Folkbildning Gösta Vestlund har gått bort, 107 år gammal. Vestlund var en förgrundsgestalt inom svensk folkbildning och känd långt utanför Sveriges gränser. Kenneth Abrahamsson berättar hans historia i ett mycket personligt porträtt.
Att beskriva människan och folkbildaren Gösta Vestlund är ingen enkel uppgift. Hans livsväg och gärning skulle kunna bilda grund för en berättelse om det moderna Sveriges utveckling. Det skulle även kunna vara en startpunkt för en serie romaner eller kanske en spännande film av en ung Jan Troell. Göstas livsväg speglar en stor del av 1900-talets utveckling, folkhemmets och välfärdssamhällets framväxt samt utbildningens och folkbildningens ökande betydelse.
Uppväxten i Gagnef hos farmor och farfar utan tidig kontakt med sin egen mor och far har satt djupa spår. Ett växande rättvisepatos i förening med det unga politiska engagemanget grundlade den egna bildningsvägen via realskola, läroverk och universitet till folkbildning och folkhögskola. Det har resulterat i ett livslångt lärande som ett porlande kärl av kunskapstörst, reflektion och mänskliga insikter.
Dramatiken kring de olika besöken hos fästmön i Norge under den tyska ockupationen är ett särskilt kapitel. Det tidiga intresset för det goda arbetet och arbetsglädjen, rollerna som lärare och rektor vid olika folkhögskolor, kampen för de funktionsnedsattas rättigheter och rollen som folkbildningens språkrör i den statliga skoladministrationen utgör andra stationer på livsbanan. Det starka internationella intresset, manifesterat inte minst genom olika projekt i Östafrika, samt utgivningen av flera böcker om folkbildning efter pensioneringen kastar ljus över hans gärningar.
Gösta Vestlund var en förgrundsgestalt inom svensk folkbildning och känd långt utanför Sveriges gränser. Han har varit lärare och rektor på flera folkhögskolor som Brunnsviks folkhögskola, Marieborgs folkhögskola och Tollare folkhögskola samt var med att starta PRO:s folkhögskola i Gysinge och dessutom suttit med i styrelsen för nordiska folkhögskolan Biskops Arnö. Även om folkbildningen som helhet präglade hans engagemang så värnade han särskilt om folkhögskolan som en unik bildningsväg i det svenska samhället. Under en tid var Gösta Vestlund också undervisningsråd på Skolöverstyrelsen med ansvar för hela folkbildningsområdet. Han har också författat ett antal böcker, rapporter och uppsatser.
Gösta Vestlund har också varit djupt engagerad i folkhögskolans internationella roll. Han har verkat i flera länder i Östafrika som Eritrea, Etiopien, Malawi, Tanzania och Uganda. I Etiopien handlade det att ge stöd till det nationella språket amhariska (amarinja). Föreningen för internationella folkhögskolor Karibu verkade för att bygga upp Folk Colleges i Tanzania under Julies Nyereres tid då det fanns ett stort utvecklingsengagemang. Man jobbade även med Kooperation utan gränser och initierade studiecirklar i Kilimanjaroregionen.
Efter en direkt önskan från president Julius Nyerere utvecklades en särskild form för vuxenutbildningen i samarbete med SIDA med de svenska folkhögskolorna som modell. Detta ledde till etablerandet av Folk Development Colleges, FDCs, 1975. En förklaring till de goda kontakterna med Sverige var läraren Barbro Johansson (Tanzanias förste utbildningsminister efter självständigheten) men Gösta Vestlund spelade en central roll i detta arbete.
Intressant är att Gösta först ägnade sig åt arbetslivets utveckling och gav år 1949 ut boken Arbetsglädjens problem som trycktes i över 15 000 exemplar till vilka fogades en särskild studiehandledning. Hur kom det sig då att Gösta Vestlund intresserade sig för dessa frågor? En djupare förklaring skulle kräva mer underlag för att kunna ges. Personligen tror jag att det kan ses i ljuset av Gösta Vestlunds intresse och engagemang rörande människans inflytande på sin vardag i arbete och fritid.
Upprinnelsen till att boken kom till var att Gösta våren 1949 deltog i ett seminarium på Folkets Hus i Norrköping om arbetsglädjens problem. Medverkande var Folke Fridell, vars bok Död mans hand skapat stor debatt, och redaktören för LO:s tidning Fackföreningsrörelsen, Gösta A. Svensson. Själv tyckte Gösta Vestlund att båda debattörerna överdrev åt var sitt håll och efterlyste mer kunskap och forskning om verkliga förhållanden i arbetslivet.
