litteratur Elin Wägner ville hedra sin hemort Berg men fick bara i undantagsfall respons. Jan-Ewert Strömbäck, Elin Wägner-stipendiat, skriver om den berömda författaren utifrån en ny bok av Thage G Peterson.
Före och efter det nyligen timade 100-årsjubileet av den kvinnliga rösträttens införande i Sverige fick, som sig bör, en av reformens främsta tillskyndare uppmärksamhet. Förutom biografier och essäböcker av Ulrika Knutson och Per Wirtén finns nu också en mycket personligt hållen bok om Elin Wägner av förre industri- och försvarsministern tillika tidigare riksdagens talman Thage G Peterson.
Handlingen är konkret, liksom titeln Elin i mitt liv (Carlsson Bokförlag). Ty Peterson föddes och växte upp i kyrkbyn Berg i Kronobergs län, det vill säga den ort där Elin Wägner levde och verkade.
Lilla Björka, fastigheten som hon förvärvade för ett pris från Samfundet De Nio, är numera museum, kulturcentrum och vistelseplats för konstnärligt utövande stipendiater.
Peterson berättar om sina otaliga möten med den berömda författaren och akademiledamoten, samtal som utspelas i hans föräldrahem Hagtorpet eller på den kyrkbänk under lindarna som är motiv på Jerry Grönbergs vackra bokomslag.
Kyrkan och även kommunpolitiken var under en period föremål för Elin Wägners engagemang. Trots att hon blev aktiv medlem i Vännernas samfund, kväkarna, var hon en trogen kyrkobesökare i Berg. Ett minneskors, ett fynd från en gammal kyrkas sakristia, hänger på en hedersplats i kyrkan. Det var Elin Wägner som argumenterade för att det skulle få sin plats där.
Människors skepsis till och motstånd mot Elin Wägner kunde ta sig de mest främlingsfientliga uttryck.
Thage G Petersons material och minnen har kompletterats med senare intervjuer med Bergsbor och inte minst axplock från den tiggarlista som unge Thage förde med sig när han gick runt och samlade in pengar till en scoutstuga år 1949 strax efter Wägners död. Prydligt skrev han upp varje krona som donerades. Utanför protokollet noterade han dessutom uppsnappade omdömen om den främmande fågeln i huset Lilla Björka vid landsvägen.
Under Elin Wägner-veckan i september i år gjorde Peterson två framträdanden i Bergs kyrka. Där underströk han att anteckningarna från listan skulle förbli hemliga. Nå, vi får väl se hur det blir med den saken. Allt som göms i tö. har en begränsad livslängd tack vare upphovsrätt och offentlighetsprincip.
Konkreta attribut förknippas med Elin Wägner, inte bara korset, utan också den Europakarta som pryder fredsvännen Wägners kök. Dagligen sitter jag nu i Lilla Björka och intar elvakaffe i matrummet med kartan som sällskap, detta i egenskap av 2020 års Elin Wägner-stipendiat. Stipendiet har som så mycket annat försenats på grund av pandemin.
Med tanke på perspektiv och samhällskritik tillhör Wägner samma litterära småländska universum som Folke Fridell. 1935 kom hennes roman Vändkorset, märkligt förbisedd i hennes produktion. Den utspelas i en fiktiv ort, Gåtaryd, med likheter med både verklighetens Lammhult och Fridells Lagan. Tidigt i romanen inträffar en olycka. En arbetare på snickerifabriken får hand och arm skadade av en kapsåg. Det visar sig att arbetsolyckor är vanliga på företaget och att yrkesinspektionen haft ett och annat att säga om saken. Verkmästaren har en minst sagt avspänd attityd till det inträffade:
För resten är det inte så farligt. Handen kommer att passa bättre till sågen, då han en gång hyfsat av fingertopparna, och sen behöver det inte hända honom något mer.
Handlingen växer till ett gestaltat inlägg om ekonomisk demokrati, en skildring av arbetares och fackföreningars strävan till mer av inflytande. Vid ett möte med fabrikens ägare, då det står klart att det inte kan komma några mer investeringar därifrån, väcks frågan om en andelsförening med personalen.
Denna kooperativa tanke, senare förevigad av särskilt Fridell, nämns som en lösning, men med kända invändningar som farhågan att det inte blir någon egentlig skillnad mot tidigare. Hårt arbete, låga löner. Detta dilemma utmynnar i en diskussion om alternativet, nedläggning och arbetslöshet.
Som nästan alltid hos Elin Wägner bildar kärlek och relationer klangbotten; här dryftas också teologiska ställningskrig, då prästen är gift med den inte särskilt troende läkaren i Gåtaryd. Mer rekvisita än klangbotten är samtida händelser, en lantarbetarstrejk i Skåne och Ådalenskotten 1931. De senare urskuldar sig en lokal polis över när han talar med läkaren:
Hon måste få klart för sig att militären under fem minuter i Ådalen gjort sig omöjlig för alltid att ta hand om strejkande, därför hade hans kår blivit till, och nu såg det ut som om den för första gången skulle visa vad den dugde till.
Och en andelsförening bildas mycket riktigt, allt enligt mellan krigstidens behov att hitta utvägar efter depressionsåren.
