politik Socialdemokraterna må ha funnit en ny blivande partiledare. Men långt bortom personfrågan har socialdemokratin länge haft ett behov av att hitta sig själv, skriver Johan Sjölander i en personlig essä.
I en liten fin skrift från 1993 beskrev författaren Bengt Nerman socialdemokratins kris som existentiell. Han jämförde partiets situation med den hos en människa i livskris. Nerman argumenterade för att socialdemokratin som rörelse behövde genomgå någon form av terapeutisk process.
Strax efter att boken publicerats hittade jag ett exemplar av den lilla gröna skriften på kursgården Bommersvik utanför Södertälje. I ett annat sammanhang hade jag kanske dragit på munnen åt bilden av det socialdemokratiska partiet, tillbakalutat i terapisoffan, svarandes på frågor om sina drömmar och sin barndom. Men med sjön Yngern vackert liggandes framför mig, villan som Tage Erlander bodde i någonstans i skuggorna där bakom och den berömda bastun under uppvärmning reagerade jag annorlunda. För en ung sökande person som precis kommit in i den svenska arbetarrörelsen var den korta boken en fascinerande läsning. Känslan av kris fanns där, men också vägen framåt. Tillbaka till rötterna. Människovärdet i fokus. En dröm om ett annat samhälle som skymtade mellan sidorna. En vilja att hitta ett språk, ett sammanhang, någon sorts möjlighet som just där, just då, kändes potentiell och närvarande. En längtan, om man så vill.
Det har gått snart trettio år sedan det där ögonblicket. Socialdemokraterna står inför att välja en ny partiledare. För första gången på länge återvänder jag till Nermans skrift. Det slår mig att den terapeutiska bilden måhända kan framstå som överdriven och uppskruvad men att det ändå ligger något i den. För långt bortom personfrågan har socialdemokratin länge haft ett behov av att hitta sig själv.
Ska vi vara ärliga förknippas dagens svenska socialdemokratin nog mer med pragmatisk maktutövning än något annat.
Det här är en personlig berättelse. Jag har varit en del av detta. Druckit kaffe i hundratals föreningslokaler, delat flygblad i regnet, samtalat på studiecirklar och seminarier. Varit en del av det som faktiskt är en rörelse. Men ska vi vara ärliga förknippas dagens svenska socialdemokratin nog mer med pragmatisk maktutövning än något annat. Man kan hata eller man kan älska maskinen, beroende på läggning, men en maskin är det. Liturgin finns kvar: de röda fanorna, högtidstalen på första maj, de gamla sångerna som häromåret kom som nyinspelningar på Spotify. Men mest utgör det en fond till nästa kompromiss, nästa utspel, nästa politiska manöver. Kompromissen, resultatet, hantverket är själva kärnan. Och visst det finns starka argument för att en politisk rörelse betonar resultat snarare än vackra tal. Samtidigt finns en risk att medlet blir så viktigt att det successivt övergår till att bli ett självändamål, medan det egentliga målet försvinner i dimmorna.
Denna känsla blir såklart extra stark mot bakgrund av januariavtal och dagens parlamentariska verklighet. Men till viss del är det också en fråga om tid. Den generation som upplevde socialdemokratins genombrott är borta. Sextioåttagenerationens individualistiska uppror som transformerades till åttiotalets yuppie-era har satt djupa spår i det politiska landskapet. I den världsordning som sattes efter murens fall har socialdemokratin vacklat mellan motstånd och anpassning. När världskapitalismen och globaliseringen drabbades av sitt kanske största politiska förtroendetapp sedan kalla krigets slut, i samband med finanskrisen 2009, artikulerades motståndet huvudsakligen av konservativa och reaktionära krafter.
Nermans bok skrevs precis i inledningen av den epok vi nu lever i. Men redan där varnade han för marknadiseringen, en ideologi som tappat sitt språk. Sedan dess har vi sett stora socialdemokratiska partier bokstavligen talat falla samman i länder som Grekland och Frankrike. De svenska socialdemokraterna har stått sig bättre, men även här har utvecklingen gått från att ha fyrtio-femtio procent av väljarna bakom sig till att samla en knapp fjärdedel av landets röstberättigade. Partiet har varit i opposition i endast elva år av de senaste fyrtio, men regerandet har skett i allt svagare minoritetspositioner. För den som nästa år får rösta för första gången i allmänna val är efterkrigstidens långa regeringsinnehav och socialdemokratiska enpartiregeringar möjligtvis svaga barndomsminnen, berättelser ur historien man inte har några egna egentliga intryck av.
