Ryssland Estland har alltid vetat att Ryssland inte är att lita på, förklarar landets ”grand old lady”, socialdemokraten Marju Lauristin. Rysk förstörelse sitter hårt i landets kollektiva minne. Men omvärlden har inte velat veta, i synnerhet inte Sverige och svensk socialdemokrati. Inte förrän Ryssland gick till fullskaligt anfall på ett grannland förstod vi.
– Ni var för naiva men vi visste det hela tiden. Det går inte att lita på Ryssland.
Hon tittar triumfatoriskt på mig och jag kan inte säga emot henne. Marju Lauristin förkroppsligar Estlands moderna historia. Hon är den enda som med trovärdighet kan säga:
– Pappa gav bort Estland. Jag var tvungen att resa till Moskva och ta det tillbaka.
Hon har flera gånger utsetts till Estlands mest inflytelserika politiker alla kategorier av tidningen Eesti Päevaleht. I den senaste motiveringen hette det att hennes ord gäller både inom och utanför det socialdemokratiska partiet.
När vi ses i hennes lägenhet i Tartu 2022 är hon 82 år och såväl professor som politiker emerita.
Under hennes första levnadsår gav verkligen hennes far Johannes Lauristin bort landet till Ryssland.
– Jag var bara ett halvår gammal. Hade inget inflytande och har inget ansvar för det. Jag kunde bara se till att få det tillbaka när jag blev kapabel till det, säger hon.
Och det gjorde du?
– Ja, det gjorde jag. Jag sa också hela tiden att till det var jag tvungen, att det var min mission att rätta till det som mina föräldrar hade gjort fel.
Från akademiker till politiker
Förra gången jag intervjuade henne, långt innan Rysslands fullskaliga anfall på Ukraina, berättade hon om de unga kommunisterna Olga och Johannes Lauristin som var hennes mor och far. Som många i mellankrigstidens Estland var de lockade av ideologin, något som skildras i boken ”Namnen på marmortavlan” från 1936, som blev film under samma namn 2002. Boken skrevs av Albert Kivikas som flydde till Sverige vid Sovjetunionens andra ockupation av Estland, och bodde i Lund tills han gick bort 1978.
”Min far gavs posten som premiärminister och kallades till Moskva för att ansöka om Estlands medlemskap i Sovjetunionen. Sådant är mitt familjearv”, sa hon då.
Att hon verkligen blev politiker och reste till Moskva och tog landet tillbaka får nog ändå betraktas som en slump.
Marju Lauristin hade från början inga planer på att gå in i politiken, säger hon när vi för andra gången ses i hennes lägenhet.
Visserligen hade hon som en av 40 akademiker och kulturpersonligheter undertecknat ett öppet brev i protest mot förryskningen till stöd för det estniska språket. Men att hon tog del i den rörelse som utvecklades till ett politiskt parti, Folkfronten till stöd för perestrojkan, den samhällsförändring som Michail Gorbatjov startade, var inget hon hade planerat.
– Jag brukar säga att jag är en professor som av en tillfällighet råkade bli inblandad i politik.
Först var hon med som akademiker.
– Jag blev uppringd av en sociolog, en kollega, när vi skulle ha ett möte om miljöfrågorna 1984. Min vän sociologen var tillfrågad som expert om vilket socialt genomslag de kunde få på det de planerade göra. Med det blev jag indragen i den rörelse som senare utvecklades till Folkfronten.
Vägen till Baltikums frigörelse gick via miljöfrågorna.
– Ekologin var taktiskt viktig. Det var ett område där protester faktiskt accepterades av den sovjetiska ledningen.
Idag accepteras just inga protester av ledningen i Kreml.
Tillsammans med Edgar Savisaar, då politisk tjänsteman i det sovjetiska styret och senare Estlands första premiärminister och mycket omstridd partiledare, bildade Marju Lauristin partiet Folkfronten och drog igång det som kallats Den sjungande revolutionen.
Själv ledamot i Estlands Högsta Sovjet röstade hon för att Estland skulle utropa sin självständighet och hon blev den återupprättade republikens första socialminister.
