replik Det finns anledning att bemöta Fredrik Svenaeus, i synnerhet som hans kritik inte stämmer med vad jag gör gällande, replikerar Johan Lundberg.
Fredrik Svenaeus skriver i Dagens Arena om postmodernismen och om dem som vill ”göra postmodernismen ansvarig för vetenskapens urholkning och bildningens förfall”. Initialt i artikeln tar han upp min bok ”När postmodernismen kom till Sverige”, delvis som ett exempel på detta fenomen.
Svenaeus kostar visserligen på sig några berömmande ord, men påpekar ändå att min bok rymmer ”många förenklade och rent ut sagt missvisande tolkningar och resonemang”. Som exempel pekar han på att det ”är helt enkelt befängt” att ”göra Horace Engdahl och en cirkel av personer runt honom i Svenska Akademien och Forum (den så kallade Klubben) huvudansvariga för den identitetspolitiska vändning som ägt rum de sista tio åren inom universitetsvärlden och politiken”.
Det är en kritik som Svenaeus inte är ensam om att framföra. Därför finns det anledning att bemöta den, i synnerhet som den inte stämmer med vad jag i min bok gör gällande.
För det första har jag försökt att vara tydlig med att vad jag studerar är hur en tankefigur introduceras och därefter under flera decennier muteras genom att politiseras och banaliseras. Den tankefiguren ser inte likadan ut hos Horace Engdahl som hos, låt oss säga, Michael Azar. Dock förblir vissa fundamentala inslag i den intakta. Samme Jacques Derrida som Horace Engdahl en gång introducerade är för övrigt i dag lika flitigt åberopad som någonsin, men nu inom de nya teoretiska ansatser – som kritiska djurstudier och ekokritik – vilka följt på dem som Azar omhuldade i mitten av 00-talet.
Att Horace Engdahl sedermera tagit avstånd från dessa ansatser både i nutiden och kanske även från deras tillämpning under 1980-talet (det är lite svårt att veta, då han mig veterligen aldrig publicerat någon längre text som belyser en sådan förändring) är för mitt vidkommande irrelevant.
Det kan idag kanske synas drastiskt att påstå att det var i egenskap av introduktör av och galjonsfigur för den sorts litteraturvetenskapliga teorier som introducerades i Frankrike i slutet av 1960-talet som Horace Engdahl en gång valdes in i Svenska Akademien. Vad i övrigt skulle ha motiverade invalet? En bok med essäer om svensk romantik? Det är i det avseendet symtomatiskt hur Stefan Jonsson formulerade sig, när han försvarade invalet – i tre långa artiklar i Dagens Nyheter 1997, där utgångspunkten var hur viktig Engdahl varit som representant för dessa nya teoretiska ansatser. Resonemangen i de artiklarna är i sin tur nästan identiska med Engdahls egna ord i en omfattande intervju i Expressen några år tidigare, där han var missnöjd med hur de nya teoretiska ansatserna värderades i universitetsvärlden.
Svenaeus talar om Horace Engdahls “konservativa bildningsideal”. Men Engdahl uppfattades vid denna tid i media inte alls som en konservativ försvarare av klassisk bildning utan som en person som var i takt med tiden, som en representant för dess akademiska nymodigheter. Det framgår även av många av de Forum-panegyriska kulturredaktörer som kommenterade invalet.
Där har det framför allt gått ut över en värdesättning av förmågan att tänka självständigt, originellt och kritiskt.
Den andra fråga som står i centrum i min bok kan formuleras med utgångspunkt i Stefan Jonssons försvarstal 1997: Vem visade sig i efterhand ha dragit det längsta strået 1997? De postmodernistiska idéernas tillskyndare eller deras kritiker? Plötsligt försvann den skepsis som inte minst inom universitetsvärlden hade funnits mot postmodernismen under 1980-talet och 1990-talet. Vad berodde det på?
Jag menar att en viktig anledning var att det visade sig vara en lönsam investering att stryka denna sorts teorier medhårs och att Jean-Claude Arnaults galleri Forum härvidlag spelade en central roll genom dess nära relation till Svenska Akademien. Genom den uppbackning som Forum därtill fick på svenska kultursidor – och genom de signaler som tydliggjordes genom Forums verksamhet – kom kretsen runt Horace Engdahl att framstå som mönsterbildande. Inte så att det var en bra investering att hålla fast vid 1982 års idéer 2002 eller 2012. Det är jag mycket väl medveten om. Den sorts teorier som det här handlar om är färskvaror, modenyck som snabbt föråldras.
Nej, det mönsterbildande handlade snarare om lönsamheten i att haka på de allra senaste teoretiska mutationer som dyker upp på fältet Teori. Det finns i den världen ingenting som är så kostsamt som att sacka efter. 1985 var dekonstruktion à la mode, 2020 är det kritiska djurstudier och ekokritik. Att redan under andra halvan av 1990-talet publicera en bok där man i Paul de Mans anda dekonstruerade dikter gav ett närmast parodiskt eller i alla fall ytterst daterat intryck.
I det avseendet uppfattar jag inte alls Horace Engdahl som ”huvudansvarig” för identitetspolitikens starka ställning under 2010-talet. Dock menar jag att den anpasslighet till nya teoretiska ansatser som han kom att representera fram till invalet i Svenska Akademien har haft ett destruktivt inflytande på svensk humaniora. Där har det framför allt gått ut över en värdesättning av förmågan att tänka självständigt, originellt och kritiskt.
Flera av de franska och engelskspråkiga teoretiker som kom att spela stor roll i denna utveckling var just självständiga, originella och sunt kritiska. Det är antagligen därför som så många av dem kommit att vända sig emot hur deras teorier muterats och banaliserats.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
