En rättssäkerhet som inte ens en generaldirektör kan lita på

samhälle I tjänsten måste Elisabet Rundqvist och Mia Ohlsson hantera landets lagar på ett rättssäkert sätt. Privat har de som stödpersoner till ensamkommande ungdomar sett Migrationsverket slarva och hitta på. Det har gett dem och många andra en desillusionerad, bitter syn på vårt land, skriver Börge Nilsson i en personlig essä.

Det var vi som hade tillit. Vi som öppnade våra hjärtan och våra dörrar för att stödja unga ensamkommande i det som kallades flyktingkrisen. Vi trodde att vi hade ett kontrakt med staten. Det hade vi nog också, men kontraktet gällde bara oss, inte dem vi försökte hjälpa. De skulle bara kastas ut.
Mötet med denna stat som använde sig av verktyg som slarv, okunskap, illvilja och elaka knep, har skadat vår tilltro till samhället i grunden.
Kanske för evigt.

Internationellt sett betraktas vi tillitsfulla nordbor som ett rätt märkligt fenomen, vi som kunnat unna oss att vara fria individer eftersom vi vetat att det starka samhället har funnits där för att ta hand om oss om det går snett, och att detta samhälle velat oss gott.
Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren har beskrivit oss i boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts, 2006).

Lars Trägårdh leder också arbetet med Tillitsbarometern, ett forskningsprojekt som drivs av Marie Cederschiöld högskola, där han har en professur i modern historia.
Den senaste presenterades i somras. Den visar att 56 procent av de tillfrågade 2020 ansåg att man kan lita på de flesta andra människor, samma andel som 2009, men att skillnaderna är stora i olika delar av landet. I Sorsele och Hammarö litade nästan åtta av tio på andra. I Katrineholm, Norrköping och Olofström var det inte ens varannan. I storstädernas olika stadsdelar var skillnaderna ännu större. På Södermalm i Stockholm litade 75 procent på de flesta andra, i Rosengård i Malmö bara 24 procent.

Just vi som frivilligt tagit emot ensamkommande i våra hem, har nog utgjort kärnan i detta tillitsfulla folk. Vi som delade ut mat på järnvägsstationerna, samlade in kläder på kvällarna och runt om i landet startade språkcaféer och stödgrupper för de 37 568 ensamkommande barn och ungdomar under 18 år som sökte asyl i Sverige 2015 och 2016.

Vi skrev banderoller där det stod Refugees Welcome, vi anmälde oss som Gode män och vi tog jobb som lärare och integrationsassistenter på HVB-hem eller kommunala familjehem. Sen blev många av oss frivilliga stödfamiljer för att de unga inte skulle behöva flytta från en fungerande utbildning när Migrationsverket lade ner förläggning efter förläggning.

Några av oss har figurerat i medierna, som den legendariske skidåkaren Thomas Wassberg som protesterat mot utvisningar av den förföljda folkgruppen hazarer till Afghanistan.

Många som tidigare representerat olika politiska partier eller höga ämbeten har krävt amnesti för ensamkommande. Dit hör Pierre Schori, Helle Klein och Carl Tham. Där finns Hans Blix, Jan Eliasson och Alf Svensson. Samt förra justitiekanslern Anna Skarhed och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Det finns skäl att känna skam och djup sorg över hur vi behandlat dessa ungdomar, skriver de.

Vi känner denna skam och denna sorg.

Förr har liknande misstro mot staten och samhället mest hörts från grupper som representerat äganderätt och sedvänja. Företagare, bönder, skogsägare och jägare har sett statliga regleringar hota deras skattekonton, skördar, avverkningar och bytesdjur. I sociala medier finns ett mullrande krypskytte mot staten. Statens makt är för stor, heter det. Dess lust att reglera är för stark.

Om det finns något i Sverige som påminner om Donald Trumps stödtrupper, så lär det vara de som haft denna bristande tillit till staten. De som kanske kan definieras som en höger, som traditionalisterna.

Vi är kanske motsatsen. De socialt engagerade. Liberalerna, inte sällan knutna till en kristen tradition. Eller så är vi bara helt vanliga människor som lärt känna unga flyktingar och imponerats av deras förmåga att försöka anpassa sig till en ny framtid i ett nytt land.

