REPLIK maskulinitet Problemet med mansrollens kris och de förlorade landsfäderna är inte alls feminismen, utan att männen inte tycker sig ha särskilt många realistiska förebilder att välja mellan. Torsten Rönnerstedt letar i glappet mellan mjukisen och machomannen och i den litteraturhistoriska frysboxen hittar han en Nobelförfattare som varken är vekling eller våldsbejakare.
Vi har förlorat våra landsfäder, hävdade Selma Brodrej i en stark essä,som nyligen publicerades i Arena. Orsaken till förlusten sägs vara att machoidealen i dagens Sverige ska ha blivit utsuddade. De mjukismän som ska ha kommit i machokillarnas ställe har enligt Brodrej inte mycket att bidra med i en värld, där Putin och de patriarkala strukturerna tillåts dominera.
Det hela resulterar i en djupt destruktiv cykel där “vanliga” män tar avstånd från maskuliniteten […]. Många män verkar inte längre skämmas för att sätta sig själva framför kvinnor och barn i en krissituation. Tvärtom verkar de ganska nöjda med att tillkännage sin krigiska inkompetens, sin rädsla och sina rationella resonemang om att “våld föder våld”, de kan stoltsera med det mesta så länge de inte förknippas med macho-ideal.
Som före detta vapenvägrare borde jag huka i försvarsställning, men jag inser att det finns åtskilligt i Brodrejs text som tål att tänka på. Likväl tillåter jag mig tvivla på hennes mest utmanande tes – att förlusten av landsfäder skulle bero på att feminismen gått för långt.
Problemet – som jag ser det – är inte alls feminismen utan att männen av idag inte tycker sig ha särskilt många förebilder att välja mellan. I glappet mellan mjukisen och machomannen verkar det inte finnas så mycket annat än den mytiske hjälte som Brodrej förtjänstfullt presenterar – sagogestalten Järn-Hans så som han uppfattas i Robert Blys bok Iron John: A book about men (1990).
Det finns dock ett problem med Järn-Hans. Han är en sagofigur och som sådan skulle han aldrig nedlåta sig till att göra något så vulgärt som att existera. Inget ont om sagorna – jag har själv formats av dem – men vad vi idag skulle behöva är realistiska förebilder som hämtats från den historiska verkligheten.
Därför vill jag påminna om en historisk person som på felaktiga grunder placerats i det fack i den litteraturhistoriska frysboxen, där man förvarar frystorkade Nobelpristagare som för ögonblicket inte passar in i det aktuella debattklimatet. Den jag tänker på är amerikanen Ernest Hemingway, författare till mästerverk som Och solen har sin gång (1926), Farväl till vapnen (1929), Att ha och att inte ha (1937), Snön på Kilimandjaro (1938), Klockan klämtar för dig (1940) och Den gamle och havet (1952).
Hemingway har ofta setts som prototypen för machomannen, men skenet bedrar. Det visade inte minst hans humanitära engagemang under första världskriget. Där kämpade han vid den italienska fronten mot Österrike, men inte som stridande soldat utan som frivillig ambulansförare för Röda Korset. I samma riktning pekar hans rapportering från spanska inbördeskriget, där han verkade som en dödsföraktande och osedvanligt sanningskär krigskorrespondent. I båda rollerna visade han prov på beundransvärt hjältemod, men det mest påfallande var likväl den starka medkänsla med krigets offer som kan anas mellan orden och raderna i hans ofta lakoniska krigsskildringar.
Under första världskriget tjänstgjorde den unge Hemingway – han var alltjämt tonåring – i den lilla bergsstaden Schio på gränsen mellan Italien och Österrike. Under ett uppdrag vid fronten fann han två döda italienare som fått sina ben avskurna. En tredje hade blivit svårt sårad och låg skrikande kvar på slagfältet. Utan tanke på egen säkerhet hivade Hemingway upp den sårade italienaren på ryggen och började springa tillbaka mot de italienska försvarslinjerna, men strax därpå träffades han själv av kulspruteeld från den österrikiska sidan. Soldaten på hans rygg avled senare av sina skottskador, men under sin långa sjukhusvistelse belönades den sårade Hemingway med två av de högsta militära utmärkelse man kunde få i den tidens Italien, Croce de Guerra och Medaglia d’Argento al Valore Militaire. Med medaljerna följde också en årlig pension på 50 dollar.
