Historia Fruktad av sina kollegor och känd för sin vassa penna. Pseudonymen René skrev i början av 1900-talet kritik och romaner – men var också en flitig skribent i flera dagstidningar. Nora Wurtzel djupdyker i dagspressens arkiv och möter en kritiker som hamnat i sin statsministermakes skugga.
I sekelskiftets Stockholm är pseudonymen René både välkänd och fruktad. Hon är ingen som vem som helst vågar kritisera öppet – i alla fall inte med hedern i behåll. Hon är känd för sina sågningar och när hon väl kritiseras vågar skribenten inte uppge sitt namn. En anonym skribent skriver: ”Ty uppriktigt sagt är det inte nådigt att råka ut för fru Brantings vassa penna, om hon får lust att begagna den som anfallsvapen.” Bakom signaturen René finns alltså Anna Branting.
Anna Branting var både författare och tidningsskribent
Anna, född Jäderin, levde 1855–1950 och är idag kanske mest känd för att ha varit gift med Sveriges första socialdemokratiska statsminister. Anna Branting var dock ingen hemmafru, utan yrkesverksam som både författare och litteratur- och teaterkritiker. Under sin livstid gav hon ut ett antal romaner, en novellsamling och skrev facklitteratur, kåserier och reseskildringar. Så sent som för några år sedan utkom en samling texter som hon aldrig ämnade visa upp för världen; hennes brev till David Sprengel, en man hälften så gammal som henne när de inleder sin brevväxling.
Genom breven till David Sprengel får läsarna möjlighet att i en och samma person möta två vitt skilda personligheter.
Sommaren 1907 reser Anna och Hjalmar till Rom. Där möter den 52-årige Anna den unge David Sprengel, som då bara är 27 år och befinner sig i frivillig landsflykt. För Anna är det ett produktivt år. Storstrejken har ännu inte skakat om tillvaron, makarna Branting är fortfarande medlemmar i publicistklubben och Anna arbetar på Stockholms-Tidningen. Efter storstrejken kommer det se annorlunda ut, då de båda i protest lämnar publicistklubben och Anna blir av med arbetet. Men 1907 är Anna alltså fortfarande en flitig skribent för Stockholms-Tidningen och under året skriver hon hela 37 recensioner om teater, opera och annan scenkonst. Mot slutet av året annonseras det att hennes nya bok Romresan ska publiceras, en skildring av den resa där hon och Hjalmar möter David.
Genom breven till David Sprengel får läsarna möjlighet att i en och samma person möta två vitt skilda personligheter. I breven: sårbar och tvivlande, men med mycket humor. I pressen: hård, satirisk och mer uttalat rolig. Anna Branting är inte nådig när hon den 15 januari inleder arbetsåret 1907 med en recension av en pjäs på Dramaten:
Här var det heller inte meningen att övertyga, ty han hade till objekt dessa fladdrande, oförnuftiga, hjärnlösa, hjärtnupna väsen, som lära kallas kvinnor. Som låta sparka på sig och okväda sig, bli öfvergifna, föraktade och så godt som mördade och ändå bara sväfva omkring eller ännu hellre falla på knä i hänryckt tillbedjan. Här är icke tiden eller platsen att ironisera – jag afskyr för resten ironi. Här är snarare rätta stunden att bryta stafven öfver flertalet af våra svenska författares metod att skildra kvinnor. Ty vi kvinnor själfva känna ej från vår samtid och vårt hemland och från våra kretsar igen dessa af sensualitet rubbade varelser. Ingenting af hvad de tala eller handla verkar trovärdigt.
Bara dagar senare beskriver hon en uppsättning av Shakespeare som en ”kvick, lysande, pompös […] manspjäs”. Fram till juni det året skriver hon flera recensioner i månaden, med hela sju stycken under maj. I september är hon tillbaka från semestern i Rom och fortsätter i samma takt.
Annas och Davids relation är svår att kategorisera
Annas relation till David är något svår att kategorisera. Det kan röra sig om vänskap, eller om man får tro Lena Svanberg, som skrivit den enda biografin över Anna Branting, om ett ömsesidigt behov av bekräftelse. Att det skulle röra sig om en erotisk kärleksaffär finns det inga belägg för, trots att det uppenbarligen är mycket känslor på spel. Ibland liknar Anna David vid sin son, men oroas genomgående för vad som skulle hända om breven blev allmänt kända då hon, med sina egna ord, är så uppriktig. Det är lätt att börja spekulera kring huruvida det rörde sig om en kärleksrelation mellan Anna och David, men det är snarare tiden som är intressant. Tiden som går under brevskrivandets gång, och tiden som passerat sedan breven skickades. Tiden som Anna Branting levde i. Tiden som tycks ha krympt världens avstånd; för Anna Branting är avståndet till David Sprengel i södra Europa enormt och postgången allt för långsam för den sällskapssjuke som ivrigt inväntar svar.
