För en konservativ socialism

Ideologi Digitalismens profeter misstar sig. Därför behövs en socialistisk rörelse som i konservativ anda återknyter till de bästa sidorna av den humanistiska traditionen,  som tar den inbilska intellektuella överklassen i örat och försvarar praktisk erfarenhet som en betydelsefull källa till kunskap, menar Jan Lindholm.

Efter Brexit, Trump och den tvära vändningen i synen på sociala media råder inte längre några tvivel: samhället har förlorat orienteringen. Trots allt mer utbildning och forskning, snabbare datorer och flodvågen av databaserad kunskap har världen gått vilse. Socialismens långvariga kris framträder nu som bara ett stillsamt förebud om demokratins akuta svårigheter, och det är knappast heller någon tillfällighet att vilsenheten sammanfaller med degraderingen av det manuella arbetets klass.

Efter uteslutningen av arbetarklassen från den politiska arenan har även det praktiska förnuftet visats ut från matchen. I vad som anses vara den seriösa samhällsdebatten räknas enbart teoretisk kunskap och akademiska meriter. Numer krävs ett forskarlag och ett jättelikt datamaterial för att få yttra sig i frågan om Kunskapssamhällets märkvärdiga människa måhända fortfarande har rumpan bak.

Jag gick med i SSU som trettonåring 1969 och engagerade mig under gymnasiet även i moderpartiet på gräsrotsnivå. Under universitetsåren värvades jag via Umeå Socialdemokratiska Studentförening till fraktionen kring tidningen Offensiv, och kom då för första gången på allvar i kontakt med den, i teoretiskt avseende, överlägsna marxistiska traditionen. På grund av fraktioneringen uteslöts jag dock efter några år på fullt riktiga grunder ur såväl SSU som SAP. Ytterligare ett par år senare lämnade jag själv Offensiv som efter isoleringen snart urartade i sekteristisk riktning.

Med undantag för åtta månader i den kortlivade Arbetarlistan i början av 90-talet har jag sedan dess avstått från alla organiserade aktiviteter, men mitt från unga år starka politiska intresse har hållit i sig. När tillfälle öppnat sig har jag därför roat mig med att försöka förstå var socialismens tillbakagång har sina djupare orsaker och hur krisen kanske kan övervinnas. På betryggande avstånd från den offentliga debattens buller och bång har jag med hjälp av växande erfarenheter och fördjupade kunskaper trängt in i allt fler aspekter av frågan, såväl konkreta som mer abstrakta.

Efter mina sju år vid universitetet i tjugoårsåldern, varav de tre sista på forskarutbildning i statsvetenskap, förtjänar jag inte hederstiteln autodidakt men något åt det hållet handlar det ändå om. Utan att besväras av rigida akademiska gränser har jag under årens lopp tillägnat mig för en lekman omfattande kunskaper med tyngdpunkt i historia och idéhistoria. I början av femtioårsåldern ägnade jag mig som skuggdoktorand vid Stockholms universitet åt en idéanalytisk kritik av teorin om det postindustriella samhället, men lyckades inte ro det skeppet i hamn.

Först som pensionär har jag fått den tid som krävts för att slutföra undersökningarna och – som i denna essä – börja presentera resultaten på ett läsbart sätt. I den mån jag har något att tillföra är jag övertygad om att orsaken ligger i kontrasterna mellan abstrakta idéer och min vardag i det manuella arbetets värld, där högtflygande tankar konfronterats med en praktisk verklighet.

Nämnas bör att jag trots uteslutningarna alltjämt och i allra högsta grad betraktar mig som socialdemokrat. Men jag talar alltså inte för något parti, utan för vad jag anser vara arbetarklassens intressen och därmed socialismens sak.

Böcker och data är aldrig de enda, och heller inte alltid de viktigaste, vägarna till kunskap om sociala skeenden. När samhällsutvecklingen bryter makrohistoriska mönster, byter spår eller växlar tempo går förändringarna inte att begripa med hjälp av sedan länge etablerade teorier och metoder. Det politiska tänkandet måste då erkänna nya erfarenheter som inte stämmer med djupt rotade synsätt, och i det avseendet är arbetarklassen överlägsen medelklassen.

Det manuella arbetets klass litar mer på egen erfarenhet än till sådant som står skrivet, vilket är en ovärderlig egenskap när en ny epok tränger fram. I sökandet efter idéer som stämmer överens med aktuella intryck och upplevelser har delar av arbetarklassen tyvärr närmat sig den idag väl maskerade brunhögern, men så erbjuds heller ingen mer fruktbar alternativ förklaring av vår tid.

