Arbetsrätt Senast imorgon ska parterna ha hittat en väg framåt för både ökad trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden. Utgången kommer att påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen under lång tid framöver. Om det blir en överenskommelse kan dess långsiktiga betydelse nog jämföras med Saltsjöbadsavtalet från 1938, skriver Håkan A Bengtsson.
En av de mest brännande och komplicerade frågorna i svensk politik just nu rör den svenska arbetsrätten och särskilt det lagliga ramverket för anställningsskyddet, det vill säga principerna för hur uppsägningar och personalminskningar ska gå till. Arbetsgivarparten har under lång tid krävt förändringar och ökad flexibilitet för att göra det lättare och billigare att säga upp personal.
Flera borgerliga partier har länge krävt en liberalisering av arbetsrätten. Men den borgerliga regering som satt vid regeringsmakten mellan 2006 och 2014 drev linjen att den svenska arbetsrätten och den svenska kollektivavtalsmodellen fungerade väl. I stort sett var man därför återhållsam i sina förändringar av arbetsrätten, även om införandet av anställningsformen allmän visstid i Lagen om anställningsskydd – som genomfördes under de här åren och ger arbetsgivare rätt att erbjuda tidsbegränsad anställning utan att ange någon orsak – har bidragit till en ökning av prekära jobb med osäkra anställningsförhållanden.
Både LO och Socialdemokraterna har tagit ställning för att ta bort allmän visstidsanställning ur LAS och att ta bort rätten till »hyvling« (arbetsgivarens möjlighet att minska arbetstiden). Det pågår alltså en dragkamp från båda håll vad gäller arbetsrätten. Men efter att Socialdemokraterna i koalition med Miljöpartiet återkom till makten 2014 har de borgerliga partierna efter hand allt hårdare börjat driva krav på en revidering av arbetsrätten och särskilt Lagen om anställningsskydd (LAS). I synnerhet de två mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna har radikaliserats i detta avseende och gjort arbetsrätten till en högt prioriterad fråga.
Efter valet 2018 hamnade Sverige i ett slags politisk limbo. Valresultatet gjorde det mycket svårt att bilda regering. Efter flera månader slöt Socialdemokraterna och Miljöpartiet till sist en överenskommelse (det så kallade januariavtalet) med Liberalerna och Centerpartiet där en av punkterna i kompromissen var att Lagen om anställningsskydd skulle ändras enligt de liberala kraven. Detta var något Socialdemokraterna under hårt motstånd både internt och från fackföreningsrörelsen tvingades acceptera för att kunna regera vidare. På många sätt var detta en tung och svår politisk eftergift. Januariavtalet föreskrev att en utredning skulle tillsättas för att ta fram en förändring av LAS som skulle öka arbetsgivarens rätt att själv bestämma över villkoren för och vilka som ska förlora jobbet vid personalminskningar. Inte minst handlade det om att tydligt utökade undantag från turordningsreglerna (som anger att arbetstagares anställningstid och kompetens ska beaktas vid uppsägning) så att arbetsgivaren i högre grad ska kunna bestämma vem som blir uppsagd, och sänkta kostnader för arbetsgivarna vid uppsägning. Samtidigt stod det i januariavtalet att balansen mellan parterna på arbetsmarknaden inte skulle förskjutas till den ena eller andra partens fördel.
LOs hårda motstånd har förstås lett till gnissel mellan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen.
Utredningsförslaget presenterades den 1 juni 2020. Då deklarerade statsminister Stefan Löfven att förslaget försköt makten för mycket till arbetsgivarnas favör och därför inte var acceptabelt. Liberalerna och Centerpartiet intog motsatt uppfattning och menar att förslaget ska drivas igenom om inte arbetsmarknadens parter förhandlar fram ett alternativ i linje med januariavtalet.
Utredningsförslaget har mötts av ett massivt motstånd från den fackliga rörelsen. Inte bara arbetarnas LO utan även tjänstemännens TCO och akademikernas SACO motsätter sig förändringar i LAS. LOs hårda motstånd har förstås lett till gnissel mellan Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. Det finns ett betydande missnöje också i det socialdemokratiska partiet.
Vänsterpartiet som samarbetade med Socialdemokraterna förra mandatperioden men som nu är i opposition har på sin kant släppt fram den socialdemokratiska regeringen men samtidigt lovat att fälla regeringen om den driver igenom en försämring av arbetsrätten, men det måste i så fall ske tillsammans med den konservativa oppositionen i parlamentet. Det handlar alltså i grunden att Socialdemokraterna har förbundit sig att genomföra försämringar av anställningstryggheten som de egentligen inte vill ha. Det är alltså ett synnerligen komplicerat läge och mycket står på spel.