Talet om socialdemokratins kris är dock inte nytt. Nerman var inte först. Genom i stort sett hela partiets historia har det funnits där. Hade inte socialdemokratin spelat ut sin roll när det förra sekelskiftets armod ersatts med den moderna välfärdsstaten? Fanns det fortfarande behov av ett arbetarparti i en tid när alla väljarna blivit mer eller mindre välmående medelklass? Kunde en rörelse sprunget ur industrialismen och kollektivism verkligen överleva i en individualistisk och postindustriell tidsålder?
Tidigare har rörelsen alltid förmått svara upp på frågorna. Inom dagens internationella arbetarrörelse pågår också en debatt om just socialdemokratins själ i den tid vi nu lever i. Den brittiske Labourparlamentarikern Jon Cruddas lyfter detta i sin skrift The dignity of Labour från våren 2021. Han beskriver en konflikt mellan å ena sidan de som vill se det brittiska arbetarpartiet som en bred allians av progressiva krafter – som inte minst samlar storstädernas medvetna medelklass – och å andra sidan de som håller fast vid den gamla klassbasen. I den dikotomin är Cruddas text en brinnande plädering för det sistnämnda. Han argumenterar skickligt för att arbetarklassens förestående försvinnande är en myt, och vill göra sitt parti till en tydlig röst för vanligt folk som lever och bor långt borta från Londons city-kvarter och kosmopolitiska medelklass.
Socialdemokratin har de senaste valen gått fram bland storstädernas medelklass, men samtidigt förlorat väljare i det gamla kärnlandet.
I Sverige har debatten inte varit lika skarp, men den pågår även här. Tendensen är tydlig: Socialdemokratin har de senaste valen gått fram något bland storstädernas medelklass, men samtidigt förlorat väljare i det gamla kärnlandet. Bland LO-männen drar Socialdemokraterna i bästa fall jämnt skägg med SD. Den brokiga allians som fört Stefan Löfven till statsministerposten, baserad på motstånd mot högerextremismen, påminner mer om den där progressiva mångfalden Cruddas varnar för. Möjligtvis är den ännu spretigare här.
Så sent som 2002 kunde Socialdemokraterna mobilisera nästan fyrtio procent av rösterna på ett budskap som huvudsakligen gick ut på att varna för moderata skattesänkningar. Tjugo år senare ser kartan radikalt annorlunda ut. Om Fredrik Reinfeldt behövde triangulera sig ur en hel radda högerpositioner för att ha en chans på regeringsmakten, kan Kristersson dundra på med högerradikala budskap som går längre och längre för varje pressutspel – vad det verkar utan att LO-väljarna springer tillbaka till det gamla arbetarepartiet.
Detta är alltså det landskap som den nya ordföranden för Socialdemokraterna kommer landa i efter partikongressen i november. Och trots svårigheterna, det finns någon typ av försiktig socialdemokratisk optimism i luften som det var länge sedan jag kände av senast. Men fortfarande kvarstår avgörande frågor att svara på. Jag tror man kan bena upp det i fem utmaningar som måste hanteras.
1. Socialdemokraterna måste bestämma sig för vilket slags parti man vill vara.
Det tidiga nittonhundratalets resa från marxistisk klasskamp till Per Albins folkhem definierade Socialdemokraterna som det breda folkflertalets intresseparti. På senare år har röster höjts för att socialdemokratin snarare bör ses som en moralisk rörelse, ett parti för progressiva värderingar. Statsvetaren Sheri Berman har exempelvis beskrivit socialdemokratins förflyttning från en historisk till en moralisk rörelse. En förflyttning, om man så vill, från Hegel till Kant, från Marx till Rawls.
Jag ska här inte fördjupa mig i Bermans analys, som har många poänger. Att den vulgärmarxistiska ödestron tappat sin lyskraft är väl snarast ett faktum. Men man har samtidigt kommit långt bort från den socialdemokratiska storhetstiden om man inte längre förmår se kopplingen mellan idé och intresse.
