Samhälle Att skapa ”världens första fossilfria välfärdssamhälle” gick trögt. Men med pandemin hände det saker och många såg chansen: ”se bara, det går visst att åstadkomma radikala förändringar snabbt!”. Men det gäller att ge sig på rätt saker. Som vår arbetstid, menar Christer Sanne.
Pandemin ställer saker på huvudet därför att den innebär något kvalitativt nytt. Det är inte en kris genom krig eller en naturkatastrof eller en resurs/nedsmutsningskris. Det är inte heller en ekonomisk kris i första hand. Staten har visserligen låtit ett guldregn utan motstycke falla över landet. Men landet behöver inte byggas upp på nytt, produktionsförmågan är intakt och de flesta har fortfarande pengar för att köpa eller roa sig.
Vad pandemin betyder är att vi inte kan leva nära andra, med kroppskontakt och vi tvingas inse att närhet är ett livsvillkor. Vi kan inte myllra obesvärat i varuhusen, jubla på läktarna, trängas i bussen, skråla på pubarna och konserter. Vi kan inte samla släkt och vänner som förr på märkesdagar, på bröllop och studentfester och begravningar. Inte sjunga tillsammans, varken i kören eller till kräftorna. Allt det där som var självklara delar i livet för ett halvår sedan.
Resandet har tagit särskilt mycket stryk. Gränser är stängda, tågen smittkällor, hotell och resmål som museer och nöjesparker är tillbommade. Framför allt har långresandet nästan upphört. Flyget står på marken (SAS tappade 95 procent i juli), turistländerna blir utsvultna. Möten och tävlingar och andra evenemang ställs in på grund av riskerna med att ta sig dit.
Det bör ändå sägas att den första vågen av covid-19 inte lett till någon statistisk överdödlighet sett över året. Vi har upplevt en explosion av kunskap om smittvägar och hur covid-19 kan behandlas. Länder har gått olika vägar som fullskaliga experiment. Allt har vi kunnat följa i realtid i media vilket har varit fascinerande och lärorikt.
Några blir deprimerade av att se sina sista levnadsår tömmas på vad de värderar högst.
Men vi tvingas ständigt granska våra medmänniskor misstänksamt: hur ska jag veta att du inte smittar? Covid-19 är inte bara smittsam utan också en lömsk sjukdom som skapar oro, till och med skräck. Den visar vad ålder och livsvillkor betyder. Med en viss generalisering ser jag några tydliga kategorier människor som, med ett slitet men träffande uttryck, lever i olika världar:
Vi har de unga. Inte omedvetna om riskerna men ganska okänsliga för dem. De bara måste leva ut, finna sig själva genom och i varandra och det gör de så fort de får chansen, på krogen, i dansen, på Smögenbryggan.
I livets andra ände finns de gamla, uppskrämda av risken att dö i covid-19, en risk som verkligen är påtaglig (90 % av de som dött i covid-19 var minst 70 år). De förväntas vara kloka och försiktiga och dra sig undan andra och världen. Men i långa loppet blir isoleringen allt mer hämmande. De inser att det handlar inte bara om att skjuta upp till hösten vad de vill göra. Isoleringen fortsätter och blir allt värre när det blir för vintrigt att umgås utomhus. Och allt fler ärenden blir ogjorda, man vågar inte sätta sig på bio eller bussen eller tåget. Utan bil hamnar man i ren karantän. Några blir deprimerade av att se sina sista levnadsår tömmas på vad de värderar högst.
Däremellan den stora gruppen, de som framför allt förväntas göra sin arbetsplikt: fortsätta att tjäna pengar och spendera dem, för sig själva och för att tillfredsställa kapitalet och staten. Experterna och politikerna tvistar om hur ekonomin ska styras upp i ”normala banor” så fort som möjligt genom att avväga mellan risk och nytta för denna ”arbetsboskap”.