Elin Wägner räknas inte till arbetarförfattarna, och inte heller till 30-talisterna, men i Vändkorset berättar rösträttskämpen och pacifisten Wägner en historia med samma intensitet som de samtida manliga svenska realisterna, de som hon hade kritiserat i tidningen Tidevarvet.
Politiskt placeras Wägner inte heller i arbetarrörelsen. Som liberalt sinnad feminist och pacifist blev Fogelstadgruppen och dess tidskrift Tidevarvet hennes plattformer. Hon var också Tidevarvets chefredaktör. Kvinnor i dessa kretsar är marginaliserade i nutida historieskrivning. Att vara alltför radikala för de borgerliga och alltför borgerliga för Socialdemokraterna har skapat förvirring bland uttolkare som är fastlåsta i höger- vänsterskalor.
När höstvinden nu ger sig till känna bland björkar och lindar är det lätt att förstå att Elin Wägner är denna nejds stolthet. Hennes minne vårdas av bland annat en stiftelse och ett litterärt sällskap. Attraktionen är uppenbar, en attraktion i det som brukar sammanfattas under etiketten besöksnäring, där samlingssalar och bygdegårdar kan fyllas med publik dag efter dag under arrangemang som Elin Wägner-veckan och Bergveckan.
Men stoltheten har inte alltid infunnit sig. Thage G Peterson återger elaka omdömen om kvinnan som blev hans förebild. Människors skepsis till och motstånd mot Elin Wägner kunde ta sig de mest främlingsfientliga uttryck. Det var en fördomsfullhet som inte krävde någon annan hudfärg eller någon okänd religion för att blomma ut. Det räckte med att vara en ständigt vandrande författare som kunde stå stilla och stirra i en vägkorsning eller bli sittande på i förväg utvalda stenar och stubbar.
Unge Thage förstod att det var så hon lät sitt undermedvetna få stoff till artiklar och böcker. Många vuxna, däremot, verkade ta till en psykiatrisk diagnos. Och påståenden om sexuell fixering duggade tätt. Att aldrig några manliga sällskap syntes i Lilla Björka tog inte död på sådana omdömen.
Även om inte alla nedlåtande kommentarer nådde hennes öron, är det sannolikt att Elin Wägner kände den bastanta muren. Det framfick av hennes kommentarer till Thage (det var 51 års åldersskillnad mellan dem). Hennes magsmärtor och tydliga depressioner kan ha varit reaktioner mot en ogin omgivning. Symptom och sjukdomsyttringar blev i sin tur ytterligare grogrund för den psykiska ohälsa som människor inte gärna ville kännas vid.
Depressioner har alltid varit skrämmande, demonernas nyckfulla humörsänkningar har oroat närstående. Elin Wägners, rösträttskämparnas och Fogelstadgruppens historiska arbete är väldokumenterat. Ändå finns det luckor i historieskrivningen. En sådan stavas psykisk ohälsa. Elin Wägners mångomvittnade nedstämdhet och depressiva sjukdomsperioder är outforskade områden.
Något slentrianmässigt påpekas i debatten ett samband mellan kreativitet och bipolär sjukdom. Detta i vetskap om att många konstnärer lider och lidit av bipolaritet. Men är affektiva sjukdomar signifikativa för Elin Wägner och andra konstnärer?
Samband och försök till förklaringar förekommer inte i reflektioner kring Wägners hälsa. Ett påstående om samband skulle antagligen avslöjas som en myt. Slutsatsen att inte en större andel individer bland författare är bipolära än bland andra skulle ta död påen förutfattad mening.
Elin Wägner var, med Ulrika Knutsons ord, inte bara besvärlig, utan också en egensinnig främmande fågel som ville hedra sitt Berg men bara i undantagsfall fick respons för detta på lokal nivå. Detta har dock med råge kompenserats i efterhand. I Berg bodde en världsberömd författare som blev den andra kvinnan i Akademien. Hennes öppenhet demonstrerades särskilt tydligt när hon slutade förfäkta en av sina starkaste ideologier. I samband med Andra världskriget övergav hon pacifismen.
Thage G Petersons framställning har dubbla egenskaper. Första halvan blir tidvis lite väl mycket hembygdsbok befolkad av lokala personligheter. Andra halvan lyfter och når monografins förväntningar. Här utvecklar författaren hur det Wägnerska engagemanget präglade honom som fredsvän och jämställdhetsivrare. I dag intar han utrikespolitiska ståndpunkter som något avviker från det socialdemokratiska partiets hållning. Det gäller Natomedlemskap, det har gällt Afghanistan.
Med Elin i mitt liv, och fyra tidigare böcker, träder författaren Peterson fram med en kärnfull dramaturgiskt genomtänkt skildring av hans och Elin Wägners vänskap. Initierat och kunnigt introduceras hennes gärning. I den meningen är boken inte ”en enkel berättelse”som Peterson själv ville reducera den till i sin presentation i Bergs kyrka, utan en vältäckande biografi. Thage G Peterson har varit statsråd, riksdagsledamot och talman. Däremot inte kulturminister. Även den posten hade varit rimlig. Det är en tveklös slutsats efter läsningen av detta bidrag till Wägnerforskningen.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