Efter seminariet blev Gösta uppmanad att ställa samman sina idéer och föreställningar i skrift. Han tackade ja till erbjudandet och började att gå igenom aktuell forskning, främst amerikansk, om arbetets utveckling utifrån arbetspsykologiska och socialpsykologiska perspektiv, vilka publicerades i skriften Arbetsglädjens problem. Några år därefter kom Gösta att fortsätta med arbetslivsfrågor, ledarskap och utveckling i arbetslivet.
År 1956 genomförde ABF en stor konferens om Människan i dagens och morgondagens samhällevilken samlat ett antal namnkunniga forskare och med avslutande kommentar av statsminister Tage Erlander. Vid konferensen gjorde Gösta Vestlund ett framsynt inlägg om arbetslivets förändringar på temat: Roboten och automationen. Även i detta sammanhang betonade han betydelsen av utbildning och kunskap:
Det är många frågor man ställer sig med tanke på det högautomatiserade arbetslivet. Kommer arbetsuppgifterna att bli enklare eller mera komplicerade? Vilken utbildning krävs det? Hur blir förutsättningarna för samarbete mellan arbetskamraterna inbördes och mellan under- och överordnade? Hur kommer fritidsförhållandena att se ut och på vilket sätt påverkar de klimatet på arbetsplatsen? (Arbetarnas Bildningsförbund, 1956; sid. 165)
I den fortsatta texten förutspår Gösta Vestlund att de fysiska kraven kommer att minska och att de intellektuella kraven ökar. Han tar också upp frågan om att utbildningen inte bara ges till dem som har mer komplexa och krävande uppgifter utan även till grupper med enklare uppgifter. Denna korta text på tre sidor, som är en intressant reflektion över hur man ska möta framtidens utmaningar genom att sätta människan i centrum och inte låta den nya tekniken styra människans behov, avslutas med: ”Det är människan som skapar roboten, inte tvärtom.” 1956 lämnade Gösta Vestlund arbetslivsområdet och kom att ägna sig helhjärtat åt folkbildningens mål, villkor och framtid.
Hans memoarer Klassresa utan kupébyte: några livsminnen kom ut 1998 vid 85 års ålder då han fortfarande skulle leva mer än två decennier. En del av hans livsgärning var också att utveckling folkbildning och Folk Colleges i Tanzania och var särskilt engagerad i World Value Survey, något som speglades i boken Global livssyn på väg? om tro och värderingar i ett sextiotal länder. Gösta Vestlunds intresse för folkbildningens historia kom till uttryck i boken Folkuppfostran, folkupplysning, folkbildning: det svenska folkets bildningshistoria – en översikt, som gavs ut i en nyutgåva år 2010. 1984 promoverades Gösta Vestlund till hedersdoktor vid Linköpings universitet och år 2006 var han mottagare av regeringens medalj Illis Quorum, åttonde storleken. Gösta Vestlund var också hedersledamot i Föreningen för folkbildningsforskning som han var med om att starta för trettio årsedan.
Under nära fyra decennier bodde Gösta Vestlund i sitt radhus i Skogalund, Nacka som också blev ett Mecka för många bildningssamtal med vänner, tidigare kolleger och folkbildare. I våras flyttade han till ett äldreboende och som en följd av Coronapandemin kunde han inte längre ha sociala kontakter men uppskattade mycket samtal på telefon. De kunde handla om folkbildningens utmaningar, om föreningens verksamhet eller om existentiella frågor. När att liv tar slut släcks också människans minne ned. I Gösta Vestlunds fall finns dock många intervjuer, filmer, skrifter och annat vittnesbörd om hans liv och gärningar.
Själv träffade jag Gösta Vestlund många gånger under min tid på Skolöverstyrelsens vuxenutbildningsavdelning på åttiotalet men sannolikt också vid en större vuxenpedagogisk konferens på Grand Hotell Saltsjöbaden som jag var med om att organisera för SÖ:s räkning.
Efter Skolöverstyrelsens nedläggning gav jag ut boken Hela vuxenutbildningen! En framtidsbild i historiens ljus och där skrev Gösta Vestlund en längre och reflekterande essä om folkbildningens relation till staten i allmänhet och SÖ i synnerhet. År 2003 var jag med om att arrangera ett jubileumsseminarium för det Vuxenpedagogiska seminariet, Lärarhögskolan i Stockholm som startade 1953 under Torsten Huséns och ABF:s tidigare ordförande Inge Johansson och där även Gösta Vestlund fanns med. I boken Vuxenantologin. En grundbok om vuxnas lärande med Lena Borgström och Petros Gougoulakis (Atlas Akademi, 2006) has också fogats intervjuer med dessa tre ”vise män” som varit med om att bygga upp svensk vuxenutbildning och folkbildning.
