Ett år efter den feministiska revolutionen i Iran

Iran Det finns fortfarande hopp om förändring i Iran. Det skriver Sharareh Akhavan, ett knappt år efter att protesterna mot regimen i landet startade. 

Om knappt en månad är det årsdagen för det brutala och politiska mordet på Mahsa-Jina Amini. Hon var på besök hos släktingar i Teheran när hon greps av moralpolisen. Hennes brott var att hon inte bar huvudduk (hijab) på ett ”korrekt sätt”. Enligt vittnesmål släpades hon in i en bil, där hon misshandlades. Hon föll i koma och avled på sjukhus den 16 september 2022. Den islamiska regimen förnekade att något brott begåtts i samband med hennes död. Händelsen utlöste omfattande protester i Iran. Kvinnor klippte av sig håret och brände sina slöjor. Irans protester fick betydande internationellt stöd. Det kallades för en feministisk revolution. 

Brutalt svar från regimen 

Islamiska regimen i Iran arresterade och avrättade många aktivister. År 2022 avrättade den islamiska regimen det näst högsta antalet människor i världen efter Kina. Regimen använder dödsstraffet som ett politiskt verktyg för att skrämma aktivister. Ett växande antal regimkritiska aktivister utsattes för våld, däribland beskjutning med hagel och gummikulor, vilket ledde till att de förlorade synen. Giftattacker mot flickskolor och universitet pågick i flera månader som en hämnd för protester. Det var regimens nya taktik för att tysta ner unga kvinnor och flickor. Hot, terror och förtryck blev aktivisternas vardag.

Det pågår inte storskaliga demonstrationer men motståndet mot den islamiska regimen fortsätter på många olika sätt.

Detta ledde till att folket tog ett steg tillbaka, men rörelsen fördjupade sig i samhälletsgrundvalar. Under året som har gått var Iran under uppror, dagligen. Protesterna avtog inte utan ändrade form. Det pågår inte storskaliga demonstrationer men motståndet mot den islamiska regimen fortsätter på många olika sätt. Kampen mot regimen fördjupas sakta men säkert i olika delar av samhället. 

Här är några exempel;

Civil olydnad

Antalet kvinnor som går utan slöja i storstäder har ökat markant. Dagligen kommer filmer och bilder från gator, parker, köpcentrum, restauranger, m.m. med kvinnor som vågar gå ut utan slöja. ”Kvinnor borde bära slöja för att hedra sina mödrar”. Det är budskapet på affischer i huvudstaden Teheran. Trots uppmaningen väljer fler att skippa slöjan. Det markant ökande antal kvinnor som tar av sig slöjan innebär en utmaning för den islamiska regimen. Utöver att sätta upp affischer runt om i landet, på vilka kvinnor uppmanas att bära slöja, har myndigheterna också stängt kaféer och affärer som betjänade kvinnliga kunder utan hijab. ”Domstolar måste döma överträdarna och ålägga böter och andra påföljder som förbud mot att utöva vissa yrken och stängning av arbetsplatser”, meddelar rättsväsendet. Vidare har övervakningskameror installerats på offentliga platser och huvudgator för att identifiera, lagföra och straffa kvinnor som inte bär slöja. Kvinnor som identifieras genom övervakningskameror och brutit mot klädkoden att få ”varningstextmeddelanden om konsekvenserna”. De tilldelas böter i dollar och andra påföljder så som frihetsberövanden. Dagliga bilder från Iran visar att fler kvinnor, framförallt i de större städerna, trotsar förbudet.

Fackliga organisationer

Lärarförbundet som grundades 2002 har varit aktiv för att organisera demonstrationer och strejker. Många inom förbundet greps och fängslades. Nyligen har förbundet startat en kampanj för att samla in namnunderskrifter från lärare i fackliga frågor. De senaste månaderna har lärare från olika städer demonstrerat varje tisdag. De slagord som ropats ut har bland annat varit: ”Vi fortsätter vår protest tills vi får våra rättigheter, Kämpa mot orättvisor, Alla barn ska ha lika stor rätt att gå i skola, Avgiftsfri utbildning för alla barn, Vi vill ha jämlik fast anställning” (de flesta lärare är tim-eller projektanställda). Transportarbetarnas fackförening-som bildades innan revolutionen 1979 och återaktiverades 2004 har också varit aktiv för att organisera fackliga demonstrationer och strejker. Alla dessa fackliga organisationer samarbetar och stöttar varandra.

Sedan september förra året genomförs varje fredag i samband med fredagsbönen i Zahedan stora protester mot regimen. Demonstranterna kräver frigivningar av politiska fångar och Ayatollah Ali Khameneis avgång.

