Ett EU i Jean Monnets och Jacques Delors anda

30 år sedan Sverige gick med i EU. Pierre Schori om Europa då och nu.

Som en vålnad från det förra seklet har en ny högerextremistisk kraft vuxit upp i Europas hjärta. Efter valet i Österrike i fjol misslyckades konservativa ÖVP, socialdemokratiska SPÖ och liberala Neos att bilda en blocköverskridande regering. Istället har nu ytterhögerns FPÖ och dess ledare Herbert Kickl fått uppdraget. Vid annekteringen av Krim 2014 ställde sig partiledningen på Rysslands sida och var emot EU-sanktioner.

FPÖ bildades av tidigare nazister och drevs under 1980-talet i en alltmer högerradikal riktning av dåvarande partiledaren Jörg Haider.

Som ledare 1999 för de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet och talesperson i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor för hela socialistgruppen deltog jag i den kollektiva utfrysningen av det främlingsfientliga FPÖ och dess ledare Haider.

Vid den tiden dominerades EU-kommissionen av socialister och liberaler och jag hade bland andra Portugals förre president Mário Soares och Italiens blivande statschef Giorgio Napolitano som bänkkolleger i parlamentet.

På dagordningen stod andra heta frågor som EU:s utvidgning och Turkiets eventuella väg till EU-medlemskap. Många politiker i väst var ivriga att påskynda integrationsprocessen, som de uppfattade som den säkraste vägen till stabilitet i Europa efter Sovjetunionens upplösning och Balkankrigen.

År 1999 var vi femton medlemsstater, och på tur stod i en första omgång Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern och i en andra omgång förutsågs Bulgarien och Rumänien ansluta.

En gång fick jag ett tillfälle att mellan fyra ögon tala om viktiga svenska intressen med den tillträdande kommissionens ordförande Romano Prodi och kommissionären för konkurrensfrågor Mario Monti.

Ärendet med Monti var stort, men samtalet blev kort.

Professor Montis makt

Den 15 mars 2000 hade Volvo fått nej av konkurrenskommissionären på sina planer att köpa lastbilsfabrikanten Scania för 7 miljarder dollar. Monti hade tidigt aviserat att han ville stoppa uppköpet. Hans motivering var att sammanslagningen skulle leda till en monopolartad dominans på den skandinaviska lastbilsmarknaden. Volvo skulle ha blivit världens näst största företag för lastbilar och bussar.

Men den stränge ekonomiprofessorn visade sig vara orubblig. Konkurrensen skulle sättas ur spel och missgynna konsumenterna. Jag kan inte göra något undantag för Volvo, löd hans dom.

Året därpå fick större krafter än Volvo känna på professor Montis och EU:s makt. Hösten 2000 hade chefen för världens näst största företag, amerikanska General Electric, i hemlighet förhandlat fram en riktig kupp: sammanslagningen med Honeywell som skulle bli den största i världen mellan två industriföretag. GE-chefen Jack Welch hade skjutit upp sin pensionering för att kröna sin framgångsrika bana med denna juvel.

Men den 13 juni 2001 satt Welch i Bryssel med en jättelik stab av advokater och ekonomer och kände att hans stora projekt höll på att falla samman. Han träffade Monti och inledde med ett amerikanskt ”Hi, I’m Jack” och fick ett iskallt ”God dag! Monti” till svar. Trots en lobbykampanj, vars like Bryssel aldrig upplevt, blev Montis svar ett nej. Fusionen skulle strida mot den fria konkurrensen.

Dagen efter ringde Welch till George Bushs stabschef, Andrew Card och bad om hjälp med den trilskande kommissionären. Bush uttalade då sitt ”bekymmer” över européernas nej till sammanslagningen av två amerikanska företag. Monti reagerade ilsket och fördömde ”försöken till politisk inblandning”. EU-kommissionen följde Montis linje och den 3 juli förbjöds fusionen.

Det var ett magnifikt misslyckande för en person, hyllad som en av världens främsta företagsledare och som fick 417 miljoner dollar i avgångsvederlag samma år.

