Essä På socialdemokratiska affischer inför årets EU-val förmanar Magdalena Andersson väljarna att göra ”något stort”. Det mest konkreta som hon själv har gjort hittills tycks vara att utse Sverigedemokraterna till valets huvudmotståndare. Och antipatin är högst ömsesidig. Ersätt första maj som officiell helgdag med Engelbrektsdagen den 27 april! Det är ett av de mer udda förslagen i SD:s långa lista på åtgärder för att klämma åt den förhatliga arbetarrörelsen. Argumentet: helgdagar ska ha en koppling till det ”svenska arvet” och inte vara politiska.
Men om de alls brydde sig om sin svenska historia som de påstår sig värna så starkt borde Åkesson och hans ”Sverigevänner” ha lärt sig att Engelbrekt tvärtom är en av de mest politiska gestalterna, eller i alla fall en av de mest användbara och missbrukade politiska gestalterna, i hela denna långa historia. Allt omkring Engelbrekt Engelbrektsson har handlat om politik, från hans egen tid på 1430-talet ända fram till vara dagar.
Han står staty på Stora torget i Örebro, och i Arboga och Falun. Utanför stadshuset i Stockholm har han placerats på en hög piedestal och på Kornhamnstorg uppträder han som bågspännaren. I Uppsala återfinns han i grovhuggen halvfigur av Bror Hjort vid Katedralskolan. Alla gestaltningar är olika. Han är lång och kort, tjock och smal, ung och gammal, pompöst uppblåst och heroiskt blickande. Men alltid med vapen, svärd, yxa eller armborst, i sin hand; en svensk frihetshjälte, en kraftfull folkledare, en orädd upprorsman. Ingen vet hur han såg ut i verkligheten. Därför är han ständigt formbar efter konstnärens fantasi och tidens smak.
Janken Myrdal, seniorprofessor i agrarhistoria har dock lanserat en intressant teori: i en vackert illustrerad laghandskrift, Codex Aboensis, från slutet av 1430-talet har han hittat en bild som han tror kan föreställa den verklige Engelbrekt. Bilden visar en liten böjd krympling som drar sig fram med krycka och stödjer sig på något som möjligen är en bergsmansyxa. Kan en mäktig upprorsledare verkligen porträtteras så? Jo, faktiskt – det mesta i bilden stämmer bra med det lilla som historiker tror sig veta om Engelbrekts person från samtida källor: att han var liten till växten och att han mot slutet av sitt liv tvingades gå med krycka, uppenbart sjuk eller handikappad.
Biskop Thomas Simonsson i Strängnäs, som hyllar Engelbrekt i sin Frihetsvisa, kallar honom ”den litzla man”. I Engelbrektskrönikan, som troligen skrevs medan Engelbrekts uppror fortfarande pågick, heter det att han blev sjuk under fälttåget och har fått svårt att röra sig. Och när han brutalt mördas av frälsemannen Måns Bengtsson på en ö i Hjälmaren den 27 april 1436 (eller den 4 maj, källorna är oense) försöker han enligt krönikan först värja sig – med en krycka.
Kryckmannen som blev helgon
Som Janken Myrdal skriver kan det vara senare tiders förutfattade meningen om hur en riktig upprorsledare borde se ut som har hindrat eftervärlden från att betrakta Engelbrekt som han kanske faktiskt var: en kryckman. Därav alla dessa heroiserande fantasiskapelser på svenska torg. Och lika kameleontlikt som gestalten Engelbrekt har antagit sina fysiska former, lika formbar har den varit som politiskt propagandaverktyg.
Det mesta som vi fått lära oss om Engelbrekts bravader är i själva verket starkt färgat av politisk – och religiös – propaganda.
Redan strax efter mordet började han dyrkas som martyr och upphöjdes till lokalt helgon. Det gick rykten om mirakler och om att sjuka hade tillfrisknat vid hans grav i St. Nicolaikyrkan i Örebro. Snart började han omtalas som ”helge sankt Engelbrekt”.
Kanoniserad av påven i Rom blev han aldrig. Men som symbol för motståndet mot unionskungen Erik av Pommern kom Engelbrekt efter sin död att bli ett viktigt politiskt verktyg för kyrkans män, som ingick i den svenska oppositionen. Inte heller den sluge och hänsynslöse Karl Knutsson Bonde, rikshövitsman och sedan kung tre gånger, tycks ha haft något emot kulten av det nya helgonet i Närke. Engelbrekt var i alla fall högst användbar för Karl, som lät infoga en redigerad version av Engelbrektskrönikan i sin egen Karlskrönika och på det sättet kunde legitimera sin ställning genom att framställa sig som Engelbrekts politiska arvtagare.