Riskerna ledde till att karensdagen upphävdes för att anställda skulle ha råd att följa uppmaningen – mycket klok! – att stanna hemma vid minsta symptom. Nyttan – eller i klartext ekonomin – är framför allt arbetsgivarnas och statens fråga. De är oerhört angelägna att få tester som kan skilja mellan smittbärare och andra – däribland kanske en del simulanter som tagit chansen att ta lite extra ledigt.
Nu stramas också regelverket för sjukskrivning upp. Efter en smått karnevalisk tid krävs åter disciplin. Det fanns nog också krassliga anställda som släpade sig plikttroget till jobbet – en missriktad plikt om de nu råkade vara smittbärare. Det har blivit allt mer uppenbart att risk kontra ekonomi är kärnfrågan. Det är akut i länder utan socialt skyddsnät och med många i informella jobb. Samtidigt har debatten ofta cirklat kring signalfrågor som att öppna/stänga nationsgränser eller att kräva (eller vägra) munskydd.
Långsamt sipprar det in i vårt medvetande att det här en helt ny situation.
Pandemin har också delat de arbetande i två nya distinkta kategorier: de som kan jobba ganska riskfritt genom att göra det hemifrån och de som måste leva med riskerna ute i samhällets basfunktioner: trafiken, serveringarna, vård och omsorg, skolor, polis. Arbetslivet har alltså blivit orättvist i ännu en dimension, förutom löner och andra arbetsvillkor. Idag gnäller en del 70-plussare som tycker att de drabbats orättvist hårt av pandemin. Ändå lever de inte under tvånget att förtjäna sitt uppehälle, jämfört med alla som måste jobba i utsatta yrken.
Det här visar hur statens attityd skiljer sig mellan kategorierna. Huvudintresset ligger på de ”ekonomiskt aktiva” som man vill återbörda till produktionen. Problemet med de äldre är, krasst uttryckt, att de måste hålla sig friska för att inte sjukvården ska bli överbelastad. De yngre är ett orosmoment; de bör skärpa sig och sluta festa!
Långsamt sipprar det in i vårt medvetande att det här en helt ny situation. En del vill tro att ett vaccin ska föra oss tillbaka till hur det en gång var. Jag ser det som ett utslag av den teknikvurm som präglar samhället idag. Vi vill tro på tekniken som frälsare. Som om elbilar och biobränslen skulle kunna lösa klimatkrisen så att vi ska kunna fara runt som vi vant oss. Men ett vaccin för alla kommer att dröja och man vet inte hur länge det skyddar och vilka. Och om verkningsgraden är lika låg som för influensavaccin – Folkhälsomyndigheten talar om 60 % – så kan vi ändå inte sänka beredskapen. Åtminstone för ”riskgrupperna” påminner frågan om kärnkraftshaverier: risken må vara liten men följden kan vara katastrofal.
Allt det som vi inte längre kan göra i pandemin har slagit hårt som en andra, ekonomisk kris. Men även med dessa kriser måste vi fortsätta att sträva mot ett hållbart samhälle. När flyg och bilar stannade i våras uppstod ju en allmän eufori över den blå himlen och att kunna höra fåglarna sjunga. Men en brutal ”lock-down” är inget recept för ett sådant samhälle.
Hållbarhet förutsätter att vi byter riktning och väljer ett annat slags liv. Så länge smittan härjar måste vi välja aktiviteter både ur smittsynpunkt och hur miljöbelastande de är. Fyrfältaren nedan ger några exempel. Idag är svenskarnas miljöbelastning fyra gånger för stor för en hållbar värld. Även om en helt global rättvisa är osannolik så betyder det att vi aldrig kan återuppta resandet som förr – oavsett hur bra teknik (eller vaccin!) vi utvecklar. Vi måste välja skonsammare aktiviteter och leva med mindre, överge köp-slit-och-släng-samhället och banta på boendet. Det kan kallas ett klimatåtertåg.
