En ovanligt naturlig och begåvad naturbegåvning

Kulturhistoria Hasse Alfredson var lite roligare, lite flitigare, lite mångsidigare och lite rörligare i intellektet än de flesta av oss. Men han var också en ovanligt glad amatör, menar Kalle Lind som snart utkommer med den första biografin över Alfredson.

2009 gästar Hasse och Tomas Alfredson den norske talkshowvärden Fredrik Skavlan i hans självbetitlade SVT-program. Skådespelerskan och komediennen Sissela Kyle är första gästen ut och får innan far och son gör entré förklara för norrbaggen vad de där Hasseåtage egentligen är for noe:

”Det går ju nästan inte att säga. Hasseåtage, det är ett sånt begrepp så man blir nästan pretentiös om man försöker att säga något om det. Det är så stort och så fantastiskt … Det är liksom ribban. Hasseåtage är en nivå och nästan allting är under och så kan man möjligen komma till nästan Hasseåtage-nivå. Så är det i Sverige.”

Hon får en rungande applåd på det, från en studiopublik som verkar hålla med. Kyles analys är korrekt: i hundratals, säkert tusentals, recensioner av svensk revy, ståuppkomik och humor i största allmänhet kan man stöta på begrepp som ”nästan Hasseåtage-nivå”. Det är det finaste betyg man kan få av svenska nöjesskribenter födda 1970 och tidigare. Åtminstone nuförtiden. Så var det ju förstås inte alltid när de faktiskt var verksamma. Då var de ju länge ganska dåliga, fram till det att de plötsligt var bäst, rentav geniala, vilket de var tills de inte var så himla bra egentligen, ett tillstånd som varade tills de var smygkommersiella, vilket sedan gled över i en föredettingfas innan de blev odiskutabla klassiker och det bästa som funnits.

Jämförelsen mellan Hasseåtage och vadsomhelst i nutiden är orättvis, faktiskt till bägge parternas nackdel. Ingenting du konfronteras med för första gången kan vara lika roligt som en gammal sketch är i ditt minne, marinerat som det är i nostalgi, tryfferat av resor genom Sverige med Lindemankassetter på bilbandspelaren, groggkluckandet framför teven till Gösta Ekmans minspel i ”Vad har du i fickan, Jan?”, roliga timmen-uppsättningar av ”Guben i låddan”, förnimmelser av den krog där du en gång såg 88-öresrevyn och efteråt dansade med Gunnar Svensson i silverlamé och sedan gick hem med han som blev din make. Inget i verkligheten kan tävla med kvaliteten på dina fantasier.

Och omvänt: när du väl letar upp den där sketchen på Youtube så visar sig så gott som alltid tempot vara för lågt, poängerna för glesa och tilltalet för otydligt, kanske inte för dig som redan har numret intatuerat i bakhuvudet, men väl för de barn du försöker övertyga. Och deras bristande uppskattning har en obehaglig tendens att smitta.

Folk som erinrar sig Hasseåtagesketcher är alltid orimligt positiva, folk som konfronteras med Hasseåtagesketcher är alltid orimligt hårda i omdömet. Besvikna. Som om någon snuvat dem på gamla goda minnen.

Innebär detta att Hasse och Tage kommer att glömmas bort? Det bistra svaret är: det har redan skett. De generationer som fötts från 1980-talet och framåt – folk som i skrivande stund är i fyrtioårsåldern och neråt – har inte nödvändigtvis kommit i kontakt med Hasse Alfredson. De verkar, av allt att döma, kämpa på ganska tappert med sina liv ändå.

Jag har genom åren träffat en handfull personer som beklagat sig inför mig. Deras historia följer alltid i stort sett samma mönster: de har träffat en ung människa, de har citerat något av Hasseåtage, de har mötts av fågelholkar/fiollådor, de har konfronterats med den chockande insikten att det finns människor med rösträtt och körkort som inte har någon som helst relation till Malte Lindeman.

Det är som om de kommer till mig för att få medhåll, som om de instinktivt känner på sig att jag är på deras sida. Det är jag förstås också – skulle jag bara agera med hjärtat så skulle jag driva på för att Hasseåtage bleve ett kärnämne redan i förskolan – men jag är också luttrad. Jag har lärt mig den hårda vägen att alla inte delar mina intressen. Jag har också tvingats inse att man tydligen kan ha ett fullgott liv ändå.