Vi skränar inte om “skäggbarn” för att påskina att någon ljuger om sin ålder. Vi reducerar ingen till “ankarbarn” för att påstå att hen är hitskickad av familjen så att de äldre genast ska kunna komma efter. Vi påstår inte att någon är våldtäktsman bara för att han har en viss nationalitet.

Ofta har vi i all enkelhet blivit känslomässigt drabbade av dessa barn och unga som snabbt lärt sig ett nytt språk, som tagit sig igenom grundskolan och som efter några år börjat studera på gymnasienivå.

Vi har förfärats över hur det samhälle vi litat på har hanterat dessa ungdomar.

Vi har sett visdomständer och leder röntgas för att de unga ska göras äldre än 18 år så att de lättare kan utvisas, en metod som är starkt kritiserad av medicinsk expertis och nu är föremål för en statlig utredning.

Vi har sett deras identitet ifrågasättas för att afghanska ambassaden utfärdat pass på de fiktiva födelsedatum som Migrationsverket satt efter godtycklig åldersbedömning, eftersom verkliga födelsedatum för det mesta inte finns noterade i hemlandet då folkbokföringen i alla delar av världen inte fungerar på samma sätt som i Sverige.

Vi har förfärats av de hårda villkoren i nya gymnasielagen för den grupp som kom tillräckligt tidigt för att omfattas av den; sett dem kämpa för att få den fasta anställning som varit ett villkor för uppehållstillstånd efter att de har fullföljt sina gymnasiestudier.

Men värst av allt är de asylprövningar vars mål verkar vara att till varje pris hindra att ungdomarna får ett liv i Sverige.

Den bristande rättssäkerheten har kritiserats länge. Redan 2017 skrev förra hovrättsrådet Nanna Töcksberg Zelano i en debattartikel i Göteborgs-Posten att hon oroas djupt av att skälen för Migrationsverkets beslut och för domstolarnas domar inte håller en acceptabel juridisk nivå.

Särskilt tydligt blir det för hbtq-personer eller ungdomar som lämnat sitt hemlands religion och konverterat till ateism eller kristendom. De religionstest som Migrationsverket genomfört för att kontrollera om konvertiten verkligen är kristen klarade inte ens Åke Bonnier, biskop i Skara stift när han försökte.

Pressen har varit stenhård.

Elisabet Rundqvist i Uppsala, till vardags handläggare och bibliotekarie på Kungliga biblioteket, har sammanställt 30 självmord bland ensamkommande barn och unga 2015 – 2020 och ett stort antal självmordsförsök. Materialet finns publicerat i ett kapitel i boken Den onödiga flyktingkrisen.

Hon är en av många som lagt ner ett enormt arbete på att stötta enskilda ensamkommande och dokumentera vad som hänt. I bortåt 30 asylärenden har hon läst igenom det material som funnits hos Migrationsverket och migrationsdomstolarna för att se om hon finner en möjlighet att argumentera bättre.

– Innan dess hade jag den naiva tron att Migrationsverket gjorde i stort sett rimliga bedömningar och tog riktiga beslut, säger hon.

Av de ärenden hon granskat har hon hittat ett välutrett och välunderbyggt beslut.
Ett!

– Det var ett svårt ärende där den asylsökande blev utvisad och där jag delar Migrationsverkets bedömning.

Det var en chock för mig när jag såg hur det gick till på Migrationsverket.

I de andra har kvaliteten varit så låg att hon inte lyckats förklara ens för sina vänner, att statliga myndigheter faktiskt kan agera så. Vänner som, likt de allra flesta svenskar, vill tro att horribelt usel hantering är undantag, misstag, felgrepp — inte regel.

– Jag har jobbat statligt i praktiskt taget hela mitt arbetsliv. Nu arbetar jag på Kungliga biblioteket med lagar, implementering av lag, regleringar och budget. Det var en chock för mig när jag såg hur det gick till på Migrationsverket. Jag var verkligen i chock när jag insåg hur dåligt underbyggda beslut en rättsvårdande myndighet kunde lämna ifrån sig.

Den myndighetsutövning Elisabet Rundqvist själv utövar gäller viktiga saker som bibliotekslagen och en särskild regeringssatsning på att bygga upp de nationella minoriteternas bibliotek.

– Men det är ingen som dör. Ingen blir skjuten. Ingen blir våldtagen. Det är vad som kan hända den som utvisas när Migrationsverket misslyckas.

Vi har hög kvalitetssäkring på beslut som handlar om pengar, säger hon. Inte på de som handlar om liv och död.