Själv har jag under många år haft samtal med Gösta Vestlund både i hans hem i Nacka, på konferensen och hemma hos Barbro Carlsson, en ikon, folkbildare och förkämpe inom handikapprörelsen som inbjöd till bildningssamtal i sin lägenhet på Södermalm, Stockholm. Vid dessa återkommande samtal deltog även Bernt Johansson med långvarig erfarenhet av vuxenutbildning både från Regeringskansliet, SÖ och Brunnsviks folkhögskola. Ofta spelade vi in samtalet men mycket material är fortfarande oredigerat. Jag vill nedan ge smakprov på några tankar från Gösta Vestlund och hans djupa engagemang i frågor om bildning, demokrati och samhällsutveckling.
***
Fragment ur samtal med Gösta
Hur skulle du beskriva folkbildningens ethos och budskap?
Folkbildningens ethos finns i folkrörelserna. Den finns i de brinnande människorna som byggde upp arbetarrörelsen, som byggde upp nykterhetsrörelsen, som byggde upp det bästa i frikyrkorörelsen. Det var ett djupt humanistiskt budskap där alla människor skulle betyda någonting och ha möjlighet att utvecklas utifrån den betydelsen. Det yttre skulle inte få hindra, det inre skulle få frihet och det inre det gällde allas inre. Så menar jag att det är folkbildningens innersta kärna. Det som är så svårt för oss idag att förstå att det är viktigt det är därför att folkrörelserna, som var den bädd på vilken rymdskeppet skulle lyfta har förfallit och försvagats. Och frågan är hur mycket av glöden finns nu i själva rymdskeppet och finns nu i själva folkhögskolorna och själva studieförbunden.
Hur ser du på begreppet bildning?
En bildad människa är en människa som aldrig medvetet kränker en annan människa. Då menar jag att man kommer ner till en fråga vad som är rätt eller fel. Det är aldrig rätt att kränka en annan människa medvetet därför att då har du gett dig in på det som är det centrala hos en människa, nämligen detta att jag lever och har rätt att ha ett värde. Det gäller också kriminella människor men där har vi andra svårare att tro det.
Lyhördheten och öppenheten för andra uppfattningar har väl sina gränser?
Men det är egendomligt det där som du talar om, Kenneth, jag har egentligen varit en människa som tyckt att jag har haft rätt många gånger. När jag var ung socialdemokrat och vi bekämpade kommunistklubben i Gagnef då var det inte fråga om vem som hade rätt. Likadant var det när jag och kommunalkamreren i Gagnef, Ernst Hedlund, som var socialdemokrat och landstingsman, jagade nazisterna i Gagnef, då var det ingen tvekan om vem som hade rätt. Men detta med att ha rätt, det har förändrats när man blev äldre och det hänger samman med att ju mer insikt man fått från andra människor och miljöer så är det svårare att sätta ned foten.
Och vad har du för minnen av Brunnsviks folkhögskola?
Här är inte alla minnen lika starka. Jag kommer bara ihåg, jag hade ju varit på Brunnsvik och började som lärare där 1942 och så hade jag varit där under några somrar och lett ledarutbildningskurser. Men så kom jag upp till Brunnsvik ibland när jag då hade mitt jobb på SÖ och jag kommer bara ihåg hur imponerad jag blev utav den nya byggnaden som låg där nere och hela det väldiga, jag höll på att säga, småstadskomplex som Brunnsvik utgjorde då. Det var det jag kom ihåg bara.
Arne Geijer kände jag ju sedan jag var där uppe på Brunnsvik, men Gunnar Nilsson har jag haft väldigt mycket att göra med. Vi satt i styrelsen för Biskops-Arnö Folkhögskola i flera år han och jag, där lärde jag känna Gunnar Nilsson. Och jag tyckte mycket om honom, ja, jag tyckte mycket om Arne också givetvis, men jag tyckte mycket om Gunnar Nilsson. Han var en relativt stillfärdig människa men tänkte mycket runt saker och ting. Jag gladde mig åt att Gunnar Nilsson var, trots hans situation att han hade mycket att göra, att han var mycket intresserad utav Biskops-Arnös utveckling. Det tyckte jag var väldigt trevligt.
