En ytterst primitiv teknik

Essä Ett allmänt önsketänkande präglar energipolitiken i vårt land.

Regeringen beslutade vid torsdagens sammanträde att förkorta halveringstiden för utbränt kärnbränsle med 50 000 år. ”Genom det här epokgörande beslutat har regeringen nu tagit ansvar för att kärnkraftsavfallet blir helt ofarligt redan inom några få generationer. Därmed har det blivit ännu attraktivare för Sverige att bygga ny kärnkraft”, säger energi- och näringsminister Ebba Busch i ett pressmeddelande.

Statsminister Ulf Kristersson hyllar beslutet som ytterligare ett viktigt steg i regeringens arbete med att få ordning på Sverige.

Det här är förstår inte sant. Så gravt verklighetsfrämmande beslut fattas inte ens av vår nuvarande svårt uranfixerade regering. Halveringstiden för de radioaktiva isotoperna i kärnavfallet som plutonium 239, cesium 137 och strontium 90 är en fysikalisk konstant som inget regeringsbeslut i världen någonsin kommer att kunna ändra på. Ändå skulle pressmeddelandet kunna passa ovanligt bra in i det allmänna önsketänkande som starkt präglar den just nu gällande energipolitiken i vårt land – och i en stor del av omvärlden.

Sönderfall: från uran till bly

Låt oss alltså börja med fysiken. Radioaktiva ämnen eller radionukleider är isotoper med en mycket energirik men också mycket instabil atomkärna som över tiden faller sönder spontant till stabilare atomkärnor av ett annat grundämne – samtidigt som radioaktiv strålning sprids. Uran som används som bränsle i kärnreaktorer faller till exempel sönder till bly i en lång kedja där det bildas ett antal nya radioaktiva dotterprodukter, ämnen som torium, radium och radon, innan det stabila, icke-radioaktiva slutsteget bly uppnås.

Halveringstid, den tid det tar för hälften av ämnet att sönderfalla, är det begrepp som används för att beskriva hastigheten på sönderfallet. Hur snabbt sönderfallet går beror sedan på isotopen.

Uran 238, den absolut vanligaste uranisotopen i naturen, har en halveringstid på 4,51 miljarder år. Allmänt gäller att ju snabbare sönderfall, desto kortare halveringstid och desto mer strålning. Högaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken har en betydligt kortare halveringstid – det handlar fortfarande om många årtusenden – än Uran 238, och är därför också mycket mera radioaktivt.

Avfallets radioaktivitet är faktiskt ca. tre miljoner gånger högre än det ursprungliga uranbränslets. Detta högaktiva avfall är det absolut farligaste avfall som människan någonsin har skapat och dessutom växer mängden snabbt. Varje år bidrar världens kärnreaktorer med tusen gånger så mycket radioaktivt cesium 137 (halveringstid 30 år) som spreds vid Tjernobylkatastrofen 1986, och tillräckligt mycket plutonium för att ta död på jordens befolkning minst tusen gånger om. Någon helt säker metod för att oskadliggöra det högaktiva avfallet finns inte heller.

Upparbetning är ingen lösning

Det går att upparbeta avfallet så att det kan användas igen som bränsle i andra typer av kärnreaktorer genom att separera uran, plutonium och klyvningsprodukter i en kemisk process. Men det skapar bara nytt avfall och löser inte grundproblematiken med långa halveringstider. Dessutom finns den ständiga risken för att plutoniumet ska komma på avvägar och utnyttjas för att utveckla kärnvapen. Alternativet är att se till att avfallet hålls totalt isolerat från människor och allt annat biologiskt liv. För detta byggs just nu ett gigantiskt slutförvar 500 meters ner i berggrunden i uppländska Forsmark. Prislapp: minst 19 miljarder kr. Där ska det använda kärnbränslet från alla svenska kärnkraftverk sedan vila orört i minst 100 000 år innan det har blivit ofarligt.

100 000 år – eller ungefär 4 000 mänskliga generationer – lika länge måste kunskapen om avfallets farlighet och var det har begravts på något sätt hållas vid liv. Detta negativa kulturarv – Varning! Stopp! Livsfara! Gräv inte här! – är vår civilisations exklusiva gåva till framtiden. Men hur kommunicerar man med en så avlägsen framtid? Är det ens möjligt? Talar vi samma språk? Kommer vi överhuvud taget att kunna förstå varandra? Spola gärna tillbaks bara 1 000 år i vår egen korta historia och fundera på den saken:

Hallå Olof Skötkonung och Leif Eriksson, hur är läget? Hört talas om radioaktivt kärnavfall där borta hos er?

ᚢᛁᚱ ᛋᚴᛁᛚᛁᚢᛘ ᛁᚴᛁ ᚼᚢᛅᛏ ᚦᚢ ᛘᚬᛚᛁᚱ.