Upptäckten har skadat hennes tilltro till samhället och staten. Hon är inte ensam. I sin bok Dom som stod kvar (Natur & Kultur, 2019) ger journalisten och författaren Thord Eriksson en rad exempel på personer med liknande yrkeserfarenheter från andra myndigheter som Polisen, Domstolsverket, Försäkringskassan och Transportstyrelsen.

– Jag känner inte att jag har samma lojalitet mot staten som jag hade tidigare. Det påverkar hela min syn på staten som konstruktion. När vi som varit samhällets ryggrad tänker som jag, då har vi ett megaproblem. Och det skrämmer mig, säger Elisabet Rundqvist.

I år är det valår. Partierna slåss om att vara allra tuffast mot invandrade svenskar, eftersom de tror att det ska locka en liten grupp förmodat rörliga väljare från Sverigedemokraterna. Men när polisen utökar den inre utlänningskontrollen så minskar inte bara tryggheten för den vars familj inte bott här i fem generationer. Att medmänniskor stoppas på gatan och kontrolleras bara för att de inte ser etniskt svenska ut, skadar också tilliten hos oss som ser på. Vi tänker ‘Ingen rök utan eld’, när vi ser medmänniskor bli behandlade som brottslingar bara på grund av hur de ser ut.

Så kanske har vi för stor tillit till staten. Elisabet Rundqvist börjar tro det. Särskilt om politiker och myndigheter bara väljer den forskning och verklighetsbeskrivning som stöder det de tror ger fördelar i opinionen.

– Jag tycker inte staten gjort sig förtjänt av den enorma tillit vi har. Gör man så i forskning att man bara väljer de fakta som stöder ens tes så kallas det forskningsfusk. När staten gör samma sak i sin styrning så kallas det politik.

Hur en myndighet ska bete sig för att vinna allmänhetens förtroende är något som Mia Ohlsson i Karlstad ofta funderar på. Som ställföreträdande generaldirektör för Konsumentverket ingår hon i en myndighetsledning som ansvarar för kontrollen av företags marknadsföring och av produkters säkerhet. Myndigheten kan dra företag inför rätta och verket bedriver en omfattande informationsverksamhet riktad till konsumenter.

Men efter att ha studerat Migrationsverkets myndighetsutövning gentemot fem ensamkommande, varav fyra bott hemma hos henne och hennes man Björn, känner hon samma frustration som Elisabet Rundqvist i Uppsala.

– Det har gett mig en desillusionerad, bitter syn på vårt land, det land som jag har varit så stolt över i alla år, säger Mia Ohlsson.

Om någon annan hade berättat om allt det jag varit med om, så hade jag trott att det var någon råttan-i-pizzan-historia

Hon har läst asylutredningar, suttit med på domstolsförhandlingar, närstuderat juridiska biträdens arbete och delat det bemötande som hennes nya familjemedlemmar har fått.

– Om någon annan hade berättat om allt det jag varit med om, så hade jag trott att det var någon råttan-i-pizzan-historia, att de inte hade fått hela biten klar för sig.

Bristerna kan gälla absurda småsaker som beror på obefintlig samordning mellan myndigheter. Som att den som ska få ett personnummer måste betala en avgift på 300 kronor. En blygsam summa. Men för att kunna betala behöver man ha — ett personnummer.

– Det kräver handpåläggning för att ta sig förbi de där glappen. Ingen ensamkommande hade klarat den processen utan att en infödd svensk hjälpt till.

Men framför allt är det själva asylprocessen som framkallar den största frustrationen.

– Det är Migrationsverkets handläggning, bemötande och beslut som gjort mig så förvånad. Bemötandet har varit brutalt. Allt har handlat om att ifrågasätta personen. Åldern är inte trovärdig, berättelsen är inte trovärdig, identiteten är inte sannolik.

– Som myndighetsföreträdare behöver man ta reda på vad som hänt. Här har allt handlat om att underkänna den andres påståenden.

När de kom var de barn, men de långa handläggningstiderna har gjort att de aldrig bedömts som sådana. Istället har deras ålder justerats.

– Det skedde bara efter en okulärbesiktning. ‘Vi bedömer det inte trovärdigt att du är född då och då. Vi anser att ditt födelsedatum ska vara det här’.

Mia Ohlsson har sett välintegrerade ungdomar utbildade till bristyrken få utvisningsbeslut med den nya gymnasielagen som grund.