Men du var ju också lärare på Sigtuna Humanistiska läroverk?
Ja, jag var lärare där. Jag var i en klass, där det var en lärare som hade misslyckats och då kom rektorn och frågade: ”Hör du Gösta, skulle du kunna ta 3:an B den här terminen? Det är så besvärliga pojkar där.” Och då fick jag göra det. Olof Palme var det inga problem med utan det var i en annan grupp runt en kille som hette Folke som var problemet. Så dem fick vi sanera först. Olof Palme var tyst och duktig i skolan och inte något speciellt.
Vilket år var det?
Det måste ha varit 1940–1941 för då var jag lärare på Humanistiska. De hade ju svårt med lärare då, därför att de var inkallade, och jag var inte färdig med min magister men då ringde en lärare till mig i Uppsala och undrade om jag ville komma dit och vikariera. Jag var insatt i idéerna och arbetsformer och skulle egentligen vikariera för läraren i geografi i gymnasiet, men så kom då rektorn och sade det att 3:an behövde mig.
Vilket minne du har!
Ja, det måste det varit och sedan träffade jag honom när han blev ecklesiastikminister och då sade han hej Gösta och jag blev lite haj där för jag är inte van vid att ministrar säger du och Gösta. Men då kom han ihåg det tydligen och så, men då var vi inte du med varandra på läroverket. Då sade han, kommer du ihåg det när du undervisade mig i svenska? Nej, sade jag, det har jag glömt. Det hade jag. Men kommer inte du ihåg, sade jag, jag undervisade dig i kyrkohistoria? Nej, sade han, det har jag glömt. Då sade jag, det är ju beklagligt nu när du är ecklesiastikminister. Då skrattade han.
Du har ju också engagerat dig starkt i handikapprörelsen där du och Barbro drev samma frågor.
Men så var jag en gång i tiden, på 60-talet, så fick jag ett stipendium och åkte till USA för att studera inställningen till handikapp, som man sade på den tiden. Så jag reste omkring i östra USA, Chicago, Pennsylvania och Washington. Då upplevde jag ju en sak, som jag inte var klar över förut. Det är i länder och i städer, där du hade människor som var väldigt engagerade i handikappade där såg det bra ut. Där hade man ordnat med olika saker som underlättade för människor som hade lite speciella svårigheter. Men på andra platser där det inte fanns människor som gjorde det, där fanns det ingenting.
Barbro: Och där levde man på välgörenhet.
Ja, och då for jag hem mer övertygad än någonsin förut, det vi måste göra i handikapprörelsen det är att se till att vi har en lagstiftning som säkerställer det hela. Men när man har sagt det, då har man å andra sidan inte sagt en annan sak som du är inne på, det är att du inte får en lagstiftning i ett samhälle om du inte har en så stor grupp människor som ställer upp för det gemensamma och är solidariska och det har vi inte nu.
Du läser ju mycket samhällskunskap utöver ditt intresse för bildning, exempelvis Ulrich Beck. Kan du ge något annat exempel.
Jag tror jag sade förra gången vi träffades att jag har läst Nina Björks doktorsavhandling Att bli en fri individ och jag rekommenderar den fortfarande för att hon ger, på sin charmerande svenska, uttryck för det som Martin Buber gör på ett väldigt invecklat språk, nämligen att människor är relationsvarelser. Det vill säga att vi upplever vår egen mening och vår egen betydelse i samma grad som vi upplever och erkänner andra människors. Alltså min känsla av meningen i livet – det är ett underligt begrepp det där, meningen med livet, men ni förstår vad jag menar – ligger inte i som Pär Lagerkvist säger, ”den väg du går allena för bort ifrån dig själv” utan den ligger i att uppleva andra människor. Och som Barbro säger, att göra något för andra människor. Buber går till och med så långt att han säger, att denna relation är inte bara en medmänsklig fråga utan det är en gudomlig fråga. Gud finns i den äkta relationen, säger han. Jag menar Buber har gjort det filosofiskt, Nina Björk har skrivit det på ett helt och fint sätt och så har vi då många, många människor som gör det i sitt dagliga liv. Då är frågan alltså: Hur kan vi få politiker som formulerar det?
Du har ju alltid varit intresserad av existentiella frågor, men du ville aldrig bli präst?