För finsmakarna, historikerna och de specialintresserade kommer både Hasse och Tage att finnas kvar i ett par generationer till, vågar jag försiktigt fastslå. Deras – och i synnerhet Hasses – bredd som konstnärer gör att det finns så oerhört mycket material att gräva i och upptäcka nya kvaliteter och facetter hos. Den som är det minsta intresserad av att förstå efterkrigstidens Sverige har mycket att hämta i Alfredsons och Danielssons produktion. Den som vill förstå begrepp som fabuleringsförmåga, samhällstillvändhet, humanism, gemyt, produktivitet, integritet eller yrkesstolthet likaså.

Skulle man lyfta fram bara några få av Hasse Alfredsons mest kända, och även mest lyckade, verk så understryker man automatiskt även hans mångsidighet: ”Blommig falukorv” – sången i synnerhet, men egentligen hela lp:n (1965); Spik i foten-sketchen alias ”På jobbet” ur 88-öresrevyn (1970); limericken ”Gränna” ur Svea Hund (1976); långfilmen Den enfaldige mördaren (1982). Dessa fyra verk från en oerhört produktiv sjuttonårsperiod visar barnens Alfredson, melodimakaren Alfredson, scendomptören Alfredson, sketchförfattaren Alfredson, parhästen Alfredson, versmakaren Alfredson, den skabröse Alfredson, allvarsmannen Alfredson, filmskådespelaren Alfredson, skåningen Alfredson och förmodligen ett gäng alfredsöner till.

Det är en bedrift som inte bara är imponerande, utan även torde verka inspirerande. Att vägra erkänna några begränsningar, att oförtrutet kasta sig över nästa genre att erövra, att bejaka alla sina sidor och springa i mål med varje uppslag och infall – se där några dygder att ta intryck av. Och, kan man tillägga, att våga misslyckas med genrer och grepp som man inte alls behärskar. Att vara övermodig. Att spänna bågen så att den ibland faktiskt brister.

För den vars egen håg står till rampljuset kommer Hasse och Tage säkert att finnas kvar som en inspirationskälla – dock knappast någon dominerande utan som en av många. Ända sedan 1990-talet har svenska komiker i ökande grad tittat mot den anglosaxiska världen hellre än mot den tradition som finns inom den egna språkkulturen. Bland idag verksamma skämtare kan man hitta en handfull som nämner Hasse och/eller Tage som förebilder, men de yngsta är troligen Per Andersson, född 1976, och Henrik Dorsin, född 1977.

Det hindrar dock inte att det de gjorde finns kvar och fortfarande har en principiell möjlighet att inspirera. Även om det ligger som en distraherande hinna av tidsbundna referenser mellan dagens människor och de svartvita figurerna i Youtube-fönstret, så är det fullt möjligt att se värmen, inspirationen, kommunikationsviljan, framåtrörelsen, hantverksskickligheten och publiktilltron i de gamla klippen. Det kommer med viss sannolikhet nya generationer att hitta till och ta intryck av. Men det kommer inte att ske på det smidiga lämna-över-stafettpinnen-vis som många kanske föreställer sig, utan snarare nyckfullt, nästan slumpartat.

Gissar jag. Utan att ha något annat på fötterna än att det är ungefär så det brukar gå till när historien jobbar på.

Ett viktigt inpass: jag vågar påstå att vissa enskildheter hos Hasse respektive Tage kommer att leva kvar, men även där är det slumpar och nycker som kommer att styra förloppet. Enstaka repliker och citat från Svenska Ords filmer och revyer kommer gissningsvis att förbli en del av en sorts kulturarv. Även morgondagens människor kommer troligen ibland att säga ”Det var det jävligaste! Det hade jag ingen aaaaning om!” – dock utan att ha en aaaaning om vem de citerar. På frågan varför de säger så, kommer morgondagens människor troligen inte att svara: ”Det är från när Hasse Alfredson gjorde sig rolig över Olof Palmes taskiga samtidsorientering i Under dubbelgöken!” De kommer snarare att svara: ”Tja, det var något min morfar brukade säga, jag vet inte riktigt varför.”

