En dag skall jorden bliva vår

BOSTADSPOLITIK Trädgårdsstaden är kanske 1900-talets mest framgångsrika stadsbyggnadsidé. Men för vem och med vilka politiska förtecken byggdes trädgårdsstäderna? Och vilka andra rörelser i tiden påverkade de då ledande stadsplanerarna i Sverige?

Stockholms stad ordnade 1932 en tävling om billiga bostäder. Programmet begränsade lägenhetsstorlekarna till 35–50 kvm för att rymmas inom en arbetarlön. KF:s arkitektkontors förslag med det dubbeltydiga mottot ”En dag skall jorden bliva vår” visade att radhus i två våningar skulle kunna vara konkurrenskraftiga genom en enkel och billig konstruktion, effektivt markutnyttjande och stor trevnad.

Arvid Fougstedts akvarell som illustrerade tävlingsförslaget har blivit en ofta återanvänd vision av det goda livet i trädgårdsstaden. Farfar gräver i trädgårdslandet, mor i huset kommer med kaffe, en man sitter i hörnet av trädgården och ritar av idyllen, en annan står i dörren till huset och läser en tidning. Det finns en oemotståndlig stämning av frid och fritid över hela scenen. Här odlas ett slags jordnära motstånd.

KF:s förslag prisbelönades inte men fick mycket uppmärksamhet. Fougstedts bild var också omslag till Hans Aréns avhandling Radhuset som folkbostad 1980, där han diskuterar varför radhuset inte blev den folkbostad det kunde vara utan istället kom att bebos av medelklassen.

Om modernismens radhus var trädgårdsstäder eller inte har diskuterats. Dubbeltydigheten i mottot ”En dag skall jorden bliva vår” väcker en inte mindre omstridd fråga som fanns med från trädgårdsstadens begynnelse, den om markägandet och, som dess följeslagare, frågan om för vem och med vilka politiska förtecken trädgårdsstäderna byggdes. Det var en central fråga kring sekelskiftet 1900 och den ska vi fokusera på här.

1874 års byggnadsstadga hade, efter förebild från utbyggnaden av Stockholms malmar, format en bebyggelse i regelbundna rutnät med lika breda gator och hus i upp till fem våningar. Det ledde lätt till en schematism som alltmer kom att kritiseras av planekonomiska, trafiktekniska, sociala och estetiska skäl. 1907 års byggnadslag främjade en smidigare anpassning till terräng och tomtgränser. Den kom också att sammanfalla i tiden både med trädgårdstadsrörelsens och egnahemsrörelsens framväxt och en socialreformatorisk tilltro till möjligheten att med nya hustyper och statligt lånestöd skapa bättre bostadsförhållanden för folket. Per Hallmans verksamhet pågick till stor del under dessa genombrottsår och han bidrog till trädgårdsstadens utveckling i Sverige. Detsamma gäller den andre ledande stadsplaneraren i Sverige under samma tid, den tio år yngre Albert Lilienberg i Göteborg.

Trädgårdsstadsrörelsen

Trädgårdsstaden är kanske 1900-talets mest framgångsrika stadsbyggnadsidé. Den har en 120-årig historia sedan publiceringen av Ebenezer Howards bok To-Morrow: A Peaceful Path to Real Reform 1898, i en snart följande andra upplaga kallad Garden Cities of To-Morrow 1902. De första trädgårdsstäderna byggdes i England och redan efter ett tiotal år hade idén spritt sig till andra delar av Europa. Den har sedan återkommit i vågor genom 1900-talet. I den franska arkitekturhistorikern Françoise Choays bok Urbanisme, utopies et réalités från 1965 lyftes den fram som en ”kulturalistisk modell”, i polemik mot den då rådande ”progressivistiska”, modernistiska stadsbyggnadsmodellen. För tillfället må trädgårdsstaden vara lite bortglömd men det gör det egentligen bara så mycket angelägnare att påminna om den. Och det gör därmed också Hallman intressant för vår tid som ett alternativ till dagens alltför schematiska och täta kvartersstäder.