I dagens Sverige finns fortfarande ett behov av någon som krasst och i materiella termer företräder de breda löntagargrupper som befolkar lägenheter och småhus riket över. Folklighet kan ibland vara tillgjord, oäkta, i grunden föraktfull och baserad på en karikatyrbild av de människor man säger sig tala för. Men folklighet kan också handla om djup respekt. Folklighet kan handla om att företräda människors drömmar, oro och förhoppningar – vare sig de kommer från Grums, Linköping, Storuman eller Rosengård. Vare sig man jobbar i industrin, äldreomsorgen, som lärare eller i en butik. Vare sig man älskar att fiska, läsa romaner, virka eller lyssna på Krautrock. Vare sig man är född i Borås eller Bagdad.
Nerman beskrev det som att ”[p]roblemet är att lära sig tänka, inte i program och ideologier utan i människor”. Det ligger något i det. För arbetarklassen ser naturligtvis inte likadan ut nu som den gjorde för hundra år sedan. Men det stora folkflertalets intressen är alltjämt skilda från de hos den ekonomiska eliten, alltjämt i behov av företrädare. Att återknyta till denna uppgift är en avgörande utmaning för Socialdemokraterna.
2. Man måste förmå läsa sin tid.
Den tidigare tyska förbundskanslern Willy Brandt beskrev socialdemokratins styrka som att kunna ”rida på toppen av tidens våg”. Det är en intressant formulering. Vad det handlar om är inte att nervöst följa varenda tillfällig opinionsströmning. Tvärtom fordrar det att nyfiket, och på djupet, följa samhällsutvecklingen och ibland stå upp för det som måste göras långt innan det är opportunt. Ett exempel på detta är migrationsfrågan, där hela den svenska offentligheten, inte bara socialdemokratin, länge försökte låtsas om att de förändringar som skedde inte var så stora som de faktiskt var. Under hösten 2015, när situation blev explosiv, slog vågen ner hårt över politiken. Känslan var nog att de politiska ledarna snarare sveptes med än red på vågens topp. Eller låt oss titta på klimatförändringarna. Själva verkligheten ställer här krav på att det dels att ställa om för att minska utsläppen, men också om att rusta oss för de förändringar som redan är här eller oundvikligen kommer.
På många sätt känns det som att politiken i dessa stora frågor snarare skvalpar på i kölvattnet av problemen, tar sig an dem först när de är så stora att de inte längre går att ducka för. Så behöver det inte vara. Det är till exempel uppenbart att integrationen är en av de stora vågor politiken i dag måste förmå gränsla. Ungefär 150 000 unga växer idag upp i områden som av polisen klassas som särskilt utsatta. Vilka framtidsutsikter samhället erbjuder dem är inte bara en fråga om deras utan hela landets framtid. Och bortom det: hur förhåller sig svensk socialdemokrati till den internationella debatten i pandemins kölvatten, där behovet av jämlikhet och gemensamma lösningar återigen letar sig upp på agendan efter det att klyftorna blivit så smärtsamt uppenbara? Förmår man fånga den vågen, nyttja dess kraft för att komma framåt mot ett mer anständigt samhälle?
Vad det handlar om är alltså att kunna svara på inte bara de frågor som är stora i dag, utan även de som kommer vara stora i morgon. Det socialdemokratiska partiet har länge varit bra på att läsa opinionsmätningar. Den stora utmaningen för rörelsen ligger dock i att kunna läsa sin tid. Och göra det i syftet att också kunna forma framtiden.
Vad är den provisoriska utopin, och hur ser strategin ut för att ta oss dit?
3 Synen på samhällsförändring.
Vi formas alla av det samhälle vi lever i. Och samhället formas av den politik som förs. Frågan är här vilka ambitioner en politisk rörelse har. Räcker det med att förvalta det vi redan uppnått, eller strävar man efter mer djupgående förändringar?
Från sitt tillträde hösten 1991 fokuserade den moderatledda Bildtregeringen på institutionella reformer snarare än enskilda budgetposter. Trots en relativt kort – och ur många perspektiv misslyckad – ministär lades grunden för många företeelser som fortfarande präglar Sverige. Det kanske tydligaste exemplet på detta är 1992 års friskolereform, som vi först nu börjar se ifrågasättas på riktigt. Regeringen Reinfeldt, som tillträdde ett och ett halvt årtionde senare, hade en försiktigare retorik men genomförde ändå strukturella reformer som i grunden förändrade vårt land, genom exempelvis massiva skattesänkningar, urholkning av trygghetssystem och aktiva åtgärder för att minska organisationsgraden hos LO-förbunden.