Ett återkommande tema i breven är att Anna känner sig ensam. I breven väller hennes desperation och ensamhet ut över sidorna. Hon har ingen att prata med.
Vi kan ta del av tiden eftersom Annas brev finns bevarade. Davids brev till henne har däremot gått förlorade. I sina brev upprepar hon gång på gång att David måste bränna breven – något han inte gör.
Ett återkommande tema i breven är att Anna känner sig ensam. I breven väller hennes desperation och ensamhet ut över sidorna. Hon har ingen att prata med. ”Jag ska säga er något: Utom er har jag ingen enda vän. Inte en. Jag har sådana som håller av mig och ger mig sina förtroenden och är ofantlig söta och offervilliga mot mig. Men ingen av dem anser jag klok nog att tala med om allt, eller om vad som rör mig.” De två av hennes barn som hon har mest kontakt med är båda nykära ”och då blir människan som ett såll”. Maken Hjalmar, är ”i all sin utmärkthet” ändå inte en vän. ”Älskare är han och även stundom ansatt husfader.” Gentemot Hjalmar beskriver hon sig tvungen att spela sin roll som den goda hustrun: ”Men om jag inte visar ett leende ansikte och låtsas som om mina fötter alltid gingo på sammet, skulle han vantrivas här, och det vore synd om honom. Synd om mig också.” Trängd av konventioner och tvungen att hålla god min gentemot maken med den hektiska politiska karriären finner Anna tröst i David.
Den Anna som vi möter i breven vill skriva en bok och är trött på teaterkritiken. Hon är trött på det höga tempot i skrivandet, och på teaterfolkets nycker. Hon vill skriva en bok, men tvivlar på sin förmåga. Här måste väl alla, som någonsin tampats med skrivandets våndor, känna igen sig. Anna skriver till David:
Ack, om jag i dessa ting hade någon att tala med! Men det har jag inte.
En bred bok förorsakar mycket arbete, men det skrämmer mig ej, ty intet roligare finns än att göra en bok. Men jag kan inte planlägga. Kan inte se framåt, bygga upp. Inte fantisera vad det gäller handlingar. Boken skulle bli full av detta slags fel. – En liten bok kan jag bättre behärska. Men känslor och sådant är inget för någon annan än en själv.
I marginalen till samma brev lägger hon till en kommentar där hon blygs över att ha besvärat Sprengel, men framlägger samtidigt att han är den ende som bryr sig om att hon faktiskt skriver en bok: ”D.v.s. ni talar åtminstone med mig. Då ingen annan talar har jag ju inget gagn av att vädja och fråga.” I sitt hem blir hon inte tagen på allvar. Trots att hon är omgiven av människor upplever hon det som att hon saknar samtalspartner.
Vem var David Sprengel?
Oavsett relationens karaktär är det ändå uppenbart att det rör sig om kärlek i breven. Frågan är om det är en romantisk sådan, eller en platonisk? Eller en rent intellektuell upphetsning över att bli sedd och hörd, tagen på allvar som en jämlike? Breven sänds ut i Europa, från ett Stockholm som Anna beskriver som trångsynt och inskränkt, och kommer tillbaka med en doft av kontinenten. Det främmande Europa tycks mindre med en vän vid sin sida. Faktum är att det rör sig om en sällsynt vacker kärleksförklaring när Anna till David skriver: ”Förstår ni att ni gör jorden mindre och ej så skrämmande för mig?”