Januariavtalet föreskrev att förändringarna skulle genomdrivas genom lagstiftning år 2021 om inte parterna på arbetsmarknaden på egen hand kan komma överens. Överenskommelser mellan parterna är en lång tradition i den svenska modellens historia. Och där på parternas förhandlingsbord ligger frågan nu. Parterna förhandlar och hoppas kunna presentera en lösning senast den 30 september, för sedan ska de på grund av corona uppskjutna löneförhandlingarna ta vid. Det är förhandlingar som alltså är framtvingade av politiska krav och förs under en hård tidspress.
LO framhåller emellertid att man tagit initiativ till LAS-förhandlingar innan januariavtalet kom till, eftersom man anser att det krävs förändringar i anställningsskyddet. I potten ligger något av arbetarrörelsens hjärtefråga, att löntagarna inte ska behandlas rättslöst i arbetslivet. Samtidigt vill varken facket eller arbetsgivarna att politikerna ska gå in och detaljstyra relationerna på arbetsmarknaden.
Som alla arbetsmarknader är den svenska en mix av lagar och avtal. I början av 1900-talet var Sverige ett av de länder som hade flest strejker och lockouter med höga tal i termer av förlorade arbetsdagar. 1928 drev en borgerlig majoritet igenom att en Arbetsdomstol skulle instiftas och att stridsåtgärder inte skulle vara tillåtna efter att ett kollektivavtal tecknats. Detta motsatte sig både LO och Socialdemokraterna inledningsvis. Men konflikterna på arbetsmarknaden var även därefter omfattande. Både facket och arbetsgivarna fruktade ytterligare politiska beslut på arbetsmarknadsområdet.
Detta har i sin tur format en ny förhandlingstradition där en rad olika frågor hanteras genom förhandlingar på lokal nivå.
1938 slöt LO och SAF (arbetsgivarnas dåvarande centralorganisation, föregångaren till Svenskt Näringsliv) det så kallade Saltsjöbadsavtalet, ett huvudavtal som reglerade relationerna på arbetsmarknaden och som skapade en gemensam nationell överenskommelse om hur förhandlingar, konflikter och överenskommelser skulle hanteras på arbetsmarknaden. Därifrån kommer också uttrycket »Saltsjöbadsandan«, vars andemening är att parterna förhandlar med en gemensam ambition att sträva efter lösningar och överenskommelser, inte konflikt.
I kollektivavtalen föreskrevs att arbetsgivaren hade rätt att leda och fördela arbetet och att anställa och avskeda personal. Det var en ordning som i den mogna demokratin kom att ifrågasättas. Framför allt från slutet av 60-talet kom frågor kring arbetslivets demokratisering upp på dagordningen och drevs såväl av arbetarrörelsen och den tidens liberaler. Det visade sig svårt att få igenom en förändring av villkoren förhandlingsvägen. På 70-talet formaliserades dagens arbetsrätt genom ny lagstiftning, och även om det då skedde med betydande fackligt motstånd är arbetsrätten i stora drag accepterad av facken idag. Den svenska riksdagen röstade då igenom Lagen om anställningsskydd (LAS), Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagstiftning som rörde styrelserepresentation, arbetsmiljöarbetet och rätten att ha fackliga förtroendemän på arbetsplatserna. Arbetsrätten har delvis korrigerats under åren som gått, men basstrukturen finns kvar.
Detta har i sin tur format en ny förhandlingstradition där en rad olika frågor hanteras genom förhandlingar på lokal nivå. Lagstiftningen är dispositiv och kan kringgås om parterna träffar kollektivavtal där de kommer överens om andra villkor. Det här har fördjupat relationerna mellan parterna vilket innebär att en rad frågor kan lösas genom samtal och överenskommelser utan att behöva behandlas i en rättssal. Det är den här praktiken som numera är styrkan i den svenska modellen och som under ett halvt sekel format arbetsmarknadsrelationerna.
En annan fråga som kan ha en viss betydelse för att förhandlingarna om anställningsskyddet går i lås är att det förslag om att EU ska införa lagligt bindande minimilöner som nu diskuteras. Det finns många skäl till att de svenska parterna är emot att EU fattar beslut om lönerna. Men ett skäl är att det skulle utgöra en anomali i denna modell och undergräva en viktig princip i densamma. Det skulle också strida mot fördraget om EUs funktionssätt (artikel 153.5) att EUs lagstiftningskompetens inom det socialpolitiska området inte omfattar ”löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller lockout”. I den här frågan intar fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna samma position.