Vad jag främst tänker på är de känsliga kärleksskildringarna i krigsromanerna Farväl till vapnen och Klockan klämtar för dig.
Dessa krigsupplevelser har satt djupa spår i Hemingways författarskap, men de bästa sidorna i hans böcker är av helt annat slag. Vad jag främst tänker på är de känsliga kärleksskildringarna i krigsromanerna Farväl till vapnen och Klockan klämtar för dig.
Berättaren i Farväl till vapnen är en en amerikansk löjtnant, Frederic Henry, som har stora likheter med bokens författare. Liksom Hemingway har han under första världskriget tagit tjänst som samvetsöm ambulansförare i den italienska armén.
I romanens början befinner sig Frederic Henry vid den bergiga fronten mellan Italien och Österrike, där han tillsammans med sin trupp väntar på att återuppta offensiven mot de österrikiska trupperna. Då han efter en kort permission återvänder till sitt förband, träffar han Catherine Barkley, en vacker och renhjärtad sjukvårdare från England som liksom han själv tjänstgör som frivillig på den italienska sidan. Mellan de två volontärerna uppstår genast en ömsesidig sympati, men när de efter någon tid återser vandra, avvisar hon till en början hans närmanden. När han försöker kyssa henne ger hon honom en rungande örfil, men strax därpå ändrar hon sig. Till Frederics förvåning ber hon att få kyssa honom, och efter en passionerad omfamning förutspår hon att de ska få ett liv tillsammans.
Catherines motsägelsefulla beteende förvånar Frederic. Han ser henne först som lite galen, men längre fram tycker han sig ändå förstå den bakomliggande orsaken till hennes reaktioner. Förklaringen tycks vara att hon har sorg. Hon sörjer alltjämt över att den älskvärde unge man hon hade tänkt gifta sig med stupat i det blodiga och meningslösa slaget vid Somme i juni 1916.
Kort tid efter mötet med Catherine kallas Frederic återigen till fronten mellan Italien och Österrike. Han blir svårt sårad av en granatattack och förs till Röda Korsets sjukhus i Milano, där Catherine arbetar som sjukvårdare. Där får de för första gången tillfälle att älska med varandra. Deras nattliga famntag i Frederics sjukhussäng blir inledningen till en passionerad kärlekshistoria i världskrigets skugga.
När Frederic efter en framgångsrik knäoperation börjat återhämta sig, har hans kärlek till Catherine vuxit sig så stark att han friar till henne. Svaret på frieriet blir dock inte det han hoppats på. Catherine vill se deras relation som ett samvetsäktenskap. Skälen till det är två. Först och främst tror hon att hon skulle bli borttvingad från sin tjänst vid fronten om de skulle gifta sig. Därtill kommer att hon säger sig sakna den religiösa tro som skulle kunna motivera ett formellt äktenskap. Den respektfulle Frederic godtar Catherines argument, men han kan ändå inte ge upp tanken på en formell vigsel. Efter deras första samlag säger han: ”Kunde vi inte gifta oss privat på något sätt? Det kan hända mig något eller du kan få ett barn.”
När Frederic en kort tid senare förbereder sig för att återvända till fronten, berättar Catherine att hon är gravid. Detta besked gör honom först förvirrad, men under intryck av hennes mod och livsvilja verkar han vilja acceptera hennes beslut att föda barnet. Det bekräftas, då han strax därpå förnyar sitt frieri, denna gång i form av två lätt förvanskade rader – ”And always at my back I hear / Time’s wingèd chariot hurrying near”– i en av världslitteraturens mest kända kärleksdikter, Andrew Marvells ”To his coy mistress”
Vid återkomsten till fronten vid Caporetto finner Frederic att allt är kaos. När det beordras reträtt, deserterar han därför från sin post. Vid bron över floden Tagliamento arresteras han av italienska militärpoliser som hotar att avrätta alla desertörer. I väntan på förhör och arkebusering flyr han genom att kasta sig ut i floden. På så sätt kan han simmande ta sig till säkerheten och friheten. Därmed har han också tagit ”farväl till vapnen”.
