En seger för den indiska demokratin

Asien Narendra Modi fick inte mandat att göra Indien ännu mera auktoritärt, skriver Börje Ljunggren. 

Demokratin i världen är på reträtt. Enligt forskningsinstitutet Freedom House har världen under de senaste arton åren bevittnat en obruten tillbakagång för demokratin.  Under 2023 försämrades situationen vad gällde politiska rättigheter och medborgerliga friheter i 52 länder medan förbättringar bara skedde i 21 länder. Nettot var negativt i samtliga världsdelar. Stockholmsbaserade IDEA:s årsrapport för 2023, The Global State of Democracy 2023, kom till lika dystra slutsatser, och det gjorde också det nydanande, Göteborgs-baserade demokratiprojektet Varieties of Democracy (V-Dem): ”Den grad av demokrati som den genomsnittlige medborgaren i världen upplevt år 2023 är nere på 1985 års nivå.”

Parlamentsvalet i Indien var sannolikt årets viktigaste val, med undantag för det amerikanska presidentvalet, där Trump utgör ett hot mot själva demokratin. I svenska medier har det indiska valet dock ägnats märkligt liten uppmärksamhet, trots att oerhört mycket stod på spel i denna världens största demokrati med dess närmare en miljard röstberättigade. Narendra Modi, landets dominerande politiska gestalt, gick till val med ambitionen att vinna en kvalificerad majoritet i parlamentet. Att hans och hans hindunationalistiska partis (BJP) ställning skulle stärkas ytterligare togs för givet av praktiskt taget alla bedömare.

Indien har under det gångna decenniet gjort stora framsteg, Den ekonomiska tillväxten har varit god. Landet, med dess drygt 1,4 miljarder invånare, kan om några år vara världens tredje största ekonomi – med tidstypiskt växande klyftor och inflytelserika oligarker. Den landsomfattande internetutbyggnaden har revolutionerat människors vardag. Nästa år ska 900 miljoner ha tillgång till internet, och till och med kunna sköta enkla penningärenden på nätet, utan utsugande mellanhänder. Den fysiska infrastrukturens snabba utbyggnad är en annan utveckling som förändrar Indien. Att utrymmet för landets utveckling är stort illustreras av det faktum att Kinas ekonomi i dag är två och en halv gånger så stor som den indiska.

Medierna hotats

Under Narendra Modis tio år vid makten har landet samtidigt genomgått en djupgående identitetsförändring. Hinduiseringen av Indien, hindutva, har fördjupats och dekonstruktionen av det sekulära Indien som 1947 vann sin självständighet med centralgestalter som Mahatma Gandhi  och Jawaharlal Nehru har fortsatt. Hela Indiens politiska kultur har förändrats i riktning mot vad som av olika statsvetare benämns ”etnisk demokrati”, ”majoritetsdemokrati” och ”konkurrensutsatt auktoritarianism”. V-Dem (Varieties of Democracy) betecknade i sin senaste bedömning Indien som en ”valautokrati” och placerar Indien på 104:e plats av 180 länder. Reportrar utan Gränser placerade i sin senaste rankning (2023) Indien, känt för sin självständiga press, som land 161. Medias utrymme har avgjort hotats, men viktiga röster har ändå inte saknats.

Modi hade kring sin person skapat en aura av oövervinnerlighet och hans uttalade ambition var att hans parti och dess relativt marginella koalitionspartners skulle vinna 400 av parlamentets 543 mandat, ett 50-tal mer än 2019. Så blev dock inte fallet! Då valresultatet i början av juni förelåg visade det sig att BJP visserligen i det närmaste behållit sin andel av rösterna, på strax under 40 procent, men partiet vann bara 240 mandat och förlorade därmed den egna majoriteten. Signifikant är att BJP förlorade röster i det starkt hinduiska Uttar Pradesh, med dess 230 miljoner invånare. Modi, som styrt landet som indisk raj, blev plötsligt beroende av en rad vitt skilda koalitionspartners, och ställdes inför en koalition av oppositionspartier – INDIA – som överrumplande vann 240 mandat.

Utmana Modi

Avgörande för valutgången var att denna oppositionskoalition erbjöd ett betydligt mer samlat och substantiellt motstånd än tidigare, med fokus på frågor som inflationen och den omfattande arbetslösheten bland landets unga. I ett valsystem med enmansvalkretsar, hade deras splittring kraftigt gynnat Modis BJP. Genom samgående och fördelning av var de olika partierna skulle ställa upp med kandidater kunde de nu utmana den till synes oövervinnerlige Modi och kraftigt öka sin andel av mandaten. Det traditionellt statsbärande Kongresspartiet vann bara en procent fler röster än 2019, cirka 20 procent, med tack vare valsamverkan fördubblades dess mandatinnehav (99).