Och det är långt ifrån det enda Hasseåtage-citatet som fått vingar. 2019 känner fortfarande en del av allmänheten igen repliker som ”Varför kommer ni inte när jag ringer?” (Gröna Hund, 1962), ”Om ålderdomshemmet tycker jag inte” (Gamle man, 1964), ”Aftonbladet eller Expressen?” (Lådan, 1966–67), ”Spik i foten!”, ”Råger Måår!”, ”Säffle, kan jag få en kopp kaffe?” (88-öresrevyn, 1970), ”En jävla jättelampa rätt i fejset på mej! Jag var nära att mula på direkten! Det var solen!” (Glaset i örat, 1973), ”Det var en rälig gråoda!” (Svea Hund, 1976), ”Agua?” (Picassos äventyr, 1978) eller ”Försumbart – med det menas att det finns inte, fast bara lite” (Under dubbelgöken, 1979).

Och i mindre kretsar, som interna familje- eller kompisreferenser, kan helt slumpmässiga repliker leva kvar. Jag har träffat människor som apropå ingenting citerat Hasses egenartade försäljningsreplik i Äppelkriget (1971): ”Du är ingen lianman! Du är en fröman!” Jag har hängt med folk som säger ”tänkte väl det!” med försmädligt skånskt tonfall, därmed citerande riksdagsmannen Fridolf Tupplurr i en sketch ur Mosebacke Monarki(1968). Jag har mött folk som kommit fram och viskat sensuellt i mitt öra: ”Herr Lindeman …” och sedan blivit förvånade när jag inte omedelbart har plockat referensen till stugägare Kenneth Lindeman ur Under dubbelgöken.

Till det kan läggas ord och begrepp som kommersialiserats: det skånska charkuteriet Ugglarps tillverkar i många år ”Blommig falukorv”, som bland annat säljs på Ikea och där några ören per såld korvsnutt på Hasses initiativ går till Bris; sedan 1991 heter Coops ekologiska matvaruserie Änglamark, efter Evert Taubes visa och ytterst efter det fiktiva samhälle som i Äppelkriget hotas av Deutschneylands exploatering. Sofi Landström, dotter men också affärsjurist, skakar på huvudet när hon kommenterar dealen Hasse och AB Skrivstugan gör med Coop och antyder att de säljer sig på tok för billigt.

Det skulle förvåna om Ebba Busch Thor har någon aning om vem hon citerar, och om namnet Hasse Alfredson skulle säga henne något.

Medan jag skriver detta, i juli 2019, tränger sig en förhatlig samtid in i min gosiga lilla värld av förr och då. Ebba Busch Thor, kristdemokratisk partiledare, håller tal i Almedalen och fiskar röster i de brunslaskigaste avloppen, bland annat genom att håna forna allierade inom Centern och Liberalerna. När hon ska smäda Stefan Löfvens blandregering målar hon upp en situation där partierna frågat varandra: ”Ska vi byta reformer med varann?” I sitt tal till partikamraterna vid KD:s kommun- och regiondagar tidigare på våren drar hon samma skämt, då med formuleringen att motståndarpartierna skulle ha lekt ”ska vi byta åsikt med varann?”

Det skulle förvåna om Ebba Busch Thor har någon aning om vem hon citerar, och om namnet Hasse Alfredson skulle säga henne något, men det är uppenbart att hon har en talskrivare som har en relation till Blommig falukorv-låten ”Ska vi byta?”: den där man byter en leksaksbil mot en rostig skruv mot en cykelpump mot en morakniv. Eller åtminstone känner någon som har det. Begreppet ”ska vi byta grejer med varann?” har någonstans satt sig, och det anses tillhöra en sorts allmänbildning som till och med kristdemokrater förväntas besitta.

Alla dessa citat, fragment och fraser ur en närmast outsinlig fraskammare, kommer vi att fortsätta strö omkring oss så länge vi lever. Det är alls ingen omöjlighet att våra barn övertar en del av dem och gör dem till en del av sitt aktiva eller latenta ordförråd.

På det konkreta viset kommer Hasseåtage förstås att fortsätta finnas.

I fragmentform.

