Politiskt spel Anklagelserna om judehat var en av anledningarna till att brittiska Labour och partiledaren Jeremy Corbyn förlorade decembers val. Nu har den svenska högern fått upp ögonen för Corbyn-metoden, noterar Lisa Bjurwald.
“Aldrig att jag röstar på den där… antiseptiske mannen!”. Valdagen den 12 december hade anlänt och en brittisk twittrare delade med en blinkning med sig av sin mormors kommentar: “Vi vet vad du menar, granny, och vi håller alla med dig.” Det mormor menade var att Labour-ledaren Jeremy Corbyn är antisemit, och för många britter födda under kriget mot nazismen är det en definitiv dealbreaker. Inte nödvändigtvis av empati med eller egna kopplingar till landets judar – som uppgår till färre än 300 000 av 67,5 miljoner – utan för att det post-Hitler uppfattas som direkt anti-brittiskt. En överklasspopulist som den segrande Tory-ledaren Boris Johnson är inte nödvändigtvis mer sympatisk, men en persona uppbyggd av Eton-skolning, excentricitet och torr engelsk wit kan bara stamma från de brittiska öarna.
Anklagelserna om antisemitism blev i kombination med Corbyns lika främmande (“sovjetiska”) socialistagenda förödande. Men är mannen som med ett massivt mandat valdes att leda Labour fyra år tidigare verkligen judehatare? Det finns det många anledningar att ifrågasätta. Den främsta är att Jeremy Corbyn sedan decennier tillbaka är en djupt engagerad antirasist. Medan Boris Johnson aldrig visat något intresse för frågorna utan istället gjort sig (ö)känd för koloniala rasistskämt om svarta, var Corbyn aktiv i anti-apartheidrörelsen och lovade i höstas att leverera “den mest antirasistiska regering det här landet har skådat”. I över 30 år har han varit folkvald parlamentsledamot för ett av Londons största judiska områden, Islington North, och bevisligen gjort någonting rätt inför sina judiska väljare.
Hans antirasistiska engagemang sträcker sig så långt tillbaka i tiden att det är omöjligt att räkna upp alla de gånger då han gett prov på detta, men sommaren 2015 bevakade jag hur han stod upp i tal och skrift mot en grupp nynazister som ville demonstrera i Londons kanske mest kända judiska område, Golders Green. Detta tillfälle finns med på organisationen Jewish Voice for Labours lista över “50 tillfällen då Jeremy Corbyn stått upp för det judiska folket”.
Precis som hos svenska Socialdemokraterna finns enstaka individer, sällan ens med partiuppdrag, som uttryckt sig antisemitiskt. Och precis som hos S kan det finnas fog att kritisera Labour för en passiv hållning gentemot dem. Men någonting hände med debatten om Labour och antisemitism efter valet av Corbyn 2015. Kritiken gick från att riktas mot bristande handlingskraft till att fokusera på påstådd antisemitism inom Labours ledarskap, för att till slut landa på Jeremy Corbyn själv – som nu inte bara tolererade antisemitism, utan var en antisemit själv. Hur gick det till? Och varför lyckades inte partiet kväva anklagelserna i dess linda?
Den uppenbara frågan “kan Corbyns motståndare ha något att vinna – säg, ett val – på att utmåla Corbyn som judehatare?” ställdes sällan.
Den mångfald av yttrandearenor som sociala medier-revolutionen fört med sig har en baksida som blir särskilt allvarlig i valtider: propagandister och provokatörer kan dränka legitima röster i en flodvåg av desinformation. Vem ligger bakom ryktena, vem har orkestrerat kampanjen? Det var tidigare centrala frågor för politikreportrar att gräva i. Men Corbyns motståndare behövde sannolikt bara vrida på kranen. Sedan gjorde Tory-supporters och Corbyn-hatare – som inte alls behöver tillhöra samma falanger i övrigt – resten.
Det faktum att Jeremy Corbyn är en skarp kritiker av Israels Palestina-politik tycktes, tillsammans med viftandet av antisemitkortet från högerpolitiker och högermedia, räcka för att övertala även de som borde ha vetat bättre. Den uppenbara frågan “kan Corbyns motståndare ha något att vinna – säg, ett val – på att utmåla Corbyn som judehatare?” ställdes sällan.
Ingen rök utan eld?
I augusti 2019 gick den amerikansk-judiske professorn Norman Finkelstein, en av världens främsta akademiker inom Förintelseforskning och själv barn till överlevande, ut och kritiserade judehatskampanjen mot Corbyn. Hittills har falsk antisemitflagg nästan enbart hissats av Israel och israeliska organisationer för att smutskasta Israels kritiker, förklarade Finkelstein för den oberoende vänstersajten The Canary (15/8 -19). Men sedan Jeremy Corbyn tillträdde som Labour-ledare har “en ny dynamik” uppstått: “De brittiska eliterna upptäckte plötsligt att ‘vi kan använda antisemitismkortet för att försöka undertrycka autentiska… vänsteruppror bland befolkningen.’”