Det svenska spritundantaget

Strax därefter fick jag själv en likande kalldusch. Nu handlade det om det svenska spritundantaget. Före EU-inträdet 1995 var införsel av alkohol som fritt fick föras in i Sverige begränsad till 1 liter sprit, 1 liter vin och 2 liter starköl per resa. EU:s riktlinjer tillät däremot privatpersoner att föra in tio liter sprit, 90 liter vin och 110 liter öl, samt 800 cigarretter, var ett dråpslag mot folkhälsan enligt Sveriges uppfattning.

Prodi lyssnade artigt men var föga imponerad. ”Men”, insisterade jag, ”tänk på fransmännen som har de högsta leverskadorna i världen på grund av sitt vindrickande. Borde inte EU skaffa sig en politik vad gäller alkohol och hälsa. Vi skulle i Sverige också riskera ett stort problem med ungdomsfylleri med EU:s regler”.

Monti svarade: I min familj hade endast min far tillgång till vinkällarens nycklar, och vi hade inga alkoholproblem

Monti blev nu mera ett sydeuropeiskt familjeöverhuvud än analytisk professor. Alkoholintaget var en privatsak, inget för staten eller EU att lägga sig i, menade han. ”Familjen har ansvaret för barnen. I min familj hade endast min far tillgång till vinkällarens nycklar, och vi hade inga alkoholproblem”.

Strukturellt tankefel

Nackdelen med att arbeta i Bryssel och Strasbourg var pendlandet. Att vi ville hem över helgerna var självklart, men att ge sig ut på partimöten efter en intensiv arbetsvecka i EP var inte alltid det man längtade efter. Dessutom fanns det ett strukturellt tankefel i detta att just ledamöterna i EP ska bära hela bördan av information och debatt om medlemskapet. Riksdagens EU-nämnd sammanträder oftast i slutna former, den öppna information som förekommer försvinner lätt i mediebruset.

Mitt förslag om att låta riksdagen ordna en Europadebatt eller informationsstund varje månad, i vilken respektive partis gruppledare i EP deltog tillsammans med de hemmavarande riksdagsledamöterna, möttes med argumentet från talmanskonferensen: ”Det har vi aldrig gjort förut.”

För den stora majoriteten av mina kolleger i EP var fredsfrågan den dominerande drivkraften bakom deras engagemang. Flera hade egna erfarenheter eller outplånliga minnen från ockupation och kamp mot nazismen och andra krig vilka erinras om i tusentals monument och minnesmärken i Europa.

I den lilla byn Paligne i södra Frankrike med sina 350 invånare såg jag under en cykeltur 2012 tre olika plaketter som namngav stupade bybor. Den största plaketten gällde första världskriget med ett par döda ur samma familj i byn, den näst största var från andra världskriget och så följde en mindre från Algeriet 1962. I andra franska samhällen kan man finna liknande namnlistor, med tillägg från Indokina, och, på senare tid, Afghanistan och Mali.

Haiders vulgärpropaganda

Det var just minnena från nazismens ogärningar som gjorde att reaktionen blev så hård mot Jörg Haider och hans missnöjesparti, FPÖ, en debatt som kulminerade under min tid i EP. Haider, som bedrev en vulgärpropaganda mot invandring och homosexuella, var samma andas barn som ledaren för den franska Nationella Fronten, Jean-Marie Le Pen, som i april 2000 suspenderades på ett år som ledamot av Europaparlamentet, sedan han slagit en politisk motståndare, socialisten Annette Peulvast-Bergeal.

Den 3 februari, med röstsiffrorna 506 för, 53 emot och med 60 nedlagda, antog EP en resolution i vilken det fördömde ”alla de kränkande, främlingsfientliga och rasistiska uttalanden som under många år gjorts av ledaren för det österrikiska frihetspartiet, Jörg Haider”.

Carl Bildt och moderaternas europaparlamentariker Gunnar Högmark ogillade EP:s markering. 2011 inledde FPÖ ett samarbete med franska Nationella Fronten, som ett järtecken om en ny transnationell, hotfull gruppering inom Europa.

Tvivel om Turkiet

”Din första uppgift här i parlamentet blir Turkiet”, sade mig Enrique Barón, socialistgruppens ordförande. ”Både parlamentet och vår egen grupp är djupt splittrade i frågan. Vi har kört fast, men vi måste reagera på Rådets intention att bevilja landet kandidatstatus.”

