Essä ”Det krävs mera än en god berättelse. Den behövs också framföras av goda berättare som inte är skotträdda, som vågar vara sig själva, som trotsigt kan se tidens mörker rakt i ögonen”. Lars Ilshammar spårar arbetarrörelsens skam över sin egen historia och en möjlig tro på framtiden i statyn Hamnarbetaren.
Jag har dragit igång ett litet hobbyprojekt. Det handlar om att 3D-skanna monument och minnesmärken i Stockholm med koppling framför allt till arbetarrörelsen, bara sådär utifall att. Kanske låter det aningen långsökt att stadens offentlig konst på något sätt skulle vara i fara. Men vi lever nu i en tid av ohämmad historierevisionism och fullskaligt kulturkrig då Sveriges näst största politiska parti helt på allvar kan lägga fram seriösa riksdagsmotioner om att skrota Första maj. Tanken att det offentliga rummet i en nära framtid skulle rensas på misshagliga påminnelser om en historia som inte passar på den yttre högerkanten är med andra ord inte helt avlägsen.
Alltså tog jag min iPhone – man kan numera göra 3D-skanningar med helt vanliga mobiler och få resultat som är häpnadsväckande, nästan osannolikt bra – och började på försök med Anna Sterky på Norra Bantorget och med Mäster Palm framför LO-borgen. Näst i tur på att-göra-listan stod ”Hamnarbetaren”, en monumentalskulptur som fram till ganska nyligen vaktade ingången till Folkets Hus och sedan motades bort till trädgården utanför Norra Latin. Men, någon hamnarbetare stod inte att finna när jag letade. För säkerhets skull promenerade jag sakta runt hela Norra Latins stora och numera inhägnade gård två gånger – fortfarande ingen staty.
En riddare mot en hamnarbetare
Hamnarbetaren har en lång och intressant historia. Statyn hade skapats av den internationellt kände belgiske konstnären Constantin Meunier (1831–1905) redan 1893. Den köptes ursprungligen in av finansmannen och konstsamlaren Ernst Thiel och föreställer en ung, stolt hamnarbetare med svaj i höften och huva på skallen för att skydda halsen från koldamm och skav av jutesäckar. Men Thiel kom snart underfund med att han hellre ville ha konstnären Richard Bergs stora målning ”Riddaren och jungfrun”, som hade skänkts till Stockholms gamla Folkets Hus vid invigningen 1901. Ett snabbt byte kom till stånd 1907, med Berghs goda minne. Thiel fick ”Riddaren och jungfrun”, Hamnarbetaren kom till Folkets Hus.
Där ställdes statyn upp mitt i den stora ljushallen, imponerande muskulös, trotsig och självsäker men också kokett, nästan feminin. Reaktionerna blev starka bland stadens hamnarbetare, som inte riktigt uppskattade den feminina posen. Hamnarbetaren stod ändå envist kvar medan arbetarrörelsen mognade till samhällsbärare, ända tills Folkets Hus hade blivit för trångt och en ny byggnad ritad av stjärnarkitekten Sven Markelius tog form under slutet av 1950-talet. När gamla Folkets Hus revs fick Hamnarbetaren flytta ut och placerades sedan som en portvakt framför den nya entrén.
Där kunde han posera i fred fram till 2007. Då hade Folkets Hus i tidens anda hunnit uppgradera sig till ”City Conference Centre” och driften var på väg att tas över av den högkommersiella Stureplansgruppen. Det som sedan hände var att en kranbil plötsligt en dag kom och lyfte bort Hamnarbetaren till en plats i skymundan framför Norra Latin. Ironiskt nog skedde flytten mitt under en konferens om den alltmer hemlösa arbetarkonsten. Någon förklaring gavs inte. Förmodligen befarade väl den nya ledningen att en kaxig proletär i brons som inte bad om ursäkt för sig skulle riskera att skrämma bort framtida konferensgäster från myndigheter och storföretag.