Trädgårdsstadens ”uppfinnare” Ebenezer Howard var inte arkitekt eller planerare utan stenograf i engelska parlamentet. Hans syfte med trädgårdsstaden var uttalat socialreformatoriskt, ”a peaceful path to real reform”. Sina politiska kontakter i England hade Howard med fritänkande och anarkister, han läste gärna tidens utopiska litteratur och han trodde på esperanto som internationellt hjälpspråk. I sin ungdom tillbringade han en tid i Amerika och blev inspirerad av idealistiska författare som Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson och av den amerikanske ekonomen Henry George. George kritiserade den tidiga kapitalismens monopoliseringstendenser och hade idéer om att vissa nyttigheter, som mark, borde ägas gemensamt. Hans nu bortglömda bok Progress and Poverty från 1879 trycktes i miljonupplagor på flera språk och har kallats den mest spridda boken om ekonomi någonsin. Den gav upphov till en ”Single Tax Movement”, senare kallad Georgism. Tanken var att en enda skatt på mark skulle kunna finansiera alla gemensamma nyttigheter.

Howards idéer växte fram ur en reaktion på de negativa erfarenheterna av 1800-talsindustrialismens stad. Svårigheterna att den politiska vägen höja skatten på mark ledde Howard till idén att bryta de stora markägarnas monopol och övervinster inne i städerna genom nyanlagda städer på gemensamt ägd mark. Hans diagrammatiskt tydliga argumentation handlade om ensidigheten i stadens miljöförstörelse och landets efterblivenhet. Trädgårdsstaden skulle förena social utveckling med närhet till naturen i ”ljusa hem och trädgårdar, ingen rök, ingen slum, frihet och samarbete”. Den skulle, enligt Howard, vara en självförsörjande stad med 32 000 invånare och med centrum, bostäder, arbetsplatser och omgivande jordbruk. När den var fullbyggd skulle en ny trädgårdsstad etableras istället för att låta den gamla fortsätta växa.

Howard organiserade snabbt en Garden City Association för att genomföra sina idéer och 1903 började man planera den första trädgårdsstaden Letchworth, fem mil norr om London. Arkitekter blev Parker och Unwin som tillförde sitt intresse för den förindustriella engelska småstaden, den traditionsanknutna Arts & Crafts-arkitekturen och österrikaren Camillo Sittes tankar om det konstnärliga stadsbyggandet. Raymond Unwin utvecklade idéerna vidare i den viktiga boken Townplanning in Practice 1909. I debattskriften Nothing Gained by Overcrowding 1912 argumenterade Unwin med räkneexempel för att en täthet på högst tolv hus per acre (motsvarande ett exploateringstal, byggd yta/markyta, på 0,25) skulle vara ekonomisk jämfört med de dubbelt så täta traditionella engelska arbetarradhusen genom mindre kostnader för anläggande av gator. Samtidigt skulle de ge en mycket högre bostadskvalitet med stor egen trädgård.

Något år efter Letchworth påbörjades Hampstead Garden Suburb i utkanten av London. Liksom de flesta av de byggda projekten blev den, till skillnad från Letchworth, en ”trädgårdsförstad” utan arbetsplatser snarare än en egen stad. Detta blev en stridsfråga inom rörelsen. Det vanliga är dock att begreppet trädgårdsstad används också om trädgårdsförstäder.

Redan några år efter England bildades en liknande trädgårdsstadsorganisation i Tyskland och före kriget hade man börjat bygga trädgårdsförstäder som Hellerau i Dresden och Falkenberg och Staaken i Berlin. Även i Sverige, liksom i många andra länder, slog idéerna igenom snabbt. En utförligare skildring av visionen från England och genomförandet i Sverige finns i Johan Rådbergs bok Den svenska trädgårdsstaden från 1994. År 1903 publicerades en artikel om ”The Garden City Association – en fullständig lösning av bostadsfrågan” i Social Tidskrift och nådde därigenom bostadspolitiskt engagerade.

Hallmans Gamla Enskede i Stockholm och Svartbäcken i Uppsala samt Lilienbergs Landala egnahem i Göteborg – alla tre planer från 1908 utbyggda från och med 1910-talet – är tidiga exempel på hur idéerna omsattes i byggd verklighet. Områdenas gestaltning präglades av samtidens intresse för Gamla svenska städer, dokumenterade i ett bokverk som gjordes av arkitekter och började ges ut 1908. Elsa Beskows bilder av tanterna Brun, Grön och Gredelins Lillköping från 1918, med förebilder från Sigtuna, fångar tidens ideal väl med den gamla trästadens ”fristående byggnadssätt”.