Efter att ha lämnat kriget bakom sig känner Frederic att det bara är med Catherine som han kan uppleva världen som verklig. Han försöker därför spåra upp henne, och till slut finner han henne i det norditalienska Stresa. Efter en lycklig tid på denna plats får Frederic veta att den italienska militärpolisen är honom på spåren. Inför detta hot flyr paret över Lago Maggiore till Lausanne i Schweiz. Där upplever de ännu en kort tid av lycka i väntan på att Catherines barn ska födas. Graviditeten leder dock till livshotande komplikationer. För att rädda Catherines liv för Frederic henne till sjukhus, men det hjälper inte – ett misslyckat kejsarsnitt leder till att både hon och barnet dör. Efter att ha tagit ett sista avsked av sin älskade lämnar han sjukhuset.
Denna gripande kärlekshistoria är till stor del baserad på Hemingways relation till den sju år äldre sjuksköterskan Agnes Hannah von Kurowsky som under kriget arbetade på American Red Cross i Milano. Relationen tycks ha byggt på ömsesidig tillgivenhet, men Hannah uppfattade likväl den unge amerikanen som alltför omogen för äktenskap. Därför övergav hon honom för en italiensk aristokrat med militära meriter och mycket pengar. I sitt avskedsbrev skriver hon:
“I know that I am still very fond of you, but it is more as a mother than as a sweetheart. I can’t get away from the fact that you’re just a boy — a kid. I somehow feel that some day I’ll have reason to be proud of you, but dear boy, I can’t wait for that day and it is wrong to hurry a career.
Edens lustgård skulle på ett avgörande sätt ha förändrat bilden av en författare som på alltför lösa grunder utpekats som våldsdyrkande machoman.
Att döma av brev till vänner och anhöriga i USA var detta ett hårt slag för den unge Ernest. På äldre dar beskrev han det som sin ungdoms stora tragedi. Det hindrar inte att det också tycks ha blivit en erfarenhet som kommit honom att mogna som människa. Därom vittnar inte minst den postumt publicerade romanen Edens lustgård. Om den boken publicerats tidigare, skulle den på ett avgörande sätt ha förändrat bilden av en författare som på alltför lösa grunder utpekats som våldsdyrkande machoman.
Edens lustgård påbörjades i slutet av 40-talet, men den bygger på självbiografiskt stoff från sommaren 1927. Hemingways alter ego David Bourne och hans hustru Catherine tillbringar denna sommar en lång semester på den franska Medelhavskusten. Trots miljöbytet finns det likheter med Farväl till vapnen – den kvinnliga huvudpersonen heter ju alltjämt Catherine – men det är skillnaderna som är mest slående. Det gäller särskilt inställningen till de traditionella könsrollerna.
David Bourne är en man som tröttnat på rollen som machohjälte. Under romanens gång får vi följa hans sökande efter en ny identitet, där den traditionella manligheten blandas upp med vad som av hävd brukar ses som typiskt kvinnliga drag.
Samtidigt utvecklas Catherine till en av de intressantaste kvinnorna i Hemingways författarskap. Inledningsvis framstår hon som en foglig dockhustru, men successivt förvandlas hon till en utagerande ”dominatrix” med smak för androgyna rollspel. För att krydda parets sexlekar introducerar hon dessutom en bisexuell väninna, den attraktiva arvtagerskan Marita. Detta ger det äktenskapliga samlivet en ny energi, men på sikt leder det också till dess upplösning. När boken slutar har den efter hand alltmer heterosexuella Marita övertagit Catherines plats som Davids älskarinna.
Detta och mycket annat i Edens lustgård bottnar i Hemingways egna erfarenheter. Stora delar av handlingen går tillbaka på den smekmånad med andra hustrun Pauline Pfeiffer som han sommaren 1926 tillbringade på just den plats där romanen utspelar sig, den franska hamnstaden Le Grau-du-Roi sydost om Montpellier. Det var också här som han på allvar började ompröva det oreflekterade mansideal som ibland kan tynga ner hans böcker.