Låt oss avslutningsvis zooma in på människan Alfredson, personen, mannen som höll i pennan, så som han framställts och framställt sig i några tusen texter från 1950-talet till nu.

Jan Erikson, gemenligen kallad Moltas, är från början en i spexarkretsen runt Tage och Hatte Furuhagen i den uppsaliensiska Juvenalorden. Han upprätthåller i decennier en underhållarkarriär samtidigt som han är överläkare på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala. Under sextiotalet är han en av de mest profilerade mosebaskerna, oftast i rollen som boxaren och sångaren Melvyn ”Bobo” Slacke. Direkt från starten 1969 är han, tillsammans med Stig Järrel, Margareta Krook och Catrin Westerlund, en av de fasta panelisterna i radioprogrammet På minuten. När Westerlund dör i förtid 1982 övertar Hasse hennes plats som en av dem som ska orera fritt runt de ämnen Lennart Swahn delar ut.

1971 ger Sveriges Radios programtidning Röster i radio/TV Moltas i uppgift att ställa diagnos på Hasse. Han skriver:

D.U. [Den Undersökte] Alfredsons huvud kan liknas vid en kärnfull portvinsmelon, späckad med oförutsebara detaljfräckisar. Näsan är framskjutande som en pyramidal friandise. Mustaschen som en vilt växande myskmadra. Kinder som smörkokta tarteletter med rödlöksringar i het olja. Läpparna som dilammskotletter och ett skratt som en tumultuariskt kryddad bouillabaisse, då och då nedsmulat till ett kraftigt fnitter, som lägger sig som skorpsmulor på D.U.:s kavajuppslag. Ur munnen hoppar hela tiden de ätligaste grodor, vilka sannolikt är förtrollade prinsar, allvetare och poeter i praktisk filosofi.
(RiR/TV 45/71)

Det är ett kärleksfullt porträtt, lagom elakt, lagom insmickrande, skrivet av en generationskamrat som vill hålla jämna steg med den porträtterade vad gäller bildning och världsvana och visa att han känner den han skriver om och samtidigt inte vara för fjäskande.

Några år dessförinnan, 1965, skriver Beppe Wolgers den poetiska, även den lätt inställsamma, hyllningstexten ”Hasse & Tage”. Han lägger den i gomseglen på en kvartett skönsångerskor som alla känner dem de sjunger om: Monica Zetterlund, Monica Nielsen, Lissie Alandh, Sonya Hedenbratt. Sången inleds med att Monica Z frågar sig vad Hasse och Tage gör just nu, och därefter besvarar sin egen fråga: ”De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder och leker”. Om Hasse sjunger de sedan:

Och Hasse har en liten hund, som bor i Hasses hatt

Han lärde hunden vissla och odla en rabatt

Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg

Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Tycker man att den första versen är något poetiskt överlastad – Hasse kritiserade i en tidig recension ”nallepuhandet” hos den unge Beppe – så ska man nog undvika den tredje och sista:

Och Hasse har en dunig svan, som föddes i en hägg

Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg

Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord

Men vill du veta mer så får du ringa Svenska Ord

Moltas och Beppe – generationskamrater till Hasse och Tage, två män som vill vara med i deras gäng och i någon mån är det, som är med och formar myten om det spirituella sextiotalet medan det fortfarande pågår. Bägge betonar hungern och aptiten hos gourmeten och gourmanden Hasse Alfredson, men ett annat ord som återkommer i båda dessa, starkt litterariserade, personporträtt är fnitter. Det lyfts fram också i många av de övriga tidningsporträtten av sextiotalets Hasse Alfredson: ett skratt som är barnsligt bubblande snarare än gubbigt gapigt. Ett skratt som finns dokumenterat på Lindemanskivorna och där brukar följa på de många tillfällen när exekutören överraskar sig själv med sin vidlyftiga fantasi och skenande associationsförmåga och närmast blir tagen på sängen av vad slags vansinne som ryms i honom. Ett skratt som är farligt smittsamt.

Han använder för övrigt ordet själv, i Rosa rummet (1967), den svidande vidräkningen med allt som rör sig i sextiotalets Stockholm: i en krogscen syns där ”den mullige skåningen, för dagen utan Fyrtornet, hysteriskt fnittra åt sina egna oanständigheter, som maniskt skuttade fram under mustaschen.”