Fem punkter för en trädgårdsstad skulle kunna lyftas fram ur den tidiga traditionen. De har sällan uppfyllts alla på en gång, men har ändå återkommit som ideal genom ett drygt århundrade.

Egnahemsrörelsen

I det sena 1800-talets Amerika fanns den grova exploateringen av natur och människor men också idéerna om hur en annan värld skulle vara möjlig. Det hade lockat Ebenezer Howard dit. Men det lockade också många svenskar i svåra levnadsförhållanden. På andra sidan Atlanten fanns drömmen om att forma sig ett nytt och eget liv. Denna förlust av unga och initiativrika människor hotade att bli ett politiskt problem för Sverige.

Egnahemsrörelsen kring år 1900 kopplades tidigt samman med emigrationen som samhällsproblem. Historikern Anna Lindkvist har i en avhandling i Umeå, Jorden åt folket. Nationalföreningen mot emigrationen 1907–1925, diskuterat denna koppling. Hon följer Nationalföreningens ganska korta historia av uppkomst och fall. Emigrationen från missväxt och fattiga förhållanden i Sverige hade varit stor ända sedan 1860-talet. Egnahemsföreningar startades på 1890-talet men det var först 1907 som de två rörelserna kopplades samman av Nationalföreningen och började drivas politiskt och praktiskt, i hög grad av en elit i samhället. Lindkvists förklaring är ett ekonomiskt uppsving och en nationell mobilisering kring sekelskiftet som gjorde det angeläget för näringslivet att få unga människor att stanna i Sverige och att utveckla folket socialt och kulturellt.

Lindkvist frågar sig hur Nationalföreningen ställde sig till moderniseringen av Sverige och hennes slutsats blir att den inte var entydigt konservativ. Man kan, menar hon, uppfatta dess skapande av små egnahemsjordbruk, med finansiering från statens jordförmedlingsfond eller statens egnahemslånefond, som en brygga mellan två samhällsformer: jordbrukssamhället och industrisamhället. En bit in på 1920- talet hade den spelat ut sin roll. Den ifrågasattes som alltför hierarkiskt styrd och förlorade det statliga ekonomiska stödet. Men egnahem fortsatte att byggas, fast nu i städerna, och mest för en medelklass.

Egnahemsföreningarnas syfte var att ordna bostäder till sina medlemmar, som ett alternativ både till landsbygdens statarlänga eller torp och till stadens hyreskasern. Egnahemmaren var bunden av lån från den som sålde mark eller från staten (statens egna- hemslånefond inrättades 1904), men hade ändå en möjlighet att genom träget arbete bli självägande. Fram till 1908 gavs egnahemslån endast till egnahem på landet, dock inte nödvändigtvis med jordbruk. Lånen gavs till ”mindre bemedlade arbetare” med krav på ”god frejd”, skötsamhet. Det krävdes eget sparkapital att skjuta till.

Politiskt var den ganska spretiga egnahemsrörelsen dominerad av konservativa, men den lockade också socialdemokratin som hade sympatisörer bland egnahemmarna. Ivar Lo-Johansson har i romanen Analfabeten beskrivit hur hans far, analfabeten, lärde sig orden ”inre kolonisation”, ett vidare begrepp än egnahem. Det handlade då inte om nyodling i gränslandet, som i USA i ett tidigare skede, utan om en intensivare uppodling av mera tätbefolkade områden, med en samtida utveckling i Tyskland som förebild.

Boende på landet ansågs gynnsamt för nativiteten och bonden idealiserades, ibland med närmast rasbiologiska argument. Men det förekom också föreställningar om att landsbygden var efterbliven och skulle må bra av att stadsbor flyttar ut till egnahem. Diskussionen om landsbygdens fördelar och storstadens avigsidor och den lilla (trädgårds)staden som ideal är intensiv kring sekelskiftet 1900, inte bara hos Ebenezer Howard utan också till exempel i Ellen Keys Barnets århundrade 1900.

Egnahemsrörelsens genombrott sammanfaller även med nationalromantiken i arkitekturen, ett i hög grad internationellt fenomen. Anna Lindkvist föredrar i sin avhandling begreppet regionalism. Hon fördjupar sig särskilt i boken Svenska allmogehem från 1909 som ger praktiska råd till egnahemsbyggare men också bedriver smakhöjande folkbildning och förmedlar mönsterprojekt för egnahem i olika svenska landskap. Redaktör för boken och författare till inledningen var unghögermannen Adrian Molin, som också var ledande i Nationalföreningen mot emigrationen.