Viljan till omprövning av de traditionella könsrollerna är förmodligen också förklaringen till mycket annat av det som i Edens lustgård framstår som otypiskt för Hemingway. Dit hör inställningen till storviltsjakt. I många böcker har Hemingway poserat som entusiastisk jägare, men här är det tvärtom.
Särskilt tydligt ser vi detta i en berättelse i berättelsen. Under det alltmer komplicerade samlivet med Catherine och Marita arbetar David hela tiden med en självbiografisk text om en elefantjakt han som barn upplevt tillsammans med sin pappa. Med hjälp av sin hund Kibo har han spårat upp en gammal elefant med enormt stora betar, men när pappan står i begrepp att döda det ståtliga djuret har sonen redan hunnit ångra sig. Han har börjat älska elefanten och känna stark avsmak gentemot de jägare – däribland pappan – som vill döda den.
”Jag hatar elefantjakt”, sa David dämpat.
”Vad sa du?”, frågade hans far.
”Jag hatar elefantjakt”, upprepade han mycket tyst.
”Akta så att du inte klantar till det”, sa hans far och såg honom stint i ögonen.
Det är något annat det, tänkte David. Han är inte korkad. Nu vet han vad jag känner och kommer aldrig att lita på mig igen. Det är bra. Jag vill inte att han ska lite på mig, för jag tänker aldrig mer berätta något vare sig för honom eller för någon annan, aldrig någonsin. Aldrig, aldrig någonsin. (s 177f)
Detta avståndstagande från jakten betyder inte att Hemingway blivit en mjukisman av den typ som häcklas av Selma Brodrej
Detta avståndstagande från jakten betyder inte att Hemingway blivit en mjukisman av den typ som häcklas av Selma Brodrej i den inledningsvis citerade essän i Arena. Eroderingen av det stereotypa machoidealet ska ju enligt Edens lustgård ha tagit sin början redan 1926, men ett årtionde senare ser vi honom likväl som heroisk krigskorrespondent i spanska inbördeskriget. Med fara för eget liv rapporterar han därifrån om de lidanden som inte bara drabbade de stridande utan också den värnlösa civilbefolkningen.
Erfarenheterna från spanska inbördeskriget återberättas också i den roman, där Hemingway allra tydligast visar att frigörelsen från det stereotypa machoidealet inte nödvändigtvis behöver leda till den mjäkiga defaitism som förkastas i Brodrejs artikel. Vad jag tänker på är Klockan klämtar för dig från 1940. Här har känsligheten och medkänslan med den lidande mänskligheten förenats med en heroisk handlingsmoral av den typ som under beteckningen ”existentialism” brukar förknippas med filosofer som Jean-Paul Sartre och Albert Camus.
I Klockan klämtar för dig ligger den existentialistiska handlingsmoralen till grund för amerikanen Robert Jordans väpnade engagemang för den spanska republiken, den demokratiskt valda regim som under åren 1936–1939 nedkämpades av de fascistiska ”falangisterna”. Robert Jordan inser tidigt att fienden är övermäktig – falangisterna stöddes ju av Hitler och Mussolini – men det betyder inte att kampen skulle vara meningslös. Genom sin vägran att ge upp ger han sitt liv en mening och en värdighet som det annars inte skulle ha haft.
Denna existentialistiska handlingsmoral kan tyckas väl individualistisk, men i Hemingways tappning står den inte alls i strid med omsorgen om medmänniskorna. Det understryks av det motto – hämtat från den engelske renässansförfattaren John Donne – som föregår berättelsen:
Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig, varje människa är en del av fastlandet, en del av det hela. Sköljdes en jordklump bort av havet skulle själva Europa minska i storlek, och detsamma gäller en udde i havet, liksom dina och dina vänners ägor. Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Och skicka därför aldrig bud att fråga vem klockan klämtar för – den klämtar för dig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