Så ser den offentliga bilden av Hasse Alfredson länge ut: den kvicke livsnjutaren och gudabenådade improvisatören. Efter sonen Mats död 1967 börjar skuggorna falla över honom, men det dröjer ännu några decennier, troligen till efter Tages frånfälle, innan menigheten ser honom lika mycket som en allvarsman. Då har han knappast dolt sitt mörker i mellantiden. Det har legat där i öppen dager – om mörker nu syns i öppen dager – sedan Rosa rummet (1967), I huvet på en gammal gubbe (1968) och Ägget är löst (1975). Det har folk bokstavligt talat inte velat se. Folk vill ha sina humorister humoristiska. Allvar finns i överflöd. Humor är en bristvara. Mörker oroar, ”skoj gör mänskan trygg”.

1982 släpper Ulf Lundell sin ikoniska LP Kär och galen, den med ”Öppna landskap” och ”När jag kysser havet” och på omslaget en naken Lundell i havsbrynet. I en rejält tilltagen booklet får skivköparen inte bara ta del av låttexterna, utan även lite blandade tankar och citat och foton som definierar landets just då absolut största rockstjärna. En sida i häftet består av en uppräkning av de närmare sjuttio namn som skivan ”bland andra” tillägnas: författare som Jack Kerouac och Ernest Hemingway, musiker som Neil Young och Bob Dylan, rebeller som Lech Walesa och Angela Davis, uramerikaner som Geronimo och Sitting Bull.

Mellan violinisten Ann Sophie Mutter och den gränssprängande ståuppkomikern Lenny Bruce hittar vi Tage Danielsson. Hasse Alfredson står mellan fylleförfattaren Charles Bukowski och Jerry Rubin, ”den marxistiske tripparen”, yippien, mannen som skrev bokappellen Do it! (Snacka inte bara!) 1970. I samma uppräkning hittar vi Lars Forssell, Stig Claesson och Cornelis Vreeswijk, män ur Hasseåtages generation som varit med och öppnat världen för en ung Lundell och visat vad det svenska språket kan användas till. Där nämns ävenledes Carl Michael Bellman och Evert Taube, föregångare för varje svensk man som närmat sig ett stränginstrument, men också ursvenskt urbergsfasta urskalder, trots sina kaotiska liv själva sinnebilderna för en sorts trygghet – tryggheten i det gemensamma arvet.

Hasse och Tage får med tiden plats på samma parnass som Bellman och Taube och Vreeswijk, en plats där vi i övrigt hittar Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg och kanske Selma Lagerlöf och inte så gräsligt många fler. Personer som skapat ord och sånger som utgör en gemensam bas, ett kollektivt arv, en källa att ösa ur för generationer, ett kitt mellan människor med gemensamt språk och kultur, men som också i sig själva symboliserar Sverige och det positiva man själv vill lägga i det begreppet.

För Ulf Lundell, född 1949, muskelrockhjälte och generationsförfattare, är Hasse och Tage två fundament, självklara referenspunkter för en kille som ser ”Guben i låddan” på teve elva år gammal och hör hela nationen skratta runt omkring honom. När han vid trettiotre års ålder sammanfattar var han står och var han kommer ifrån så ser han att Hasseåtages betydelse är lika stor som de amerikanska motkulturikonernas.

En av Lundells generationskamrater, Mikael Wiehe, född 1946, intervjuas 2019 i podden Värvet. Apropå att han genom hela sin fyrtiofemåriga karriär velat hålla pressen utanför sitt privatliv, säger Wiehe: ”Det fanns inga hemma-hos-reportage hos Hasse Alfredson till exempel. Det ena var det ena och det andra var det andra.” Wiehe lägger ut texten om integritet, förmågan att värna om sitt närmaste och i förlängningen äga initiativet i berättelsen om sig själv, och avslutar resonemanget: ”Jag beundrar Hasse Alfredson.”