Finns en liknande reformagenda hos den samtida socialdemokratin? Vilken är den långsiktiga agendan? Eller, för att tala med Wigforss, vad är den provisoriska utopin, och hur ser strategin ut för att ta oss dit?
Den generella välfärden var en briljant, institutionell lösning som sammanfogade breda befolkningsgruppers intressen och gjorde dem gemensamma. I dag har dock tilltron till välfärden svalnat. Många ser exempelvis privat sparande som nödvändigt för att säkra ålderdomen eller ta sin in på bostadsmarknaden, i stället för att sätta sin tillit till det offentliga pensionssystemet eller bostadspolitiken. Detta skapar naturligtvis frustration och missnöje hos dem som inte har de möjligheterna. Samtidigt är det också uppenbart hur högern avfärdar välfärdssatsningar som ”allt åt alla” och försök att ”köpa väljarnas röster”. Och paradoxen är att ju större klyftorna är, desto lättare har välfärdssamhällets belackare att få gehör för den sortens retorik. När stora, skattefinansierade satsningar upplevs gå till ”någon annan” kan de lättare misstänkliggöras.
Reformism handlar inte bara om att vilja förbättringar, utan om att i grunden förändra spelplanen. Typiska exempel på det slags strategiska reformer som Socialdemokraterna måste ta sig an, är till exempel de förslag i höstens budgetproposition som syftar till att reparera pensionssystemet och sjukförsäkringen. Höga tak är nödvändiga för att även medelklassen ska inkluderas i trygghetssystemen. Men att återskapa förtroendet för den generella välfärden är bara en om än nödvändig åtgärd för att få igång den rörelse mot ett mer jämlikt Sverige socialdemokratin på ett strukturellt plan måste inleda. Solidaritetens förutsättning, att vi kan känna igen oss själva i varandra, eroderas av att vi allt mer trots att vi lever i samma land befinner oss i helt olika världar.
Den utvecklingen kommer inte att gå att vända helt över en natt, eller ens en mandatperiod. Vi kan tala om det i termer av integration, om segregation, om klyftan stad-land eller rätt och slätt om klass. Men kan socialdemokratin angripa dessa strukturella problem med samma frenesi som regeringen Bildt gav sig på den gamla välfärdsstaten? Har man verktygen att inte bara vilja förändringen utan också åstadkomma den? Det är en av de ödesfrågor som kan avgöra inte bara rörelsens utan även landets framtid.
Diskussionen om full sysselsättning, i uttryckets egentliga mening, är idag som bortblåst från den offentliga debatten.
4 Synen på kärnuppdraget.
Välfärdsstaten är utan tvekan något av det socialdemokratiska partiets stora segertrofé. De senaste åren har arbetarrörelsen trummat ut budskapet att Socialdemokraterna är partiet som sätter ”välfärden först”. Jag känner stor sympati för detta men ska vi ta det på orden måste slagordet ändå betraktas som ett avsteg från en mer marxistiskt inspirerad analys, där det faktiskt är arbetsmarknaden är nyckeln till hur samhället i grunden ser ut.
Diskussionen om full sysselsättning, i uttryckets egentliga mening, är idag som bortblåst från den offentliga debatten. Diskussioner om arbetets värde och innehåll förs på marginalen. Detta samtidigt som det länge har varit uppenbart att de förändringar som följer av exempelvis globalisering, teknikutveckling och klimatomställning påverkar förutsättningarna för hela vårt samhälle i betydligt större utsträckning än de i sig nog så viktiga välfärdssystemens utformning.
Arbete är nämligen något mer än ett sätt att finansiera den offentliga välfärden. Med arbetet står och faller hela samhällen, människoöden, drömmar och förhoppningar. Få saker har så stor inverkan på vilken makt en människa har, över sitt liv och sin omgivning, som personens ställning på arbetsmarknaden.
Den individualistiska tid vi lever i har förändrat synen på lönearbetet och vem som är ansvarig för arbetslösheten. Utifrån det perspektivet är det möjligtvis logiskt för arbetarrörelsen att i stället betona välfärden, som är mer uppenbart politiskt betingad.
