter i 52 länder medan förbättringar bara skedde i 21. Nettot var negativt i samtliga världsdelar.

Stockholmsbaserade International Ideas årsrapport  för 2023 kom till lika dystra slutsatser, liksom det nydanande demokratiprojektet Varieties of Democracy (V-Dem) vid Göteborgs universitet. V-Dem konstaterar att ”den grad av demokrati som den genomsnittlige medborgaren i världen upplevt år 2023 är nere på 1985 års nivå”.

Denna dystra utveckling till trots har fattigdomen minskat radikalt under de senaste decennierna. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har enligt Världsbanken minskat till mindre än en tiondel av mänskligheten, cirka 690 miljoner 2024  av världens drygt 8 miljarder invånare.

Samtidigt växte klyftorna inom många länder radikalt, men, tack vare den dramatiska utvecklingen i synnerhet i Kina, växte inte den globalainkomstspridningen. Klyftorna, och i synnerhet förmögenhetsklyftorna, har vuxit dramatiskt i Kina, men mer än 900 miljoner har enligt Världsbanken lyfts upp ovanför fattigdomsstrecket och 2020 annonserade Kina att den djupa fattigdomen var utplånad. Branko Milanovic, en av världens ledande auktoriteter på global inkomstfördelning, har beskrivit Kina som en ”sumobrottare” som genom sitt fattigdomslyft dramatiskt minskat den globala fattigdomen, och möjliggjort förverkligandet av FN:s milleniummål att halvera fattigdomen i världen. (Capitalism: In search of balance, Financial Times, 2013).

En viktig indikator är utvecklingen vad gäller den genomsnittliga förväntade livslängden i världen. Den steg från 61 år 1980  till 72 år i dag. I Kina ligger den på 77 år, och också i ett land som Bangladesh med dess drygt 170 miljoner invånare ligger den på 72 år.

Oligarkvälde

 Förmögenhetsutvecklingen i världen, med det framväxande oligarkväldet, är en betydligt dystrare historia. Världens rikaste procent äger en chockerande andel av den globala förmögenheten. Dock, faktum kvarstår, trots demokratins ihållande reträtt har fattigdomen på jorden minskat radikalt, med Covid som ett allvarligt avbrott. Institutionell utveckling har skett, men inte mot demokrati. Denna motsägelsefulla utveckling förklarar de tre pristagarna knappast. De är mer normativa, fokuserade på det uthålliga, öppna samhället.

Utvecklingen i Kina, och Vietnam, utgör ett annat dilemma. Efter Berlinmurens fall i november 1989 och Sovjetunionens sammanbrott två år senare, hävdade statsvetaren Francis Fukuyama i sin uppmärksammade bok The End of History and the Last Man (1992), att Sovjetväldets sammanbrott betydde ”slutet på historien”. Endast en väg återstod nu, den på marknadsekonomi grundade liberala demokratin. Något alternativ fanns inte längre, konstaterade han när­mast kliniskt. Så har uppenbarligen inte blivit fallet.

Enligt Acemoglus och Robinsons hyllade bok Why Nations Fail – The Origins of Power, Prosperity and Poverty (2012), är Kina “exempel på tillväxt under extraktiva förhållanden som inte kan upprätthållas”.  Landet, som ingen av dem studerat, och som i boken ägnas mindre utrymme än Etiopien, plockade ”lågt hängande frukter”. Ändå har Kina inte bara lyckats överleva som partistat, utan genom anpassningsförmåga och kontroll kombinera sina auktoritära politiska system med den globala kapitalismens dynamik. Kina borde inte ha lyckats, men har de facto genomgått en dramatisk social och ekonomisk utveckling. Landet har kort sagt “failed to fail”, so far.

Globaliseringen, som ska fungera som ett medel för social och politisk liberalisering och västerländska värderingar, har gjort det möjligt för Kina, och Vietnam, att utvecklas i snabb takt. Ett obestridligt faktum är att de båda partistaterna har visat större kapacitet att leverera ekonomisk utveckling och starkare motståndskraft än vad som ansetts vara möjligt under rådande auktoritära förhållanden. Kina är, ironiskt nog, den nu svunna hyperglobaliseringserans stora vinnare.

