En av 1900-talets viktigaste politiska gestalter är borta

Utrikespolitik I går kväll nåddes vi av beskedet att Sovjetunionens siste ledare avlidit efter en lång tids sjukdom.  Inga Näslund, Rysslandsexpert  på Palmecentret, minns Michail Gorbatjov – vars reformer bidrog såväl till järnridåns fall som till slutet för hans egen tid som Sovjetunionen ledare. 

En av 1900-talets viktigaste politiska gestalter är borta. En rysk ledare, som till skillnad från Putin ville att Ryssland skulle tillhöra Europa, och inte tvärtom. En djupt övertygad motståndare till kärnvapen – det är svårt att föreställa honom skramla med kärnvapenhotet på det sättet som Putin nu gör. En troende kommunist, som beundrade den svenska modellen och i början av 2000-talet försökte starta ett ryskt socialdemokratiskt parti. 

Michail Gorbatjov föddes 1931 på en kolchos, ett kollektivjordbruk, i en by nära Stavropol i södra Ryssland. Han var barn under Stalinterrorn och för ung för att delta i Andra världskriget. Som femtonåring fick han en fin medalj som bästa traktorförare. Sedan blev det studier vid Moskvauniversitetet i juridik, och en karriär inom kommunistpartiet i hemstaden Stavropol. Han var vid ett antal tillfällen på tal för olika maktpositioner i Moskva – det som slutligen ”gjorde” hans karriär var en uppfinning, en ny skördemetod, den sk Ipatjev-metoden – som blev mycket omtalad. Det gav honom en plats i Högsta Sovjet och så 1977 i kommunistpartiets mäktiga Centralkommitté. 1978 blev han utsedd till sekreterare i Centralkommittén och flyttade med familjen till Moskva.

Gorbatjov blev skarpt kritiserad från alla håll. Reformerna gick för fort, tyckte de konservativa. För långsamt för de progressiva.

Brezjnev dog, Andropov dog också, och den åldrige Tjernenko som en kort tid tog över efter honom gjorde Gorbatjov till andreman. Så när även Tjernenko dog, blev Michail Sergejevitj Gorbatjov generalsekreterare, Sovjetunionens mäktigaste man. Vad som sedan hände var det ingen som väntade sig. Tillsammans med Alexander Jakovlev, som ansågs vara ideologen bakom perestrojkan, inledde de ett arbete för att reformera det sovjetiska systemet.  

De första fem åren efter hans tillträde var fyllda med nya initiativ, här är några:

Maj 1985 – Kampanjen mot alkohol. Priserna höjdes, vingårdar lades ned, man begränsade försäljning av både färdiga drycker och socker som kunde användas för hembränning, alkohol serverades inte längre vid officiella arrangemang.

April 1986 – ordet perestrojka nämndes första gången – som en satsning på forskning och omdaning av bilindustrin. Så småningom blev det ett slagord för mer marknadsekonomi.

April 1986 – Tjernobylolyckan – hur den hanterades blev sedan en viktig motivering för glasnost, som betyder öppenhet/transparens. Några år senare avskaffades censuren inom media och kultur.

December 1986 – Andrej Sacharov, den kände vetenskapsmannen och dissidenten, fick återvända till Moskva. Gorbatjov ringde själv upp honom i Nizjnyj Novgorod, dit han av politiska skäl var landsförvisad, och meddelade att han var välkommen tillbaka.

Valen till både Högsta Sovjet och lokala sovjeter reformerades och nu kunde man till och med välja mellan flera olika kandidater.

1989 pensionerades mer än 100 medlemmar av SUKP:s centralkommitté av åldersskäl.

1989 – Sovjet drar sig ur kriget i Afghanistan, efter 10 år och minst 10.000 döda sovjetiska soldater.

Samma år revs Berlinmuren ned. Moskva lät det hända, till mångas förvåning. Järnridåns fängelsedörrar öppnades för miljontals östeuropéer. I Östtyskland satt en besviken Putin, lokal KGB-resident som förgäves begärt stöd från Moskva för att skingra protesterande östtyskar.