Effekten av Finkelsteins försvar var dock obetydlig. Och när ett brev till stöd för “den livslångt engagerade antirasisten” Jeremy Corbyn, undertecknat av namn som Noam Chomsky, Naomi Klein och Angela Davies, publicerades mindre än en månad före decembers val var det sannolikt för sent. Smutskastningen hade solkat Labourledaren bortom tvagning. Som Norman Finkelstein påpekar i The Canary fann sig Corbyn i en strid som han omöjligen kunde gå segrande ur: “För även om [forskare specialiserade på ämnet] kan förklara att allt är en lögn, så antar folk att ‘ingen rök utan eld’…”
En partisk press
De som försökte påtala att en propagandakampanj pågick menade dock att det största problemet är den tid och energi som den utpekade tvingas lägga på att hantera anklagelserna. Tid som Jeremy Corbyn hade kunnat ägna åt att kampanja för sin politik. Att som tidigare Londonbaserad svensk journalist närstudera brittiska medier under de sista månadernas valkampanj var direkt plågsamt, även om man vet hur hänsynslös brittisk press kan vara. När Corbyn försökte styra bort konversationen från antisemitism till valets kärnfrågor blev han anklagad för att förminska judars lidande. Samma sak när han, kanske som försök till ny strategi, kanske av ren uppgivenhet, testade att vara tyst. Då hette det att han “vägrade kommentera de allvarliga anklagelserna”. Och när Labourledaren försökte lyfta de akuta sociala problem som Storbritannien dras med i form av klassklyftor, arbetslöshet, hemlöshet – ja, då skrek rubrikerna fortfarande om antisemitism.
Redan 2016, året efter Jeremy Corbyns tillträde, fann brittiska medieforskare att 75 procent av pressbevakningen förvrängde Labourledarens uttalanden och åsikter. Vi vill alla ha en stark och kritisk press, men kanske inte en attackhund som biter ihjäl alla som utmanar status quo, skrev forskningsledaren professor Bart Cammaerts från London School of Economics and Political Science (Independent 160719). Den tuffa behandlingen av Labour-politiker i brittisk press är inte ett nytt fenomen, underströk Cammaerts, men har tidigare “inte varit i närheten så destruktiv, så ondsint och så antagonistisk som nu är fallet med Corbyn.”
Studien hade ingen effekt. Och så fort valresultatet stod klart tre år senare fortsatte förtalskampanjen. Finansminister Sajid Javid sade på fullt allvar till BBC Radio 4 den 13 december: “Idag kommer judiska medborgare att vakna upp och för första gången kunna känna sig trygga i vårt land, den första gången sedan Jeremy Corbyn valdes till partiledare för Labour.”
Nu har den svenska högern fått korn på Corbyn-metoden.
S som de verkliga antidemokraterna
Nu har den svenska högern fått korn på Corbyn-metoden. Gunnar Hökmark (M) är förste man ut. I en gästledare i Svenska Dagbladet (191226) kritiserar Hökmark Socialdemokraterna och statsminister Stefan Löfven för att urholka innebörden av antisemitism. I nästa andetag hävdar Hökmark att Sverigedemokraterna inte alls är ett fascistiskt och antidemokratiskt parti. Detta är istället ett påhitt av S för att försöka hålla sig fast vid regeringsmakten:
Det var samma sak med den tidens SSU-ledare (i Hökmarks ungdom, han är född 1952, förf. anm.). När vi möttes för att tala med varandra stod det klart att det fanns fiender av en typ som gjorde skillnaden i politiska uppfattningar oväsentlig. När det verkligen gäller måste man rulla tillsammans. Det är därför det är så förfärligt att det nu har blivit en normalitet att påstå att politiska motståndare öppnar dörren för fascism, nazism och auktoritärt styre, av skälet att de vill bilda en annan regering med ett annat parlamentariskt stöd.
Det är alltså inte bara med den svartmålande Corbyn-metoden i bakhuvudet man bör läsa M-nestorn och sannolikt många kommande, likartade texter. Här handlar det också om ett försök att vitmåla det egna öppnandet mot SD, ett parti som både under sina nazistiska dagar och i nutid har långt större problem med antisemitism än vad Socialdemokraterna – och för den delen Moderaterna – har.
Politiken i skymundan
Men ju mer antisemitismen och judarna själva (lex Hédi Fried och M) förvandlas till politiska slagträn, desto svårare kommer vi ha att förstå mer komplexa nyanser i debatten, som skillnaden mellan legitim Israelkritik och Israelkritik baserad på antijudiska fördomar. Väljarna riskerar också att förvandlas till brickor i politikernas maktspel. De riktiga politiska frågorna hamnar i skymundan när rökridåer om den ena och den andra politikerns påstådda tillkortakommanden fyras av. Folket kommer att fortsätta suga åt sig, för det är rädsla som ligger under ytan, rädsla för den nya, mångkulturella världen och för hela mänsklighetens framtid under det domedagsliknande miljöhotet. Och rädda människor är som bekant särskilt mottagliga för enkla lösningar och enkla känslor; allt är EU:s fel, allt är Brexits fel, allt är invandrarnas fel, allt är rasisternas fel, vi mot dem, alla mot en.
Till slut sitter vi där med en drös egofixerade och maktfullkomliga populister som ledare för världens tidigare mest stabila demokratier. Allt färre medborgare kommer dock att undra hur sjutton vi hamnade där, eftersom var och varannan människa numera är en digital Don Quijote, upptagen med att slåss mot halmgubbar och väderkvarnar.
“Alt-right troll!”, väser den vänstervridna tonårstjejen åt sin kusin i en av vinterns biofilmer, Knives Out. “Dumma lilla snöflinga” (eller “efterblivna godhetsknarkare” på svensk jargong), fnyser den blazerklädda kryptonazisten tillbaka. Båda hopplöst insnärjda i de olika lägrens metadebatter, aningslösa inför storintrigerna som rasar i bakgrunden, tanken på att samarbeta allt mer främmande. Så söndrar och härskar makthavarna över sina undersåtar anno 2020.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