Kurdistan Irans ögonsten

Mahsa-Jina Amini var född i Kurdistan. Efter hennes mord har det på demonstrationer, såväl inom Iran som utanför Iran, ropats; ”Kurdistan Irans ögonsten”. Det blev aldrig lugn i Kurdistan efter den 16 september 2022. Det är dagligen uppror på olika sätt. Det senaste var en stor folksamling för att ta hand om skogsbranden i Marivan regionen i juli 2023. Miljöföreningen Chia organiserade befolkningen för att släcka branden.

Zahedans fredagar 

Sedan september förra året genomförs varje fredag i samband med fredagsbönen i Zahedan (i provinserna Sistan och Baluchistan som befolkas av den sedan länge förtryckta Balochiska minoritet) stora protester mot regimen. Demonstranterna kräver frigivningar av politiska fångar och Ayatollah Ali Khameneis avgång. Molavi Abdolmajid Moradzehi, som är en religiös lärd och en sunni-prästledare i provinsen anser att ”Koranen och både shia- och sunnigrupper fördömer mord på människor. Dessa individer begår dessa handlingar som ett resultat av felaktiga tolkningar och hjärntvätt. De är trötta på miljön de lever i, och på tyranni i regionen. Dessa mord är inte förlåtliga. Samtidigt måste vi ta reda på vilka faktorer som driver extremistiska grupper mot sådana nivåer av grymhet. Forskare inom akademin bör forska om varför vanliga människor går med i sådana grupper”. Molavi AbdolHamid Sohrabzehi, som är en annan sunni-prästledare, har uppmuntrat regimen att hålla en folkomröstning under bevakning av internationella aktörer. En folkomröstning om det iranska folket fortfarande vill ha den islamiska regimen. Under de senaste månaderna har också en ansenlig miljörörelse för att rädda Hamunsjön startat i Baluchistan provinsen.

Rättviserörelsen 

Under 44 år av tyranni avrättade och fängslade den islamiska regimen tusentals människor. Avrättningarna av politiska fångar i Iran 1988 avser de systematiska avrättningarna av ett stort antal politiska fångar efter en direkt hemligstämplad order från Ayatollah Khomeini. Det exakta antalet avrättade politiska fångar är fortfarande okänt. Amnesty International har registrerat namn på mer än 4 482 försvunna politiska fångar. Ett stort antal vänstersympatisörer och kommunister avrättades 1988 i Evinfängelset och Gohardashtfängelset. En av dem som hade en central roll och ett stort ansvar för avrättningarna var Hamid Noury som åtalades den 27 juli 2021 i Sverige för mord och folkrättsbrott. Åklagaren yrkade maxstraffet, livstids fängelse. Den 14 juli 2022 dömde Stockholms tingsrätt Hamid Noury till livstids fängelse, och efter avtjänat straff utvisning på livstid.

Enligt rapporter arresterades fler än 19 000 under protestvågen 2022–2023. Amnesty International anger att minst 576 personer avrättades i Iran under 2022. Många av dem som arresterade, fängslade och avrättade var barn och unga. Under alla dessa år bildade familjer, släktingar, vänner och grannar till alla dessa avrättade, dödade och fängslade människor olika typ av nätverk, organisationer och föreningar. Rörelsen kallas för “rättviserörelsen”. Rörelsen växer och visar sig bland annat på de avrättades årsdagar eller på ”solidaritetsbesök” hos familjer vars familjemedlem sitter i fängelse. Kända personer som Jafar Panahi (filmregissör), Mohamad Rasolof (filmregissör), Vorya Ghafouri (fotbollsspelare och före detta landslagsspelare) och Famtemeh Motamed Aria (skådespelerska) har deltagit i sådana solidaritetsbesök.

Bland universitetslärare, forskare, advokater och övriga samhällets elit ser vi dagligen nya personer som tar avstånd från reformpolitik och resonerar för att regimens grund har börjat skaka på allvar.

Radikalisering av reformister 

Iran har gått igenom flera vågor av uppror och protester under de senaste 20 åren. Det fanns en tid då Mosavi,Hashemi Rafsanjani, Khatami och Rohani beundrades och uppskattades för deras reformpolitik, inte minst av EU-parlamentet och svenska regeringar. Tiden har visat att det inte är möjligt att genomföra reformer inom den islamiska regimen. Idag har kända reformister som Mosavi, Faeze Rafasanjani och Tadjzadeh tagit avstånd från reformpolitik och uppmanar folket att störta regimen. De föreslår bland annat att man ska hålla en folkomröstning om landets grundlag. De har nyligen meddelat att de inte kommer att delta i riksdagsvalet i februari 2024. 