Att tvivlen var stora angående ett turkiskt medlemskap var ingen nyhet. Det fanns ledande politiker som inte ens såg turkarna som européer. I början av 1980-talet fick jag vid ett besök i Aten träffa den nyvalde presidenten Konstantin Karamanlis. Han var konservativ, men i flera avseenden en progressiv politiker. Han tog avstånd från kuppen 1973 och gick i exil under militärstyret. Som premiärminister efter kuppen legaliserade han kommunistpartiet, avskaffade monarkin och översåg rättegångarna mot kuppmakarna. Men när jag frågade Karamanlis om Turkiets framtid i EU (där Grekland just blivit medlem), utbrast han: ”Men de är ju muslimer, det är omöjligt, EU är en europeisk union!”

Turkiet hade lämnat in sin ansökan om medlemskap redan i april 1987. Men det var först vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999 som landet erkändes som kandidatland. Dessförinnan skulle parlamentet uttala sig.

Enrique Barón, som tillhörde de Turkietpositiva liksom jag, menade att det gällde att övervinna motståndet inom socialistgruppen och tillsätta en arbetsgrupp i frågan mellan de tre stora partiblocken i EP. Hindren för en majoritet i bägge fora var desamma, där fanns problemen med politiska fångar och mänskliga rättigheter, inklusive kurdernas ställning, och följderna av Turkiets ockupation av en del av Cypern samt PKK-gerillans aktiviteter utomlands.

Aktivisten från studentupproret

En arbetsgrupp utsågs. Den franske generalen Philippe Morillon representerade den konservativa gruppen EPP. Morillon, som under två år hade varit överbefälhavare för FN-styrkan UNPROFOR i Bosnien, sade sig vara ständigt plågad av bilderna av massmorden i Srebrenica 1995. Balkankrigen hade fått honom att se fördelarna av att integrera Turkiet i den europeiska gemenskapen.

De gröna utsåg den välkände aktivisten från studentupproret i Paris 1968, Daniel Cohn-Bendit. Han spelade på sitt dubbla medborgarskap och lät sig inväljas i parlamentet 1994 som tysk representant, 1999 omvaldes han som fransk ledamot, 2004 som tysk och 2009 som fransk ledamot. Cohn-Bendit tvekade länge om Turkiet, men var även han påverkad av blodbaden i det forna Jugoslavien.

Jag fick representera socialistgruppen. Själv hade jag tagit intryck av mina möten med den flerfaldige premiärministern Bülent Ecevit och andra demokrater som hade motsatt sig de turkiska militärernas kupp 1980. De flesta dissidenter jag hade mött bar på en vision av att en dag tillhöra Europa. De krävde att Europarådet skulle vidta åtgärder mot juntan, som det hade gjort mot Grekland när militärerna där tog makten. Turkiet hade uteslutits ur Europarådets parlamentariska församling men mera krävdes.

När Ecevit blev premiärminister för femte gången, i maj 1999, skrev jag ett gratulationsbrev. Jag var fortfarande medlem av den svenska regeringen och underströk i min hälsning vikten av att Ecevit tog tag i ”de svåra problem som kastade en skugga över Turkiets relationer med demokratierna i Europa”. Jag uttryckte förhoppningen att han som premiärminister skulle lösa den kurdiska konflikten vad gällde mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Cypernfrågan måste också inges nytt hopp, så att de FN-ledda samtalen kunde återupptas med målet en återförenad ö.

Mer handfasta motiv

Kommissionen hade gjort ett grundligt förarbete, innan de rekommenderade stats- och regeringscheferna i Rådet att säga ja till ett eventuellt framtida medlemskap. Men vi mötte alla tre starkt motstånd i våra respektive partigrupper. Det vanligaste argumentet mot kandidaturen var, att ett turkiskt medlemskap i EU skulle undergräva själva avsikten med att skapa en europeisk identitet. Mot detta invände vi, att det redan fanns en mycket stor grupp av turkar inom Unionen, som gästarbetare eller medborgare, och att ett medlemskap skulle gagna Turkiets ekonomi och motverka en fortsatt ekonomisk migration. Dessutom skulle både vägen mot medlemskap och på sikt själva medlemskapet stärka EU genom att få ett demokratiskt och utvecklat muslimskt land som medlem.