Vadå, runor? Kan ni inte skriva begriplig svenska?

╮ᛁ◟ ╵ᛍᛁ⸌ᛁ╮⠃ ᛁᛍᛁ ᚽ╮⸝⸍ ו╮ ⠃ˎ⸌ᛁ◟.

Men skärp er, vad ska det där klottret föreställa?

Vér skiljum eigi hvat þú mælir!

Tyvärr, vi begriper fortfarande ingenting här hos oss 2025.

Tungan vér tölum er forn norræn. Hversu torvelt er at skilja?

 ???

Multiplicera sedan det problemet med hundra.

På en geologisk tidsskala

Skriftspråket uppfanns för bara omkring 5 000 år sedan. För 100 000 år sedan hade våra förfäder inte ens hunnit lämna sitt afrikanska urhem. 100 000 år är egentligen en obegriplig tidsrymd. Om vi ska försöka förstå de riktigt stora tidsavstånden och deras effekter får vi ta till en geologisk tidsskala. På 100 000 år hinner kontinenter röra på sig ganska ordentligt. De eurasiska och nordamerikanska kontinentalplattorna beräknas till exempel flytta sig hela 2,5 kilometer bort från varandra. Forsmark ligger inte i någon gränszon mellan två plattor med sprickor och stark vulkanisk aktivitet, utan på en stabil urbergssköld. Men helt statiskt är det svenska urberget aldrig, och det har också visat sig vara hem för en grupp mycket härdiga mikroorganismer. Dessutom har vi ju problemet med isen.

Just nu lever vi i en behaglig interglacial period, en mellanistid på vardagsspråk. Nästa nedisning kan väntas om cirka 50 000 år, kanske några årtusenden till om den globala uppvärmningen inte hejdas. Förra gången täcktes Skandinavien och norra Europa av ett över 3 000 meter tjockt istäcke som tryckte ner landet upp till 300 meter på vissa ställen. Stora delar av Sverige hamnade under havsytan. Landhöjningen pågår fortfarande. Svensk Kärnbränslehantering som bygger slutförvaret i Forsmark säger att man har tagit med tyngden av en ny inlandsis i sina beräkningar. Men frågan är också: finns människan på andra sidan en ny istid, och vilken kunskap har hon i så fall kunnat ta med sig dit?

Ett religiöst slutförvar?

Problemet med vårt dåliga långtidsminne och att kommunicera faror till en fjärrframtid har skapat en hel filosofisk diskurs. Ett av de mest radikala förslagen går ut på att grunda en sorts ny religionen där ett utvalt prästerskap ska vakta kärnkraftens slutförvar som heliga platser, strängt förbjudna att besöka för vanliga människor. Idén är inte fullt så tokig som det kan låta. Religiösa organisationer har nämligen visat sig vara ovanligt beständiga över tiden. Tänk till exempel den romersk-katolska kyrkan. Medan riken och imperier har uppstått och fallit består den ganska intakt efter snart 2 000 år. Men klarar några kyrkor att överleva en ny istid?

Lugn, vi kommer snart att uppfinna nya metoder för att göra avfallet ofarligt, säger en del av kärnkraftens mest hängivna och tvärsäkra ambassadörer. Kanske det, kanske inte. Det har i alla fall inte hänt än. Idag förvaras därför cirka 8 080 ton utbränt kärnbränsle i ett centralt mellanlager i Oskarshamn, Clab, i väntan på att slutförvaret i Forsmark ska bli klart. I kärnkraftverken lagras också stora mängder låg- och medelaktivt avfall som förr eller senare måste tas omhand. Även om nya mirakelmetoder skulle skapas; vem kommer att vara intresserad av att gräva upp avfallet igen när det väl har begravts 500 meter nere i berggrunden? Och hur mycket skulle det kosta? Bättre då att bara lita blint på att slutförvaret verkligen håller tätt i 100 000 år, glömma bort alltsammans och gå vidare.

Alla som tar ord som ansvar, hållbarhet och försiktighetsprincip i sin mun i samband med ny kärnkraft borde först fundera på om sådana begrepp överhuvud taget är förenliga med att dumpa dödligt högaktivt avfall på kommande generationer. Men den olösta avfallsproblematiken är inte den enda fråga som stör bilden av kärnkraft som framtidens nygamla energilösning. Uran är för det första ingen förnybar energikälla. Med dagens teknik och förbrukning beräknas världens kända urantillgångar endast räcka i cirka 100 år. Uranbrytning har också visat sig sprida radioaktivitet och orsaka svåra miljöproblem. Bara några få procent av uranbränslet omvandlas sedan till användbar energi. Hela två tredjedelar av den energimängd som frigörs i ett kärnkraftverk försvinner som spillvärme.