Med pandemin måste vi avväga våra aktiviteter i två dimensioner: både miljöskadan och smittrisken (ekonomin utelämnad). Man kan se det som en fyrfältare. I ett fält hamnar det som varken är skadligt för det ena eller andra, som att läsa eller cykla. Bilresor har också liten smittrisk men belastar däremot miljön. Att gå på en match eller dansa eller sjunga i kör ger liten miljöbelastning men smittrisken är stor. Flygresor betyder både stor miljölast och mycket smittrisker (även om tiden i planet påstås vara ofarlig). Andra sysslor kan fyllas på i schemat:
Nu visade pandemihanteringen att man – med en god portion hot – kunde ändra beteenden. Åtminstone för stunden. Nu växer ”coronatröttheten” och många nonchalerar reglerna. Det finns ingen egentlig vilja att ändra konsumtionsvanor. Varken vilja eller brist på medel.
Grovt sett är de som drabbats de egenföretagare vars omsättning minskat, många i kultur- och nöjesbranschen och de cirka 10 % arbetslösa i Sverige. De flesta har kvar sina inkomster: de anställda, pensionärerna, studenterna. Deras problem är att de för tillfället inte kan bränna dem på prylar och resor och nöjestillställningar.
I det läget valde staten att dela ut miljarder till företagen för att, som man sade, strukturerna inte skulle brytas ner ”för de måste ju finnas när vi kommer tillbaka i normala banor”. Fort och fantasilöst. För den som bara har en hammare ser alla problem ut som spikar. Därför blev det penningpåsar. Det är svårt att klandra som en panikåtgärd men det är orimligt att fortsätta på samma sätt i längden.
Det finns många likheter med hanteringen av finanskrisen 2008 som ju blev ett monumentalt misslyckande. Staten fick betala även då (utan att ha skaffat sig något inflytande i företagen). Det hette att man ”socialiserade förlusterna och privatiserade vinsterna”. Bankerna blev större och mäktigare än före krisen. Motivet för att hålla dem under armarna då var att de behövdes för att hålla igång betalningssystemet. Någon stabilare struktur för framtiden med renodlade affärsbanker blev det ändå inte.
Det finns t o m förslag, med mönster från USA och andra länder, att staten ska dela ut pengar till alla människor att köpa för. Men ”helikopterpengar” är en absurd tanke. Det skulle öka en konsumtion som redan är på tok för stor som kommande generationer dessutom skulle behöva betala genom en högre statsskuld.
Den här återhämtningspolitiken är inte bra för ett hållbart samhälle. Statens uppgift kan inte vara att hålla företag under armarna som inte är bra för miljön. Alla jobb kan och bör inte räddas. Vi måste också överge den urgamla föreställningen om ett samhälle i knapphet som är själva grundbulten i de ekonomiska lärorna. Vårt är ett överflödssamhälle. Före pandemin levde de flesta svenskar ganska väl. Det var därför de kunde konsumera och resa så (ohållbart) mycket.
Detta kan låta lättsinnigt med tanke på hur stora de ekonomiska klyftorna blivit i Sverige. Många har det utan tvivel knapert. Men de allra flesta har marginaler utöver sina nödvändiga utgifter, en ”discretionary” inkomst som alltså är”fritt-tillgänglig” (etablerad översättning saknas). De kan tillgodose både behov och önskningar – needs och wants på engelska. Ju större välstånd, desto mer utrymme för önskningar men hur stort kan man inte säga. ”Behov” är ju en flytande beteckning som ändras över tid (ekonomer brukar avfärda frågan om behov/önskningar med att all konsumtion beror på preferenser som inte kan värderas av andra).
För att skona miljön är det naturligtvis den icke-nödvändiga konsumtionen man vill komma åt (förutom att tillverka bättre produkter!). Den växer med inkomsterna och det gör även nedsmutsningen. Oxfam har nyligen visat att de ”snuskigt rika”, den rikaste procenten av jordens befolkning, står för hela 15 procent av nedsmutsningen!
I Sverige är det högavlönade som flyger mest och kör längst i störst bilar och bor rymligast. De hörs och syns också mest i samhället och deras intressen skapar ofta en uppförsbacke i miljöpolitiken. Överlag poängteras idag social rättvisa i allt tal om hållbarhet.
Ett hållbart samhälle måste därför tänka i termer av att dela på jobben snarare än att öka arbetsvolymen.
