The Empire strikes back: fyra farliga myter från Moskovia

Essä Borde världen sluta använda namnet Ryssland och återgå till den gamla benämningen Moskvastaten? 

Putin hade en plan. Det skulle få ta högst tre dagar att inta Kyiv och tvinga Ukraina ner på knä. Nu är det ryska angreppet redan inne på fjärde året och kriget rasar vidare i full skala.

Utan något tydligt avgörande i sikte.

Hittills har Ryssland förlorat över 876 000 soldater, drygt 10 000 stridsvagnar, nästan 24 000 artilleripjäser, 370 stridsflygplan, 331 helikoptrar, 27 500 drönare och 28 fartyg i Ukraina. Den ryska ekonomin är samtidigt hårt pressad av internationella sanktioner, minskande exportintäkter, en styrränta på 21 procent – plus en omfattande brain-drain.

Ändå finns det en del människor som bestämt vill få oss att tro på att Putins gigantiska misstag måste sluta i något som kan kallas för seger.

Ryssland kan nämligen inte besegras militärt. Ryssland vinner alltid och överallt. Allt annat är omöjligt. Det är lagbundet, liksom. Men aldrig någonsin att det är Ryssland som startar konflikter eller angriper sina grannar. Tvärtom är det synd om fredsälskande Ryssland som ständigt blir attackerat och invaderat av andra och tvingas försvara sig mot övermakten.

Nu senast är detta stackars Ryssland på väg att bli helt inringat av aggressiva Natoländer som också vill få med sig det nazifierade Ukraina i sitt imperalistiska gäng. Därför handlar invasionen egentligen bara om att rädda Moder Ryssland.

Så här lyder tre av de vanligaste myterna som brukar spridas av dessa nyttiga Putinlutande idioter och Moskvatrogna troll.

Framtiden bestäms inte av det förflutna

Min pappa skrev en gång för länge sedan sin studentuppsats om Karl XII:s, Napoleons och Hitlers ryska fälttåg. Tre minst sagt fullskaliga militära katastrofer som ofta har lagts fram som de ledande bevisen för att ryska björnar omöjligen går att besegra på slagfältet. Tack vare sitt nästan ändlösa territorium, sina enorma naturtillgångar och sina obegränsade mänskliga resurser kan Ryssland ta hur många tunga smällar som helst och ändå vinna kampen i slutänden.

Kom ihåg hur det gick i Poltava 1709, Borodino 1812 och Stalingrad 1942. Ungefär så brukar det låta.

Och just därför borde Ukraina lära av historien att det är lika bra att sluta försvara sig, kasta in alla sina handdukar och ge Putin det han vill ha, nu genast.

Jag läser det på sociala medier nästan varje dag: Ryssland är ödesbestämt att segra – med eller utan hjälp av en Donald Trump – och det är bara en tidsfråga innan Ukraina måste ge upp. Kyiv har kanske lyckats vinna några slag, men kriget kommer ändå förr eller senare att vinnas av Ryssland.

Tyvärr för alla oss som stödjer ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina är historien redan skriven en gång för alla. Så lyder den ryska omöjlighetsmyten.

Men att tro att det som en gång har hänt måste upprepas igen och igen som en ren naturlag är inte realism eller sunt förnuft, som en del nu påstår. Det är uppgivenhet och determinism. Framtiden bestäms inte av det förflutna. Om det vore så kunde vi lika gärna gå hem och lägga oss direkt. Dessutom är det direkt historiskt felaktigt att bara räkna segrarna i fallet med Rysslands alla krig. Det är nämligen lätt att rada upp en lång lista på fälttåg och krig med mera som har slutat med svåra ryska förluster. Några exempel:

• Rysk-turkiska kriget 1710–11, då Peter den store själv var ytterst nära att bli tillfångatagen. Den osmanske sultanen Ahmed III var orolig för Rysslands expansion söderut och lyckades omringa en invaderande rysk armé vid floden Prut i dagens Moldavien. Tsaren insåg det hopplösa i läget och gick med på ett fredsavtal där han fick lämna tillbaks hamnstaden Azov och riva sina fästningar vid Azovska sjön. Ryssland tvingades också lova att inte längre blanda sig i Polens inre angelägenheter eller stödja några framtida kosackuppror.