Med reformationen tog det tvärt slut på kulten av Sankt Engelbrekt. Lutheranerna hade inget till övers för helgondyrkan. Istället steg Engelbrekt fram som svensk nationalhjälte under senare århundraden, inte minst hyllad av Gustav III som gärna själv ville spela rollen som nationens räddare. Särskilt under 1800-talets nationalromantiska yra upplevde Engelbrekt en högkonjunktur.
Det var nu som monument började resas över frihetskämpen, med början mitt framför rådhuset på Stortorget i Örebro 1865. Invigningen den 14 oktober blev en storstilad nationell manifestation. Statyn, som hade finansierats genom en riksinsamling, avtäcktes av kung Karl XV själv och den liberale folktribunen August Blanche, författare till det historiska skådespelet ”Engelbrekt och hans dalkarlar”, höll tal. Det påstods att skulptören hade lånat Engelbrekts drag av 1800-talets italienska frihetshjälte Garibaldi, det stora europeiska affischnamnet för nationell frihet och enighet.
Folket träder fram
På den bastanta stensockeln hyllades Engelbrekt som ”den trofaste försvararen av Sveriges frihet”. Det passade bra i tidens anda av svulstig fosterlandskärlek att beskriva Engelbrekt som en folkets man, ledare för en svensknationell rörelse mot utländskt – läs danskt – fogdeförtryck. Georg Starbäcks storsäljande roman ”Engelbrekt Engelbrektsson” från 1868 befäste bilden av Engelbrekt som folkledare och enande frihetsgestalt. Folket griper nu för första gången in i historieskrivningen. Starbäck målade fram en tablå där Engelbrekt förmedlar den meniga allmogens ”önskningar och vilja”, och där bönderna genom honom blir en både politisk och militär kraft att räkna med i den nationella frigörelsen från Kalmarunionen.
Framför allt skulle Engelbrekt och hans uppror komma att uppfattas som den svenska nationens uppvaknande. Litteraturhistorikern Henrik Schück gick senare så långt som att kalla upproret för ”Det svenska frihetskriget” och Engelbrekt för ”den förste svensken”, vilket kan låta aningen ironiskt med tanke på att Engelbrekt härstammande från tyska invandrare. Något nationellt medvetande i modern mening fanns knappast heller på 1430-talet.
En annan etikett som sattes på Engelbrekt under andra häften av 1800-talet var ”den förste demokraten”. Och nu handlade det inte längre om nationell kamp mot utländska krafter, utan om införande av folkligt styre genom uppror mot kungamakt och aristokratisk överhet. Främst fokuserades Engelbrekts roll i Arboga möte 1435, som ofta – men felaktigt – har beskrivits som Sveriges första riksdag. Ändå firades ett storslaget 500-årsjubileum 1935, med Engelbrektskulten i fokus.
Även för 1800-talets nationellt sinnade liberaler var Engelbrekt en stark förebild, och det är nästan en händelse som er ut som en tanke att den gamla ståndsriksdagen ersattes av en modernare folkförsamling i december 1865, samma höst som hans staty hade rests i Örebro under pompa och ståt. Plötsligt stod Engelbrekt med sina tappra dalkarlar bakom representationsformen och Sveriges demokratisering. Den långa traditionen av folkligt medbestämmande som liberalerna gärna manade fram och lierade sig med fick energi framåt mot rösträtten genom att knytas till 1430-talets uppror.
Engelbrekt blir socialdemokrat
Nästa gång Engelbrekt dyker upp på den politiska scenen strax före första världskriget är det dock som symbol för högern och det gamla privilegiesamhället i den bittra striden om försvaret. Nu spänner han sitt armborst under mottot ”Försvaret främst”i ett av högerkrafternas och militarismens sista försök att bjuda motstånd mot parlamentarism och allmän rösträtt. Men högervridningen blir högst tillfällig. Bara några år senare har Engelbrekt förvandlats till socialdemokrat och poserar på en valaffisch från 1934 med Torgny Lagman, Hans Hjärta och Hjalmar Branting själv. Tillsammans manifesterar de budskapet ”Svenska folkets väg är folkfrihetens och demokratins väg.”
Inom arbetarrörelsen tycks man ibland ha betraktat Branting, ”hövdingen”, som en sorts inkarnation av Engelbrekt och Ellen Key som hade känt honom sedan tonåren skrev i samband med Brantings 60-årsdag: ”Om några hundra år, när socialismen tillhör historien, emedan dess stora mål äro nådda, då skall barnen i vårt land läsa om Hjalmar Branting såsom de nu läsa om Engelbrekt.”