I linje med sedan länge etablerade idéer har medelklassens ideologer i trettio år förklarat att svaret på alla problem består i mer utbildning och forskning. Idag är vi bättre utbildade och innehar mycket mer kunskap än någonsin tidigare: lik förbannat är världen mer vilsen än på länge. För ett praktiskt förnuft tyder en sådan erfarenhet på att lösningen förmodligen innehåller något avgörande fel. Men nutidens självgoda medelklass sitter fast i vad den så duktigt lärt sig i skolan, drunknar i teoretisk kunskap och en syndaflod av data.

Förra epokens världsbild föddes runt mitten av 1800-talet och präglades framförallt av de väldiga möjligheter andra generationens ångmaskiner öppnade. Många små förbättringar hade mångfaldigat teknikens styrka och spred den brittiska industriella revolutionen till Europa och USA via järnvägen och den tunga industrin. På tröskeln till detta väldiga språng i samhällsutvecklingens historia formades den modernistiska föreställningsvärld som alltjämt håller det politiska tänkandet i ett fast grepp.

Denna för sin tid väl fungerande världsbild stämde med de makrohistoriska omständigheterna under flera generationer och vi vande oss därmed att ta den för given. Men när de storskaliga villkoren förändrades kunde den inte längre förklara vad som hände. Därför står vi nu vilsna, utan vare sig karta eller kompass.

Nutidens arméer av forskare och intellektuella tror sig bejaka förändringar av alla de slag, men är dogmatiska i försvaret av den numera föråldrade världsbilden. Vårt intellektuella ledarskap tolkar samtidens förändringar inom ramen för förra epokens politiska paradigm, och lyckas därför aldrig skriva den nya berättelse det tjatats om lika länge.

Istället för att erkänna sitt misslyckande och därigenom skapa förutsättningar för alternativ upprepas med stigande intensitet mantrat om mer utbildning och än mycket mer forskning. Blind för egna brister och fel skyller medelklassen brunhögerns och populismens framgångar på arbetarklassen.

När en väl etablerad världsbild inte längre förmår förklara nya skeenden beror det troligen på att någon grundläggande omständighet som där tas för given har förändrats. Trots att följande tanke säkert låter absurd kan därför vilsenheten vara ett tecken på att den makrohistoriska förändringens tempo bromsat in i vår del av världen, den högst industrialiserade. En sådan förändring strider nämligen mot den sedan länge etablerade idén att det moderna samhället präglas av allt snabbare förändring, och skulle därmed ge upphov till desorientering. Och sedan tanken väl har tänkts visar det sig finnas mängder av mer direkta argument som pekar i samma till synes orimliga riktning.

En massa saker förändras utan tvivel även här, men alla förändringar är långtifrån lika viktiga och ur makrohistorisk synvinkel är det överväldigande flertalet betydelselösa. Motsvarigheter till förra epokens triumf över den materiella knapphet som varit människans värsta gissel sedan tidernas begynnelse skulle ha varit sådant som slutet inte bara på alla krig utan också minsta bråk, botemedel mot varje tänkbar sjukdom eller kärlek utan komplikationer. Ingenting som kommer ens i närheten av sådana dimensioner har inträffat.

Finanskrisen 2008 släckte för gott hoppet om att internet lagt grunden för en Ny ekonomi. Den än mer omtalade globaliseringen har ersatts av växande nationalism och början på ett handelskrig, och förhoppningarna på sociala medier har sjunkit som en sten; erfarenheter vilka i sin tur talar för att även den artificiella intelligensens (AI:s) sociala följdverkningar nu å det grövsta överskattas.

Förutsägelserna om enorma konsekvenser av den digitala teknikens senaste stora innovation är ett eko av vad som med samma otyglade entusiasm nyligen påstods om de då till synes lika epokgörande föregångarna. Nedanstående resonemang visar att digitalismens profeter med största sannolikhet återigen misstar sig, och får samtidigt tjäna som ett typexempel på hur ett praktiskt förnuft kan vara överlägset data när det gäller att utveckla kunskap om storskaliga förändringar.

Den hittills viktigaste tillämpningen av AI är den självkörande bilen, en teknologi som anses vara det största som hänt sedan förbränningsmotorn och verkar stå inför sitt kommersiella genombrott. Och visst är detta en, med vår tids mått mätt, ytterst avancerad teknik – men att en teknik är högt kvalificerad innebär inte att den med nödvändighet kommer att få revolutionerande resultat, och det finns mycket som talar för att den självkörande bilen inte kommer att kunna få det.