År 1925 ändrade Nationalföreningen, efter indragna statliga lån och stora medlemstapp, namn till det anspråkslösare Sällskapet Hem i Sverige. Målgruppen ändrades också från arbetarklassen till ”den bildade medelklassen, snålt tillgodosedd från det allmännas sida, i dess strävan att bilda och upprätthålla goda hem åt det uppväxande släktet”. Sällskapets tidskrift Hem i Sverige blev organ för praktiskt egnahemsbyggande. Mellan 1944 och 1966 var Adrian Molins svärdotter, trädgårdsarkitekten Ulla Molin, redaktör för tidskriften och gjorde en uppmärksammad folkbildningsinsats för markbostaden med egen trädgård.

Trädgårdsstäder i praktiken

Hallmans Svartbäcken i Uppsala och Lilienbergs Landala egnahem i Göteborg var, som redan nämnts, två av de första trädgårdsstadsplanerna i Sverige, båda från 1908. Jag har tillbringat nästan hela mitt liv som boende i dessa två områden, bortsett från de vanliga vandringsåren mellan 20 och 30. Jag har kunnat följa områdenas utveckling från 1950-talet till idag. Jag har dessutom gjort en klassresa från hyreslägenhet i litet flerbostadshus till egnahem på ägd mark. Och den resan har gått att göra, visserligen tvärs över Sverige från Uppsala till Göteborg, men också, så att säga, bara tvärs över gatan genom trädgårdsstadens närhet mellan flerbostadshus och egnahem.

Likheterna mellan Svartbäcken och Landala är många även om terrängen är helt olika, den platta Uppsalaslätten mot det bergiga Göteborg. De är båda ett slags småstadsmiljöer med en blandning av låga flerbostadshus, radhus och egnahem, små parker, från början en uppsättning butiker för dagligvaror och planerade men aldrig genomförda offentliga byggnader. De var del av en begynnande social bostadspolitik och innehöll nya hustyper som skulle höja bostads- standarden för vanligt folk. Kanske är likheterna inte så förvånande eftersom Lilienberg hade sin första praktikplats hos Hallman, efter civilingenjörsexamen 1903. År 1927 skulle han sedan komma att efterträda Hallman som stadsplanedirektör i Stockholm.

Norr om Fabriksgatan och Spårvinkeln i Uppsala, där Dalabanan och Norra Stambanan delar sig, låg industrier och enkla bostadshus utbyggda under andra halvan av 1800-talet. Gatorna hade traditionella hantverksnamn som Timmermansgatan och Repslagargatan. Vi bodde på Stiernhielmsgatan, fast på den ”gamla”, södra sidan. Där började Hallmans plan, och en ny tid. Gatorna fick nationalromantiskt färgade namn som Valhallagatan, Vikingagatan och Swedenborgsgatan. Marken köptes av staden för att gynna egnahemsbyggande. Två radhuslängor byggdes 1913 kring Stiernhielmsparken. I bostadsnöden direkt efter kriget bildades halvkommunala AB Uppsala Bostäder. Deras första bygge, 1921, på Stiernhielmsgatan 13 var två tvåvåningshus med vardera åtta lägenheter, ritade av den nytillträdde stadsarkitekten Gunnar Leche. Det speciella med dem var att lägenheterna var ovanligt stora, tre rum och kök, och att alla utom två hade egen entré direkt från gården. Hallman ritade in stora offentliga byggnader, skolor och annat, i fonden på viktiga gator. Inga av dem kom dock att byggas.

Lilienbergs plan för Landala egnahemsanläggning togs fram efter ett politiskt beslut om ”upplåtelse av mark till egna hem åt mindre bemedlade”. Planen, på ett höjdområde direkt söder om arbetarstadsdelen Landala, bestod av en norra del med flerbostadshus på berggrund och en södra del med egnahem mest i form av ”kopplade hus”, dubbelhus, på mossmark. I en skrift från 1917 beskrevs fördelen framför ”stadens tätt befolkade hyreskvarter”:

Egnahemsbyggaren har den stugan omgivande trädgårdstäppan, som lämnar sol och luft fritt tillträde, och vari han … kan få nyttig motion och vederkvickande vila.