1990 förklarades förföljelser som grundade sig på politiska skäl olagliga, och alla som fallit offer tidigare skulle bli rehabiliterade, få sina rättigheter fullt återställda och även kompensation för sina lidanden.

Fem år efter Gorbatjovs makttillträde hände något – ekonomin började halta, hyllorna i affärerna gapade tomma. Demokrati, visade det sig handlade inte bara om val och att rösta – korruptionen urholkade systemet. Gorbatjov blev skarpt kritiserad från alla håll. Reformerna gick för fort, tyckte de konservativa. För långsamt för de progressiva. Alla delrepublikerna ville plötsligt bli fria. Resten av befolkningen var sur över antialkohollagarna. 

I början av 90-talet, då jag arbetade som översättare på Radio Moskva (90-93) översatte jag varje dag minst en politisk kommentar av Michail Gorbatjev. Svenska redaktionen i Gosteleradios hus på Ulitsa Pjatnitskaja låg på åttonde våningen och hade utsikt bort till Kreml, i alla fall vid klart väder – då kunde man se kupolerna glänsa.

Det här var när Sovjetunionens fall närmade sig, och Gorbatjovs kommentarer var ganska tradiga att översätta för de var fyllda av vatten, som ryssarna säger – någon hade verkligen kokat soppa på en spik, skulle vi nog säga. 1-2 sidor med ingenting. Icke-innehållet i kommentarerna var nog ett tecken på att han balanserade på en smal makttråd. Han ville hålla sig väl med alla, men resultatet blev det motsatta.

Många spekulerar i vad som hade hänt om Gorbatjov hade fått fortsätta som ledare, och genomföra ett reformprogram. Man ska dock inte underskatta den vilja till frihet och oberoende som väckts i de forna sovjetrepubikerna.

1991 inleddes med oroligheter i Baltikum – Moskva skickade elittrupper mot demonstranterna i Vilnius. Det märktes på stämningen på radion och i Moskva i allmänhet att man spänt väntade på vad som skulle hända. Var det slut på reformerna? 

En måndag i augusti 1991 vaknade vi och fick höra på alla TV- och radiokanaler, nyheten att en Undantagstillståndskommitté tagit över, Gorbatjov hade avgått. Mellan nyhetssändningarna sändes baletten Svansjön, om och om igen. De flesta trodde att Gorbatjov var död. Efter några dagar stod det dock klart att kuppen i Moskva hade misslyckats. Armén vägrade den gången att gå emot den egna befolkningen. Gorbatjov levde, och kunde återvända till Moskva. Kuppen var dock början till slutet för Gorbatjov, 31 december 1991 upphörde Sovjetunionen. Gorbatjov fick avgå. Jeltsin blev den nye ledaren, som president i Ryska Federationen.

Många spekulerar i vad som hade hänt om Gorbatjov hade fått fortsätta som ledare, och genomföra ett reformprogram. Man ska dock inte underskatta den vilja till frihet och oberoende som väckts i de forna sovjetrepubikerna, i de flesta fall brutalt intvingade i Sovjetväldet. När de väl vädrat morgonluft, hade de ingen lust att vänta på Gorbatjovs långsamma reformer. Och redan i slutet av 80-talet hade kleptokraterna börjat smida planer – bit för bit stal de folkets tidigare gemensamma tillgångar, naturresurser, fabriker, mark, fastigheter – för att berika sig själva. När man låser upp ett fängelse är alla otåliga, och alla står sig själv närmast. 

Det måste ha varit plågsamt för Michail Gorbatjov att under de senaste 15 åren se det öppna, mer demokratiska Ryssland, försvinna tillbaka in i diktaturens järngrepp. Gorbatjovs svärfar kom för övrigt från ukrainska Chernigiv. Kriget i Ukraina var sista spiken i kistan för Gorbatjovs livsverk.