Men det verkligt djupa motargumentet hade mer handfasta motiv. Jag fann det bland de tyska ledamöterna, också de socialistiska. Med Turkiet som medlem, sade man mig, skulle Tyskland med det största antalet ledamöter i EP och utskott, reduceras till andra platsen och ersättas av Turkiet. Oh, mein Gott!

Efter många och hårda debatter uppnådde vi till slut en majoritet. Den 6 oktober 1999, två månader före toppmötet i Helsingfors, antog parlamentet en resolution som inleddes med orden: Europaparlamentet bekräftar ånyo att Turkiet, på grundval av artikel 49 i EU-fördraget och artikel 28 i associeringsavtalet mellan EU och Turkiet, är berättigat att ansöka om medlemskap i Europeiska unionen och anser att dess medlemskap kommer att vara ett viktigt bidrag till den framtida utvecklingen i Europeiska unionen och till fred och säkerhet i Europa.

Röstsiffrorna var 259 röster för, 187 röster emot och 84 nedlagda. I resolutionen hänvisades till vikten av att förbättra läget för mänskliga rättigheter och den kurdiska minoriteten, av att finna en lösning på Cypernkonflikten och skapa bättre relationer till Grekland, samt att inte verkställa dödsstraffet mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan och omvandla moratoriet för avrättningar till ett formellt avskaffande av dödsstraffet i Turkiet.

EU:s bittra erfarenhet

Det dröjde ända till 2005 innan Turkiet fick inleda sina förhandlingar. Som ett led i anpassningen till EU avskaffade landet år 2004 dödsstraffet, även i fredstid.

År 2014 ansåg EU alltjämt att Turkiet måste stärka skyddet för minoriteter och mänskliga rättigheter samt yttrande- och religionsfriheten. Ankara måste också erkänna Cypern för att bli medlem i EU.

Under min tid i Europas hjärta dominerades kommissionen av socialister och liberaler. Parlamentets makt utvidgades steg för steg. Jacques Delors vision om ett socialt och solidariskt Europa delades av de flesta ledamöterna. Jag upplevde EU som en viktig balanserande kraft i en värld dominerad av politiska och ekonomiska stormakter och med en stark potential att bidra till internationell stabilitet och solidaritet.

Men 2000-talets ekonomiska kriser har slitit loss det ankare som jag såg EU vara för Europas folk i turbokapitalismens tid. Den rådande politiska maktbalansen i medlemsstaterna, och därmed i EU:s institutioner, tycktes förlita sig på illusionen om marknadskrafternas självläkning. Vad hjälper stabilisering av en valuta och en starkare roll för de folkvalda, om Unionen förlorar sin själ och förmåga till solidaritet i humanitära katastrofer?

EU bär på de bittra erfarenheterna av att ha varit oförmögen att förebygga det stora kriget på Balkan under 1990-talet. Ändå har vi saknat både insikt och de nödvändiga medlen för att agera adekvat i Palestina och i förhållande till de folkliga revolterna i arabvärlden. Blodbaden i Syrien förstärkte bilden av handlingsförlamning. Det blev en skändlighetens tid för EU som kollektiv idé om medmänsklighet och handlingskraft, när de behövs som allra mest.

Comeback för Haiders parti

I september 2010 kritiserade kommissionären för rättsliga frågor, Viviane Reding, Frankrike för utvisningen av romer, som alla var medborgare i EU, och ville att EU skulle inleda ett rättsligt förfarande. President Sarkozy reagerade med ilska och hävdade att aktionen skedde på frivillig basis. EU-minister Birgitta Ohlsson förespråkade sanktioner mot Frankrike: ”Det ska svida i plånboken när man bryter mot mänskliga rättigheter”.

En som inte teg då var FN:s flyktingkommissarie António Guterres. I december 2013 fördömde han ett mot asylsökande riktat lagförslag som den brittiske premiärminister Cameron presenterade. Lagen skulle skapa ”ett klimat av etnisk profilering” (climate of ethnic profiling). Det följde på ett brutalt uttalande som tidigare gjordes av Camerons inrikesminister Theresa May: ”Vi vill skapa en verkligt fientlig miljö för illegala invandrare”.

Idag, 2025, upprepas liknande tankegångar, även i Sverige.  Och i Österrike gör Haiders parti en rejäl come back.

Det var längesedan utvecklingen gick framåt.

Men världen behöver ett EU i Jean Monnets och Jacques Delors anda.

Pierre Schori