För Lundells och Wiehes generation – ge och ta tio, tjugo år åt båda hållen – står Hasse och Tage för något positivt, något bortom ett knippe roliga skämt och festliga grimaser och nynnvänliga sånger. De är representanter för det vettiga, det genomtänkta, det sympatiska. ”Tänk vad Hasseåtage hade kunnat säga om EU/rasismen/villaskatten/den senaste regeringen/det senaste politiska utspelet/den senaste hastigt uppblossande och lika snabbt försvinnande snackisen”, är en vanlig mening i munnen på en generation som av gammal oreflekterad vana ser Hasseåtage som sina språkrör.

Att de skulle säga något som man själv skulle hålla med om tar man för självklart. De var ju intelligenta. De tyckte ju som man själv gör.

Vari låg Hasse Alfredsons unicitet? Att den fanns är ett faktum och inget ämne för diskussion, men hur såg den ut? Vad var det han hade som ingen annan hade lika mycket av?

I intervjuer återkommer han själv gärna till en bild, eller egentligen två bilder, som han av allt att döma inte bara tycker är träffande utan som också verkar ha en terapeutisk, tröstande effekt:

Havets vågor, och eldens lågor, är båda mycket väsentliga för mig. Jag har bott nära havet, jag har bott vid en insjö, och många gånger varit ute och seglat. Då, då alldeles särskilt, när man sitter till rors, finns ju ingenting annat att iaktta än vågorna. För några år sedan kom jag plötsligt till insikt, och den kändes nästan som en vision, en oväntad, stor överraskning.

Då man är ung ser man sig som unik, i den egna inbillningen är man ensam om så mycket. Ensam om att älska, och ensam om att lida. Men ju äldre man blir, desto mer inser man hur likman egentligen är andra människor. Till en början blev jag nog en smula skrämd, måste jag ärligt erkänna. Jag som var unik, sade jag mig, är jag verkligen lik alla andra? Men efterhand kände jag en stor tillfredsställelse över att vara ett med mänskligheten. Och jag insåg hur skillnaden mellan individerna fungerar: den handlar bara om grad.
(Femina Månadens Magasin 7/85)

Bilden av vågorna respektive lågorna som det som gör oss både lika och unika, applicerar han också på vännen Tage. I Ville Carlströms dokumentärfilm Utan tvivel är man inte klok, SVT-visad första gången på tioårsdagen av Tages dödstillfälle 1995, utvecklar han låg- och vågbilden:

Jag kan inte tänka mig att man skulle kunna hitta två lågor som intill minsta molekyl är likadan som en annan låga. Och på det viset så kan vissa människor så att säga vara vanliga, men kanske lite annorlunda, kanske spraka upp lite högre än någon annan eller så. Det är där originaliteten ligger, men annars är man ju av samma stoff som varenda låga som har funnits i en brasa sedan tidernas gryning.

Likadant vågor, som man kan stå och titta när de väller in på stranden, de ser likadana ut men de är ändå inte exakt likadana, lite olika höga, lite olika så och så, och det är någon som plötsligt rusar fram och gräver ett mönster i sanden sådär.

Och det är väl det man har lyckats med.

Det är en bild som man enkelt kan använda också för att förklara Hasse Alfredsons särskilda status: han lös lite häftigare och sträckte sig lite högre upp på stranden än de flesta av oss gör. Han var lite roligare, lite flitigare, lite mångsidigare och lite rörligare i intellektet.

Samtidigt var han högst relaterbar. Han lärde sig aldrig ordentligt att räkna takter så att han smidigt kom in i en sång, han trampade gärna på sina egna fötter när han koreograferades, han kunde komponera hjälpligt på klangspelet Apollo och få fram någon sorts melodi på det kortlivade modeinstrumentet tubon i Lådan, var över huvud taget inget vidare till artist i den klassiska bemärkelsen. Han var en ovanligt glad amatör, en ovanligt rolig prick, en ovanligt folklig studentspexare, en ovanligt naturlig och begåvad naturbegåvning.

Själv lyfte han ofta fram när han vid ett tillfälle, i kölvattnet efter Den enfaldige mördaren, bjuds in till en filmfestival i Kanada och får dela panel med ett antal regissörer från diverse håll i världen. Alla de övriga regissörerna är överens om att det krävs att man är en ovanlig människa – underförstått med en ovanlig talang – för att lyckas som regissör. Hasse hävdar motsatsen: man måste vara en vanlig människa. Annars har man inget att berätta som andra människor är intresserade av och hittar inget språk att berätta på som folk begriper.