• Krimkriget 1853–56, som handlade om maktbalansen i Öst- och Centraleuropa, kontrollen över Svarta havet och skyddet av religiösa minoriteter i Osmanska riket. Vid freden i Paris 1856 tvingades Ryssland avträda delar av södra Bessarabien och acceptera en demilitariserad zon i Svarta havet. Man förlorade också hela sin flotta i Svarta havet. Kriget blev en kraftig prestigeförlust för Moskva och visade att Ryssland släpade efter militärt och tekniskt jämfört med västeuropeiska makter som Frankrike och Storbritannien.

• Rysk-japanska kriget 1904–05. Kriget gällde dominansen i Östasien, särskilt Manchuriet och Korea. I det katastrofala sjöslaget vid Tsushima förlorade Ryssland nästan hela sin flotta. Genom fredsavtalet i Portsmouth 1905 fick Ryssland överlämna södra delen av halvön Sachalin till Japan. Ryssland överlät också sina rättigheter till flottbasen Port Arthur (dagens Lüshunkou) och Dalian och tvingades erkänna Japans rätt till Korea. Nederlaget bidrog till missnöje i Ryssland, skadade tsarens ställning och var en av orsakerna till 1905 års revolution.

• Första världskriget 1914–18, som för Rysslands del slutade med den högst förnedrande freden i Brest-Litovsk där man förlorade Finland, Ukraina, Polen, Belarus, de baltiska staterna och flera av sina transkaukasiska provinser till centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien och Osmanska riket) med sammantaget hälften av sina europeiska territorier, en dryg tredjedel av imperiets befolkning och 75 procent av de tunga industrierna. Ryssland blev också skyldigt att betala ett enormt krigsskadestånd på sex miljarder guldmark.

• Polsk-sovjetiska kriget 1919–21. Strax efter världskrigets slut försökte den nya sovjetstaten expandera och ta tillbaks förlorade territorier från det nu återuppståndna och självständiga Polen. Röda armén besegrades dock grundligt i slaget vid Warszawa (också känt som undret vid Wisła). De sovjetiska styrkorna förlorade sin tross och sitt artilleri, och polackerna tog 100 000 fångar. Vid freden i Riga 1921 fick Polen överta delar av det som är dagens Belarus och Ukraina.

• Finska vinterkriget 1939–40. På senhösten 1939 invaderade Sovjetunionen Finland men mötte oväntat hårt motstånd. Även om Stalin till slut vann en del mark genom Moskvafreden i mars 1940 – Karelska näset med städerna Viborg och Kexholm, delar av Karelen och Fiskarhalvön längst i norr – blev kriget ett strategiskt och moraliskt nederlag på grund av de stora sovjetiska förlusterna (uppåt 200 000 soldater stupade och 600 000 sårades) och ett kraftigt internationellt fördömande.

• Afghanistankriget 1979–89. Sovjetunionen invaderade Afghanistan i december 1979 för att stödja den kommunistiska regimen under Hafizullah Amin, men drogs snabbt in i ett utdraget och blodigt gerillakrig med olika mujahedingrupper. Omkring en miljoner afghaner dödades under den sovjetiska ockupationen, de flesta civila. Kriget utlöste också en gigantisk flyktingvåg. Det slutade med en fiaskoartad sovjetisk reträtt – ett förspel till Sovjetunionens totala sammanbrott 1991, det kalla krigets Grand Finale.

• Första Tjetjenienkriget (1994–96). Boris Jeltsins postsovjetiska Ryska federation försökte återerövra utbrytarrepubliken Tjetjenien i norra Kaukasus, men möttes av starkt motstånd. Kriget blev långdraget och blodigt med stora civila förluster. De ryska trupperna gjorde sig också skyldiga till systematiska övergrepp mot civilbefolkningen. Kriget slutade med en de facto tjetjensk seger och ryskt tillbakadragande.