Nej, det var så förstår du att jag utsattes för – inte för en präst utan för en press – det var så att jag gick ju på Folkhögskolan i Sigtuna. Sedan så hjälpte Manfred Björkquist mig att få friplats på läroverket. Sedan hjälpte han mig också så att jag fick studielån och fick relativt bra möjligheter att gå i Uppsala. Men det hade nog Manfred Björkquist flera gånger gärna sett att jag skulle vilja bli präst. Då ställdes jag inför de där problemen att utan hans hjälp så hade jag inte kunnat ta studentexamen och gå vidare. Nu ville han att jag skulle bli präst då.
Då löste jag problemet på det sättet att jag fick en viss kompetens en venia med rätt att predika under högmässan enligt angivna former, och jag var präst i en månad i Grytnäs i Dalarna. Det ledde ju till ett beslut som var att präst det var det sista jag skulle bli. Det var den sista förrättningen som jag hade, det var på ett ålderdomshem i Norrbo i Grytnäs och på ålderdomshemmen på den tiden så var det inte bara äldre människor utan det var också dementa människor av olika slag. Många dementa människor de såg på mig i min kaftan, så de trodde att jag var ett högre väsen. När jag såg på de människorna så tänkte jag det, att ni har tron men det har inte jag. Så det var sista tjänstgöringen jag hade. Då tog jag min cykel och så cyklade jag småvägar upp till Gagnef och försökte rätta till vildingarna där uppe. Sedan sade jag till Manfred Björkquist att präst, nej. Och då var det en sak att välja på då.
***
I sin avhandling Folkbildningsforskning som fält – från framväxt till konsolidering analyserar Anna Lundin Norrholm (2008) den moderna folkbildningsforskningens framväxt och utveckling med utgångspunkt i olika forskares bidrag till områdets innehåll, avgränsning och vetenskapliga produktion. Hon tilldelar Gösta Vestlund rollen som nestor för området:
Han är intressant i sammanhanget för att hans historia, sprungen ur folkbildningen och framgångsrik på ett flertal arenor, personifierar forskningsfältets doxa. Han blir en aktör på forskningsfältet på basis, inte utav en egen forskarutbildning och vetenskapliga meriter, utan på basis av en lång praktik på olika folkbildningsarenor och genom att framgångsrikt bidra till föreställningarna om vad folkbildningsforskning är och bör vara, dvs. till att både som person exemplifiera och bidra till att formulera doxa. På flertalet andra forskningsfält skulle detta sannolikt inte varit möjligt. (Lundin, sid. 177)
Vad bidrar till en att en människa med sådan intellektuell förmåga, engagemang för jämlik och demokrati och värdet av respekt för alla människor? Hur blev Gösta Vestlund människan Gösta med alla insiktsfulla reflektioner kring bildning och hur blev han Gösta med, i och för den svenska folkbildningen? Det är frågor som söker sina svar. När han föddes 1913 kunde hans mor inte ta hand om honom. Först i tonåren fick han veta vilka som var hans föräldrar. På en anslagstavla i Gagnef kunde man läsa att en frenolog vid namn Frödin erbjöd skallmätningar. En faster ansåg att Gösta hade läshuvud och skallmätningen gav positivt resultat varför han kunde läsa till realexamen i Borlänge. Fram till mitten av femtiotalet hade han ledande positioner inom arbetslivet men skiftade till folkbildningen eftersom hans son hade ett handikapp som krävde omsorg. Inom folkbildningens område har Gösta främst verkat inom folkhögskolan.
Efter pensioneringen i slutet av sjuttiotalet ägnade han sig flitigt åt medverkan i olika sammankomster inom folkbildningen. Under de sista åren hade Gösta Vestlund nedsatt syn men var fortfarande lika skarpsynt och reflekterande och deltog i olika idésamtal och gjorde inlägg i tidskriften Folkhögskolan. Det fanns också en nyfikenhet om bildning, vardag och samtidigt en oro om demokratins osäkra utveckling. I vårt sista samtalet för en dryg vecka sedan ville han att jag skulle hjälpa med en journalistkontakt. Gösta ville lyfta fram en berättelse som idag har fått en allt vidare giltighet, nämligen hur skört och utsatt livet är för en äldre människa som i coronapandemins kölvatten blir isolerad på äldreboendet. Hans sista berättelse kom aldrig riktigt att lyftas fram, men minnet av hans person, livsgärningar och betydelse för svensk folkbildning och demokrati kommer att leva länge.
***
Gösta Vestlund föddes den 15 juni 1913 i Amsbergs församling i Dalarna och blev 107 år. Han sörjes närmast av dotter Nina, sonen Lasse och barnbarn samt övrig släkt men också av vänner i den stora folkbildningsfamiljen i Sverige och utomlands.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