Många av Svenska Ords revyer avslutas med en sentimental, eftertänksam, vemodig sång, en del av Hasseåtages arv från brittisk music hall. Han tar med sig traditionen till Prins Korv under taket, där han tillsammans med Peter Dalle och Tina Ahlin avslutar kvällen med den lojt lunkande, finstämt fantastiska, magiskt realistiska ”En ovanlig vanlig kväll”:

Ta butellen och häll

upp ett glas muskatell

så kommer du hem och är snäll

Härifrån ser det ut

som allt sorgligt är slut

En ovanlig vanlig kväll

Samma formulering hade han kunnat använda om sig själv: ”En ovanlig vanlig man”.

Sista gången – och för övrigt vid ett av ytterst få tillfällen – som jag ser honom live är 2012. Den enfaldige mördaren sätts upp som drama på Helsingborgs stadsteater med Michael Segerström i fabrikör Höglunds roll. Några timmar innan premiären medverkar Hasse vid en Q&A i den stora salongen. Magnus Ingvarsson, vid tiden intendent vid Hasse & Tage-museet i Tomelilla, leder utfrågningen.

Ryktet om att han har tappat stinget omgärdar redan vid den här tiden Hasse Alfredson, men han levererar sina väl beprövade anekdoter och formuleringar med en yrkesmannamässig precision och publiken skrattar gott. Bara vid ett tillfälle blir stämningen lite lätt besvärad.

Tidigt under den timslånga frågestunden berättar han en anekdot om hur han som läroverkselev staterar på Helsingborgs stadsteater och i en föreställning kånkar runt på skådespelaren Åke Fridell i bärstol. Kväll efter kväll är de några stycken som bär Fridell varv efter varv runt scenen. Många år senare gör Fridell en roll i Svenska Bilder och Hasse återberättar detta minne för honom. Den storvuxne Fridell kastar då omedelbart upp Hasse på axeln och går några varv runt rummet innan han ställer ner honom med en snärtig kommentar: ”Nu är vi kvitt!”

Det är en rolig anekdot och vi i publiken skrockar. En stund senare börjar Hasse berätta att han jobbat på Helsingborgs stadsteater som ung. Staterat. Bland annat i en pjäs med Åke Fridell. Och varje kväll var de några stycken som bar Fridell runt scenen … Här hejdar sig anekdotmaskinen Alfredson plötsligt och frågar: ”Berättade jag det här?” Moderatorn Ingvarsson hinner inte riktigt finna sig innan Hasse gör som hans instinkter säger: fortsätter att berätta, som om inget hade hänt. Och baske mej om inte anekdoten, som han alltså för i mål en gång till, är lite roligare andra gången. Som om han lägger lite extra krut i laddningen. Som om han tillsätter sina hemliga ingredienser.

Ingvarsson avslutar intervjun/monologen med en hälsning från de femton–tjugo tusen besökare som fram till dess hittat till världens minsta museum och världens största Hasse & Tage-museum. Vi i publiken ger en stående ovation, jublet lägger sig långsamt och Hasse tackar med ett korthugget ”det var snällt sagt” som omedelbart tar loven av högtidligheten. Sedan lägger han lakoniskt till: ”Det händer att jag blir stoppad av folk på stan som ropar ’Hasse!’ och det har hittills aldrig hänt att någon av dem vill slå mig på käften.” Och så skrattar vi igen.

Kanske är det så han ska minnas: en man som i decennier talar om för oss vilka uppblåsta typer vi är, som håller upp en gigantisk skrattspegel där vi ser oss i all vår låghet och skröplighet, som berättar om alla jävligheter vi utsätter varandra för, som skrattar åt oss och med oss och begråter oss om vartannat – men som ingen ändå vill slå på käften.

Det, om något, kan vara värt att inspireras av.

Essän är ett redigerat utdrag från Kalle Linds kommande bok om Hasse Alfredson (Forum).

Anm:
I ett avsnitt av Dagens Arenas intervjupodd berättar Kalle Lind om sin nya bok. Avsnittet finns här, eller i de flesta poddspelare.

***

Följ Arena Essä på Facebook