En tredje rangens makt

Då har jag ändå inte nämnt de svenska insatserna längre tillbaks i historien. Slaget vid Narva år 1700 är förstås givet. Inte lika känt är kanske att den svenske fältmarskalken Jakob De la Gardie faktiskt lyckades inta Moskva i mars 1610 under en kaotisk period i rysk historia som brukar kallas den stora oredan. Bara en sådan sak. Men det här är inget militärhistoriskt föredrag och jag ska inte ge mig in på någon längre analys av krigshandlingarna. Det räcker med att konstatera att björnen har vacklat åtskilliga gånger genom historien, både förr och senare, att den är mindre och svagare än vi ofta inbillar oss eller luras att tro och långtifrån oövervinnerlig.

I ekonomiska termer är dagens Ryssland en andra eller tredje rangens makt med BNP i nivå med Italiens, som i princip inte har något annat att erbjuda världsmarknaden än råvaror. Jämfört med detta Ryssland är EU en ekonomisk stormakt, nästan jämbördig med USA. Kriget i Ukraina har dessutom försvagat Rysslands redan bräckliga ekonomi. Även av det skälet bör vi inte låta oss passiviseras av den försåtliga propagandan som vill göra Rysslands seger förutbestämd och oundviklig. Det är nämligen precis det som Putin och hans apologeter försöker få oss att svälja genom att servera några noga utvalda historiska exempel, med segerkulten av Det stora fosterländska kriget som självklart paradnummer.

Ryssland har varit, är och förblir en imperialistisk makt, oavsett vilken slags regim som styrt just för tillfället. Sådana makter brukar vara besatta av sig egen storhet och av att hävda den starkares rätt att styra över sina mindre grannar. De vill betraktas som utkorade av Gud eller ödet eller världsanden (produktivkrafterna i fallet Sovjetunionen), med en historisk mission att härska och behärska. De ser sig som eviga och obetvingliga – ända tills de plötsligt en dag kan falla ihop som bräckliga korthus på grund av ”självöverskattningens förbländning”, med historikern Peter Englunds ord. Putin bär på ett sådant månghundraårigt arv från tsarer och kommunistiska självhärskare. Han tolkar historien som att det är Rysslands plikt att genomföra en imperieåterställare – Sovjetunionens sönderfall var ju det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof har han sagt – och han tror kanske till och med på sina egna sagor.

Den ryska imperialismen

Men Moskva och dess lojala följare här i Sverige får inte tillåtas att skriva historien åt oss. Framtiden är öppen och oskriven, inte stängd, inte lagbunden eller oåterkallelig. Och det vi kan lära av det förflutna är att framtiden ofta har intressanta överraskningar i beredskap. Att låta oss förföras och förblindas av Putins omöjlighetsmyt är nog den värsta otjänst vi kan göra det fria Ukraina. Det är alltså upp till oss alla att våga se igenom propagandan och inte låta lura oss av dem som påstår att Ryssland inte kan besegras. I själva verket har ju Ryssland redan förlorat på en lång rad olika sätt under det långa Ukrainakriget. Inte minst har regimen i Kreml blivit av med den lilla ynkliga rest av internationell trovärdighet och anständighet som den möjligen kan ha haft kvar.

Ryssland är inte heller något stackars oskyldigt offer för utländsk aggression. Alldeles tvärtom är den ryska historien marinerad i en mångsekelgammal aggressiv imperialism, som på något mystiskt vis ständigt lyckas flyga under radarn medan västerländsk imperialism ofta och med all rätt har exponerats och kritiserats hårt.

Från sitt ursprung som det lilla furstendömet Moskva, eller Moskovia, har Ryssland successivt under 500 år tuggat sig fram genom den eurasiska kontinenten till Finska viken i väster, Berings sund i öster, Ishavet i norr och Svarta havet i söder genom erövringar och annekteringar av hela folk och länder. Expansionstakten var redan från början kraftig: från 20 000 km² år 1300 till 430 000 km² 1462, och 2,8 miljoner km² 1533.