Det passade också socialdemokratin att trycka Engelbrekt till sitt bröst när folkhemmet skulle byggas, klasskamp omvandlas till folkgemenskap och den nationella självständigheten försvaras i en tid då diktaturerna var på frammarsch. Till 1 maj krigsåret 1941 producerade SAP till exempel en affisch med texten ”Frihet är det bästa ting” och illustrerad av Carl Eldhs storsvenska Engelbrektsstaty från Arboga. Här anar man också tidens smak för starka handlingskraftiga män.
Även inom den kommunistiska rörelsen frodades liknande tolkningar. I den starkt folkfrontsnationalistiska ”Sång till hemlandet” från 1937 av signaturen Hjorvard – den kommunistiske riksdagsmannen och Ny Dag-redaktören Gustav Johansson – kan man hitta raderna: ”Svenska folk, du ärvde traditioner ifrån frihetshjälten Engelbrekt”. Johanssons version var en översättning till svenska av Stalintidens sovjetiska hit ”Sången till fosterlandet” (Sjiroka strana moja rodnaja).
För vänstern blev Engelbrekt också en symbol i kampen mot fascismen och nazismen under denna tid. Men frihetshjälten kunde lika gärna gå hem i nationalsocialistiska kretsar där man såg det som sitt kall att slutföra det ”befrielseverk” som Engelbrekt och Gustav Vasa hade inlett. Engelbrekt fick då symbolisera folkgemenskap, social rättvisa och kamp för nationell frihet från allt icke-germanskt.
En svensk Mao Zedong
Engelbrekt skulle fortsatte på sin vandring åt vänster efter att ha legat lågt några år under efterkrigstiden. För den maoistiska delen av 70-talsvänstern stod han fram som en bondeledare och revolutionär klasskämpe fullt jämförbar med en Che Guevara eller självaste Mao Zedong. I en serie artiklar av Nils Holmberg i Gnistan 1971 blev Engelbrektsupproret ett försök av bergsmännen, som representanter för den svenska borgarklassen, att genomföra en nationell revolution med bondeklassens stöd. En enhetsfront bildades så med delar av den feodala eliten. Borgarklassen var för svag för att projektet skulle lyckas. Men, skriver Holmberg, borgarklassen och bondeklassen i Sverige hade ändå inlett den nationella befrielsen: ”deras är äran att ha varit de första som höjde den nationella självständighetens fana i vårt land”.
Och när Vilhelm Moberg vid samma tid satte sig att författa sin svenska historia berättad för folket beskrev han Engelbrekt som en folkhjälte som gör uppror mot utsugningen av allmogen. Med allmogen menade Moberg all mogen – alltså hela folket och inte enbart bönderna. Men han såg ändå Engelbrekt som först och främst ”bondehövdingen” som mobiliserade de obesuttna till försvar för den urgamla bondefriheten och mot en hotade livegenskap. I fortsättningen beskriver han hur upproret utvecklades till ”ett rent klasskrig i Sverige”.
Sedan vände tiden igen och på 1980-talet dammades Engelbrekt av i de bredare politiska kretsarna. Både Ingvar Carlsson, då vice statsminister, och moderatledaren Ulf Adelsohn lyfte fram honom i sina respektive frihetstal. Engelbrekt fortsatte färden vidare i nationalkonservativ riktning. I april 1995 organiserades en demonstration till hans minne. En grupp som Dagens Nyheter beskrev som ”cirka 250 skinnhuvuden, sverigedemokrater och personer på yttersta högerkanten” tågade då till Gamla stan för att hylla Engelbrekt under rop som ”Bevara Sverige svenskt”, ”Sverige är ockuperat av fundamentalistiska främlingar” och ”Kasta ut de landsförrädare som styr landet”.
Inspirationen kom från den nationalistiska bilden av en Engelbrekt som hade gjort processen kort med de utländska fogdarna. Årliga Engelbrektsmarscher blev sedan en SD-tradition, innan de togs över av de numera avsomnade Nationaldemokraterna. Och när tidskriften Populär historia år 2014 bad Jimmie Åkesson att utse en personlig historisk förebild så valde han förstås just Engelbrekt Engelbrektsson.
Mannen für alles
Men det slutar inte där. Till sist har Engelbrekt också blivit ett whiskymärke, från Bergslagens destilleri i Örebro. Och då har jag ändå inte nämnt alla dessa litterära gestaltningar av Engelbrekt, från August Blanche, Starbäck och Strindberg till nu senast Niklas Natt och Dag med romanen ”Ödet och hoppet”. Engelbrekt har dessutom blivit teater flera gånger om – och en opera i fyra akter av Natanael Berg, som gjorde succé i Tyskland 1933.