Samtidigt måste socialdemokratin bestämma sig om man är nöjd med den tingens ordning, eller om man i stället ska slå fast att frågor kopplade till lönearbete och arbetsmarknad i allra högsta grad är politiska. Och är de det, måste det matchas med just politiska förslag. På en industripolitik som sätter Sverige i den nödvändiga klimatomställningens frontlinje, en utbildningspolitik som ser värdet i högre utbildning utan att tro att lösningen är att alla ska eller vill bli akademiker, en ekonomisk politik som vägrar se det som en av gud given nödvändighet att sju-åtta procent av landets arbetsföra invånare går utan jobb. Inte minst krävs också en gemensam, facklig-politisk ansträngning för att förskjuta maktbalansens på arbetsmarknaden, genom ett ökat fackligt inflytande som stärker löntagarnas röst. Ska den socialdemokratiska arbetarrörelsen verkligen kunna hitta tillbaka till sig själv kan frågan om det goda arbetet inte rundas.
Att socialdemokratin under de senaste åtta åren tvingats kompromissa bort kulturministerposten är en symbol för något som gått förlorat.
5. Hur ska vi kunna leva tillsammans i en gemenskap?
Det femte utmaningen återknyter kanske allra mest till Bengt Nermans gamla skift. För bortom spel och taktik handlar politik om något djupare. Den grekiska filosofen Aristoteles menade att politikens uppgift var att skapa förutsättningarna för att samhällsmedborgarna skulle kunna leva det goda livet. Under procentsatser och lagtexter döljer sig den verkligt stora frågan: hur ska vi kunna leva tillsammans i en gemenskap?
Liberala teoretiker som Rawls har försökt göra en bodelning, säga att den offentliga sfären får nöja sig med rättvisan medan frågan om det goda livet får lämnas åt individen. I viss mening är en sådan pluralism nödvändig i ett modernt samhälle. Men frågan är om den absoluta gränsen verkligen håller. Finns inte ett behov – i vårt snabbrörliga och föränderliga tidevarv – av ett politiskt ledarskap som också tar sig an de djupare frågorna? Om ensamheten som breder ut sig mitt bland alla människomassorna, om den psykiska ohälsan, om behovet av bildning och sammanhang, om kultur, om värden som inte låter sig fångas i kronor, ören och statistiska grafer. Om jämlikheten som en relation som går djupare än att enbart kunna mätas i pengar.
Vardagslivets villkor handlar till stor del om materiella ting: Inkomst, boende, en fungerande välfärdsservice, skydd mot sjukdom och brottslighet. Samtidigt är livet – och samhället – mer än sådana nödvändiga grundfundament. Att socialdemokratin under de senaste åtta åren tvingats kompromissa bort kulturministerposten är förvisso en detalj, men ändå en symbol för något som gått förlorat.
För partiet har, vid sidan av en tydlig moderniseringslinje, alltid härbärgerat en stark bildningstradition. Att återknyta till den är en viktig del för att återfinna sig själv.
***
För trettio år sedan la jag ifrån mig Bengt Nermans lilla skrift. På en plats som vibrerade av historiens vingslag satt jag och tittade ut över Yngern. Texten jag precis hade läst var djupt orolig för den rörelse jag precis blivit en del av. Ändå fyllde den mig med entusiasm.
Det är inte självklart att det finns en framtid för den historia som Bommersvik symboliserar. Men den socialdemokratiska arbetarrörelsen är heller inget självändamål. Den är ett svar på verkliga behov hos vanliga människor – människor som lever och vill leva sina vanliga liv. För den tillträdande partiledaren väntar det yttersta ansvaret att förvalta detta arv, återigen bevisa att socialdemokratin faktiskt behövs.
Men frågan är större än att den kan reduceras till en person, eller ett program. Och kanske, slår det mig, är den där historien rätt viktig ändå. ”Våra psykiatriska kliniker är fulla av människor utan historia och utan identitet” konstaterar Nerman krasst i en passage i boken. Parallellen mellan ett parti eller en rörelse och en individ tycks när jag tänker på det något mindre långsökt.
Cynikern kan avfärda den spirande optimism som finns inom socialdemokratin som en uppladdning inför kommande valrörelse. Maskinen är bra på den saken. Men kanske är det också något djupare i rörelse. En sorts möjlighet att bortom nostalgin över det för som är förgånget och hopplöshet inför nuet skapa något nytt med sikte på framtiden.
Jag längtar, hursomhelst. Fortfarande. Och jag tror någonstans att jag inte är ensam.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
