Belarus I år är det presidentval i Belarus. Utifrån erfarenheterna av parlamentsvalet i höstas finns ingen anledning att tro att detta val kommer att vara mer demokratiskt eller erbjuda fler möjligheter för oppositionen att synas. Den förändring som kan ske handlar om relationen till Ryssland och landets syn på språk och symboler, skriver Markus Alexandersson.
Den 25 mars manifesterar den politiska oppositionen i Belarus för demokrati och för att uppmärksamma frihetsdagen som minner om landets självständighet 1918. Som vanligt finns en oro för hur myndigheterna ska agera, inte minst eftersom demonstrationen för två år sedan slutade i massgripanden. För första gången på 24 år hade en tillställning i en park då fått tillstånd att uppmärksamma dagen. Men demonstrationen på Minsks gator hade inte fått myndigheternas accepterande och den kravall-utrustade polisen mötte upp med batongslag och massarresteringar. Enligt president Alexander Lukasjenko har den 25 mars inte varit någon dag att fira. Men kanske blir det annorlunda den här gången? När det gäller relationen till historien och dess symboler sker just nu en intressant förändring i Belarus.
Just den här dagen för två år sedan var det hundra år sedan den belarusiska republiken utropades i kaoset efter Oktoberrevolutionen och separatfreden i Brest-Litovsk. För den politiska oppositionens olika grupperingar är det en dag som symboliserar frihet och demokrati och som uppmärksammas varje år. Den självständiga belarusiska republiken 1918 höll bara i tio månader innan Sovjet-Ryssland införlivade den och senare gjorde den till en republik i Sovjetunionen, men den korta tiden och dagen för dess utropande har blivit symboliskt viktig för den belarusiska identiteten, i den mån det finns en sådan vill säga. Under tiden Belarus var en del av Sovjetunionen uppmärksammades dagen av oppositionella grupper och av belarusier i diasporan.
När Belarus åter blev självständigt 1991 togs den vit-röd-vita flaggan, som blev den kortlivade republikens flagga 1918, åter i bruk. Dessutom beslutade parlamentet att det belarusiska språket, och inte ryskan, skulle vara landets enda officiella. Dagen för suveränitetsförklaringen från 1990, den 27 juli, blev republikens nationaldag och den 25 mars helgdag. För det självständiga Belarus styrande var fjärmandet från Sovjetunionen och det som den tiden stod för, samt åminnelsen av republiken 1918 och dess symboler, av central betydelse. Det tycktes finnas en ambition att illustrera en kontinuitet mellan republiken från 1918 och den 1991.
President Alexander Lukasjenko har varit mer angelägen om att etablera en annan kontinuitet. Efter att han kom till makten orkestrerade han folkomröstningar med det yttersta syftet att genom ändringar av konstitutionen koncentrera mer makt till sig själv. I samma omsröstningar valde han också att söka stöd för att ändra såväl republikens flagga som nationaldag, samt landets officiella språk. Resultat var att ryskan vid sidan om belarusiskan blev officiellt språk, att den flagga som var den belaruriska sovjetrepublikens under Sovjettiden åter skulle tas i bruk och ersätta den rödvita, som sedermera blev förbjuden att använda. Ny nationell helgdag blev inte dagen för utropandet av självständigheten från Sovjetunionen utan dagen då Minsk den 3 juli 1944 befriades från Tyskland.
Presidentens ambition tycks att istället för att uppmärksamma och teckna en historia som kan hålla samman den unga republiken knyta an till den sovjetiska historien. För att hålla uppsikt över och trakassera de medborgare som använder andra symboler har Lukasjenko sin säkerhetstjänst, som fortfarande bär det historiskt illa klingande men starkt symboliska namnet KGB, till sitt förfogande. Framför parlamentet står dessutom Lenin fortfarande staty och vakar över kontinuiteten och påminner om att det var han som gjorde den första belaruriska självständigheten så kort och Belarus till en sovjetisk delrepublik.
På något sätt kan det tyckas ironiskt att i den republik där dödsdomen mot Sovjetunionen fattades så lever systemets strukturer kvar som allra tydligast.
På något sätt kan det tyckas ironiskt att i den republik där dödsdomen mot Sovjetunionen fattades så lever systemets strukturer kvar som allra tydligast. När presidenterna för de sovjetiska delrepublikerna Ryssland, Ukraina och Belarus i december 1991 träffades i Belavezja i västra Belarus och skrev under ett avtal som omöjliggjorde för Michail Gorbatjov att rädda Sovjetunionen inleddes en omfattande process att etablera demokratiska institutioner och funktionella stater. Nästan 30 år senare är det inte svårt att konstatera att förhoppningarna och ambitionerna var större än vad resultatet nu visar.
Under 1990 genomfördes val i Belarus och de övriga Sovjetrepublikerna. En betydande del av parlamentarikerna som blev valda till Högsta Sovjet i Minsk, namnet på delrepublikens parlament, tillhörde den gamla nomenklaturan men fördelade sig efterhand inom en del nybildade partier eller partier som åter blivit legala. Några ledamöter var också nya, en av dem var den då 35-årige Alexander Lukasjenko.