Teknologiskt språng

Då Deng Xiaoping, fyra år efter Maos död, lanserade ”reform och öppning”, började de utländska investeringarna att strömma in och snart ville alla företag av betydelse vara på plats. Om man inte var närvarande och ledande i Kina, världens snabbast växande marknad, kunde man inte vara ledande i världen, konstaterade en svensk företagsledare. Kina gjorde som en följd ett teknologiskt språng. Detta språng lade grunden. I dag är Kina ett land med betydande egen innovationskraft. I en artikel I Financial Times den 3 december konstateras att “Kina är den enda större ekonomin som utöver USA kraftfullt ökat sina utlägg för forskning och utveckling, med planer på att 2030 vara det primära centrat för AI-forskning”. Europa ligger oroande långt efter.

Kinas utveckling under de senaste decennierna är vår tids mest dramatiska förändring av den globala ekonomin. Idag är Kina inte bara världens näst största ekonomi, och sedan 2014 den största mätt i köpkraft (PPP), utan också världens ojämförligt största handelsnation i varor och den största handelspartnern i varor för 145 länder.

Fram till slutet av 2010-talet växte Kinas ekonomi med närmare 10 procent per år och det ansågs länge vara en tidsfråga när Kina skulle gå om USA. Så är inte längre fallet. Kinas ekonomi utgör idag 18 procent av den globala ekonomin, USA:s ca 25 procent, och Kina har tappat momentum medan den amerikanska, trots inre turbulens, vuxit snabbare än förväntat.

70-årsklåda

Trots framgångarna  och  konsolideringen  av  sin  maktställning  lider Xi  Jinping, av allt att döma, av vad den amerikanske statsvetaren Larry Diamond, med  hänvisning  till  Sovjetunionens  sammanbrott  kallat  en  ”70-årsklåda”, en existentiell oro över något slags ”tipping point”, en oförutsedd utveckling som  kunde  hota  honom  och  partiet  (Diamond, Chinese Communism and the 70-Year Itch, 2013).  ”Stabiliteten”  kräver  följaktligen ständigt nya offer. Xis Kina är inte bara en partistat utan också i allt högre grad en kontrollstat. Bakom maktfullkomligheten döljer sig ett allt större utvecklingshämmande kontrollbehov.

Ytterst är Xi en nationalistisk leninist, djupt präglad av föreställningen att historien gjort det kinesiska kommunistpartiet till landets legitima maktinnehavare. Det vilar på partiet att förverkliga landets ”pånyttfödelse”, och maktinnehavet måste värnas – försvarsmaktens uppgift är inte bara att försvara landet utan också partiet.  Xis övertygelse är att Kinas fortsatta framgångar ska bygga på landets teknologiska utveckling, den ”fjärde generationens teknologi”. Inför landets växande strukturella ekonomiska svårigheter tvingas dock, under galgen, en öppenhet för vad realiteterna kräver fram.  Medlen kan diskuteras och på sistone har vi sett hur Xi accepterat att tillgripa, hittills otillräckliga. ekonomiska stimulanser.

I dag står landet inför grava strukturella problem, bland annat i form av en kraftigt överdimensionerad fastighetssektor. Människor visar sjunkande tro på framtida tillväxt. På sikt är landets demografiska utveckling den största utmaningen, bortom partiets kontroll.

Nytänkande inte Xis starka gren

Acemoglu och Robinson hävdar  att ”de begränsade rättigheter som Kinas medborgare åtnjuter kommer att begränsa landets långsiktiga välståndsmöjligheter”. I en lång intervju i South China Morning Post den 3 december får James Robinson frågan huruvida Kina kan vara ett undantag. Pristagarnas teori är, svarar Robinson, ”att Fastlandskina inte har ett politiskt system  förenligt med att skapa ett innovativt och välmående modernt samhälle”. Det konfucianska arvet kan, tillägger han, vara en kulturell faktor av betydelse.

De inre utmaningarna växer uppenbarligen, samtidigt som de globala förutsättningarna för Kinas starkt exportberoende tillväxt försämras i en alltmer polariserad, protektionistisk värld präglad av ”decoupling”. Har Kina ”peaked”? Det menar en del bedömare. Utmaningarna kräver avgjort nytänkande, vilket inte är Xi Jinpings bästa gren. Under hans ledning har partistaten fördjupats.

Partiets roll har vuxit på bekostad av staten. Xi kommer inte att leda landet för evigt och efter honom kan mer reforminriktade ledare följa, men fortsatt med partiets bevarade  maktinnehav som högsta prioritet. ”Icke-kapitalistisk demokrati” anses redan råda. Landets utveckling har utmanat våra föreställningar. Dess fortsatta ”pånyttfödelse” kommer att utmana kontrollstaten.

Betydelsen av att förena engagemanget för det öppna samhället och dess institutioner med kritisk analys av utmanande realiteter består.

Börje Ljunggren