Kampen för ett fritt Estland
I Folkfronten förenades människor med olika politiska ideologier. Edgar Savisaar bildade Centerpartiet, som blev landets största parti. Marju Lauristin var med och bildade Estlands socialdemokratiska parti.
När de bildade Folkfronten visste de att självständighetssträvandena hade brett folkligt stöd.
– Men vi hade ett styvt jobb med att övertyga utländska besökare om att våra mål var realistiska.
Detta internationella motstånd mot att tro på förändring var seglivat.
Marju Lauristin säger att vi i väst blev lurade, vi förstod inte.
– Ni var naiva. Inte bara ni i Sverige, utan även Tyskland och mina goda kollegor där. När jag satt i Europaparlamentet hade jag tillfälle att diskutera med kollegor, inte bara socialdemokrater utan även med amerikaner, ja, med hela västvärlden.
Det gäller inte minst synen på de ryskspråkiga minoriteter som Ryssland använt som förevändning för att anfalla grannländer som Georgien 2008, Krim och Donbass i Ukraina 2014 och hela Ukraina 2022.
– Vi försökte förklara att i Estland har vi inte en normal minoritet, vi har resterna av en ockupation. Det är som om Hitler hade vunnit andra världskriget och det funnits en så kallad tysk minoritet i Frankrike. Om Tyskland hade kommit med en armé, med alla officerare och deras familjer, och sedan tagit dit folk från Tyskland för att styra över Frankrike. Det var det vi hade.
Liknelsen går att förstå i Frankrike, Danmark eller Norge.
– Det är ni i Sverige som aldrig har haft någon ockupation, men norrmännen, de visste precis.
Sverige såg inte ockupationen
Svensk socialdemokrati har verkligen inte förstått vad Ryssland är. Sten Andersson, då Sveriges utrikesminister, sa i november 1989 på direkt fråga från journalister i Tallinn att Estland inte hade varit ockuperat.
– Till de ryssar som säger att anslutningen till Sovjet skulle ha skett i ett fritt val kan jag bara hånskratta. Som om inte jag skulle veta! säger Marju Lauristin.
Hennes föräldrar trodde på kommunismen, inte på Ryssland. De hade förväntat sig samma status som Ungern, kommunistiskt men oberoende.
– De kunde inte tänka sig att Ryssland skulle bete sig som de gjorde, men de blev lurade.
Det är det här du menar att vi inte har förstått?
– Ja, ni insåg inte det. Ni hade inte den erfarenheten. Ni missförstod oss också för ni begrep aldrig vad det innebar att vara ockuperade av Ryssland, ni förstod inte det ryska sättet att utöva repression. Men nu ser ni det. Nu förstår alla oss också, när de ser samma sak hända i Ukraina. De ser vad det innebär att ha Ryssland som ockupant. Att det är repression, dödande, förstörelse av all infrastruktur, smuts överallt, säger Marju Lauristin.
Ville inte förolämpa Ryssland
Källorna ger henne rätt. Sverige förstod inte. I P.O. Enquists bok ”Legionärerna” (Norstedts 1968/2018) intervjuas ledande socialdemokratiska politiker som 1945 beslöt att lämna ut 167 baltiska militärer till Sovjetunionen.
Det fanns olika åsikter i regeringen, men det motiv som förefaller viktigast, även för dem som i efterhand ångrade att de hade låst sig så hårt i frågan, var att inte såra ryssarna. Sovjetunionen hade tagit den värsta stöten när Nazityskland besegrades. De fick inte särbehandlas, diskrimineras, pekas ut som råare och våldsammare och sämre än västmakterna.
I tidningarna pågick en intensiv bevakning och debatt som de socialdemokratiska ledarna beskrev som en aggressiv högeropinion.
Finansminister Ernst Wigforss var mycket tydlig: ”Jag anser inte att vi kan diskriminera Sovjetunionen på detta sätt. Vi kan inte betrakta Sovjet som en barbarisk stat, vi har utlämnat tyska interner till västmakterna, att vägra utlämning till ryssarna skulle ställa dem i särklass. Vi kan inte göra det.”