Efter självständigheten fortsatte parlamentet att verka som den nya självständiga republikens parlament men var utsatt för allt mer högljudda krav om en förändring av valproceduren, antal platser och beslut om nyval. Enligt historikern Andrew Wilson, som skrivit en bok om Belarus historia med undertiteln Europas sista diktatur, fanns det förmodligen en rädsla från flera av parlamentarikerna att de vid ett val genom nya förutsättningar inte skulle få tillräckligt stöd i sina valkretsar, vilket innebar att det inte genomfördes något val til parlamentet förrän 1995.
Först 1994 ersattes den gamla konstitutionen med en ny och med konsekvensen att landet för första gången skulle välja en president. Alexander Lukasjenko hade lett en parlamentarisk kommitté mot korruption och som tack vare det, tillsammans med sin förmåga att uttrycka sig tufft, blivit känd som den som tog strid mot parlamentariker som han, dock utan framlagda bevis, anklagade för korruption. Detta var en enorm tillgång för Lukasjenko i presidentvalet och i valet mellan de andra kandidaterna framstod han som representant för någonting nytt med sin slogan ”vare sig med vänstern eller med högern – men med folket”. I valet, som bedömdes som fritt och fungerande, vann han stort. I den andra valomgången fick han mer än 80 procent av rösterna.
Lukasjenko hade med klar majoritet vunnit ett val och blivit sitt lands första president. Att han installerades enligt vad konstitutionen föreskrev var också ett bevis på att demokratins fundamentala funktioner fungerade. Belarus kunde 1994 betraktas som än om en ung demokrati, med ett och annat problem, men ändå som en demokrati. Annat är det 25 år senare. Den 17 november 2019 var det val till parlamentet och förväntningarna var låga att några demokratiska genombrott skulle uttydas av valet. När valresultatet redovisades stod det också klart att inte en enda kandidat från oppositionen lyckades få plats i parlamentet. Valdeltagandet rapporterades ändå vara 77 procent, en i internationell jämförelse hög siffra.
Valobservatörerna från organisationen OSSE rapporterade omgående att valet inte följde ”internationell standard för demokratiska val”. För det första hade presidenten utlyst valet utan stöd i konstitutionen och genom den restriktiva registreringsprocessen begränsades oppositionens medverkan, menade valobservatörerna. Totalt 131 kandidater förvägrades kandidera, oftast motiverade på grund av mindre administrativa missar, och på valdagen ströks 15 kandidater som sades hade brutit mot kampanjlagarna. Valobservatörerna påpekade också frånvaron av kampanjaktiviteter – ”i en restriktiv miljö” – och en medial bevakning av dem, vilket försvårade för väljare att få relevant information. De uttryckte också kraftig kritik mot valproceduren, vilket, menade de i en diplomatiskt formulerad underdrift, ”skapade oro huruvida rösterna räknades och rapporterades ärligt”. I sin rapport skrev de också att bristen på transparens försvårade möjligheten att utföra en meningsfull valobservation och sammantaget var det en kraftfull kritik mot hur valet genomfördes.
Författarna till boken How Democracies Die gör ett försök att illustrera hur gemensamma förändringarna har varit i stater som gått från demokrati till auktoritärt styre. I boken beskriver författarna, de amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, att de flesta demokratiska bakslagen efter Kalla krigets slut inte har orsakats av militärer utan av valda regeringar.
Det finns sällan tydliga gränser när man går över gränsen, istället sker det i små steg med svårighet att tydligt se hur varje åtgärd får demokratin att erodera. De skriver också att diktatorer som kommer till makten genom val till parlament beskriver sig själva eller blir beskrivna som att de i själva verket vill utveckla demokratin, bidra till mer effektivt fungerande styrelseskick och valprocedur, samt bekämpa korruption.
Media fortsätter att existera men köps av lojala ägare eller tillämpar självcensur och de som inte går med på den ordningen kan bli utsatta på olika sätt. Medborgarna noterar inte direkt denna förändring utan tror sig leva i en fungerande demokrati. Författarna anser sig kunna urskilja gemensamma mönster för hur dessa processer går till utifrån sina studier av ett större antal exempel av övergång från demokrati till diktatur och auktoritära styren.
Lukasjenko blev alltså känd för allmänheten genom sin kamp mot korruption och hans argumentation för förändringar av konstitutionen utgick från behovet av mer effektivitet och större befogenheter för presidentämbetet. För media finns heller inget utrymme att verka enligt principer för fri journalistik. Efter att Lukasjenko blivit vald till president sökte han stöd för förändringar i konstitutionen och i förlängningen av utrymmet för sin maktutövning genom demokratiska principer. I två på varandra tätt följda folkomröstningar fick han klar majoritet för att utöka presidentens befogenheter och möjlighet att upplösa parlamentet men också att landet skulle integreras ekonomiskt med Ryssland och att flagga, nationaldag och officiellt språk skulle förändras. Han använde därmed delvis demokratiska instrument för att göra förändringar som gav honom som president mer makt. I en senare folkomröstning skulle han också ta bort begränsningarna av hur många gånger en president skulle kunna väljas om. En betydande del av förändringarna kring konstitution skedde i strid med stora delar av parlamentet, innan han för steg lyckades åstadkomma ett parlament med enbart lojala ledamöter.