Folkets Hus blir House of People
Vad som har skett med Hamnarbetaren nu tycks ingen veta. Enligt ett högst obestämt och obekräftat ryckte ska han vara på väg tillbaks till Folkets Hus – House of People ska det tydligen heta – i samband med en upprustning som pågår. Den som lever får väl se. Däremot vet jag vad som har hänt med den stora samlingen av arbetarrörelsekonst, landets främsta, som en gång fanns i Folkets Hus. Förra året bjöds åtminstone delar av den, med betydande verk av ledande konstnärer från förra sekelskiftet som Nils Kreuger, Carl Larsson, Otto Hesselbom, Georg Pauli, Artur Bianchini, Niels Bjørnsen Møller, Kalle Hedberg och Astrid Kjellberg-Juel, ut på Uppsala Auktionskammare. Försäljningen gav drygt 1,5 miljoner kr.
I häftet ”Arbetarnes Stockholm” som publicerades 1901, lagom till den första invigningen av Folkets Hus, hette det att:
”Allting måste […] blifva solidt och respektabelt på samma gång äfven de estetiska krafven måste söka tillfredsställas. Glädjande nog ha också flera af våra mera framstående konstnärer genom gåfvor tillförsäkrat Folkets Hus möjlighet att smycka vissa salar med gedigna konstverk.”
Konstnärerna själva såg antagligen sina bidrag som ett sätt att påverka samhället, och samtidigt sprida sin konst till en publik som de sympatiserade med. I dag, när konst och politik sedan länge har valt att gå skilda vägar, låter det som en gammal saga från den avlägsna tid när bildning, stil och skötsamhet var ideal som hölls högt.
Uppenbarligen är det också med ett närmast sagolikt lättsinne och ointresse som ledningen för Folkets Hus har valt att betrakta det i många fall unika kulturarv som man haft att förvalta. Men om Hamnarbetaren inte skulle komma tillrätta och få återvända hem till Folkets Hus, så kan man i alla fall trösta sig med att han finns i 12 andra kopior i fem olika världsdelar – närmast oss på Glypoteket i Köpenhamn där man tydligen inte alls skäms för eller skräms av att visa upp ett konstverk som en gång har skapats till arbetets ära. Han kan också hittas i Antwerpen (där han är en slags symbol för staden), Frankfurt, Dresden och Lima.
Modernitet till varje pris
Säger historien om statyn som försvann något viktigt om en politisk rörelse som tycks ha tappat både sin självkänsla och sin kompassriktning, och ibland excellerar i en sorts historiskt självförakt, förförd eller hypnotiserad av motståndarnas förfalskade berättelser om ett förflutet DDR-Sverige?
Det är jag övertygad om.
Säger den dessutom något om hur samma rörelse nu anstränger sig till det yttersta för att spurta in i framtiden utan att se behovet av något fotstöd i sitt eget förflutna, att bokstavligen och till varje pris försöka framställa sig som allra modernast i världens modernaste land?
Också det är jag övertygad om.
Men modenitet handlar inte bara om snabbhet, nya tekniska underverk och om en förändring för förändringens egen skull. Den handlar inte heller om att helt slaviskt och med det våta fingret i vinden låta den politiska kursen styras av senaste fokusgruppen eller opinionsmätningen. Den handlar däremot i hög grad om hopp, om våra berättigade förväntningar på att kunna skapa oss ett bättre liv och om politikens viktiga roll men svåra roll för att verkligen ge varje människa redskapen att göra sina egna unika livsval. Framför allt handlar moderniteten om bilden av och tron på att det finns en gemensam framtid, och att den är värd att kämpa för.
När vinden vände i Chicago
De senaste dagarna har jag, och gissningsvis tusentals andra, suttit ett antal timmar med det demokratiska partikonventet i USA på datorskärmen. Det har varit påtagligt upplivande. För där fanns en ny stämning som tycks ha gjort många glada och hoppfulla igen, efter en lång period som har känts genuint mörk och deprimerande tung. Kamala Harris själv inte minst bidrog starkt med sin positiva, karismatiska personlighet och sin ”do something!” till att återupprätta det som har kallats ”the joy of politics”. Doug Emhoff, Harris make, ser henne rentav som ”a joyful warrior.”