Vad denna långa kavalkad visar är framför allt att han under århundradenas gång har varit en högst formbar historisk figur med många talanger, en mann für alles. Inom parentes är det inte heller någon originell upptäckt att Engelbrekt mångfaldiga skepnader har fått tjänat alla upptänkliga syften – religiösa, politiska och ibland även kommersiella, från yttersta vänsterkanten till extremhögern. Tvärtom har det länge varit ett både stående och slående exempel på så kallat historiebruk.
Ibland har Engelbrekt fått vara helgon, ibland nationalist och ibland upprorsman. Ibland är han bondeledare och ibland är han en utländsk agent som går den tyska Hansans ärenden. Ibland vill han göra en swexit och krossa Kalmarunionen, ibland är han bara ute för att röka ut bondeplågande fogdar och bränna ner deras borgar. Han har kunnat uppskattas och utnyttjas i alla politiska läger. ”Sinnevärldens Engelbrekt gäckar den som jagar honom – han försvinner in i myternas dunkel”, skriver Vilhelm Moberg.
Samuel Edquist, historieprofessor på Mittuniversitetet, påminner för sin del om att de nationella myterna är trögrörliga och mångtydiga ”och därmed desto starkare; föreställningarna om exempelvis det jämlika vikingasamhället, den svekfulla medeltida adeln och nationalhjälten Engelbrekt har varit så pass ´öppna´ att de kunnat användas utifrån de flesta politiska synvinklar…”.
Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att som ”ingen annan svensk nedanför tronen har väpnaren och bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson genom seklerna fascinerat och engagerat eftervärlden” och jämför honom med samtida internationella storheter: ”Det är vid Jan Hus och Jeanne d’Arcs sida som Engelbrektsgestalten hör hemma i ett vidare internationellt perspektiv.”
En ”folkets” man förblir han dock på det ena eller andra sättet alltid. Ett nästan övertydligt exempel är ”Sång till hemlandet” från 1937 som senare döptes om till ”Allt blir vårt” och spelades in av SKP-förlaget Oktober 1972 på albumet ”Upp trälar” med blåsorkestern Röda stjärnan. Knappt 20 år senare återanvände vikingarockbandet Ultima Thule texten nästan ordagrant i sin ”Kring Sveriges fana” som skulle bli Sverigedemokraternas inofficiella kampsång under 1990-talet. Så förenades ytterligheterna ännu en gång under Engelbrekts namn:
”Svenska folk, svenska land du ärvde traditioner
Ifrån frihetshjälten Engelbrekt
Nu så gäller det din frihet
Svenska folk, svenska land
Vi vill att du blir ett”
Den formlösa historien
Vad det långvariga historiska bruket – och missbruket – av gestalten Engelbrekt demonstrerar är att ju längre bort den befinner sig från vår egen tid och ju mindre vi egentligen vet om den, desto mera användbar kan historien bli, en formlös och smaklös degklump som kan knådas och kryddas till lite vad som helst. Allra effektivast är det om historien visar sig vara just så empiriskt svårfångad att den mest består av mytiskt material.
Av detta kan man lära sig att den människa eller organisation som vill undvika att bli fritt tolkad och utnyttjad av en okänd framtid bör se till att dokumentera sig själv god tid, och gärna också lämna efter sig ett ordentligt arkivmaterial. I arkiven finns sanningen, eller i alla fall de oförvanskade historiska källorna. Utan källor riskerar man att bli lika historielös som en Engelbrekt och lika innehållslös som en svensk valaffisch i EU-valrörelsen.
Lars Ilshammar
Litteratur i urval:
Jansson, Sven-Bertil (1994): Engelbrektskrönikan. Stockholm: Tidens förlag.
Larsson, Lars-Olof (1984): Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror. Värnamo: Fälth.
Moberg, Vilhelm (1971): Min svenska historia: berättad för folket. Del. 2 Från Engelbrekt till och med Dacke. Stockholm: Norstedts.
Schück, Henrik (1915): Engelbrekt. Stockholm: Geber.
Starbäck, Georg (1868): Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman i två delar. Stockholm: F och G Beijers bokförlag.
Stymne, Anna-Carin (1999): Striden om Engelbrektsbilden, s. 169-210 i Scandia. Tidskrift för historisk forskning 1999 (65).
Edquist, Samuel (2020): Att riva det borgerliga horhuset: Folkbildning för folkets och nationens historia, s. 95-118 i Burman, Anders och Landahl, Joakim) red.): 1968 och pedagogiken. Huddinge: Södertörn Academic Studies.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