Menar du att Migrationsverket gjort allt för att jävlas?

– Om de gör det för att jävlas kan jag inte uttala mig om. Men min känsla är verkligen att de gör allt för att få till ett nej.

Efter många år som flyktingstödjare kan hon fortfarande få rysningar av välbehag när hon tänker på hur väl civilsamhället kan fungera när det är som bäst.

– Vi var många som lyssnade på uppmaningen om att öppna våra hjärtan, våra hem och att inte bygga murar.

Men förtroendet har fått sig en törn. Staten har motarbetat civilsamhället. Och om Ebo-lagen tas bort som regeringen vill, alltså den asylsökandes rätt att välja var de vill bo, blir civilsamhällets insats omöjlig.

Mia Ohlsson vill inte gå så långt att hon slår fast att Migrationsverket gjort sig skyldig till felaktig myndighetsutövning.

– Det kan jag inte uttala mig om. Men det räcker att jag, som är väldigt van vid myndighetssvenska, läser ett beslut och inte förstår på vilka grunder det är fattat. Det räcker för att tilliten ska brista.

Därmed faller hela berättelsen om att asylsystemet är stabilt, att de som ska stanna får stanna och att de som får nej ska ut ur landet för att de inte har rätt att vara här. Därmed faller förtroendet. Igen.

– Att det funkar så dåligt på det här området har jag inte varit medveten om.

Så du är generaldirektören som tappat tron på staten?

– På ett sätt kan jag känna tvärtom. Jag har sett hur viktigt det är att vi har en bra statsapparat som funkar. Civilsamhället har en viktig roll, men det är när vi kompletterar varann som det skapas superskjuts och kraft. Så jag har inte alls tappat tron. Men jag förutsätter att även Migrationsverket har den typ av lärandeprocesser som vi har för att identifiera våra styrkor och svagheter, säger Konsumentverkets ställföreträdande generaldirektör Mia Ohlsson.

Lars Trägårdh, historieprofessorn som leder arbetet med Tillitsbarometern, bodde länge i USA där han också doktorerade.

– I USA är det tydligt att det finns en stark polarisering som tar sig uttryck i ömsesidig brist på tillit. Den hätska debatten undergräver varje möjlighet till en idé om något gemensamt, om att det finns ett enda Amerika att förhålla sig till och ha förtroende för, säger han.

Den liberala amerikanska vänstern och den konservativa amerikanska högern bor inte i samma land, ser inte samma problem och förespråkar diametralt motstridiga lösningar.

– Där har vi sett en nedgång i tillit under lång tid, nu stabiliserad på en lägre nivå. Det gäller både den sociala tilliten till andra människor och till de olika delarna av det institutionaliserade nätverket.

Det har hänt i USA och jag tror det kan hända här också.

Även i Sverige krymper tillitskorridoren om varken högernationalister eller vänsterliberaler vågar lita på staten. Då blir vårt unika samhällskontrakt mindre starkt.

Hur många vi är som tagit emot ensamkommande i våra hem eller på annat sätt ingår i det nätverk som stödjer dem, är det ingen som vet. Men vi bör åtminstone vara tiotusentals som misstror statens hantering av ungdomarna.

Kommer Sverige att gå samma väg som USA?

– Det har hänt i USA och jag tror det kan hända här också. Det finns orostecken, men samtidigt sker det från en mycket högre tillitsnivå, säger historieprofessor Lars Trägårdh.

Elisabet Rundqvist drar slutsatsen att vi kanske har för stor tillit till staten.

Mia Ohlsson hoppas att vi ska få större tillit så att civilsamhälle och statsapparat kan agera tillsammans.

Själv funderar jag på vad jag skulle ha sagt till den unge ensamkommande som bott i vår familj, om han hade velat flytta in hos oss idag.

Först och främst att han var välkommen, förstås. Nu som då. Men jag skulle inte ha samma naiva tro på att hans ärende skulle behandlas rättssäkert, snarare förbereda honom på att staten skulle göra allt för att skicka tillbaka honom till det förtryck han flytt från.

Och nej, den tillit jag hade har jag inte kvar. Jag är full av beundran över alla de enskilda människor som gjort vad varje människa borde. Men min tillit till staten, till allas rätt till en korrekt behandling och till ett rättssäkert samhälle, den har tagits ifrån mig.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook