Replik Erik Bengtsson driver en tes och han driver den konsekvent. Men inte desto mindre har han fel. Hans uppfattning om den svenska överheten är så ensidig att den blir inkorrekt, skriver Peter Sundborg.
Erik Bengtsson har skrivit en intressant artikel om arbetarrörelsen och den svenska elitens repression under 1800-talet och början av 1900-talet (Dagens Arena 2020-09-05). Hans tes är att den svenska överheten bedrev en relativt mild repression mot arbetarklassen och därför blev det lätt för den organiserade arbetarrörelsen att ”övermanna elitens officiella institutioner” och ta makten. Underförstått är, om jag uppfattat Bengtsson rätt, att klasskampen inte var så omfattande i Sverige under den här perioden i historien. Bengtsson jämför med Tyskland, där elitens förtryck var hårdare. Och där har han helt rätt.
Men Bengtssons beskrivning av en ganska nonchalant och loj svensk överhet som ansåg sig sitta säkert i sadeln är högst diskutabel. När den första stora arbetskonflikten inträffade i Sundsvall 1879 då tusentals sågverksarbetare gick ut i strejk var överheten mycket snabb med att inkalla militären. Både sågverkspatronerna och landshövdingen var inställda på att med militärens hjälp få arbetarna på knä och de lyckades. Sågverksarbetarna uppnådde ingenting.
Efter Sundsvallsstrejken blev det vanligt att överheten använde polis och militär mot strejkande arbetare. Detta är tyvärr ganska okänt. I allmänhet betraktas militärernas inkallande under Sundsvallsstrejken och i Ådalen 1931 som unika händelser. Men så var det inte alls. Detta var en av anledningarna till arbetarrörelsen, och inte minst det radikala socialdemokratiska ungdomsförbundet, förde en intensiv antimilitaristisk propaganda. Men ville motverka att militären sattes in mot ”den inre fienden”. Riksdagens stiftade lagar som förbjöd antimilitaristismen. Så sent som 1916 dömdes Zeth Höglund till ett års fängelse och Ivan Oljelund till åtta månader för antimilitaristisk propaganda. Erik Bengtssons påstående att den svenska eliten inte använde sig av politiskt våld är felaktigt.
En annan starkt repressiv metod var att bekämpa fackföreningar och trakassera de fackligt aktiva. 1899 utkämpades den så kallade föreningsrättsstriden i Sundsvall. Målet för arbetsgivarna var att fackföreningarna i Sundsvallsdistriktet skulle krossas. Upprinnelsen till striden var en cirkulärskrivelse från sågverksägarna där man helt enkelt förbjöd arbetarna att vara med i facket. Efter storstrejken 1909 i Sverige vidtog en intensiv jakt på strejkledare och fackföreningsfolk. Ledande arbetare avskedades och familjerna vräktes från sina hem. Vräkningar som vapen användes också under föreningsrättsstriden.
Även i konflikter mellan fastighetsägare och hyresgäster användes vräkningar som vapen. En av de stora striderna utkämpades i Olskroken i Göteborg i mitten av 1930-talet. Striden stod om hyressättning och behovet av renoveringar. Hyresvärdarna satte igång med massvräkningar av hyresgäster som hyresstrejkade. Men hyresgästorganisationen hade nu blivit en folkrörelse och man satte hårt mot hårt. Striden slutade med seger för hyresgästerna.
Inte heller politiskt var överheten så loj och passiv som Erik Bengtsson hävdar. Högerns valmanifest inför riksdagsvalet 1908 var till exempel starkt antisocialistiskt. Man varnade för den socialistiska agitationen som minskade aktningen för lag och rätt och som var på väg att avkristna landet. Som ett av sina reformförslag föreslog högern förbud för så kallade allmänfarliga strejker. För högern var ”socialistfaran” ett stort hot under en lång tid. Det var inte bara vid enstaka tillfällen, till exempel under ”kosackvalet” 1928, som högern såg den radikala arbetarrörelsen som sin huvudfiende.
Erik Bengtsson menar att den svenska elitens ”retorik var relativt ljummen, obekymrad”. Men så förhåller det sig inte. Den svenska elitens retorik var ingalunda ljummen och obekymrad. Bengtsson har alltså fel i sak. Men han har också fel i sitt resonemang kring demokratins införande och det jämlika samhällets uppbyggande. Han menar nämligen att det var den svenska elitens bristande styrka och halvhjärtade repression som gjorde att socialdemokratin så lätt kunde nå sina framgångar. Men för det första var den svenska elitens kamp mot arbetarrörelsens alla olika delar både aggressiv och omfattande. För det andra var arbetarrörelsens framgångar allt annat än lättuppnådda. Arbetarklassens organisationsuppbygge hade pågått i decennier innan man började kunna skönja några framgångar. Detta medger visserligen Erik Bengtsson när han skriver att ”till slut blev dessa motrörelser så starka att de helt enkelt kunde övermanna elitens officiella institutioner”.