Men det vi såg och hörde under konventet hade varit i luften redan tidigare. Vindkantringen kändes nästan över natten när Joe Biden väl hade fattat det kloka och oundvikliga beslutet att hoppa av sin presidentvalskampanj. Det var som en kollektiv suck av lättnad och befrielse gick inte bara genom USA utan också i genom många delar av världen och blåste bort mörker och uppgivenhet. Istället för en stapplande åldrad man med uppenbara kognitiva problem stod nu en välutbildad, erfaren och ytterst kapabel kvinna i sina bästa år – andra generationens invandrare dessutom – främst i ledet och gjorde anspråk på inget mindre än att få leda världens mäktigaste nation. Och hon gjorde det med ett självförtroende och en smittande, självklar glädje som tycktes helt naturlig.
Kamala Harris var förstås inte ensam. Konventet visade sig kunna locka fram en lång rad starka politiska personligheter, främst Michelle Obama, som alla trots några mörka stråk lyfte fram samma positiva, inkluderande budskap om samförstånd, samarbete och kompromisser som bröt så tydligt mot den bitterhet, polarisering och misstro som har genomsyrat Trump-kampanjen. Det som angav tonen allra tydligast var kanske de många starka vardagsberättelserna om hur grannar helt naturligt tror varandra om gott, litar på, hjälper och stöttar varandra i livets olika prövningar utan tanke på egen vinning – samtidigt som de visar respekt för varandras olika sätt att leva.
Tillit som demokratins superkraft
Jag är knappast ensam om att känna en stark längtan efter att någon gång få höra en liknande politisk berättelse också här på vår egen hemmaplan. Kom ut ur mörkret, se din granne/arbetskamrat/medresenär och och var inte rädda för varandra längre, tycks vara det enkla men bärande budskapet. Tillit till vår nästa är ju som vi egentligen alltid har vetat demokratins verkliga superkraft, den grundbult som binder oss samman och skapar förutsättningar för ett hållbart samhälle. Hur kunde den självklara insikten någonsin glömmas bort?
Det är alltså inte så märkligt om man blir förälskad i ett partikonvent som utvecklas till en kollektiv hyllning av tilliten till våra medmänniskor – och av politikens glädje. Men samtidigt är det alltför lätt att låta sig förföras av euforin och retoriken, det amerikanske sättet att stapla superlativ, självsäkerheten och det briljanta framförandet i Hollywoodstil, den ohämmade patriotismen och den smittsamma romantiken runt The American Dream. Nej, jag är inte naiv. Den amerikanska politiska kulturen har många tilltalande drag, och några mindre tilltalande, men den kan inte – och har aldrig kunnat – på något enkelt sätt importeras till Sverige.
Därför tror jag att det vore ett frestande misstag att rakt över disk försöka kopiera det koncept som lyste upp Chicago så starkt. Några politiska konsulter kommer säkert att erbjuda sådana färdiga paketlösningar. Kanske har det redan hänt. Men kopior brukar aldrig nå upp till originalets höjd. Istället för att köpa in dåliga och pinsamma plagiat borde kloka partistrateger, om de nu finns, uppmuntras att återskapa själva den grundläggande stämning av glädje, optimism och tillsammansskap som rådde på United Center – vilket förstås är lättare sagt än gjort.
Skattesänkningar för medelklassen
Det är inte heller alldeles enkelt att begripa hur Kamala Harris ska kunna översätta den känslostarka stämningen från sitt konvent till ett trovärdigt, konkret och framför allt hållbart politiskt program. Den tydligaste signal som hon gav i nomineringstalet var nog att hon som USA:s 47:e president skulle prioritera skattesänkningar för medelklassen, ett budskap som inte självklart är kompatibelt med att börja bromsa den redan enorma amerikanska statsskulden. Ännu så länge haltar reformagendan alltså ganska rejält.