Men olika intressen kolliderar också. Svensk välfärdspolitik brukar fokusera på att förbättra villkoren, att höja golvet, för de sämst ställda. Det går inte att göra genom en allmän ekonomisk tillväxt – jorden räcker inte för att alla ska bli rikare. Men om vi följer ekonomins knapphetstanke ska tillgängliga resurser användas.
Dit hör inte minst arbetskraften. Många politikområden är utformade för att få människor att arbeta mera: utbildning, skattesystem, sjukförsäkring och arbetsförmedling, barnomsorg, kollektivtrafik osv. Åtgärderna för att testa för covid-19 ska också främja arbetandet. Allt som ”skapar jobb” betraktas som gott. Entreprenörer kallas arbetsgivare – inte ”-köpare” – vilket sätter tonen. Alla partier tycks eniga om målet (men kanske inte vägen dit).
En stor arbetsvolym blir därför ett mål som många omfattar. Det är naturligtvis också önskvärt att alla som vill har ett jobb. Men ju större volym, desto större miljö/resursbelastning (med stor variation mellan olika aktiviteter, en fråga jag lämnar därhän här). Ett hållbart samhälle måste därför tänka i termer av att dela på jobben snarare än att öka arbetsvolymen.
Arbetandet är inte bara allomfattande. Det blir också ständigt effektivare vilket skapar en tillväxtspiral. Högre produktivitet (per timme) ökar produktionen, lönerna kan öka och vi kan köpa mer. Och därmed öka nedsmutsningen. Tydligare kan knappast rekyleffekten illustreras: det som i grunden är bra – teknikutvecklingen som gör arbetet effektivare – får ett negativt resultat i slutänden.
Men tillväxten är vår överideologi, navet i all politik, så självklar att vi inte ser vad som pågår. Det är som fisken som inte vet att den simmar i vatten.
Det har gått så långt att man ofta propagerar för företeelser inte för att de är värdefulla i sig utan för att de antas gynna tillväxten – jag har sett hur man hävdar det för så aparta företeelser som en lärarutbildning, föreningsverksamhet, hästlivet, ja även feminismen!
Ekonomiska intressen och företag trycker också på för tillväxt och det är en asymmetrisk situation: det finns ingen lobbyverksamhet för att banta konsumtionen och ett mycket måttligt spontant intresse. Vi får visserligen många trendiga uppmaningar att äta rätt, att cykla till jobbet och köpa begagnat. Kanske har pandemin sått ytterligare några tankefrön om att arbetstiden används för att utföra meningslösa ”bullshit jobs” eller att man inte behöver så mycket saker. Det är ändå mycket långt till en bredare förståelse för att vi behöver forma ”ett annat slags liv”.
Grön tillväxt är en oxymoron, en självmotsägelse.
Man hör inte heller politiker tala om vad som krävs av oss som medborgare för att ”rädda miljön”. Ord som ”uppoffringar” är bannlysta för att inte skrämma någon. Statsminister Löfven talar gärna om den stora betydelsen av miljön men landar ofelbart i att det (också) skapar nya jobb. Det är slående hur regeringen med stor tyngd och allvar manar till stora sociala uppoffringar för att bryta smittkedjorna men aldrig talar om att vi måste ge upp något för att konsumera mer ansvarsfullt. Istället härskar en teknikoptimism i samförstånd med näringslivet att alla problem ska kunna lösas med bättre teknik. Men teknik som utvecklas för en bättre miljö leder ofta till större volymer som äter upp miljövinsten. Man ”jagar sin egen svans” i en rekyleffekt.
Vi har alltså ingen liksidig triangel pandemi/ekonomi/ekologi. Pandemin är en kris som gjort många arbetslösa och satt ekonomin på sparlåga. Ekonomin backas därför upp av staten med mångmiljardbelopp; tillväxt är ett underförstått mål. De ekologiska hoten är allvarliga men verkar på sikt och är sällan akuta. Medan den finansiella politiken har konkreta riktmärken – överskottsmål, statsskuld, utgiftstak – så har miljöpolitiken Sverige istället sedan 20 år ett ”generationsmål” att ”lösa de stora miljöproblemen”.