Bland universitetslärare, forskare, advokater och övriga samhällets elit ser vi dagligen nya personer som tar avstånd från reformpolitik och resonerar för att regimens grund har börjat skaka på allvar. Mohsen Ranani (forskare och lektor i ekonomi vid Isfahanuniversitetet) sa nyligen: “protesterna efter Mahsa-Jina Aminis mord var bara en uppvärmning, förvänta er stora vågor av protester”. Han menar att det finns två dimensioner av det sociala systemets kollaps; Mentalt fall som inkluderar ”effektivitetsfall” och ”kompetensfall” och objektivt fall som inkluderar ”symbolernas fall” och ”strukturens fall”. Han säger att Irans politiska system redan har gått igenom de tre stadierna av kollaps. Enligt honom är reformer uppifrån inte svaret eftersom förutsättningen för dess framgång är det politiska systemets ”trovärdighet”. Den islamiska regimen har förlorat sin trovärdighet i stora delar av samhället. Han understryker att den islamiska regimen står på tröskeln till det fjärde stadiet.

För första gången i Irans historia har religion och shia- prästerskapet förlorat sin sociala makt.

Ranani anser att det som händer i Iran idag kommer att leda till en renässans för den shiitiska tron. Iranier håller på att skapa en ny form, en mer modern version av shia-islam. Hassan Mohadesi (forskare och lektor i religionssociologi vid Tehran Azad-universitet) anser att hösten 2023 kommer att bli omtumlande. Han menar att iranier redan har börjat leva ett sekulärt liv och att religionens betydelse har försvagats. För första gången i Irans historia har religion och shia- prästerskapet förlorat sin sociala makt. Enligt honom var alla tidigare motståndrörelserna i Iran på något sätt påverkad av islam. Det är första gången iranier startat en sekulär rörelse med parollen; Kvinna, liv, frihet. 

Islamiska regimen försvagas 

Det iranska samhället tyngs av de USA-baserade sanktionerna. Trots att de inte riktar sig direkt mot medicin- och livsmedelsförsörjningen, leder transaktionsbegränsningarna till hög inflation och därmed brist på nödvändiga varor. Inflationen har stigit så pass högt, att för första gången i Irans historia säljer bagerier ett halvt bröd. Privatisering av stora bolag liksom bank-, transport- och telefonbolag samt privatisering av stora delar av hälso-och sjukvård och skol- och utbildningsväsendet har lett till stora ojämlikheter i samhället. En stor del av befolkningen har inte råd att söka vård, hyra/ köpa bostad eller ha fritidsaktiviteter. Arbetslöshet, barnarbete, fattigdom och ojämlikhet ökar. Värdet för jämlikhetsmåttet GINI-index (Världsbankens uppskattning) i Iran är 42 procent år 2023 (det högsta GINI-index finns i Sydafrika, 63 procent).

Samtidigt ökar den interna klyftan och motsättningarna inom regimen. Stora delar av de reformister som stöttat regimen har börjat ta avstånd, såväl offentligt som i tysthet.

En stor andel av regimens anhängare har börjat vända regimen ryggen. I juli (Moharam månaden – den första månaden i den islamiska kalendern) samlades tusentals i olika städer och sjöng regimfientliga religiösa ramsor. Filmer från dessa samlingar cirkulerar på sociala medier. Staden Yazd blev mycket känd för sina radikala regimkritiska ramsor.

Samtidigt ökar den interna klyftan och motsättningarna inom regimen. Stora delar av de reformister som stöttat regimen har börjat ta avstånd, såväl offentligt som i tysthet. Olika delar av maffian som organiserat sig i revolutionsgardet (Pasdaran) har börjat ett öppet krig mot varandra. 

Historisk era

Iran befinner sig i en historisk era. Det finns både bekymmer och förhoppningar. 

Oron kvarstår för att främmande makter vidtar militära åtgärder mot Iran och vill återinföra monarkin med Reza Pahlavi som marionettdocka. Det föreligger även en oro för att kriget inom regimen ska leda till ett inbördeskrig. Därutöver finns en oro för att USA och andra främmande makter bli sams igen med den islamiska regimen (senaste exemplet är att USA är redo att byta politiska fångar med Islamiska regimen) för att förhindra spridning av demokratiska feministiska rörelser i Mellanöstern.

Hoppet står till att förändringen kommer inifrån landet. Kampen mot regimen har blivit en intersektionell eko-feministisk, anti-neoliberal och demokratisk kamp. Det finns hopp om ett livskraftigt civilsamhälle där individer, grupper, fackföreningar, politiska partier och oberoende samhälles institutioner agerar tillsammans för gemensamma intressen. Det finns hopp om att vi kan uppleva en fri, sekulär, oberoende, demokratisk och jämlik iransk republik. Låt oss behålla hoppet.