Kongresspartiets frontfigur, Rahul Gandhi, som motvilligt gav sig in i politiken sedan hans far Rajiv Gandhi, liksom en gång dennes moder Indira Gandhi, mördats, har haft svårt att övertyga. Av den lågkastige Modi har han framställts som en ättling till och del av den korrumperade eliten. Utan årets framgångar hade hans image som förlorare lett till slutet på hans politiska karriär. I årets valrörelse satsade han allt och genomkorsade landet, ofta till fots, för att bevisa sitt engagemang för den ”vanlige indiern”, och nu kan han, endast 54 år gammal, förväntas överleva och bli en frontfigur i 2029 års valkampanj mot den då 78 åriga Modi. En central fråga är om den traditionellt splittrade oppositionen förmår bygga vidare på årets framgångsrika valsamverkan.

Resultatet av årets val innebar en klar vitalisering av den indiska demokratin. Försvaret av Högsta domstolen, landets valkommission och andra centrala institutioners oberoende stärktes. Det blev inte minst en seger för Indiens mångfald. I världens största, hotade, demokrati har Modis regering aktivt arbetat för att intensifiera både religiösa och regionala motsättningar, på sätt som kommit att alltmer anstränga landets sociala väv. Ett av hans centrala budskap var att hinduerna var Indiens rättmätiga innehavare. Landets närmare 200 miljoner muslimer såg sin medborgerliga ställning hotad. Under valrörelsen betecknade han dem som ”inkräktare”. Uppbyggnaden av ett hinduiskt tempel i Ayodhya – på den plats där en moské år 1992 raserades av en hinduisk mobb – fördjupade polariseringen. Templet invigdes i början av 2024 av Modi som förklarade att det ”symboliserade en ny era för Indien”, ett sannare Indien än den pluralistiska demokratins. Religion och politik amalgamerades.

Ingen ny konstitution

Det blev inget hattrick för Modi. Över 60 procent röstade inte på hans parti, trots hans demonregi av valet. Ambitionen att skriva om landets konstitution måste han överge. Han har dock, som den första indiska ledaren sedan Nehru, vunnit en tredje mandatperiod, och kommer fortsatt att prägla landets politiska liv. Den främsta franska samhällsvetaren med inriktning på Indien, Christophe Jaffrelot, kom i sitt stora arbete Modi’s India – Hindu Nationalism and the Rise of Ethnic Democracy (2021) till slutsatsen att ett valnederlag för Modis BJP visserligen skulle vara  en förutsättning för att ”punktera BJP:s marsch mot skapandet av en ny hegemoni”, men kanske inte tillräckligt då Sangh Parivar (samlingsbegreppet för radikala hinduistiska organisationer) är så djupt indränkt i den sociala väven ”att den fortsatt skulle kunna diktera villkoren i samhället och reglerna på gatan”. Ramachandra Guha, en av landets ledande historiker, frågar sig i en eftervalsartikel om ”en autokrat kan bli demokrat”. Guha förväntade sig en ”symbolisk moderation”. Med sina rötter sen ungdomen i det hindumilitanta RSS är Modi knappast på väg att förvandlas till en landsfader som omfattar landets reella mångfald.

Valutgången har också utrikespolitiska konsekvenser. Modi förblir Indiens centralgestalt på världsarenan och han kommer fortsatt att se sig som den som ska göra Indien till ett utvecklat land och en verklig stormakt. Ett nationalistiskt Indien kan förväntas komma att spela en allt viktigare roll i den multipolära ordning som nu växer fram –  en ordning som ytterst kommer att präglas av den grundläggande geopolitiska motsättningen mellan USA och Kina. Landet kommer att förbli icke-allierat, men en markant förskjutning håller på att ske i en tid då USA och Indien båda ser en hotbild dominerad av Kina. Landet behåller dock sannolikt sina traditionellt nära band till Ryssland, illustrerat av dess hållning vad gäller Rysslands invasion av Ukraina. En storseger för Modi skulle förstärkt tendenserna till geopolitisk autokrati. Valutgången betyder en injektion för landets utåtriktade mångfald.

Börje Ljunggren

F.d. ambassadör och chef för Utrikesdepartementets Asienenhet, senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet, Associate vid Harvards Asien Center