Under socialismens täckmantel

Under 1500- och 1600-talen handlade det om Sibirien, under de två följande århundradena om Baltikum, Ukraina, Kaukasus och Centralasien. Polen styckades upp i tre etapper under slutet av 1700-talet, Finland rycktes loss från Sverige 1809. Redan i mitten av 1700-talet hade man tagit språnget tvärs över Berings sund till den nordamerikanska kontinenten och etablerat kolonin Ryska Amerika, som motsvarade dagens Alaska. Ryska bosättningar fanns så långt söderut som Fort Ross i Kalifornien och på Hawaii. När det ryska imperiet hamnade i tillfällig ekonomisk kris efter Krimkriget köptes hela territoriet av USA år 1867 för 7,2 miljoner dollar – 4 dollar per kvadratkilometer.

Sovjetunionen fortsatte denna väletablerade imperialistiska praxis under täckmantel av socialism och återinförde Östeuropa, de baltiska staterna och Centralasien i sin intressesfär under 1900-talet. Sovjetmakten startade också regelrätta anfallskrig mot sina mindre grannar, som finska vinterkriget och angreppet mot Polen i maskopi med Nazityskland som startade andra världskriget hösten 1939, invasionen i Ungern 1956 och krossandet av Pragvåren i Tjeckoslovakien 1968.

Dagens Ryssland är på grund av sitt imperialistiska förflutna ett av de mest etniskt mångfaldiga länderna i världen. Enligt den senaste folkräkningen från 2020–21 finns det, förutom ryssar, över 195 etniska grupper, urfolk och nationaliteter i Ryssland: uzbeker, tjetjener, basjkirer, tjuvasjer, avarer, kazaker, tatarer, ingusjier och åtskilliga fler. Många av dessa grupper har utsatts för systematisk russifiering genom att påtvingas det ryska språket, kulturen och den ortodoxa kristendomen. Ursprungskulturer och religioner har ofta undertryckts eller marginaliserats. Icke-ryska etniska grupper har dessutom trängts undan genom kolonisering. Ryska nybyggare uppmuntrades att bosätta sig i erövrade områden, medan ursprungsbefolkningar tvångsförflyttades – i regel till mera ogästvänliga trakter.

Tre namn för samma stat

Den ryska imperialismen har varit – och är – nära kopplad till en kraftig maktkoncentration under starka män som tsarerna, Stalin och de andra sovjetiska ledarna och nu senast Vladimir Putin. Sovjetstaten med sina femårsplaner styrde erövrade områden med järnhand. De blev också hårt ekonomiskt exploaterade.

Det kejserliga Ryssland och efterföljaren Sovjetunionen mjölkade dem på värdefulla resurser som sibirisk päls, centralasiatisk bomull och kaukasisk olja. Imperiet, oavsett vem som styrt, har Ryssland tvingats att luta sig starkt på militär makt för att kontrollera sina territorier. Därför uppfördes befästningar och garnisoner snabbt runtom i nya landområden. De som försökte göra motstånd mot Moskva förvisades till Sibirien eller i försvann i Gulag. Om det inte slutade med nackskott.

Det finns alltså en stark kontinuitet över flera århundraden i berättelsen om den ryska imperialismen. Den handlar om centralmaktens expansion med ofta brutala och hänsynslösa metoder för att hålla samman och utvidga imperiet. I det perspektivet blir Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen bara olika namn på samma statsbildning – ibland uttryckt som ”det eviga Ryssland” eller ”den ryska världen” (russkij mir).

Detta onda arv fortsätter helt uppenbart att forma och styra Ryska federationens inrikes- och utrikespolitik i dag. Det moderna Rysslands geopolitiska ambitioner, som anfallet mot Ukraina och den aggressiva inblandningen i Georgien, är egentligen bara en fortsättning på den långa imperialistiska traditionen. Fortsatta etniska spänningar i regioner som Tjetjenien och Dagestan är också kvarlevor från historisk rysk imperialism.