Leve staten och kapitalet!

Kärnkraft är alltså en högst ineffektiv energikälla. Kärnkraftverk är dessutom extremt dyra att bygga och driva, räknat i både tid och pengar. Den utbyggnad av ny kärnkraft som Tidöpartierna gick till val på beräknas lågt räknat kosta 400 miljarder kr och ta allraminst 8-10 år. Eftersom marknaden fullt begripligt är skeptisk till att göra sådana enorma åtaganden på egen hand måste utbyggnaden finansieras med stora statliga lån, generösa prisgarantier och subventioner till kärnkraftsbolagen under 40 år. Den största delen av kärnkraftens mångmiljardnota kommer alltså enligt planerna att tas av staten och sedan skickas vidare till oss skattebetalare. Marknadsekonomin suger när det verkligen gäller, länge leve staten & kapitalet (men det är inte dom som ska ro, den här gången heller)!

Det verkliga skräckexemplet är bygget av den tredje reaktorn i finska Olkiluoto (OL3) som påbörjades 2005 med planerad driftstart 2009. I verkligheten kunde driften dra igång först i april 2023 – fjorton år försenat och till en samlad kostnad av 11 miljarder euro eller drygt en åttondel av Finlands totala statsbudget. Den franska reaktorn Flamanville 3 är av samma typ och började byggas 2007. Den driftsattes 2024, tolv år försenat. Redan 2020 hade projektet dragit över sin budget fem gånger. Notan står idag på 13,2 miljarder euro. Dessutom: av de totalt 52 reaktorer som börjat byggas i världen sedan 2017 har 48 kinesisk eller rysk design, Kina och Ryssland står också för omkring hälften av den globala produktionen av anrikat uran. Det låter tryggt, eller hur?

Särskilt planeringsbar eller stabil är kärnkraften inte heller. Tvärtom domineras rapporteringen ofta av nyheter om oplanerade driftsavbrott, nödstopp och andra driftstörningar. De minst sagt välkända reaktorhaverierna i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011 var fullskaliga härdsmältor som orsakade katastrofala utsläpp av radioaktivitet. Tjernobyl och Fukushima klassas idag som sjuor på den sjugradiga INES-skalan (The International Nuclear Event Scale), utarbetad av Internationella atomenergiorganet IAEA för att gradera kärnkraftsolyckor. Ovanpå allt detta finns upprepade larm om läckage av radioaktivitet från upparbetning av kärnavfallet och risken för attentat eller terrorattacker mot en kärnkraftsanläggning.

Glömskan och förnekandet

Alla dessa mångfaldiga risker, osäkerheter och hot har varit kända fakta sedan länge. Folkomröstningen 1980 kom mot just den samlade bakgrunden fram till att kärnkraften borde avvecklas (dock med förnuft). Någon seriös anledning att ompröva inställningen till kärnkraftens risker finns inte idag heller. Men nu vill alla plötsligt ha kärnkraft igen. Glömskan och förnekandet har blivit manifest. Det pågår en global renässans för kärnkraften och ny kärnkraft är en av de viktigaste profilfrågorna för regeringen Kristersson, som gång på gång har lovat att bygget ska påbörjas redan före valet nästa år. Två fullskaliga reaktorer ska sedan stå klara inom tio år.

Att flera expertmyndigheter dömer ut regeringens planer för ny kärnkraft som helt orealistiska och menar att de riskerar att tränga undan andra energislag som sol och vind viftar Ebba Busch nonchalant undan som ”missvisande” och ”en åsikt”. Någon utredning av andra alternativ som skulle kunna bli både bättre och billigare är enligt finansminister Elisabeth Svantesson inte aktuell: ”man behöver inte utreda allt man vill veta mer om”. Kärnkraften är alltså svaret på en fråga som aldrig har ställts på riktigt. ”Det finns risk att det upplevs som att man har bestämt sig för att hammaren är lösningen och när man letar efter problemet ser allt ut som spik”, kommenterar Markus Wråke, VD för Energiföretagens forskningsinstitut Energiforsk.

Så frikopplas den heta förälskelsen i ny kärnkraft från verklighetens domäner och förvandlas till nostalgiska drömmar om en förfluten modernitet, en nästan religiös pilgrimsfärd tillbaks till det ingenjörsmässigt enkla 1960-talets planekonomiska symbios mellan politik och näringsliv. I denna pånyttfödda guldålder får storskalig kärnkraft och datakraft tillsammans representera en i dubbel mening strålande framtid. Kärnkraften är 2000-talets Messias, som både ska rädda ett ”förstört” elsystem och samtidigt fixa klimatet med ”ren” el. Den som påstår något annat riskerar att stämplas som teknikfientlig aktivist eller världsfrånvänd flummare.