Grunden är alltså att arbetsgivare och arbetstagare skakar hand i form av kollektivavtal, som reglerar inte bara löner, utan även arbetsvillkor, försäkringar, övertidsarbete med mera. Modellen anses vara ett viktigt skäl till att Sverige är ett av de länder som har minst strejkdagar och ett av få länder (kanske det enda) där alla löntagargrupper haft reallöneökningar i två decennier. Parterna har gemensamt värnat denna ordning och strävat efter att politikerna inte detaljstyr arbetsmarknaden. Svenska fack och arbetsgivare har alltså gemensamt format en modell med förhandlingskultur och samrådsinstitutioner. Det är den som står på spel.
På 1960- och 1970-talen var det facket och vänstern som drev på för en demokratisering av relationerna på arbetsmarknaden. På senare tid är det arbetsgivarna som drivit på för en liberalisering av arbetsrätten. Arbetsgivarna skulle inte ha något att invända mot att Liberalerna och Centerpartiet fick igenom ändringar i Lagen om anställningsskydd, som de menar behöver anpassas till en modern arbetsmarknad. Men de vill gärna att politikerna håller sig borta från arbetsmarknaden. På den punkten är de eniga med svensk fackföreningsrörelse. Facket hoppas på en bättre och bredare överenskommelse genom förhandlingar, som de menar är ett betydligt bättre sätt att anpassa regelverket för en modern arbetsmarknad. Så ser alltså förutsättningarna ut för de förhandlingar som nu pågår.
Förhandlingarna går nu in i en slutfas. De som sitter vid förhandlingsbordet är LO (som organiserar arbetarna) och PTK (privatanställda som organiseras i TCO och Saco) å ena sidan och Svenskt Näringsliv å den andra. Dessa parter ska försöka träffa ett avtal som ska ge »Ökad trygghet och flexibilitet på svensk arbetsmarknad«. Ett inte alldeles enkelt uppdrag.
Det är förhandlingar som alltså är framtvingade av politiska krav och förs under en hård tidspress.
Förhandlingarna omfattar tre områden.
Det första gäller förstås anställningsreglerna. Här är kraven från arbetsgivarna tydliga. De vill ha möjlighet att i högre grad än i dag själva kunna välja vilka som ska förlora jobbet och vill mer än i dag kunna kringgå principen ”sist in – först ut” (de så kallade turordningsreglerna). Facket motsätter sig detta. Inte minst handlar det förstås också om att principen om »saklig grund« vid uppsägning ska vara kvar, så att avskedanden inte ska kunna ske på ett godtyckligt sätt och att en löntagare under en tvist därom inte ska kunna förlora sin lön. Den fackliga sidan spelar också in krav på att minska de otrygga och tidsbegränsade anställningarna och att det som kallas »hyvling« ska begränsas, det vill säga att arbetsgivaren ensidigt minskar arbetstiden och därmed inkomsten för en löntagare.
En annan fråga gäller en reformerad arbetslöshetsförsäkring. I dag är den frivillig organiserad av fackliga arbetslöshetskassor men kopplad till statsbudgeten och reglerad av politikerna. Parterna diskuterar att själva ta över ansvaret för arbetslöshetsförsäkringen för att därigenom minska riskerna för politiska förändringar och klåfingrighet. Det skulle förstås fördjupa relationerna mellan parterna och förstärka partsmodellen ytterligare.
Det tredje området rör ett utvecklat system för omställning och kompetensutveckling för löntagare, samt eventuellt att öka deras skydd genom högre avgångsersättning. Ett förslag som diskuteras är också att staten skulle kunna möjliggöra detta genom möjligheten att kunna vidareutbilda sig under ett par terminer om man jobbat ett visst antal år. Facken betraktar tillgång till kompetensutveckling och vidareutbildning för de anställda som en viktig del av en modern arbetsrätt och ett avgörande motkrav för att gå med på att anställningstid inte ska väga lika tungt i Lagen om anställningsskydd.
Det är alltså stora frågor som det tvistats om under lång tid som ligger på förhandlingsbordet dessa de sista dagarna i september 2020. Utgången kommer att påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen under lång tid framöver. Om det blir en överenskommelse kan dess långsiktiga betydelse nog jämföras med Saltsjöbadsavtalet från 1938. Om förhandlingarna misslyckas väntar lagstiftning, vilket skulle vara ett svårt nederlag för både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Och den svenska modellen skulle allvarligt försvagas. På kort sikt kan det också leda till en regeringskris under hösten, eftersom Vänsterpartiet sagt sig vilja fälla regeringen på denna fråga och sannolikt skulle få med sig Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i riksdagen.
Essän är en sampublicering tillsammans med tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