Hjärttransplantationer är än idag, femtio år efter sitt genombrott, en ytterst avancerad medicinsk teknik, men i förhållande till de ur teknologisk synvinkel primitiva vatten- och avloppssystemen har den fått försumbara effekter på mänsklighetens hälsa. Transplantationerna har varit och kommer att förbli livsavgörande för åtskilliga individer, men är betydelselösa ur storskalig synvinkel.

Nya hjärtan förlänger livet med ett antal år på några tiotusental i huvudsak medelålders människor varje år. (I Sverige har under 2000-talet genomförts allt fler men aldrig mer än några tiotal transplantationer per år, som mest 2014 med 67, som minst 2002 endast 19, enligt Socialstyrelsens statistik.) Genom att förebygga allehanda epidemier räddar Va-tekniken samtidigt livet på säkert tiotals miljoner barn, unga och äldre. Det existerar helt enkelt inte något samband mellan hur sofistikerad en teknologi är och hur stora sociala effekter den får. Även om den självkörande bilen till slut blir helt självkörande innebär inte det automatiskt några storskaliga konsekvenser.

Transporter är en av de tyngsta verksamheter vi ägnar oss åt, och motorn i en personbil tillför omkring hundra hästars kraft till systemet; det gjorde förbränningsmotorn revolutionerande. AI är nu på väg att ersätta en människa, bilens förare, i regel därtill sin egen passagerare. Dagens mest hyllade digitala teknik motsvarar med andra ord att ersätta hästskjutsens kusk med ytterligare en passagerare eller motsvarande vikt i last. Ekipaget skulle dock fortfarande lunka på i makliga 8 km/tim och därmed aldrig i övrigt förändra vare sig resandet eller transporterna, handeln eller samhällsgeografin.

För ett praktiskt förnuft är saken därmed klar. Vi behöver inte invänta framtida datainsamlingar. Vi kan redan konstatera att den självkörande bilen aldrig kommer att kunna ge ens i närheten av lika omvälvande konsekvenser som den jämförelsevis primitiva förbränningsmotorn. Det under medeltiden uppfunna oket ökade djurens dragkapacitet med upp till fem gånger (Derry & Williams; A Short History of Technology), en produktivitetshöjning den självkörande bilens visionärer bara kan drömma om. Ur makrohistoriskt perspektiv framträder nutidens mest omtalade förändringar som vågskvalp.

Orsaken till de återkommande överskattningarna av digitala innovationer är att de betraktas genom förra epokens allt grumligare glasögon. Ur den föråldrade världsbildens synvinkel framträder vår tid som en bara allt snabbare fortsättning på förra epoken, men som nyss nämnda exempel visar är det en synvilla. Den digitala tekniken saknar motsvarigheter till sådana egenskaper som gjorde förra epokens viktigaste teknologi till världshistoriens i särklass mest revolutionerande.

Energikrafttekniken – ångmaskinen, förbränningsmotorn och den elektriska generatorn – var och kan mycket väl förbli ett enastående undantag även i den tekniska utvecklingens framtida historia. Den fick bukt med mänsklighetens genom tiderna allra största problem. Vad gäller materiell försörjning, basen för vår tillvaro, seglar vi sedan dess inte längre mot utan med vinden. Enda motsvarigheten finns i konsten att bruka jorden och framväxten av det agrara samhället, men den processen sträckte sig över tusentals år. Industrisamhället koloniserade hela världen inom loppet av två hundra år.

Med avseende på social förändring har vår tids viktigaste teknik större likheter med innovationer som hjulet och järnet, vilka gav upphov till mängder av följdförändringar men aldrig var ens i närheten av att överskrida jordbrukssamhällets ramar. Den digitala tekniken befinner sig på motsvarande vis med bred marginal inom ramen för vad som rätteligen borde kallas energibrukssamhället.

När energikraftteknikens kolossala krafter väl kommit till användning där de gjorde som störst nytta, vilket här inträffade i slutet av 1970-talet, bromsade den storskaliga samhällsutvecklingens tempo in. Främsta tecknet på att tekniktypens expansionsperiod då var avslutad är att energikonsumtionen upphörde att öka. Efter att under lång tid och under rekordåren ha vuxit i snabb takt planade kurvan ut. Sveriges energianvändning var som högst 1979 (enligt Energimyndighetens statistikdatabas) och saken ser i grova drag likadan ut över hela området.