Utrikesminister Östen Undén ville av taktiska skäl skjuta upp utlämningen. Men i sak var han enig:
”Vi ville inte skapa det intrycket att Sovjet var en stat som inte stod på samma nivå som andra, västerländska stater. Det skulle ha inneburit en fruktansvärd förödmjukelse för ryssarna.”
Ernst Wigforss likställde kritiken mot Sovjet med högerns gamla rysskräck som var ett hjälpmedel i valrörelser där högern skrämde med ryssar och kosacker och förespråkade militarism.
Det är en ståndpunkt jag själv hört många äldre svenska socialdemokrater föra fram under alla år jag bevakat Ryssland och Östeuropa.
Wigforss säger till P.O. Enquist: ”För mig var det naturligt att slåss mot dem som ville framställa ryssarna som barbarer, som brutala och okunniga och farliga människor. Jag hade vant mig vid att opponera mot dem, de var mina naturliga fiender, dessa rysshatare. De var reaktionen.”
Men inte bara det. Wigforss tyckte att de baltiska länderna rätteligen borde höra till Ryssland:
”För oss var de baltiska staterna fortfarande ett ryskt territorium – det hade ju varit så i många hundra år, och var det till 1920. De randstater som bildades med hjälp av västmakterna år 1920, och som stängde in Ryssland i Finska viken, de kunde vi knappast tro skulle kunna vara bestående – och de bestod ju inte heller. Sverige var ju också en av de första makter som erkände att de före detta baltiska staterna var ryskt territorium 1941. Vi tyckte kanske att den instängning av Sovjet som blev följden av de baltiska staternas tillkomst var en i längden riskabel och artificiell skapelse, men det är klart – de som fått sitt intryck av baltstaterna som naturliga stater, de såg det lite annorlunda.”
Överfört till dagens politiska samtal så är resonemanget hårresande för de baltiska länderna och rena ekot av den ryska propaganda som gärna framställer Rysslands grannländer som ovärdiga stater på territorier som rätteligen borde tillhöra Ryssland.
Faderns motstånd blev hans död
För Marju Lauristins resonemang blir P.O. Enquists bok en bekräftelse. Sverige och svensk socialdemokrati såg inte det barbariska Ryssland som idag bombar och beskjuter civila mål i Ukraina. Trots Olof Palmes berömda tal om diktaturens kreatur efter Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 1968, kunde Sovjet även fortsättningsvis betraktas som en lättkränkt granne i behov av skydd mot orättvis kritik från höger.
Marju Lauristin kan luta sig tungt mot sin familjehistoria.
Hennes pappa Johannes ville skapa ett samhälle att vara stolt över, inte sälja ut Estland till Ryssland. Det blev hans död. När Nazityskland närmade sig Tallinn evakuerade Röda armén och den sovjetiska partiledningen, där Johannes Lauristin ingick. Enligt den officiella historieskrivningen dog han ombord på jagaren Jakov Sverdlov den 28 augusti 1941 när fartyget gick på en mina.
Det tror inte Marju Lauristin för ett ögonblick på.
– Min far blev skjuten i hamnen för att han inte ville lyda kamrat Stalin. Han skulle ha tagits ombord på skeppet tillsammans med den sovjetiska partiledningen, men han blev mördad i hamnen innan dess.
Skälet var politiskt.
– Han var inte helt pålitlig för Ryssland. Han höll inte med Stalin, han stödde till exempel inte Stalins order om att förstöra allting.
Marju Lauristin refererar till sin mamma Olga som kom ihåg hur upprörd Johannes var när han hade kommit hem efter möten i regeringen.
– För det var som i Ukraina. När ryssarna ger sig av förstör de allt efter sig.
Det ville de när de brådstörtat skulle lämna Estland.
– Min far gick inte med på det, därför sköt de honom, säger Marju Lauristin, professorn och politikern vars familjearv utgör Estlands moderna historia.
Börge Nilsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