Efter en generation står vi dock minst lika långt från det målet. Numera verkar en imponerande uppsjö av statliga råd, beredningar, ramverk, lagar och mål och – sedan i somras – ett ”kollegium” på klimatområdet. Ändå blir det ”mycket snack men lite verkstad” eftersom ekonomiska hänsyn tillåts dominera. Statens egna organ och myndigheter, som det Klimatpolitiska rådet och Trafikverket, har beskrivit medlen och åtgärderna som helt otillräckliga för att uppnå målen. Kritiken har varit förödande.
Regeringens ”historiska budget” hösten 2020 visar inte heller någon synvända. En ”rekordstor satsning på klimatet” säger man. En del förslag är befogade men andra är låtsas-lösningar. Framför allt borde vi inse att det hållbara samhället inte kommer ur satsningar utan genom att vi sansar oss.
Det vi inte gör i form av satsningar och investeringar kan betyda mer än det vi gör. 10 miljarder satsas på klimatet men det avgörande är de 100 eller 200 miljarderna i budgeten som ska stimulera ekonomin. Det är svindlande belopp, liksom helikopterpengarna, och det är en svindel i dubbel mening: de leder till en stigande statskuld – särskilt om man samtidigt sänker skatterna – men det viftas bort med att ”det gör inget för med framtidens tillväxt minskar den automatiskt”. Men då räknas statsskulden i förhållande till BNP och en ökande BNP måste anses oförenlig med ett hållbart samhälle. Grön tillväxt är en oxymoron, en självmotsägelse.
58 % av svenskarna tycker att 6-timmarsdag är en bra idé men bara 17 % av riksdagsledamöterna.
Om tillväxtspiralen är roten till miljöproblemen så kan man bryta den och skapa ”ett annat slags liv” genom att växla ner arbetandet i takt med att det blir effektivare och istället unna sig mer fri tid. Vi kan dela på jobben därför att vi har nog. Vi har råd att låta bli att arbeta dagens ”heltid”. Kortare arbetstid skulle hålla tillbaka lönerna så att de blev mer i balans med vad miljön tillåter oss att konsumera och resa. Om man avstår från konsumtion så får man fri tid i utbyte. Det är också ökad välfärd.
Så motiverade tidigare generationer arbetstidsreformer ända från kampen för 8-timmarsdagen för hundra år sedan: det gav ett bättre liv. Många enkäter visar också att det är just vad medborgarna vill: 52 % vill idag hellre förkorta arbetstiden än få högre lön (42 %).Ungefär samma opinion fanns redan för femtio år sedan. Ändå är det en icke-fråga i politiken. Klyftan mellan folk och elit är större än i någon annan betydelsefull fråga. 58 % av svenskarna tycker att 6-timmarsdag är en bra idé men bara 17 % av riksdagsledamöterna. Det är för övrigt de borgerliga i riksdagen som är kompakta motståndare mot kortare arbetstid.
40-timmarsveckan genomfördes på 70-talet. Nu är landet Sverige dubbelt så rikt. Tiden är mogen för en rejäl arbetstidsförkortning. Redan för 30 år sedan räknade alla partier och facket med en 30-timmarsvecka – klar till sekelskiftet! – men genomförde den aldrig.
Att föreslå kortare arbetstid idag kan synas utmanande. Men en del av coronakrisen är ju att många är arbetslösa eller undersysselsatta. Att dela på jobben är en rimlig lösning för dem. Vi har också en ekonomi på sparlåga – ett utmärkt tillfälle att överväga om vi verkligen ska uppsöka ”normala banor” och mer tillväxt eller om vi ska välja en bana inom planetens gränser, enligt de mål vi har beslutat nationellt och internationellt. Tekniken gör arbetet lättare och det kan vi använda för att leva ett lugnare liv så som människor i alla tider drömt om. Det är en synvända, ett nytt sätt att se på vad som är bra och dåligt med jobb och produktion och tillväxt.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