Men Bengtsson tar inte alls upp de ständiga konfrontationer som pågick mellan överheten och arbetarklassen. Det var genom dessa konfrontationer arbetarklassen kunde ta steg framåt. Upproret 1917–1918 var en milstolpe i kampen. Dåvarande statsministern Hjalmar Hammarskiöld skrev i en notering om ett samtal han haft med kung Gustav V i slutet av november 1918 att denne ”var fullt öfvertygad, att revolutionen hängt på ett hår.” Konungen hade packat sitt bagage och varit beredd att omedelbart lämna slottet i Stockholm. I sitt berömda så kallade folkhemstal i riksdagen 1928 ville Per Albin Hansson skrämma högern med klasskampens oförsonlighet och kaos. Det är inte otroligt att han hade just upproret 1917–1918 i tankarna
Den reformistiska historieskrivningen går ut på att den svenska arbetarklassen tidigt valde den demokratiska vägen och slog sig sedan till ro, förlitande sig på det socialdemokratiska partiet som genom riksdagen fixade välfärdssamhället och jämlikheten. Ungefär så står det i SAPs partiprogram. Man menar att det var det socialdemokratiska partiets politik som gjorde att välfärdssamhället kunde byggas.
Problemet med den här historieskrivningen, som för övrigt även är etablerad bland historiker, är att den tilldelar arbetarklassen en synnerligen passiv roll. Arbetarklassens ”kamp” består i att rösta vart tredje/fjärde år. I de svenska historiska översiktsverken finns klasskampen bara med som enstaka händelser, den fackliga kampen existerar knappt och hyresgäströrelsen finns över huvud taget inte med. Jag söker till exempel i registret i Norstedts stora verk Sveriges Historia för perioden 1920–1965 efter ordet hyresgästförening. Det finns inte där. Det närmaste jag kommer är Hyland, Lennart. Så suddar man ut en av Sveriges viktigaste folkrörelser som hade oerhört stor betydelse för välfärdsbygget under efterkrigstiden.
Den historiska erfarenheten visar att välfärdssamhället och en ökad jämlikhet bara kan byggas på en ökande löneandel på profitens bekostnad och omfattande strejkkamp. Den ökande löneandelen är en värdeökning till arbetarklassens förmån som baserar sig på den reella värdeökningen, det vill säga den som uppstår i produktionen. Den ökande löneandelen är en någorlunda bestående värdeökning. Det var på grund av detta Karl Marx så hårt betonade vikten av arbetarklassens fackliga lönekamp. Under åren 1942–1947 fördes en omfattande strejkkamp i Sverige. Detta resulterade en brant stigande löneandel under 1950-talet. På detta byggdes välfärdssamhället och den ökade jämlikheten. Men från och med slutet av 1970-talet har löneandelen stadigt sjunkit i Sverige.
Förutom att efterkrigstidens välfärdsbygge och det allt mer jämlika samhället grundade sig på arbetarklassens decennielånga och tidvis militanta kamp på en rad fronter, så grundade det sig också på faktorer som inte alls hade med det socialdemokratiska partiets politik att göra. Kapitalet var tillbakaträngt på grund av de sönderslagna produktions- och distributionsapparaterna efter världskrigets härjningar i Europa. Den folkliga kampen över hela världen fick ett kraftigt uppsving, vilket bland annat ledde till avkolonialiseringen. Den förväntade ekonomiska lågkonjunkturen blev istället en långvarig och unikt stark högkonjunktur.
Erik Bengtsson skriver på DN Debatt: ”Att jämlikheten var en politisk konstruktion innebär att den också kan avskaffas med politiska medel.” Förlängningen av detta resonemang är naturligtvis också att jämlikheten kan återinföras med politiska medel. Men nu är problemet bara det att jämlikheten var ingen politisk konstruktion. En av jämlikhetens mest grundläggande del, lönen, var resultatet av långvarig facklig ekonomisk kamp, strejker, kapitalets tillbakaträngande, högkonjunktur och allmän kamp för förbättringar på arbetsplatserna. Ingenting av detta finns idag. Det är därför en illusion att tro att jämlikheten kan återinföras enbart genom beslut i riksdagen. Utan facklig kamp kan lönerna inte förändras. Utan hyresgästernas kamp kommer bostadsbristen inte att kunna byggas bort, den svarta hyresmarknaden och privatiseringarna inte att kunna stoppas.
Erik Bengtssons artikel är, som nämnts, intressant. Han driver en tes och han driver den konsekvent. Men inte desto mindre har han fel. Hans uppfattning om den svenska överheten är så ensidig att den blir inkorrekt. Bengtsson är dessutom allt för dåligt insatt i den svenska arbetarklassens rika och fascinerande historia.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