Världshistoriens i särklass största språng var därmed avslutat i vår del av världen, när flera av de ekonomiska problem vi fortfarande brottas med också tog sin början. Inbromsningen blev extra tvär eftersom brytningen sammanföll med växande konkurrens från låglöneländer och Japan. Saker och ting kastades huller om buller i det politiska tänkandets värld, och här har vilsenheten sitt ursprung. Sådant vi trott oss veta om det moderna samhällets karaktär stämmer inte längre.

Vägledda av den modernistiska grundidén att allt fast är dömt att för evigt förflyktigas förväntar sig såväl det allmänna medvetandet som samhällsvetenskapen fortfarande finna motsvarigheter till förra epokens sjumilakliv, och tror sig än en gång ha gjort det i den självkörande bilen. Men erfarenheterna visar allt tydligare att digitaliseringen inte är någon motsvarighet till industrialiseringen, utan istället måste begripas som en stillsam efterdyning. Den enda storskaliga förändring som med säkerhet pågår även i vår del av världen är växthuseffekten – med sin orsak i energikrafttekniken. Typiskt nog erbjuder den digitala tekniken inte någon lösning heller på det problemet.

Här finns inte plats för fler argument, men de som redovisats bör räcka för att göra den till synes absurda tanken på att samhällsutvecklingens tempo bromsat in fullt rimlig. Med undantag för växthuseffekten består den nya epokens viktigaste förändring i den storskaliga förändringens lägre tempo. Denna historie-materialistiska analys av vår tids makrohistoriska villkor ligger till grund för förslaget om en konservativ socialistisk ideologi.

Vänsterns ideologer förklarar gärna socialismens kris och högerns framgångar med borgerlighetens överlägsna ekonomiska tillgångar och därpå baserade ideologiska offensiv. Jag tycker att det är en slö och slapp bortförklaring, baserad på minsta tankemotståndets lag. Vänsterns partier, fackföreningar och akademiska anhängare har resurser så att det räcker och blir över, långt större än i arbetarrörelsens barndom. Framförallt står den i vägen för en självkritisk granskning av rörelsens egen ideologi och en självständig analys av nutidens grundläggande politiska förutsättningar.

Som jag ser det ligger orsaken till den borgerliga konservatismens stärkta ställning i det lägre makrohistoriska tempot. Istället för att försöka orientera genom att förutsäga framtiden har vi under sådana omständigheter mer att lära av att oftare vända blicken bakåt, kanske av att återknyta till värden som glömdes bort under det stora språngets epok. Intuitivt svarar den borgerliga högern därför numera bättre på många människors intryck och frågor. Istället för att fortsätta sikta mot stjärnorna måste även vänstern anpassa sig till rådande förutsättningar, och vissa praktiska politiska erfarenheter bekräftar att det idag långtifrån alltid är fel att vara konservativ ens för en socialist.

Tanken verkar paradoxal, men nu för tiden är det utan tvivel ibland progressivt att vara konservativ.

När demokratin nu hotas inser till och med vänstern inom vänstern behovet av att försvara systemet, av att vara just konservativ i förhållande till demokratin. Nog hade det varit klokt att vara konservativ även i förhållande till den tidigare väl fungerande svenska skolan, men de nyliberala privatiseringarna fick stöd av utopiska drömmar om självförvaltning med rötter i SSU. Numera är det nödvändigt att behandla inte minst naturen på ett samhällsbevarande vis, och av skäl som dessa måste frågan om en socialistisk ideologi med konservativ karaktär väckas. Tanken verkar paradoxal, men nu för tiden är det utan tvivel ibland progressivt att vara konservativ.

Förutom att återställa och försvara reformer skulle en konservativ socialism sin tradition trogen – men med en strategi och ett program anpassat till rådande villkor – förnya kampen för social jämlikhet och ekonomisk rättvisa, mot profithunger, konkurrenshets och fördomar. Istället för att blockeras av förra epokens världsbild och den gravt vilseledande idén om ett skenande tempo skulle rörelsen då på nytt kunna ställa sig i spetsen för samhällets i fortsättningen mer stillsamma utveckling.