En teknologisk snuttefilt

Man kan också se kärnkraften som en sorts teknologisk snuttefilt för beslutsfattare som har svårt att acceptera att människans nuvarande livsstil helt enkelt inte är kompatibel med klimatet eller naturens långsiktiga förutsättningar. ”Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, förklarade en gång George Bush den äldre på FN:s Riokonferens om miljö och utveckling 1992. Problemet är bara att klimatkrisen inte heller är särskilt förhandlingsbar. Och kärnkraften erbjuder ingen långsiktig lösning på det dilemmat.

Ändå hyllas kärnkraft alltmer regelmässigt som kulmen av vetenskap och ingenjörskonst, medan solenergi, vindkraft och andra förnybara energislag mest betraktas som PK och woke eller i alla fall som hopplöst olönsamma och ineffektiva jämfört med uranbaserad energi. I själva verket är det tvärtom. Antag att Sverige behöver öka sin elproduktion från dagens ca. 130 terawattimmar (tWh) till 230 tWh. Baserat enbart på kärnkraft skulle utbyggnaden troligtvis ta minst 30-40 år totalt och kosta omkring 1 350 miljarder kr. Om vi istället valde vindkraft skulle 100 tWh kunna byggas ut på halva tiden, 15-20 år, och till en kostnad av ca. 430 miljarder kr. I det senare fallet behövs inget miljöfarligt uranbränsle och inte heller något slutförvar som ska hålla i minst 100 000 år.

Totalkostnaden per kilowattimme (kWh) under ett kärnkraftverks livstid beräknas av International Energy Agency (IEA), OECD-ländernas organ för energifrågor, till ca. 120 öre/kWh och för ett vindkraftverk ca. 70 öre/kWh. Det säger mycket om vilka energislag som vi borde prioritera om vi inte vill förflyttas tillbaks till framtiden. Att kärnkraften ändå pekas ut som frälsningen visar tydligt att frågan inte alls är teknisk utan politisk, för att inte säga ideologisk. Motviljan mot miljöpolitiken,  miljöanpassningen och miljörörelsen, inklusive allt vad den har stått för – ”Vad ska in? Sol och vind!”- är så ingrodd i Tidökretsar att rationella argument om risker, kostnader och tidsaspekter ofta helt verkar sakna betydelse.

Lyssna på näringslivet!

I den mörka tid som vi lever i har miljöaktivism börjat tolkas som ett pejorativ. Och i Vita huset njuter en populistisk klimatförnekare av att riva sönder Parisavtalet i småbitar, till applåder och hånskratt från världens samlade kör av högerextremister. Även här i Sverige tvingas det evidensbaserade beslutsfattandet vika för faktaresistent symbolpolitik när Tidöregeringens sammanhållning överordnas alla andra politiska mål. 2025 har det blivit viktigare att bekämpa påhittatmiljöflum med löften och besvärjelser om att en olönsam machoteknik från förra seklet ska rädda oss, än att verkligen skapa goda och långsiktiga förutsättningar för den ökade elanvändning som är ett måste om vi ska klara klimatomställningens utmaning.

Så riskerar vi att hamna rakt ur askan i elden. Vem ska till slut våga säga som det är: att sett till verkningsgrad i förhållande till kostnader – för att inte tala om risker – är kärnkraften varken någon ny frälsare eller ett ingenjörsmässigt underverk, utan fortfarande en ytterst primitiv teknik. Varför inte lyssna på näringslivet till exempel? Idag är det en ny generation som sitter på många av de ledande posterna och hållbarhet har blivit en helt integrerad del av företagens värdekedjor. Exemplen är redan många. Vindkraftens och solenergins utveckling är imponerande. Metoder förenergilagring etableras i en accelererande takt. Liksom förmågan att reglera och balansera energisystemet genom digitalisering. Ett betydligt mer mångfacetterat och robust system växer fram, medan den nya kärnkraften fortfarande bara består av vaga och spekulativa planer.

De som påstår att ett Sverige som ska hållas ihop måste bygga ny kärnkraft läser alltså inte kartan rätt och går därför vilse i energiskogen. Tekniken med massproduktion i många mindre enheter, och därmed de ekonomiska förutsättningarna för energiproduktion och -distribution, har förändrats radikalt på bara några decennier. Och om man är seriöst intresserad av fakta finns det idag flera studier som visar att det både är möjligt och billigare att lösa framtidens elbehov med en kombination av vind och sol tillsammans med batterilagring och andra tekniker, än med kärnkraft. En regering som saknar vilja eller förmåga att inse detta är både omodern och fantasilös. Den riskerar att låsa upp gigantiska belopp för ett projekt som kanske inte behövs och förmodligen inte ens heller hinner blir klart i tid.

Lars Ilshammar