Myten om inringning

För den som möjligtvis fortfarande tror på myten om inringning kan jag bara säga: plocka fram en jordglob eller valfri atlas och slå upp en karta över den eurasiska kontinenten. Följ sedan noggrant gränsen mellan Ryssland och dess 14 grannländer. Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen är alla Natomedlemmar idag. Ukraina skulle möjligen kunna bli det i en mer eller mindre avlägsen framtid. Belarus, Georgien, Azerbadjdzjan, Kazakstan, Mongoliet, Kina och Nordkorea är samtliga vänner, allierade eller klientstater till Ryssland. Det betyder att ungefär hälften av Rysslands grannar tillhör eller kan komma att tillhöra Nato.

Kanske skrämmer det verkligen den gamle KGB-agenten Putin.

Nu råkar Ryssland vara världens största land, som med sina 17 075 242 km² och elva tidszoner fyller ut hela norra delen av den eurasiska landmassan från S:t Petersburg till Vladivostok. Ryssland är 38 gånger större än Sverige. Ytan motsvarar mer än en åttondel av jordens befolkade landareal. Den totala landgränsen är svindlande 220 408 km lång. Av denna gräns vetter bara 16,6 procent mot något Natoland (9,1 procent om vi räknar bort den ryska enklaven Kaliningrad). Skulle Ukraina någon gång bli Natomedlem ökar siffran till 25,2 procent, en dryg fjärdedel. Nästan 75 procent av den ryska gränsen skulle med andra ord fortfarande delas med vänskapligt sinnade stater även med ett Ukraina i Nato. Enbart gränsen mellan Ryssland och Kazakstan – världens längsta landgräns – är 7 644 km, mer än dubbelt så lång som hela gränsen mot dagens Nato. Inringning?

Ryssland är inte Rus

Om vi förkastar de tre myterna kan det också vara skäl att göra upp med den fjärde och kanske farligaste myten, den om Ryssland själv och den fantasifulla ryska självbilden som direkt arvtagare till det medeltida Kievriket, Kievrus eller bara Rus. En kort sammanfattning: i den ryska föreställningsvärlden ser man ofta och gärna dagens Ryssland som intimt förknippat med Kievriket. Kyiv är helt enkelt Rysslands historiska vagga, och något Ryssland kan därför inte existera utan makten över Ukraina. De två rikena – och naturligtvis folken – är egentligen ett, men ska givetvis styras från Moskva. I Putins självupptagna världsbild finns det inte plats för något oberoende Ukraina, något ukrainskt folk eller någon egen ukrainsk kultur – vilket råkar vara exakt den argumentering som han använder för att legitimera sitt angreppskrig.

Men alla håller förstås inte med om den förvridna historieskrivningen. Namnen ”Rus” och ”Ryssland” är stulna från oss, hävdar många i Ukraina. Det var Peter den store som 1721 bestämde att storfurstendömet Moskva skulle döpas om till tsardömet Ryssland, som sedan blev det Ryska imperiet. Samtidigt förvandlades moskoviterna till ryssar. Idén bakom namnbytet var att länka ihop det växande moskovitiska imperiet med det historiska Rus och den gamla huvudstaden Kyiv som Moskva hade erövrat 1709. På ett klassiskt imperialistiskt manér ville man samla ”hela Rus” och alla slaviska folkstammar under dubbelörnen. I själva verket var det ren historieförfalskning där två separata staters separata förflutna bakades ihop och Ukraina berövades sin självständighet och sin egen historia.

Vasaller till Gyllene horden

Den historiska sanningen är att Moskvastaten uppstod långt efter Kievrus och att Moskvas storfurstar länge var tributskyldiga vasaller till det mongoliska khanatet Gyllene horden som hade erövrat östra Europa på 1200-talet. Inte förrän 1480 under storfursten Ivan III Vasiljevitj, känd som Ivan den store, lyckades man bryta sig loss från khanernas makt. Ivan var också den förste att kalla sig tsar. Slavisten Aleksander Brückner, professor vid universitetet i Berlin, noterade en gång beskt om Moskvastatens rebranding i sin historik över Ryssland: ”Det primitiva folket som fostras av de mongoliska khanerna med ett magert, orientaliskt kulturarv förvandlades plötsligt till en gammal europeisk nation med ett rikt arv.” Men sådana sanningar är knappast lämpliga att uttala högt i Moskva år 2025.