105 lägenheter byggdes på knappt tio år från 1913. Fler hus än planerat byggdes som enkelhus, mot Lilienbergs vilja. Området var tänkt för skötsamma arbetare men in i de för tiden stora bostäderna på cirka 100 kvm flyttade mest en medelklass. Egnahemsdelen har gatunamn efter den lokala floran, som Ljunggatan och Furugatan. De tre kvarteren i norr bebyggdes med landshövdingehus under 1930-talet, flera av dem som kooperativa föreningar.

När jag växte upp i Uppsala fanns ett antal affärer kring Stiernhielmsplan. Speceriaffär, charkuteri och mjölkaffär i ett hus, tobaksaffär i ett annat och fiskaffär i ett tredje. I källarvåningen på vårt hus, byggt på 1930-talet som ett hyreshus med tolv tvårumslägenheter, fanns bageri och elektriker. Landala höjdområde hade också på 1950- talet en lång rad små butiker och lokaler för hantverkare. Även om Johan Rådberg i sin bok Den svenska trädgårdsstaden inte godkänner egnahemsdelen av Landala som småstadsmiljö, utan ser den som mer av ”lantlig allmogekaraktär” med sina förträdgårdar och stenmurar, var det ändå något av en småstad ända fram till de sista butikerna försvann kring år 2000, ungefär samtidigt som de försvann från Svartbäcken. Fortfarande är den lilla parken kring dammen i Landala en mötesplats, för picknick på sommaren och skridsko på vintern, precis som jag minns Stiernhielmsparken med dess anlagda plaskdamm på 1950-talet.

Det hade säkert sina sidor för mina föräldrar att vara beroende av en hyresvärd som bestämde om reparationer och hade ensamrätt på äppelträd och krusbärsbuskar. Men mamma hade en odlingslott längst in på gården. Och som barn kände jag inte av någon gräns mot de som bodde i egnahem på andra sidan gatan. Lekkamrater valdes efter ålder och vi gick alla i samma skolor. Folkhemmet blomstrade, bilen var ännu ett spännande löfte, man gick eller åkte buss och Sverige har aldrig varit jämlikare. Det var på många sätt bra att bo i en trädgårdsstad, även på hyreshussidan.

Landala egnahem idag är en liten enklav uppe på sitt berg, extremt väl kollektivtrafikförsörjd, nära till universitet och högskolor och på promenadavstånd till centrum. V fick 14 procent av kommunrösterna här 2018, lika många som M och något mer än S och MP. Störst var missnöjespartiet Demokraterna som tagit många röster från S. SD fick bara 3 procent. Medelinkomsten ligger kring genomsnittet för Göteborg. I valdistrikt Södra Svartbäcken, Uppsala, är läget liknande, dock med skillnaden att S är klart störst, 28 procent, i avsaknad av lokalt missnöjesparti, följt av V på 15 procent, M 14 procent med SD på 8 procent. I dessa trädgårdsstäder bor en hyfsat progressiv och inte särskilt rik medelklass, mer Grön Alternativ Libertär (GAL) än Traditionell Auktoritär Nationalistisk (TAN).

Boverket gav mitt i 1990-talets lågkonjunktur ut boken Den måttfulla staden som pläderar för de mindre och medelstora svenska städernas kvaliteter i trädgårdsstadens anda. Idag befinner vi oss i en situation där vi fram till nu haft en utdragen högkonjunktur med starkt tryck på bostadsbyggande, traditionell tät kvartersstad och ”den urbana normen”. Det är lätt att bli fången i sin samtid och glömma den repertoar av lösningar som historien erbjuder. Det är ett skäl, så gott som något, att hålla Hallman och hans verk levande.

Trädgårdsstaden handlar i hög grad om kulturella värden, den är vad Françoise Choay kallade en kulturalistisk modell. Detsamma brukar sägas om den politiska GAL-TAN-skalan med dess inriktning på identitet snarare än klass. Men dubbeltydigheten i KF:s tävlingsförslags motto ”En dag skall jorden bliva vår” påminner oss om det som sekelskiftet 1900 visste, att bostadsfrågan också är en fördelningspolitisk fråga.

Essän utgör ett kapitel i Per O. Hallman – Stadsplanekonstens förnyare, Samfundet S:t Eriks årsbok 2019 (Appell Förlag).