Om nya makrohistoriska framsteg ligger utom räckhåll måste däremot visionen om ett klasslöst samhälle överges – men för ett praktiskt förnuft har om inte annat medelklassens expansion redan avgjort den saken. Denna vår yngsta klass har som bekant sin bas inte i det privata kapitalet, utan i den för varje samhälle nödvändiga högre utbildningen. Klasskampen kommer därför tveklöst att fortsätta, men längs fler konfliktlinjer. Ska krisen övervinnas måste rörelsen återigen bestämt ställa sig på arbetarklassens sida och kritiskt klargöra sitt förhållande även till medelklassen.

Ty liksom borgerligheten talar medelklassens ledande skikt alltför ofta i egen sak när man utger sig för att företräda samhällets intressen. Den intellektuella överklassen är inte alls lika fixerad vid profit och ekonomisk tillväxt, men minst lika angelägen om sin ställning och status. När den mässar om utbildning och forskning som lösningen på alla problem vägleds den inte bara av sedan länge etablerade idéer, utan också av sitt klassintresse.

Ju betydelsefullare förmedling och utveckling av kunskap ger intryck av att vara, desto viktigare ger medelklassen sken av att vara. Särskilt viktiga framstår spjutspetsforskare och föregivet excellenta intellektuella när sofistikerad kunskap framställs som nyckeln till framtiden. Ogenerat blåser medelklassens ideologer på så vis upp sin egen betydelse på arbetarklassens bekostnad, och främjar snöda klassintressen i denna förbisedda dimension av kulturkampen.

Samma instinkt ligger till grund för stämplingarna av manuella jobb som löjligt enkla, där föraktet för arbetarklassen kommer till öppet uttryck. Den intellektuella överklassen spottar då samtidigt på en central del av det humanistiska arvet, där respekten för praktisk erfarenhet sedan Upplysningen ingår. Stämplingarna är ett uttryck för en trångsynt människosyn och intellektuell snobbism som bidrar till att driva delar av arbetarklassen i famnen på brunhögern. Men skiktet ser inte sin egen skuld i vår tids politiska drama. Likt överklasser i alla tider tar samtidens intellektuella åt sig äran av sådant som är bra och skyller skiten på underklassen.

Den lägre medelklassen är däremot, och kommer att förbli, arbetarklassens närmaste allierade. Och även den kommer att attraheras av en socialistisk rörelse som i konservativ anda återknyter till de bästa sidorna av den humanistiska traditionen, som tar den inbilska intellektuella överklassen i örat och försvarar praktisk erfarenhet som en betydelsefull källa till kunskap.

Den välmenande medelklassvänstern, som i modernistisk tradition fortsätter att försöka vara så radikal som möjligt, uttalar mer än gärna sitt stöd för arbetarklassens krav och aktioner men sviker där den som bäst behövs: för utvecklingen av idéer som stämmer överens med rådande omständigheter, som kan sätta in aktuella intryck och upplevelser i övergripande sammanhang.

Riktningens förhoppningar om att socialismens kris ska kunna lösas genom stora drömmar och vackra visioner understryker hur totalt främmande den står inför vår tids villkor. Istället för att göra upp med föråldrade marxistiska utopier och moget hantera sin besvikelse prisas gärna mer eller mindre desperata vänsterprotester i revolutionsromantisk anda som föredömen. (Ett färskt exempel är professor Göran Therborns inlägg om Ecuador i Aftonbladet Kultur )  I övrigt tröstar sig den alltmer uppgivna medelklassvänstern med sin tro på den borgerliga kulturen, när tvärtom det manuella arbetets förtjänster borde lyftas fram.

Arbetarklassens praktiska förnuft och erfarenheter låg till grund för den svenska modellen: nu måste samma verktyg användas för att skapa ny orientering. Istället för att lägga i den lägre växel som lär behövas – och som ligger närmare det manuella arbetets naturliga takt – rusar det officiella politiska tänkandet vidare på tomgång och högvarv. Genom att renodla den livskraftiga delen av sitt arv kommer arbetarrörelsen att kunna övervinna vilsenheten, arbetarklassen återta sin rättmätiga plats som en ledande politisk kraft, och statens resurser koncentreras till att genom handfasta åtgärder begränsa växthuseffekten.

Utrymmet räcker inte för att beröra frågan om vad vi under förra epoken vande oss vid att kalla det kapitalistiska produktionsättet, men redan ett sådant sätt att formulera saken ger en antydan om hur mitt förslag till svar skulle se ut. Enligt min mening är de analyser som här presenterats ändå fullt tillräckliga för att motivera en debatt om utvecklingen av en konservativ socialistisk ideologi.

***

Följ Dagens Arena på Facebook