Vem är då denne David Sprengel? I Svanbergs biografi beskrivs han som en man med syfilis, vars liv byggde på falskhet och manipulationer. Dessutom är han misslyckad som författare. Han bränner inte breven som Anna önskar, utan försöker i stället utpressa henne att köpa tillbaka dem. Svanberg kallar honom ”dandy, brevvän och parasit”. Svanbergs nedslående ord om Sprengel kan tyckas hårda, men det blir bitvis tydligt att det rör sig om en minst sagt arrogant man. I ett av Annas brev till honom finns några kommentarer i marginalen, förmodligen skrivna av David själv. Där beskrivs Anna som en rätt begåvad författare i andligt förfall. David sviker också hennes förtroende när han, istället för att bränna hennes brev, skickar två av dem till en vän och skriver om Anna: ”Jag som förr alltid tyckt det var roligt att få kvinnor att prata har växlat brev med henne sedan flera år, men nu kan jag henne utantill och till slut är det dock bara joller. Därtill kommer det äckliga, att de allesammans tro, att man är förälskad i dem – hur gamla, fula och oaptitliga de än bli.”
Hennes ensamhet och vånda över skrivandet och livet är så tidlös att den får oss läsare, drygt hundra år senare, att känna oss lite mindre ensamma.
Från 1907 och 1912 är kontakten mellan brevvännerna regelbunden. David Sprengel överöses med beröm och tar nådigt mot beundran, arbetsmöjligheter och pengar som både Anna och Hjalmar skickar honom. Anna skriver hur han är hennes drivkraft i skrivandet, hennes inspiration och enda intellektuella samtalspartner. Några år senare, 1914, är tonen formell med både för- och efternamn, för att tacka för en bok ”Herr David Sprengel” sänt Anna. Bara några år senare skriver Anna att hon inte längre vill ha kontakt, då Sprengel börjat umgås med fel människor och bytt litterär stil.
Anna Branting hade inte mycket till övers för arbetarna
Vad som faktiskt leder till att vännerna slutar skriva till varandra är oklart. Svanbergs teori är att Anna är klar med honom, då hon i sin roman Valérie använt honom som modell för en romankaraktär utan heder. 1921 gifter sig David Sprengel med författaren Agnes von Krusenstjerna, vilket också skulle kunna vara en bidragande orsak till att kontakten upphör. Kan det vara så att David inte längre behöver Annas bekräftelse? Hur det går för Anna vet vi inte, om hon senare i livet hittar en ny vän att dela liv, läsning, skrivande och känslor med.
Hennes ensamhet och vånda över skrivandet och livet är så tidlös att den får oss läsare, drygt hundra år senare, att känna oss lite mindre ensamma. Anna skriver: ”Väntan och ångest. Är detta ett liv? Man är ju som en svans och inte som ett självständigt väsen.”
Visst är det förtjusande att få lära känna den privata Anna som kommer till tals i breven, men än mer intressant, och kanske än mer älskvärd, är den persona som möter den som läser hennes kritik.
Det befriande med att läsa Anna är att hon inte växer fram som en dygdig förebild. Hon tycks i ärlighetens namn vara en svår person att ha och göra med. Eller som Svanberg formulerar det: ”För Anna var varje människa hon mötte vän eller fiende, några ljumma känslor kostade hon aldrig på sig.” Hon är elak mot de kvinnor som vill vara hennes vänner och komma henne nära, och föraktar sin son Henry för att dra sig med ”arbetaraktiga fasoner” och ett ”bristande intellekt”. Hustrun till landets förste socialdemokratiske statsminister har inte mycket till övers för arbetarna. En rejäl skopa klassförakt finns absolut här.
Visst är det förtjusande att få lära känna den privata Anna som kommer till tals i breven, men än mer intressant, och kanske än mer älskvärd, är den persona som möter den som läser hennes kritik. För i pressen är hon hänsynslös. René skriver vid flera tillfällen om lokalerna där föreställningarna ges. Vetenskapsakademiens hörsal är “den mest pinsamt tungsinta hvardagsfula konsertsalong” man kan tänka sig. Det mest spännande med salen är att “ifall det blefve eldsvåda, skulle man alla rökas inne som bin i en kupa”.
Ändå är denna bökiga och otrevliga kvinna trollbindande och i slutändan är läsningen av Annas brev till David hisnande, ett dokument över hur lite vi människor egentligen förändras. Att få en glimt av det privata i sekelskiftets Sverige mjukar upp tiden och gör den elastisk. Mycket har hänt, men mycket är sig likt.
Litteratur:
Mycket min David Sprengel: Anna Brantings brev till David Sprengel, med kommentar av Lisbeth Larsson, 2015, Atlantis
Lena Svanberg, Anna Branting, 1988, Bokförlaget Legenda AB
Det som är skrivet av René i Stockholms-Tidningen finns digitaliserat av Kungliga biblioteket på tidningar.kb.se
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