Lukasjenko utökade steg för steg sin makt på formell väg och genom mer eller mindre demokratiskt acceptabla metoder. Samtidigt kom han att över sin formella makt tillfoga sig maktinstrument som att bland annat tillsätta ämbetsmän med lojala medarbetare som tjänade presidentens kontroll istället för att verka utifrån principer om oberoende, bland annat när det gällde valkommissionen och konstitutionsdomstolen. När Lukasjenko upplevde opposition från partier i parlamentet blev hans strategi att stödja, bland annat ekonomiskt, konkurrerande partier med samma ideologi. Exempelvis bidrog han till födelsen av ett nytt kommunistiskt parti som var lojalt mot honom och konkurrerade ut det existerande kommunistiska partiet. Kontrollen över KGB blev också betydelsefull och runt millennieskiftet försvann och mördades ett antal personer som var i opposition mot Lukasjenko, vilket också kunde betraktas som ett hot mot andra som tänkte tanken att agera mot presidentens vilja.
Lukasjenko, som envist bara talat ryska, har under det senaste året vid ett flertal framträdanden talat belarusiska.
I år är det presidentval i Belarus. Presidenten har ännu inte utlyst valet, som måste göras tre månader innan det hålls, men det ska enligt konstitutionen hållas innan den 31 augusti. Utifrån erfarenheterna av parlamentsvalet i höstas finns ingen eller liten anledning att tro att detta val kommer att vara mer demokratiskt eller erbjuda fler möjligheter för oppositionen att synas. Men den förändring som sker handlar om relationen till Ryssland och frågor om språk och symboler.
Vad vi nu upplever tycks vara ett brott i den kontinuitet och Sovjetnostalgi som har präglat Lukasjenkos styre. Utvecklingen har skett gradvis efter Rysslands ockupation av Krim och orsaken kan förklaras som ett behov av att manifestera en nationell stolthet och identitet, möjligen utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Lukasjenko, som envist bara talat ryska, har under det senaste året vid ett flertal framträdanden talat belarusiska. I ett av dessa tal sa han att ”vi är stolta över vår historia och vårt land, som är hem för ett framstående folk, och över våra landsmän” och att ”vi känner till våra rötter och hedrar traditionerna”. Att en president säger något sådant på ett av sitt lands två officiella språk borde inte vara anmärkningsvärt, men i Belarus, mot bakgrund av sin moderna historia, är det en signal om ett avsteg på den tidigare inslagna vägen.
Att det sker samtidigt som Rysslands president Vladimir Putin och Kreml trycker på för en djupare integration ger en ännu skarpare betydelse. Ryssland kräver att Belarus går med på en djupare integration mellan länderna för att fortsätta förse sitt grannland med subventionerad olja och gas enligt det avtal som gällt mellan länderna. Från Minsk har man vägrat att gå med på kraven och under en längre tid har det varit spänt mellan länderna och dess två presidenter. I unionsavtalet från 1999 skulle exempelvis såväl flagga som nationalsång och valuta samt utrikes- och säkerhetspolitik bli gemensam, men väldigt lite av det som var ambitionen har blivit verklighet och när nu Ryssland driver på för en fördjupad integration försöker Belarus på olika sätt streta emot.
Allra tydligast kanske det är genom just användandet av symboler. Som en del i den process att stärka den nationella identiteten och att etablera en starkare suveränitet i förhållande till Ryssland har parlamentet att hantera ett förslag om nytt nationalemblem. I landets nuvarande emblem finns en del av en jordglob avtecknad. Den är vinklad så att Ryssland är centrerat och fyller en stor del av den avgränsade jordgloben. I det nya förslaget är globen snurrad så att Centraleuropa kommer i dess mitt och att västra Europa och en del av Atlanten finns med. Detta kan inte näppeligen tolkas på ett annat sätt än en signal om att Belarus nu önskar sätta in sitt land i en mer öppen geografisk kontext.
Vad denna förändring kommer att betyda för säkerheten i regionen och för den demokratiska utvecklingen är svår att säga. Att det skulle vara en utsträckt hand till den politiska oppositionen är att hoppas på för mycket, liksom att Lukasjenko skulle ha en reformagenda i byrålådan. Istället är handlandet och användandet av det belarusiska språket att betrakta som ett sätt att säkerställa landets suveränitet och sin egen position. Men kanske kan det också få effekter som inte överensstämmer med presidentens intentioner.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