De ryska självhärskarnas besatthet av att vara ättlingar till Kievrus är också grunden till århundraden av förtryck och förföljelser av ukrainsk kultur, traditioner och språk, och av alla som på något sätt har vågat sätta Moskvas falska historieskrivning i fråga. Att utradera det ukrainska kulturarvet och beröva Ukraina dess framtid har alltid stått högt på dagordningen för det Ryska imperiet, Sovjetunionen och nu den Ryska federationen under Putin. ”Ukraina är en påhittad stat som måste krossas och delas upp i sina beståndsdelar,” säger Vladislav Surkov, som har varit en av Putins närmaste rådgivare. En hel litterär, konstnärlig och akademisk generation mördades till exempel av NKVD, den totalitära sovjetregimens säkerhetstjänst, på 1930-talet – den generation som i Ukraina kallas för den avrättade renässansen.

Åter till Moskovia

Borde världen sluta använda namnet Ryssland och återgå till den gamla benämningen Moskvastaten eller Moskovia nu när Ukraina kämpar för att bli fritt från Moskvas överhöghet? Våren 2023 begärde 25 000 ukrainare att Ukraina skulle göra just det. President Volodymyr Zelenskyj ställde sig bakom kravet och bad regeringen att undersöka saken vidare. Frågan har också tagits upp av Rysslandskritiker de senaste åren. I den nya boken ”Russia reverts to Muscovy” lyfter Stefan Hedlund, professor emeritus i öststatsforskning vid Institutet för Rysslands- och Eurasienforskning i Uppsala, fram tunga flera argument för ett namnbyte.

Det handlar inte bara om att många ukrainare ganska självklart förknippar dagens brutala ryska krigsföring med Ivan den förskräckliges terrorvälde och andra envåldshärskare som styrde den gamla Moskvastaten – och som Ukraina alltså inte var en del av. Geografiskt har dagens Ryska federation också förlorat så stora partier av det gamla imperiet i väster, lydstaten Belarus undantagen, att den har krympt ihop inom Moskvastatens gränser från Ivans tid vid slutet av 1500-talet. Det ryska samhällsskicket är dessutom på flera sätt väldigt likt Moskvastatens våldsimpregnerade autokrati. ”Vi behöver en tsar. Perioder utan en tsar slutar alltid i katastrof för oss”, deklarerar Vladislav Surkov.

Men det viktigaste argumentet återstår: om vi fortsätter att säga ”Ryssland” så signalerar det underförstått att vi också accepterar en rysk intressesfär som innefattar Ukraina. Å andra sidan – genom att göra klart att det historiska Ukraina inte var en del av Moskvastaten kan vi ställa oss på Ukrainas sida i kampen för en fortsatt existens med eget språk och egen kultur: ”Det som inte är acceptabelt är att moskoviterna hävdar att alla de som har rötter i den gamla Kievstaten är ’ryssar’, och att alla dessa, oavsett hur se själv definierar sig, måste acceptera att bli styrda från Moskva”, skriver Stefan Hedlund.

Slaget om historien

Med andra ord: om vi accepterar Ukrainas rätt till en självständig existens så innebär det med automatik att Ryssland bör reduceras till Moskvastaten – som då tvingas att förvandla sig till ett land som alla andra. Så blir slaget om historien inte bara en fråga om mytologisk knappologi eller en akademisk seminarieövning, utan också en högst verklig del av kampen om framtiden.

 Lars Ilshammar

 Litteratur:

Elena Hellberg-Hirn (1998): Soil and Soul. The Symbolic World of Russianness. London: Routledge.

Kari Tarkiainen (2017): Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721. Helsingfors: SLS

Martin Kragh (2022): Rysslands historia. Från Alexander II till Vladimir Putin. Stockholm:

Dialogos.

Serhii Plotky (2023): Det rysk-ukrainska kriget. Historiens återkomst. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Peter Englund (2025): Förnyelse och förfall – om historiens list. Festtal vid Svenska litteratursällskapets i Finland 140-årsjubileum den 5 februari 2025.

Stefan Hedlund (2025): Russia reverts to Muscovy. What if we simply drop ”Russia” from the discourse? London: Routledge.