Å andra sidan är jag helt övertygad om att det finns en stark längtan efter just en sådan stämning även i den svenska politiken, som så länge har dominerats av uppgivenhet och rädslor, hot och mörka, negativa framtidsbilder. Hur en ny berättelse kan skrivas och snabbt bli en ”gamechanger”, som det heter i USA, finns det flera goda exempel på även i den historia som svensk arbetarrörelse tycks ha glömt eller förträngt. Den allra starkaste berättelsen, som faktiskt lever kvar som ett svagt eko ännu i dag, handlar givetvis om folkhemmet, samhället som det för alla gemensamma medborgarhemmet.
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
Så uttryckte sig Per Albin Hansson i sitt legendariska folkhemstal i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928. Resten är, som det brukar heta, historia. Efter en lång period av politiska och ekonomiska kriser med hög arbetslöshet och skrapa konflikter skulle folkhemmet bli ett lösenord för 44 år av socialdemokratiska regeringar.
Folkhemsmetafor och grannskapstema
Man kan lyssna på en inspelning av folkhemstalet och även 2024 känna berättelsens kraft. Men det ligger knappast någon glödhet passion bakom orden. Per Albin läser knastertorrt och innantill. Kanske förstod varken han själv eller hans parti att han just i den stunden hade släppt loss den största och viktigaste metaforen i svensk 1900-talspolitik. Folkhemmet är ett begrepp som står i skarp opposition till klasskamp, konfrontation och polarisering, just de strategier som skulle leda till förödande nederlag i det så kallade Kosackvalet i september 1928. Per Albin var alltså på ett märkligt sätt före både sin tid och sin egen rörelse när han argumenterade för samverkan och breda allianser mellan samhällsgrupper som politikens credo, istället för att sterilt ställa klass mot klass.
På denna inkluderande grund skulle istället ett långsiktigt och konkret folkhemsbygge inledas efter 1932 när Per Albin hade lyckats bryta det politiska dödläget, kroka arm med bondeförbundet och bilda sin första regering. En success story av den kalibern går knappast att upprepa, men den kan inspirera och fungera som tankemodell att spinna vidare på när en ny berättelse ska skrivas. Folkhemsmetaforen påminner ju också på många sätt om det grannskapstema som fick så stark luft under vingarna på konventet i Chicago.
Men det krävs mera än en god berättelse. Den behövs också framföras av goda berättare som inte är skotträdda, som vågar vara sig själva, som trotsigt kan se tidens mörker rakt i ögonen och säga ”we are not going back”. Troll spricker som bekant när de utsätts för dagsljus. Ärlighet och äkthet, att vara det man säger, kommer nog alltid att vara en vinnande politiskt koncept. Herbert Tingsten som en gång hörde Hjalmar Branting tala beskrev honom efteråt som en människa som var ett med sin sak: ”… utseende, röst, sätt att formulera och betona gav en så stark känsla av personligt engagemang. Mannen syntes fylld av vad han ville säga, vara ett verktyg för att få detta sagt.”
Branting skulle nog inte gå genom rutan i dag, men i sin tid ägde symbiosen av hans ord och hans person en sällsam makt.
Hamnarbetaren som vill komma hem
Till sist, var och hur kommer Hamnarbetaren in i detta? Kanske genom att helt enkelt få återta sin gamla plats i eller utanför ett nyrenoverat Folkets Hus. Det skulle i så fall vara en tydlig dubbelsignal om att världens en gång starkaste arbetarrörelse har kommit till sans och inte längre skäms för sin egen historia – eller springer med förbundna ögon in i framtiden. Liberalerna, andra halvan av det politiska block som en gång på Brantings tid bildade Sveriges breda vänster, får för sin del gärna ta ansvar för Karl Staaff. Härom året hade han lyckats hamna rejält på sned, och även i detta kan man nog hitta en viss symbolik.
Lars Ilshammar
P.S. Enligt vanligtvis välunderrättade källor har Hamnarbetaren tydligen varit i Charlottenburgs konsthall i Köpenhamn på en utställning under sommaren tillsammans med sin danska kollega. Var han finns nu eller om han ska få komma hem till Folkets Hus är dock fortfarande oklart.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
